Summa sidvisningar

lördag 5 januari 2019

Skall vi prata övergrepp och psykisk tortyr?

Jag har tidigare skrivit om att jag har blivit våldtagen, mordhotad och varit med om sexuella trakasserier. Detta är sorgligt och sjukt nog inget ovanligt för på tok för många kvinnor – i vårt samhälle, land och i vår värld! Men långt ifrån alla vågar prata om detta. Metoo gjorde att så många kvinnor tog steget att ventilera, bearbeta, dela med sig och anmäla! Det sistnämnda är det absolut svåraste, då vi alldeles för sällan blir tagna på allvar eller blir behandlade med respekt!!!
    För den som vill läsa om min mörka tonårstid och min mörka barndeom kan köpa min självbiografi INNANFÖR MINA ROSA SMÅ VÄGGAR här https://www.adlibris.com/se/bok/innanfor-mina-rosa-sma-vaggar-9789198059939


Sedan Metoo är jag med i ett flertal olika slutna, grupper på Facebook. Där delas så HEMSKA men VIKTIGA berättelser! Händelser som satt igång en hel del inom mig! Varför får inte en kvinna äga sin kropp hela tiden? Hur har det kunnat bli acceptabelt att inkräkta på någon annan människas kropp och psyke?
    Jag har blivit våldtagen två gånger i mitt liv – vad jag vet. Jag tänker inte gå in på dessa våldtäkter här och nu, i detta inlägg. Jga har skrivit om dessa, ganska så grundligt, i min självbiografi – tror jag iaf, jag minns tyvärr inte riktigt – det var nämligen sjukt jobbiga kapitel att skriva och återuppleva! Men utöver dessa två våldtäkter så har vi en mängd olika sexuella övergrepp och trakasserier. Ett stort sådant fall var när jag som 13-åring blev förföljd, antastad , trakasserad och mordhotad av en vuxen våldtäktsman som jag som 14-åring satt i rättegång mot, fick i fängelse och sedan fick gömma mig för resten av mina tonårsår när han hade permis och sedan kom ut tidigare än bestämt. Jag säger inte att jag är för kraftigare straff – jag är för rättvisa, jämställdhet och mänskliga rättigheter!!!
    Utöver detta så kan listan göras lång! Det är alltifrån lärare, kompisars pappor, kollegor och arbetskamrater till vänner och pojkvänner. Metoo har väckt mänga, skavande minnen – minnen som måste ut!
    Om vi tittar närmre på några av vuxenlivets senaste och "lite allvarligare" (jag hatar verkligen att säga så, men jag måste – vi kvinnor utsätts dagligen för så sjukt mycket skit!!!) händelser så har vi två stycken riktigt sjuka sådana...
Jag var i början av 20-årsåldern när jag och en tjejkompis – ja, jag vet inte riktigt hur jag skall säga..experimenterade med våra åsikter kanske man kan kalla det för. Vi bestämde över våra liv och ville ha respekt! Under en tid hade vi inte trosor på oss – jag kan tycka att det är samma sak som att inte ha BH på sig. At vi inte hade trosor på oss var det såklart bara vi som visste – iaf så trodde vi det, till den dagen då jag fick se bilder på mitt eget könsorgan i andras kamerahistorik. Tydligen så var det "en grej" för en del män att sticka upp en kamera (utan att informera utsatt kvinna om detta) under kvinnors kjolar för att fotografera och sedan gå hem och runka till dessa bilder. När jag fick se en sådan bild och fick vetskap om detta så blev jag så paff och äcklad att jag blev alldeles stum!
En annan "modern" händelse som ägde rum för, i år, åtta år sedan var när en nära killkompis till mig utsatte mig för ett övergrepp när jag sov. Han var en utav mina bästavänner och jag hade aldrig en tanke på att han skulle ha kunnat göra något sådant mot mig – men omgivningens reaktioner och ställningstagande är faktiskt värre! Vi var på kryssninge och jag delade hytt med tre vänner. Jag var ledsen, då jag precis hade blivit extremt sårad av en snubbe som bara hade utnyttjat mig. Jag hade gått och lagt mig oh vaknade sedan av att jag hade flera stycken fingrar i mig som "höll på"! När jag vaknade så lämnade han hytten – kanske för att jag inte skulle kunna ifrågasätta, kanske för att han hade hoppats på att jag inte skulle ha vetat något – vad vet jag. Jag mådde skit och hade svårt att somna om. Morgonen dagen efter så berättade jag detta för mina vänner, som till en början reagerade starkt! De blev arga och flera av mina killkompisar berättade för mig att detta var ett övergrepp som borde anmälas – de skulle ta avstånd ifrån honom. Jag anmälde inte. Knappt tre månader senare så löd istället orden "Jamen, det var kanske inte så farligt ändå!?", "Jamen va fan, vi alla känner ju honom ju – ta inte det hela så allvarligt!", "Han menade säkert inget illa!". Jag tar fortfarande avstånd ifrån honom, men han hör fortfarande av sig ibland. Hans tjej blev arg på mig när jag gick ut med sanningen och tyckte att jag var töntig! Jag har inte samma respekt för mina vänner längre.
    Om vi istället hoppar långt tillbaka i tiden – till någon gång runt 91-92 då jag var 5-6 år gammal, så hände det något..Det kan iof vara tidigare än så, eller kanske vid flera tillfällen – jag vet inte, det är svart. Men någonting hände mig någon gång i slutet av 80-talet/början av 90-talet – någon gång mellan min födsel och när jag var sex år! Jag minns bara en sak och det är det minnet som gör att jag vet att något har hänt – vad det är har jag alltid undrat men aldrig vågat fråga någon – vem kan man lita på i detta läge? Detta minne har iaf förföljt mig i hela mitt liv och jag tror att jag kanske nu är redo att ta reda på vad fan det är för något – eller kan jag någonsin vara det?
Uppföljaren till min jsälvbiografi Innanför mina rosa små väggar kommer ut år 2021 – kanske skriver jag om detta då!

Det är en sjuk värld vi lever i och så länge meningar som;
"Du får skylla dig själv!"
"Gå inte utmanande klädd och var inte full!"
"Var det verkligen så allvarligt?"
"Sa du verkligen Nej?"
"Hur vet du att du blev väldtagen?"
"Gav du inte en massa signaler?!"
så har vi inte kommit någon jävla stanns!!!

Jag är så sjukt jävla trött på kränkta och sorgsna män!!!

Det här med kränkta, sorgsna och maktgalna män har väl ändå gått på tok över styr för alldeles för länge sedan!?
    Det är väl ändå konstigt men ändå jävligt typiskt att trots att det är vi kvinnor som är förtryckta i samhället och världen, på miljontals med områden och nivåer – utan någon som helst rimlig anledning, så är det ändå männen det alltid är så jävla synd om! Dessa män kämpar alltid så jävla mycket, är så sjukt duktiga, målinriktade, starka – både fysiskt och psykiskt och bara helt enktl bäst på precis allt jävla ting! Detta samtidigt som vi kvinnor aldrig gör tillräckligt, inte förtjänar den där vettiga och rimliga lönen – men heller inte respekten, äran, rättigheter och verktygen till att vara med för att styra och förändra! Ändå är det alltid så jävla synd om alla män som på något sätt "råkat ut" för en kvinna i sin väg, närvaro eller tillvaro! Då är det så synd om dessa män som är så otroligt kränkta! Deras manlighet och enorma kunskapsbank har skadats då vi utan snabel av någon, konstigt nog alltid outgrundlig anledning, höjt rösten, sagt ifrån, ifrågasatt, haft en tydlig och stark åsikt eller bara visat på lite kunskap.
    Då skall det genast tas till med alla härskartekniker som finns – helst på samma gång! Reviret och dess lärjungar skall kontaktas redo för krig, pajkastning skall startas och skitsnacket etableras rejält! När detta sedan är gjort så skall hövdingen testa sin stridsyxas resultat för att se om "fienden" tystnats ned och backat tillräckligt. Slutligen skall dessa små töser, krypa på sina bara små knän och be om ursäkt för att de finns och råkat andas utav samma luft som dessa gubbar, då de för en sekund trodde att detta var ok och att respekten var betydligt högre än så.

Skärp er för fan och bli män på riktigt – var en medmänniska!

Att ha barn på 10-talet i modern tid

Att ha barn på 10-talet på 2000-talet är inte en dans på rosor! Å andra sidan så har det väl aldirg varit det att ha barn, men man hade väl iaf kunnat önska sig och hoppats på att vi hade kommit en liten bit på vägen så här i ett nu ganska så onytt millenium ändå?
    Det positiva med att ha småbarn nu och vara småbarnsförälder år 2019 är att det känns som om 70-talet är tillbaka, fast i en modernare tappning – iaf här på söder!
Det är inte längre så noga (här på vår lilla malm) om ett barn är pojke eller flicka. Ytterst få barn i vår närhet går klädda i klassiska "flick- och pojkfärger". Faktum är att vår favorit barnbutik, Villervalla, ligger just här på Söder som gör lite "tvärtom" precis som när Tillsammans speglar 70-talets Sverige genom att byta "ordning" på "pojk- och flicksaker". På villervalla kan man köpa gröna klänningar med bilar på och lila tröjor med flygplan på – här går barnen i alla regnbågens färger – oavsett kön och många namn är även könsneutrala eller svåra att "förknippa" med ett kön. Men utanför vår malms lilla trygga bubbla som finns en värld som ännu är full och styrd utav förakt, rädsla och extrem okunskap! En värld som tror att barn mår dåligt och till och med skulle kunna ta skada av att ha regnbågens alla färger på sina kläder och att leka med leksaker både ifrån den rosa och svarta avdelningen i leksaksaffären. Säger det ändå inte en hel del att Sveriges två största leksaksföretag nu gått i konkurs? Att som tjej mötas av en strykbräda på "tjejavdelningen" och att som kille mötas av en borrmaskin på "killavdelningen" är något som hör hemma i 80- och 90-talets barnuppfostran! Att separera och göra skillnad på leksaker utifrån kön är något som hör hemma i det förra åthundradets historia! Jiro får leka med allt förutom vapen! Världens som råder runtomkring tycker ännu att vi skall göra skillnad på våra barn, utifrån vad som gömmer sig i blöjan! Så sjukt och vidrigt! Så jävla förlegat! Samma värld är också livrädd för barn som äter vegetariskt eller veganskt. De ser denna hälsosamma och detta klimatsmarta val (som de själva ändå är orsaken till) som något onaturligt och skadligt. Ofta får småbarnsföräldrar till barn som äter vegetariskt eller veganskt frågan Hur kan du/ni göra detta val åt barnet? Har inte barnet rätt att välja själv? Oki, hur många av er som ställer dessa korkade frågor har själva frågat era köttätande barn om de vill äta lik – kött och blod? Jag tror inte att ni är många.

Att ha barn år 2019 innebär en hel del försvarande och kämpande – det har det väl egentligen alltid gjort men jag hade verkligen önskat att vi hade kommit betydligt längre år 2019! Jag vill verkligen inte att mitt barn skall växa upp i en tillvaro där han får lära sig att han pga sitt kön skall vara och bete sig på ett visst sätt, känna på ett visst sätt och gilla en viss typ utav saker! Att denna tillvaro fortfarande existerar idag är fan ett stort misslyckande från oss vuxna! Räcker det inte med att vi sabbat våra barns hem och framtid?!

Vänner och Vänner

Detta är ett inlägg som jag egentligen hade tänkt att skriva förra året, alltså år 2018, på hösten men tiden räckte inte riktigt till – det kan vara så ibland när man jobbar heltid, är fritidspolitiker, försöker driva familjeföretag och är småbarnsmor.
    Jag har en hel del vänner och jag älskar de flesta utav dem, men jag tycker om och respekterar dem alla! Jag har aldrig gjort skillnad på folk och folk utan för mig har det alltid varit viktigt att alla skall få vara med i gruppen och gemenskapen – enda sedan barnsben! Långt ifrån alla mina vänner tycker och tänker som jag, men jag tänker att vi kan lära och utvecklas av varandra, på olika sätt, nivåer och inom olika områden – det tycker jag är det viktigaste. Men det har visat sig att alla i mitt liv inte riktigt tänker så som jag gör!

Väldigt många av mina vänner kan säga att de lärde känna varandra genom mig på ett eller annat sätt – antingen genom någon fest, tillställning eller något annat typ utav event. Jag "blandar" nämligen alltid folk, vilket ofta leder till nya bekanskaper. Jag har heller inga problem med att ta kontakt med nya människor och denna egenskap är väl den som är den med allra störst nackdel – jag har nämligen otroligt svårt att komma ihåh namn och ansikten. Detta gör att ja inte alltför sällan kan uppfattas som nonchalant och märkvärdig – vilket ALDRIG är min mening – jag kommer bara inte ihåg eller kan inte placera!
    Men det som gör absolut mest ont inom mig och som faktiskt är skälet till att jag skriver detta inlägg är den smärta som uppkommer när jag inte riktigt får samma mynt tillbaka. Jag har stora umgängeskretsar – det är rockers, politiker och fackliga. För mig är dessa tre "världar" lika viktiga – för mig går de in i varandra då de är delar av mig! Jag har heller aldrig särat på kön, bakgrund eller ålder vilket gör att jag känner människor med en mängd olika liv, livssituationer och erfarenheter – unga som gamla. För mig är mina vänner mina vänner – men jag är tydligen inte alltid en vän för alla dem!

När jag år 2011, efter att ha försökt att ta livet av mig, blev facklig på allvar så byttes, så småningom, en hel del utekvällar ut mot jobb och facklig aktivism. Men det var först då jag blev politiskt aktiv som frågor och avstånd började komma mer på allvar. Ändå så har jag varit den som redan i sandlådan förespråkade att alla skall med – första gången jag hjälpte till i valarbetet så var jag bara åtta år och jag var den som i nian klottrade Feminist på mina kläder och slutade tat raka benen!;) Men kanske hade inte alla de hundratals som köpt min självbiografi som kom ut år 2012 faktiskt läst den?
    När jag sedan blev politiskt aktiv på ännu större allvar, då började en del vänner, även sådana jag haft sedan grundskolan, att ta bort mig på Facebook då de inte delade min politiska åsikt. En annan rocker och vän är också politiskt aktiv, men blå – vissa saker undviker vi att prata om men jag respekterar henne och jag upplever även att hon respekterar mig.
Jag fick också ganska nyligen höra att folk alltid vill komma på mina tillställningar (som inte är så särskilt många per år numer) då jag bor så centralt. Ändå så sa en killkompis till mig, efter att jag flyttat från andra sidan av gatan och hit, när jag frågade varför han aldrig längre kom på mina förfester att han inte prioriterade att gå hem till folk med kokvrå. Jag har aldrig haft större kök än vad vi har nu, men vad fan är det för konstig vänskapsgrund? Men så kommer vi då till det som tydligen har varit mest avgörande för vissa...BARN...Jag har flera vänner, både män och kvinnor, som valt att inte försöka sig och skaffa barn – jag har alltid stöttat dem i det, då dessa vänner relativt ofta behövt att försvara sig för andra i sitt val, sjukt nog! Men samma vänner , eller iaf en del utav dem, har valt att inte respektera och stötta mig i valet att kämpa för att försöka få barn och att sedan vara förälder, vilket jag tycker är otroligt lågt och sorgligt! Faktum är att jag för första gången i vuxen ålder återigen har fått uppleva mobbing – pga att ha blivit förälder! Jag har vänner som vägrat att gratulera mig och Thobbe till vårt föräldraskap och som knappt tycker att vi är värda att prata med längre. När jag i höstas träffade en, iaf för mig nära vän, som jag inte träffat sedan jag blev mamma så var hennes första kommentar "Har du en bajsblöja i handen eller? haha!".

Såklart så vet jag och förstår att äkta vänner inte gör på detta sätt – men hur kan det bli så med vänner man haft i så många år och som har haft så viktiga roller i ens liv?
    Den senaste valrörelsen resulterade i ett totalantal på 1 122 Facebookvänner, men jag vet inte om jag någonsin haft så få äkta vänner som jag har nu...

måndag 31 december 2018

2018 – ett kämpigt, händelserikt, sorgligt men ändå bra år!

Så kom då årets sista dag med knappt 12 timmar kvar på detta år! Här sitter jag i soffan med Jiro ett år och två månader och bloggar för första gången på läänge, medans jag försöker få Jiro att se på Tingeling. Thobbe jobbar och katten Gregge är i himlen!!!
    År 2018 inleddes med Sara och Johan, liksom de senaste åren. Min farmor lämnade besked om en tumör i magen. Årets näst sista dag dog vår älskade lille Gregge, hemma på sovrumsgolvet!
Detta år har varit oerhört jobbigt, händelserikt, stressigt, hjärteskärande, sorgligt, intressant, ilsket, men också bra – jag har min älskade familj som jag är överlycklig för!!! Tack käre, gode Gud för det!!!<3<3<3
    I början av året firade jag och Thobbe hela sex år som par! Jag minns pinsamt nog inte exakt vad vi gjorde den dagen (jag skall ta reda på det då jag tycker att sådant är otroligt viktigt!) men jag tror iaf att det var då vi började med att äta middag på Malmen!;) Jag minns inte heller vad vi gav varandra, men jag minns att vi var fattiga småbarnsföräldrar och så har i princip hela året sett ut då en utav oss varit föräldraledig. Mitt minen har blivit betydligt sämre detta år! Eller sämre, det har snarare blivit dåligt – jag har alltid haft sjukt bra minne, men nu minns jag knappt vad jag gjorde i förrgår, men det är tydligen vanligt för småbarnsföräldrar. Detta år är ju mitt och Thobbes första helår som föräldrar och vilken resa det har varit, på gott och ont – Jiro har vuxit och utvecklats enormt! Jag och Thobbe har haft väldigt lite tid för varandra och har under årets andra halva bråkat en hel del – vi som aldrig bråkar annars!
Jiro gjorde sitt första jobb, tillsammans med mig – det var ett fotojobb för LO´s Facket Försäkrar årsbok, där jag och Jiro var ansiktet utåt för föräldraförsäkringen.
    Jag fyllde 32 år och det visade sig att min födelsedag skulle vara sista gången både farmor och farfar var hemma hos oss! Farmor opererades i mars och dog i cancer den 8 maj!!! Jag, Thobbe och Jiro var med henne på sjukhuset under den vecka hon var där. 


Innan farmor tragiskt och chockerande lämnade jordelivet, så gav jag ut min femte bok FEMINISM I EN PERFEKT VÄRLD. En bok om hur jag ser på feminism och vad det egentligen är – hur ojämställt vårt jämställda land faktiskt är och varför så många gubbar ifrågasätter rätten för kvinnan att äga sin egen kropp och bestämma över sitt eget liv! Jag och Thobbe startade även ett eget företag i början av året the Mothership med en webbutik som säljer coola, politiska och nostalgiska affischer, mina böcker, barn- och vuxenkläder med coola och ställningstagande tryck på, stickerkartor med sköna och viktiga budskap, samt appar och spel!;) Vi har inte hunnit upp med allt ännu – faktum är att vi har hunnit arbeta betydligt mindre med vårt företag detta år, än vad vår förhoppning var! Vi skall satsa mer under år 2019!;)
Jag gick klart världens bästa utbildning – Bommersviksakademien som är en fackpolitisk ledarutbildning. Denna utbildning startade hösten 2017, samma helg som jag förberedde mig för BB och kejsarsnittet. Ett flertal helger har spenderats, tillsammans med min familj och 85 stycken deltagare, ute på Bommersvik.
    Jag var en av de betalande, inbjudna författarna på årets BOKEN PÅ ARBETSPLATSEN ute på Runö. Jiro gick sitt livs första, första majtåg (utanför magen;) ) – sedan även sitt livs första prideparad. Jag och Thobbe firade vår fjärde bröllopsdag, alltså Fruktbröllop – minns inte heller hur vi firade detta =O men jag fick ett jättefint feminist-halsband av min älskade make!;)<3 Vad jag gav honom minns jag inte!=O
    Min fina farmor begravdes och allt vad det innebar, förutom den otroliga chocken och sorgen! Hon som var så pigg – gick flera mil om dagen, rökte inte, drack knappt, åt hälsosamt och var frisk som en nötkärna!!! Jag, Thobbe och Jiro spenderade mycket tid, under hela våren, hemma hos farmor och farfar för att hjälpa dem och även hjälpa farfar (förtvivlad och tidigt dement) när farmor åkte in och ut på sjukhus! Efter begravningen och extremt mycket bråk med päron så stack jag med mina två prinsar och Thobbes mamma till Tokyo och Japan för en efterlängtad och välbehövlig semester!;) Tanken var att svärmor skulle hjälpa oss ute om dagarna, med Jiro, och ibland även vakta honom på kvällarna så att jag och Thobbe fick lite egentid i Tokyos nattliv och spelvärld!;) Tokyo är en underbar plats med underbara människor – för den som inte är så bekant med staden, landet  – dess kultur och teknik så kan den vara något främmande och annorlunda. Svärmor hatade Japan och var heller inte blyg med att högt och tydligt berätta detta. Medans hon räknade dagarna hem till Sverige och ville ha svensk mat, så försökte jag och Thobbe njuta utav denna väldigt dyra resa som vi längtat efter i fyra år – sedan vi var där på smekmånad! Vi tre började att bråka en hel del, vilket även fortsatte sedan på hemmaplan. Jag och svärmor, som annars sms:ar flera gånger i veckan, hade ingen kontakt på nästan två månader. Jag och Thobbe bråkade oss semestern och början av hösten igenom! Sommaren, i värmeböljan, spenderades mycket ute på vårt kära landställe där vi hade en hel del jobb att göra, som vanligt med tomt och hus!;) Fasadskrubb, altanfix, bryggfix, tomtfix etc etc.
    År 2018 var det återigen val – denna gång endast i Sverige då EP-valet är år 2019. För första gången, och förhoppningsvis inte sista, stod jag med på riksdagslistan vilket innebär att det gick att kryssa mig i valet, för alla stockholmare som bor i staden (länet har en egen lista). Jag fick 39 stycken personkryss, vilket jag är jätteglad och tacksam för!!!<3<3<3 Sommaren och hösten spenderades alltså en hel del i valstugan på Medis och på olika torg runt omkring i staden, men också länet!;) Jiro var med mig en hel del och det krävs verkligen extra kraft och energi att ha med sig en då en 9-11 månaders i en valrörelse och extremvärme!!!
    Jag fick inte fixa med mina bolån, för banken, som jag hade önskat så vi lade istället pengar på att köpa en ny och större bil – detta blir nu vår tredje på tre år.
    2018 var året då vår lille Jiro blev ett år!!! Detta firades med ett stort kalas nere i vår föreningslokal helgen innan. På självaste dagen firade vi tillsammans hemma, hela familjen. Straxt därefter var det dags för lille Jiro att börja förskolan och då dags för mig att vara föräldraledig för att vara med under inskolningen, som blev kaos! Den tog tre veckor då den saknade struktur, rutiner, trygghet och information. Efter massor av klagomål och ett flertal möten så är vardagen nu, Äntligen, fungerande, trygg och säker – men vi är inte 100 procent nöjda ändå utan står återigen i den gedigna kön.
     Jag firade tre år på jobbet, Thobbe fyllde 31, Jiro hade sin allra första dopdag – som skall firas Gudföräldrarna, det gick väl sådär!;)

Det har hänt extremt mycket detta år och det har gått sjukt fort! Jag lämnade mitt uppdrag i SSU´s Fackliga klubbstyrelse och i min lokala partiförening. Jag hoppade även av som fanbärare. Jag har även detta år varit ordförande för Handels-Sossen och har även uppdrag i Kvinnodistriktet, Södra Kvinnoklubben, Södermalms stadsdelsnämnd, Seko-Sossen, Fackliga Utskottet, Arbetarekommuns representantskap och min bostadsrättsförening.
    Jag har jobbat väldigt mycket även detta år, fastän mindre än året innan, men som kvinna kan man ju aldrig jobba tillräckligt!;) Jag har detta år, mer än kanske någonsin, fått uppleva och erfara hur pass integrerat gubbväldet faktiskt är! Jag har haft en hel del problem med kränkta män jag trampat på tårna pga kunskap de trodde jag inte hade eller ville förneka. Härskartekniker har varit en stor del av min vardag – privat, i arbetslivet och i politikens värld!
    Att vara småbarnsförälder är tufft – fysiskt, psykiskt och det är en prövning för äktenskapet! Men tillsammans med världens bästa make och pappa till mitt barn så kämpar vi på och är ett team!!! Vi har även fått erfara att det här med att uppfostra alla kön likadant och likvärdigt är långt ifrån något alla tycker är en självklarhet, skrämmande nog!
2018 var även året då jag blev deprimerad...Jag hade extremt svårt för omställningen att bli förälder – att vi blev fler människor i familjen och att jag hade blivit mamma – att jag hade ett barn! Att känna så i en värld där alla bara förväntar sig att allt skall vara fluffigt drömiskt och att jag som amma skall gå omkring och vara så sjukt jävla överlycklig hela tiden, är inte det lättaste! Det tog lång tid för mig att ta in detta! Jag hade heller inte tid att söka hjälp för detta och då blev jag tydligen ett ego som inte såg till mitt barns bästa, hur går det ihop egentligen?! Utöver det så hade sjukt ont efter mitt kejsarsnitt enda tills typ nyss och trots att jag har gått ned 17kg så har jag 18kg kvar att gå ned till min idealvikt, 13kg för att landa där jag var då jag blev gravid. Men vågen har aldrig stått så still som nu, men egentligen så bryr jag mig faktiskt inte! Jag mår bra fysiskt! Problemet är bara att inga kläder längre passar och att det är sjukt svårt att hitta kläder som passar en kropp som har fött barn – jag är dessutom kort, så att hitta byxor med rätt midjestorlek som inte har en meter breda ben och inte är en halv mil för långa är näst intill omöjligt! Jag som älskar kläder.
Att sedan farmor dog tog mig väldigt hårt! Var liksom hon och farfar jag hade kvar då mormor är död och halva min släkt försvann i samband med det – min familj är det ju kaos med och har varit även detta år, är så sjukt trött på allt bråk! Efter farmors bortgång är kontakten lika med noll och jag har också noll insyn och påverkan vad gäller allt kring det! Farfar har tagit allt väldigt hårt och jag har lagt så mycket tid jag bara kunnat på honom men med heltidsjobb, småbarn, politik, eget företag och ett äktenskap är det inte mycket tid som blir över – till sist var jag tvungen att prioritera mitt äktenskap ett tag! Och sedan har vi alla dessa gubbar och allt skit de dagligen sysslar med! Även fast det gör mig sjukt arg och ökar min energi till att försöka förändra samhället och världen, så tar det också jävligt hårt på en! Det är väl det gubbarna vet! Och som kvinna så räcker man ju aldrig till – antingen så vet man inte tillräckligt,vet för mycket och måste dumförklaras, är inte tillräckligt fysiskt stark, är inte tillräckligt psykiskt stark, borde fokusera på att vara förälder, borde fokusera mindre på att vara förälder, borde jobba mer fast inte få mer betalt, får för mycket betalt, är för ung och omogen. Det tar liksom Aldrig stopp! Jag har även förlorat en hel del vänner – av någon sjuk anledning så tycker inte alla att man kan vara vän med någon som har småbarn – att det skall vara ett fritt val att inte skaffa barn men inte ett fritt val att skaffa barn. Detta gör ont men är samtidigt så dumt att man skrattar åt det!;) Det är heller inte alla som klarar av att jag är politiskt aktiv och har tagit en tydlig politiskt ställning – det är väl helt enkelt det priset man får ta, precis som det priset att det finns dem som går bakom ryggen på en, snackar skit i hopp om egen vinning på det hela. Ibland undrar jag hur många vi är som har samma mål och som faktiskt tror på jämställdhet, jämlikhet, kärlek och rättvisa?

Då året inte hade alltför många dagar kvar så var det kongressombudsval för partikongressen i mars år 2019. Söder hade fem platser och jag var en av de nominerade. Tusen tack alla 49 stycken Söderbor och Sossar som röstat på mig!!!<3<3<3 Det räckte till plats 14, men era röster är värda betydligt mer än så för mig!!!
    Sorgen kom till mig än en gång och jag är nu full av den, vilket börjar skrämma mig! Jag fick veta ett en gammal tjejkompis blivit mördad, vilket är, förutom sjukt sorgligt, så otroligt svårt att kunna ta in!!! Må du vila i frid älskade vän!!!<3<3<3

Julen firades hemma hos oss, precis som vanligt, fast alla orkade inte komma hit i år så det blev endast jag, Thobbe, Jiro, Gregge, min farfar och Thobbes mamma. Mend et var mysigt fastän det blev en del körande för mig. Årets näst sista dag slutade även den i brutal sorg – min älskade lilla bebis, Jiros storebror, katten Gregge somnade in på sovrumsgolvet efter att ha varit riktigt dålig i ett dygn. Han var blind, döv och dement – åt tre olika mediciner och var alla vårs lilla älskling!!! Han tog sitt sista andetag framför mina fötter – saknaden är enorm!!! Gregge blev hela 22 år gammal, nio av dessa år spenderade han tillsammans med mig, sju år med Thobbe och Jiros livs första år!!!<3<3<3
    Nyårsafton skall, traditionsenligt, firas hemma hos oss tillsammans med Sara och Johan!;)
GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!!!


lördag 27 oktober 2018

Jiro fyller 1 år samt börjar förskolan!=O

Foto: Jenny Stål
I tisdags fyllde vår älskade lilla son Jiro ett helt år – det är sjukt vad tiden går!;)
I söndags så hade han barnkalas med 27 stycken gäster – släkt, vänner och grannar. Vi bjöd på tårta, kladdkaka, kakor, saft, kaffe och alkoholfri drink med chips. I föreningslokalen spelades ett bildspel, jag satt uppe och gjorde till kl.03 natten till söndagen, upp med bilder från Jiros första år på jorden!;) I andra rummet var det musikvideor med Babblarna samt lek med gunghäst och hopp-åsna!;)
    Efter fika och sång, blev det lek och fiskdamm – sedan somnade Jiro som hade vägrat att sova middag denna dag, haha! Medans han sov minglade de vuxna och barnen lekte medans jag och Thobbe öppnade Jiros alla fina presenter!

Det var en fin dag som jag tror att Jiro uppskattade!;)
    I tisdags när han fyllde år på riktigt så lagade jag bananpannkakor med hemmagjord glass-sylt när jag kom hem efter jobbet. Jag och Thobbe sjöng för Jiro och sedan fick han fortsätta att äta gosaker ur sin påse från fiskdammen (fruktgodis och kex). Vi var också ute och gungade i stora Blecktornsparken. Det var kallt och disigt så det var endast vi och ett barn till i hela lekparken haha, men Jiro älskar verkligen att gunga!;)

Det är så sjukt att han redan är ett helt år! Visst ett år går ju verkligen sjukt fort – det har jag tycket enda sedan lågstadiet, men att ens barn växer så fort är lite läskigt! Han är liksom ingen bebis längre och i denna fart så är man väl farmor snart!;)
Något annat stort som händer den närmsta tiden, redan nu på tisdag – en vecka efter Jiros ettårsdag, är att han börjar i förskolan!=O
    Jag är sedan idag hemma på heltid, för att skola in Jiro på förskolan från och med tisdag! Detta är verkligen superläskigt! Jag är jätterädd för saker som att han skall råka sätta något i halsen som inte personalen märker (måste ju vara skitsvårt att håll koll på så många barn på så få vuxna!)! Jag tycker det är jätteläskigt att han helt plötsligt skall få ett eget liv som inte jag och Thobbe har insyn i på samma sätt som nu, då han lever med oss på ett eller annat sätt dygnet runt! Och så är jag jätteorolig och nojjig över det här med genus och kamratskap – jag vill verkligen inte att han skall tvingas in i några normer och stöpas i några konservativa former! Här hemma så lekar han med alla möjliga slags leksaker, har alla möjliga olika färger på sina kläder och vi har kontinuerligt hållit honom borta ifrån könsnormer och all uppmaning till det! En del barnprogram har vi valt bort och när vi införskaffat traditionella "kill-" och "tjej-leksaker" så har vi inte skaffat dessa i de traditionella "könsfärgerna"! Detta blir ju supersvårt att kontrollera då vi inte längre kommer att ha 100 procent insyn i vår sons vardag!=( Men jag skall verkligen iakta omgivningen under inskolningen, samt samtala med personalen och ställa frågor!
    En annan grej är att Jiro alltid ätit, ungefär, 50 procent vegetariskt och 50 procent kött. Detta dels pga miljön och klimatet, men även då vi vill att han själv skall kunna välja. Idag är ju inte detta något konstigt alls och definitivt inte här på söder där till och med alla grillkiosker minst har fem vegetariska måltider, medans grillkiosker i city har noll! Så Jiro kommer att äta vegetariskt på förskolan (man fick ej välja 50/50) och sedan fisk och kött till middag hemma!;)
    Jag verkligen önskar och hoppas att Jiro skall få vara Jiro utan att bli styrd utifrån det kön han råkade födas med!
Jiro Colin Bernth Emanuel!!!<3<3<3

söndag 14 oktober 2018

Det här med familj...

Alla har vi en familj, på ett eller annat sätt – i livet eller ej, närvarande eller borta. Kända eller obekanta. Men oavsett vad så har vi alla minst två personer som varit med och skapat oss – på ett eller annat sätt. Sedan så är det kanske inte dessa som är ens familj, utan kanske andra individer som innehar dessa roller. Men oavsett vad så har vi alla fötts, via någon eller några. Denna grund påverkar oss på ett eller annat sätt, mer eller mindre.
    För min egen del så har relationen till min familj, och då framförallt mina föräldrar, varit oerhört turbulent, nästan så länge jag kan minnas faktiskt men framförallt sedan tonåren. Det var då kontakten bröts för första gången. Sedan dess har den brutits fram och tillbaka – på olika nivåer, i olika perioder, med olika regler. Emellertid har vi haft någon slags "mellanrelation" – en relation där vi haft kontakt men inte velat känna varandra och då haft noll koll på varandras liv. Varför det har blivit såhär vet jag inte, men för min del så handlar det i grunden om respekt!
    Jag har även en lillebror, som jag i början av mitt vuxna liv hade ganska så bra kontakt med – vi umgicks till och med emellanåt. Men sedan cirka fem år tillbaka så har vi ingen relation, utan det är han och våra föräldrar. Han kom inte på mitt bröllop för fyra år sedan, inte heller på Jiros dop. De gånger vi har setts under dessa år har varit i samband med mormors och farmors bortgång, samt under två släktmiddagar. Jag vet inte ens vart han bor. Det var inte heller säkert att mina föräldrar skulle komma på mitt bröllop, den där majdagen år 2014. Vi bråkade per sms fram till kvällen före och det var först när jag såg dem i kyrkan som jag visste att de skulle närvara under denna stora och viktiga dag.
    Jag vet inte särskilt mycket om mina föräldrars liv idag heller. Jag vet ju vart de bor, vad de jobbar med och så vidare. Men jag vet inte vad de gör om kvällarna eller på helgerna. Vi har sedan några år tillbaka ingen relation på Facebook och nu är även de bråkiga helg-sms:en borta. Faktum är att det nog aldrig har varit såhär tyst! Men jag mår bättre av det – jag orkar inte med kontinuerligt bråk om allt och inget! Men smärtan jag ständigt har i mitt bröst, kommer nog att vara kvar där.

Vi träffades inte en enda gång under min graviditet – jag visste inte ens om min bror visste om att jag var gravid – jag fick veta först dagen innan kejsarsnittet, då han messade mig. I det läget så började jag att må dåligt och grät jättemycket. Jag kände mig nämligen extremt ensam under min graviditet.
    Efter Jiros födelse så kom sedan mina föräldrar och hälsade på – för att träffa sitt barnbarn. Det var första gången på fyra år de kom till oss, så de kom inte riktigt ihåg vart vi bodde utan gick till huset bredvid. Min bror har inte hört av sig sedan dagen innan jag blev förälder – förutom när han i december förra året. per mess, tackade nej till Jiros dop. Jiro såg sin morbror först på sjukhuset nu i våras, när vår farmor lämnade jordelivet, fast vi hälsade knappt ens på varandra – inte de två heller.
    Det är inte mycket mina föräldrar vet om mig – de vet vart jag bor, nu iaf. Jag tror inte att de vet vad jag jobbar med, eller i vilken utsträckning jag är politiskt aktiv. Det var jag och min älskade mormor och även min farmor och farfar, som rådde om varandra, höll koll- och brydde sig om varandras liv! Och det är väl också den delen jag verkligen kan sakna så extremt mycket – att ha någon närstående, någon släkting som stöttar en och bryr sig om vad man gör och vad man försöker att åstadkomma! Ibland är det väl helt enkelt så att individerna och rollerna inte klaffar och jag vill för allt i världen inte att historien skall upprepa sig! Jag och min mormor var bästavänner, medans hon och min mamma bara bråkade – precis som hon och jag också gör. Denna konstellation har jag mått dåligt över under hela min uppväxt!
    Ett barn behöver glada och välmående föräldrar och vettiga vuxna förebilder runtomkring sig. Vilka blodsbanden egentligen är och hur de hänger ihop är egentligen oväsentligt! Men alla barn har alltid rätt att få känna till dessa – om man vet vilka dem är vill säga. Detsamma gäller för min son.

Jag får nog leva med denna smärta i bröstet och denna känsla av ensamhet – men jag vet att jag och mina närmsta mår bättre av det, än av alternativet.