Summa sidvisningar

lördag 27 oktober 2018

Jiro fyller 1 år samt börjar förskolan!=O

Foto: Jenny Stål
I tisdags fyllde vår älskade lilla son Jiro ett helt år – det är sjukt vad tiden går!;)
I söndags så hade han barnkalas med 27 stycken gäster – släkt, vänner och grannar. Vi bjöd på tårta, kladdkaka, kakor, saft, kaffe och alkoholfri drink med chips. I föreningslokalen spelades ett bildspel, jag satt uppe och gjorde till kl.03 natten till söndagen, upp med bilder från Jiros första år på jorden!;) I andra rummet var det musikvideor med Babblarna samt lek med gunghäst och hopp-åsna!;)
    Efter fika och sång, blev det lek och fiskdamm – sedan somnade Jiro som hade vägrat att sova middag denna dag, haha! Medans han sov minglade de vuxna och barnen lekte medans jag och Thobbe öppnade Jiros alla fina presenter!

Det var en fin dag som jag tror att Jiro uppskattade!;)
    I tisdags när han fyllde år på riktigt så lagade jag bananpannkakor med hemmagjord glass-sylt när jag kom hem efter jobbet. Jag och Thobbe sjöng för Jiro och sedan fick han fortsätta att äta gosaker ur sin påse från fiskdammen (fruktgodis och kex). Vi var också ute och gungade i stora Blecktornsparken. Det var kallt och disigt så det var endast vi och ett barn till i hela lekparken haha, men Jiro älskar verkligen att gunga!;)

Det är så sjukt att han redan är ett helt år! Visst ett år går ju verkligen sjukt fort – det har jag tycket enda sedan lågstadiet, men att ens barn växer så fort är lite läskigt! Han är liksom ingen bebis längre och i denna fart så är man väl farmor snart!;)
Något annat stort som händer den närmsta tiden, redan nu på tisdag – en vecka efter Jiros ettårsdag, är att han börjar i förskolan!=O
    Jag är sedan idag hemma på heltid, för att skola in Jiro på förskolan från och med tisdag! Detta är verkligen superläskigt! Jag är jätterädd för saker som att han skall råka sätta något i halsen som inte personalen märker (måste ju vara skitsvårt att håll koll på så många barn på så få vuxna!)! Jag tycker det är jätteläskigt att han helt plötsligt skall få ett eget liv som inte jag och Thobbe har insyn i på samma sätt som nu, då han lever med oss på ett eller annat sätt dygnet runt! Och så är jag jätteorolig och nojjig över det här med genus och kamratskap – jag vill verkligen inte att han skall tvingas in i några normer och stöpas i några konservativa former! Här hemma så lekar han med alla möjliga slags leksaker, har alla möjliga olika färger på sina kläder och vi har kontinuerligt hållit honom borta ifrån könsnormer och all uppmaning till det! En del barnprogram har vi valt bort och när vi införskaffat traditionella "kill-" och "tjej-leksaker" så har vi inte skaffat dessa i de traditionella "könsfärgerna"! Detta blir ju supersvårt att kontrollera då vi inte längre kommer att ha 100 procent insyn i vår sons vardag!=( Men jag skall verkligen iakta omgivningen under inskolningen, samt samtala med personalen och ställa frågor!
    En annan grej är att Jiro alltid ätit, ungefär, 50 procent vegetariskt och 50 procent kött. Detta dels pga miljön och klimatet, men även då vi vill att han själv skall kunna välja. Idag är ju inte detta något konstigt alls och definitivt inte här på söder där till och med alla grillkiosker minst har fem vegetariska måltider, medans grillkiosker i city har noll! Så Jiro kommer att äta vegetariskt på förskolan (man fick ej välja 50/50) och sedan fisk och kött till middag hemma!;)
    Jag verkligen önskar och hoppas att Jiro skall få vara Jiro utan att bli styrd utifrån det kön han råkade födas med!
Jiro Colin Bernth Emanuel!!!<3<3<3

söndag 14 oktober 2018

Det här med familj...

Alla har vi en familj, på ett eller annat sätt – i livet eller ej, närvarande eller borta. Kända eller obekanta. Men oavsett vad så har vi alla minst två personer som varit med och skapat oss – på ett eller annat sätt. Sedan så är det kanske inte dessa som är ens familj, utan kanske andra individer som innehar dessa roller. Men oavsett vad så har vi alla fötts, via någon eller några. Denna grund påverkar oss på ett eller annat sätt, mer eller mindre.
    För min egen del så har relationen till min familj, och då framförallt mina föräldrar, varit oerhört turbulent, nästan så länge jag kan minnas faktiskt men framförallt sedan tonåren. Det var då kontakten bröts för första gången. Sedan dess har den brutits fram och tillbaka – på olika nivåer, i olika perioder, med olika regler. Emellertid har vi haft någon slags "mellanrelation" – en relation där vi haft kontakt men inte velat känna varandra och då haft noll koll på varandras liv. Varför det har blivit såhär vet jag inte, men för min del så handlar det i grunden om respekt!
    Jag har även en lillebror, som jag i början av mitt vuxna liv hade ganska så bra kontakt med – vi umgicks till och med emellanåt. Men sedan cirka fem år tillbaka så har vi ingen relation, utan det är han och våra föräldrar. Han kom inte på mitt bröllop för fyra år sedan, inte heller på Jiros dop. De gånger vi har setts under dessa år har varit i samband med mormors och farmors bortgång, samt under två släktmiddagar. Jag vet inte ens vart han bor. Det var inte heller säkert att mina föräldrar skulle komma på mitt bröllop, den där majdagen år 2014. Vi bråkade per sms fram till kvällen före och det var först när jag såg dem i kyrkan som jag visste att de skulle närvara under denna stora och viktiga dag.
    Jag vet inte särskilt mycket om mina föräldrars liv idag heller. Jag vet ju vart de bor, vad de jobbar med och så vidare. Men jag vet inte vad de gör om kvällarna eller på helgerna. Vi har sedan några år tillbaka ingen relation på Facebook och nu är även de bråkiga helg-sms:en borta. Faktum är att det nog aldrig har varit såhär tyst! Men jag mår bättre av det – jag orkar inte med kontinuerligt bråk om allt och inget! Men smärtan jag ständigt har i mitt bröst, kommer nog att vara kvar där.

Vi träffades inte en enda gång under min graviditet – jag visste inte ens om min bror visste om att jag var gravid – jag fick veta först dagen innan kejsarsnittet, då han messade mig. I det läget så började jag att må dåligt och grät jättemycket. Jag kände mig nämligen extremt ensam under min graviditet.
    Efter Jiros födelse så kom sedan mina föräldrar och hälsade på – för att träffa sitt barnbarn. Det var första gången på fyra år de kom till oss, så de kom inte riktigt ihåg vart vi bodde utan gick till huset bredvid. Min bror har inte hört av sig sedan dagen innan jag blev förälder – förutom när han i december förra året. per mess, tackade nej till Jiros dop. Jiro såg sin morbror först på sjukhuset nu i våras, när vår farmor lämnade jordelivet, fast vi hälsade knappt ens på varandra – inte de två heller.
    Det är inte mycket mina föräldrar vet om mig – de vet vart jag bor, nu iaf. Jag tror inte att de vet vad jag jobbar med, eller i vilken utsträckning jag är politiskt aktiv. Det var jag och min älskade mormor och även min farmor och farfar, som rådde om varandra, höll koll- och brydde sig om varandras liv! Och det är väl också den delen jag verkligen kan sakna så extremt mycket – att ha någon närstående, någon släkting som stöttar en och bryr sig om vad man gör och vad man försöker att åstadkomma! Ibland är det väl helt enkelt så att individerna och rollerna inte klaffar och jag vill för allt i världen inte att historien skall upprepa sig! Jag och min mormor var bästavänner, medans hon och min mamma bara bråkade – precis som hon och jag också gör. Denna konstellation har jag mått dåligt över under hela min uppväxt!
    Ett barn behöver glada och välmående föräldrar och vettiga vuxna förebilder runtomkring sig. Vilka blodsbanden egentligen är och hur de hänger ihop är egentligen oväsentligt! Men alla barn har alltid rätt att få känna till dessa – om man vet vilka dem är vill säga. Detsamma gäller för min son.

Jag får nog leva med denna smärta i bröstet och denna känsla av ensamhet – men jag vet att jag och mina närmsta mår bättre av det, än av alternativet.

Jag är deprimerad, varför är det inte ok?

Jag är deprimerad – faktum är att jag har varit det ett tag, men har tryckt bort det! Nu går det inte längre och bara för några dagar sedan mådde jag extremt dåligt och valde då att ta tag i det hela.
    Anledningen till att jag mår dåligt är många – detta inlägg kommer att följas av ett par dystra men viktiga inlägg!;) Att vara deprimerad när man är nybliven småbarnsförälder är inte ok – det är en av anledningarna till att jag blundat. Det finns någon oskriven regel om att man som småbarnsförälder skall vara överlycklig, lyrisk, glad, harmonisk och sväva på moln 24-7. Gör man inte detta så läggs huvudet på sned. Detta trotts att det finns ofantligt mycket fakta och forskning kring hur vanligt det är att man mår dåligt som nybliven småbarnsförälder och hur viktigt det är att faktiskt prata om detta! Men ändå så lever det gamla, uråldriga tänket "Bit ihop och håll käft" kvar, följt av något nytt påklistrat filter där alla småbarnsföräldrar skall sitta i fina färgglada löv, på iskall backe, dricka varm choklad med fluffig grädd-topping och le ett harmoniskt mamma-leende, med stylat hår och matchande kläder!

Att jag mår dåligt är inget som bara har poppat upp på sista tiden, utan jag har mått dåligt enda sedan Jiro föddes. Men eftersom man absolut inte får säga så och tvingas gå i försvarsställning för att förklara att man faktiskt älskar sitt barn och är en bra förälder, så valde jag till slut att blunda för mina känslor!
    Jag märker att jag har svårt att skriva i detta nu, vilket är extremt ovanligt för min del! Jag brukar ALDRIG ha svårt för att uttrycka mig i text, men läget är inte riktigt som det skall just nu, helt enkelt. Att bli förälder var otroligt tufft för mig, av flera skäl. Till en början så mådde jag väldigt dåligt under min graviditet – psykiskt alltså. MVC varnade mig för detta, då jag inte har de med humana familjeförhållandena, har haft en tuff uppväxt, samt har varit utsatt för sexuella övergrepp, sexuella trakasserier och våldtäkter. Dessa faktorer är tydligen vanligt att de återkommer under en graviditet, som mörka och extremt jobba minnen eller känslor. Det gjorde dem verkligen kan jag säga – shit vilka, jävla mardrömmar jag kunde ha under min graviditet! Jag tänkte också väldigt mycket på min egen uppväxt och var livrädd över hur jag skulle bli som förälder och vilken uppväxt min son skulle komma att få!
    När jag sedan födde Jiro så tog det otroligt lång tid innan jag verkligen kunde förstå och ta till mig att han var mitt barn, som jag och Thobbe hade skapat och som jag hade fött. Det tog flera månader för mig att kunna förstå detta. Jag gick faktiskt, några rundor, hos en kurator på BVC för att prata om detta. Till en början så var allt fokus på min kärlek till Jiro, vilket gjorde mig så otroligt trött och ledsen. Jag har alltid älskat Jiro, det har aldrig handlat om det! Men jag valde att ge samtalen en ärlig chans, så jag gick i några veckor, en dag i veckan efter jobbet. Vi pratade sedan även om hur jag kände och varför – om allt ständigt bråk och tjafs med mina föräldrar, som plötsligt kom och hälsade på för första gången på fyra år – trotts att de missat hela min graviditet. Detta fick mig inte att må bättre direkt!
    Enda sedan jag blev mamma så har jag känt mig så överflödig – det har liksom känts som om jag gjort mitt. Anledningen till detta tror jag beror på normer...Jag och Thobbe är föräldrar som tillsammans bestämmer hur vi skall uppfostra vårt barn och hur vi vill presentera världen och livet för honom. Thobbe är den som varit hemma på heltid, medans jag varit hemma i några veckor och lite strödagar här och där, men helgerna har vi alltid tillsammans – varannan helg, hela familjen och varannan helg bara jag och Jiro, då Thobbe jobbar. Detta har det funnits utomstående åsikter om, kan jag lova!;) Det är ingenting jag längre bryr mig om, men de åsikterna har tidigare fått mig att känna mig överflödig. Sedan så har vi det här, återigen med familjen. Det har alltid varit Thobbes familj som vi har varit nära, men under graviditeten och sedan jag blev förälder så har smärtan av att inte själv ha en familj som frågar saker och visar känslor, varit betydligt mer påtaglig. Det har varit min farmor och farfar som stått nära och farmor hon var så stolt över mig och Thobbe och vår lilla Jiro!;) Och så hände då nästa grej – farmor dog plötsligt, efter en kort tids cancer, i våras! Allt kom så plötsligt! Jag, Thobbe och Jiro var hos henne på sjukhuset hennes sista dagar i livet, men den dagen hon gick bort så var hon ensam, då jag var tvungen att vara på jobbet. Farmor var deprimerad på slutet, då detta inte alls var det hon hade tänkt sig – hon som var så extremt pigg och frisk och plötsligt fick cancer som tog hennes liv på bara någon månad! Att min farmor lämnade jordelivet och allt kaos som kom därefter, inom familjen gjorde att jag mådde ännu sämre. Men jag hade min farfar att tänka på, som jag sedan dess försöker ringa till varenda dag. Jag hinner inte varje dag – ibland tar det till och med fyra dagar innan jag hinner ringa, vilket jag skäms för och får sådan extrem ångest över, men jag får inte tiden att räcka till!
Sedan så har vi det här med de vänner som försvann – de som tycker att det är en självklarhet att få bestämma att man inte vill ha barn, men inte att bestämma att man vill ha barn..
   
Min farfar och min egna lilla familj har fått allt fokus, så mitt sorgearbete har jag begravt! Min tanke var att hinna känna, tänka, sörja och även andas ut under semestern, men jag och Thobbe hade en extremt tuff semester som sedan resulterade i en väldigt bråkig sommar. Vår semester började med att vi åkte till Tokyo tillsammans med svärmor, vilket var en kaosresa oss vuxna emellan. Sedan dess har allt rullat på som vanligt, plus att det varit en valrörelse mitt i allt. Fokuset har legat på att få en glad och trevlig vardag igen, samtidigt som allt annat måste fungera och rulla på. Till slut så var jag rädd för att bli känslokall! Jag kände mig helt avstängd, trotts att jag bara kunde börja gråta helt utan anledning och utan att kunna sluta!
    Jag och Thobbe är ett team igen och trotts att jag de senaste veckorna känt mig långt under markytan, så kan jag vara glad och känna glädje!!!=) Men jag behöver hjälp i form av samtal – jag tänker inte längre blunda för det! Det kommer både att hjälpa mig och min familj! Vi är tre människor och en katt här hemma, och mår någon av oss dåligt så ställer vi andra upp och stöttar och hjälper – det vill vi skall vara något naturligt för vårt barn! Jag tror att det är jätteviktigt att våga må dåligt – att våga må och känna – våga prata om det och våga ta hjälp! Och jag tycker att det är så otroligt sorgligt att fokuset på den kvinnliga föräldern, i detta läge, alltid skall vara så skevt! Detta trotts att det finns massor av forskning som visar att det är jättevanligt och helt naturligt att må dåligt – både under en graviditet och efter en förlossning.Och att samhällets lösning i övrigt alltid skall vara "Ta det lugnt! Sålla bort saker och ting!" – då tvingas man till att använda sina teatermasker, för att inte vara aktiverad och ha saker och ting att göra, skulle vara min död – det är nämligen en viktig del av min bokstavskombination.

lördag 8 september 2018

Därför är jag Sosse!

Det är snart bara ett dygn kvar tills vallokalerna stänger och det viktigaste valet i modern tid avgörs!
    Detta är ett extremt viktigt val av den anledning att det handlar om, denna gång på en extremt omfattande nivå, vilket samhälle vi vill ha och för vilka – Sveriges framtid!
Det handlar inte om vart och hur du bor – om du bor i hyresrätt eller bostadsrätt, i innerstad eller i förort. Om du är löntagare eller egenföretagare – höginkomsttagare eller låginkomsttagare. Om du är ung eller gammal.
Det handlar om vilken människosyn du har – vilket samhälle du vill ha och för vilka! Om du är för ett jämställt och jämlikt samhälle där alla människor – oavsett kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, inkomst, ålder och diagnos är lika mycket värda och har samma rättigheter till ett värdigt liv!
    Hur du själv har det är egentligen oväsentligt i denna fråga, då frågan egentligen handlar om vilken syn vi har på varandra, på människovärdet och vilket land vi vill att Sverige skall vara år 2018 och framåt!
    Annie Lööf har rätt när hon säger "Det är allvar nu!" för det är det! Vi står inför ett val där verkligen ALLT står på spel! Människosyn, feminism, allas lika värde, yttrandefriheten, föreningsrätten, den svenska modellen och allas vår gemensamma framtid!

För mig är det en självklarhet att alla människor är lika mycket värda – oavsett
kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, inkomst, ålder och diagnos! Alla människor har rätt till en trygghet i vardagen med ett fast boende, en fast inkomst man kan leva på och en trygg anställnig. Alla människor har rätt att få älska och att visa sin kärlek öppet! Alla barn har rätt till en trygg uppväxt där de skall få hitta sig själva och slippa tvingas till att formas efter gamla, ingrodda normer. Alla har rätt till en jämlik skola – oavsett behov och oavsett vart man bor! Alla kvinnor äger sina egna kroppar och bestämmer själva över dem – oavsett ålder PUNKT! Alla människor har rätt till sjukvård, i rimlig tid, och skall få vård efter behov – inte efter plånbok! Ingen människa skall tvingas till att leva sitt liv med någon på grund utav ekonomiska skäl – alla människor är värd en pension som ger både trygghet och frihet på ålderns höst! Alla, i ett land som Sverige, måste fortsatt kunna organisera sig och verka fackligt – den svenska modellen och den fackpolitiska samverkan är avgörande för Sveriges framtid – i ett land för ALLA!
    Vi alla som bor och verkar i Sverige bär ansvaret för landets framtid – varandras tillvaro och värde och våra barns fortsatta liv!
Därför är jag Socialdemokrat!

lördag 25 augusti 2018

Press, stress och ångest!

Just nu är det väldigt mycket press, stress och ångest ifrån alla håll och kanter – på alla nivåer och inom alla kategorier! Jag hatar verkligen att behöva dela in mig och mitt liv i kategorier överhuvudtaget, men det är verkligen så det fungerar i dagens, moderna samhälle och så man måste göra för att överhuvudtaget få den minsta förståelse eller för att bli tagen på allvar!
    Sedan så blir det ibland så att det svämmar över – det blir för mycket skit helt enkelt utav allt negativt och man blir bara förbannad över att synsättet inte har kommit längre i modern tid!

Jag jobbar 39 timmar i veckan, vilket oftast blir betydligt fler i verkligheten – så kan det bli när man inte har något uråldrigt som stämpelklocka!;) Privat är jag gift, småbarnsförälder och lokalpolitiker – fackligt, inom S-kvinnor och lokalt på Södermalm. Jag verkligen älskar denna kombination i mitt liv! Den ger mig så otroligt mycket energi och lärdom – en mening med allt!;)
    Jag hinner med mycket, gör jävligt mycket och håller ständigt igång! Det är sådan jag är! Men så ibland så känner man bara att man har allt och alla emot sig och att man inte räcker till – trots att man verkligen ger ALLT, men ändå så förväntas det mer utav en!
    Jag är en person som älskar att ha mycket att göra samtidigt och älskar att ha deadlines och tvingas till att prestera – samtidigt så har jag alltid varit en person som lider utav ångest, så fort jag skall göra något! Ibland får jag till och med panikångest. Eller ibland var väl att ta i, jag fick det för cirka en vecka sedan, men innan dess var det väl än två år sedan sist! Men ibland är livet inte riktigt till för mig! Som ung och aktiv kvinna skall du inte ha småbarn och du skall inte kräva det du tycker du är värd – sorgligt nog! Näe, du skall vara överallt hela tiden och till tusen procent – en del tycker inte ens att Du skall existera och oavsett hur mycket du gör, hur mycket du engagerar dig, anstränger dig och hur mycket du än ger, så finns det alltid dem som tycker att du gör för lite och inte är tillräcklig! Detta ger extrem ångest och gör att du till och med kan få ångest när du gör något som simpelt som att gå på toa!
Varför är detta alltid ett "kvinno-problem"? Varför är det alltid männen som har tid att fundera, sitta och fika, göra långa toabesök, ta sovmorgon och gå hem tidigare eller läsa igenom mail i en hel vecka?
Detta kan göra mig så sjukt förbannad – samtidigt som just detta gör att så många kvinnor har mindervärdeskomplex, "bjuder" på halva sitt arbete och inte tar sitt eget engagemang och sin egen kunskap på allvar!

Inte en dans på rosor...

Innan vi blev föräldrar så var folk väldigt duktiga på att, titt och tätt – jämt och ständigt berätta för oss om hur allting skulle vara, bli och förändras! Fokuset låg dock alltid på att vi inte skulle ha en chans att kunna leva som tidigare och att inget skulle bli så som vi hade tänkt oss.
    Faktum är att detta var i så pass utsträckning att en, då nära, vän till mig försökte övertala mig till att "förstår" att jag skulle vara föräldraledig, eller "mamma-ledig" som hon uttryckte det – bara för att hon själv skulle kunna vikariera för mig på jobbet. Istället för att stötta mig under min graviditet och vara glad för min och vår skull så skrev hon, fortlöpande, på Facebook med en hånande inställning att lilla jag minsann skulle få lära mig att ingenting skulle bli som lilla jag hade tänkt mig. Detta vare sig med det ena eller andra – och jag skulle minsann tvingas att sluta med näst intill allt jag sysslade med. Det där lyssnade såklart inte jag eller vi heller på för den delen. Hon tog sedan bort mig som vän på Facebook och jag har nu inte träffat henne på över ett år.
    Men något verkligen ingen pratade om var den fysiska och psykiska omställningen.

Det är nu nästan ett år sedan jag och Thobbe blev föräldrar och det har varit ett oerhört tufft och prövande år!
    Tiden som nyblivna föräldrar började med att vi bägge var hemma med lille Jiro de tre första veckorna. Att sova lite och ha ett litet barn att ta hand om och trösta, näst intill, dygnet runt var både nytt och energikrävande för mig, Thobbe och vår 21 åriga katt. Min kropp efter kejsarsnittet med all värk, var en miljard gånger värre och betydligt mer intensiv än vad någon ens hade nämnt. Är fört nu, tio månader senare, jag börjar kunna röra mig ordentligt utan att få brutal värk efteråt. Värk gör en ofta på dåligt humör och att inte ha orkat eller kunnat engagera sig fysiskt har ju inte heller direkt bidragit positivt till viktminskningen. Jag gick upp 32 kg när vi väntade Jiro och har hittills kunnat gå ned 16 kg. Att inte vara sig själv fysiskt och att inte komma i ens hälften av sina kläder tär verkligen på en. Nu bryr jag mig inte längre lika mycket om att jag är betydligt större än innan, men när man sedan har svårt att lyckas köpa kläder så blir man både ledsen och förbannad! Det finns verkligen inga som helst kläder för en kropp efter en graviditet då man har som en korv runt magen och större bröst än armar! Lyckas man hitta ett par någorlunda snygga braller, som passar runt midjan, så är istället byxbenen en halvmeter breda. Och hittar man en snygg topp som brösten får plats i så har man utgått ifrån att armarna är lika stora som ens lår. Det är linnen och tunikor som gäller med andra ord och utsvängda linnebyxor – jag bävar inför vintern!
    Sedan kommer vi då till det relationsmässiga och psykiska. Har tidigare skrivit om det jobbiga i att vara ovan med att det finns någon till som ens kärlek kallar för älskling – det tog ganska hårt på oss bägge, men är tydligen skämmigt att prata om. Thobbe har varit hemma på heltid och jag har jobbat heltid, vilket har funkat utomordentligt bra för oss! Vi har även fortsatt med våra "grejor" – jag med politiken och skrivandet och Thobbe med sitt digitala skapande. Jag har, sedan Jiro fötts, givit ut en bok till som nu är min femte och kandiderar nu till Riksdagen för Socialdemokraterna – inte på valbar plats, men ändå. Thobbe har skapat flera spel och loggor och tillsammans har vi även startat upp ett eget företag, familjeföretaget the Mothership. Men det som varit tufft och som man ibland varit orolig för skall knäcka en är all den mängd rutiner som numer krävs och behövs, samt den oerhörda bristen på tid tillsammans som bara par. Det är inte konstigt att så många småbarnsföräldrar går ned i arbetstid (förutom alla de som ojämställt tvingas såklart) och att så många går skilda vägar efter 1-2 år. Jag tycker att det har varit oerhört tufft och det krävs verkligen att man är ett starkt teamwork om man skall överleva! Jag tror att det är oerhört viktigt att man både ser till att man får egentid som egen individ, men också som par – även fast detta av någon obegriplig anledning är totalt tabu att tala om, men hallå – vi lever inte på stenåldern! I början av detta år tog vi in på hotell en natt för att fira min födelsedag. Det var vår allra första natt utan vår lilla Jiro, vilket då såklart var både nervöst och jobbigt, men jag tror att det kan vara bra att göra sådant med jämna mellanrum. problemet är ju bara att man blir extremt fattig i familjen när ena parten är föräldraledig och därmed får reducerad inkomst. I slutet av juni nu i somras så åkte vi på vår lilla familjs absolut första semester ihop, tillsammans med svärmor till Tokyo och Japan – som vi älskar så mycket! Den resan har oerhört efterlängtad, men blev väl allt annat än lugn och fredlig. Jag skulle till och med säga att den resan var en prövning för vårt äktenskap.

Nu känns allt så mycket bättre och det är verkligen A och O att samarbeta och att hålla ihop och stötta varandra – i vått och torrt! Men jag tror också att det är superviktigt att man som omgivning fokuserar på att stötta och tänka bredare än att endast fokusera på utseende och gamla ingrodda normer – och att faktiskt tillåta varje familj att låta dem vara och göra så sem de själva är och på det sätt som passar för just dem! För det är inte en dans på rosor, men det behöver heller inte vara så tufft;) <3