Summa sidvisningar

söndag 21 april 2019

Är det inte dags att sätta stämpelklockan på museem och välkomna det nya arbetslivet och dess marknad?


Utvecklingen går ständigt framåt och det måste den få göra! Mycket har hänt sedan vi började att arbeta på det sättet vi gjort de senaste hundra åren. Bara en sån sak att tjänstemän och akademiker idag inte är överklass och endast rikt folk, som det var i början av 1900-talet. Våra mormödrar och farfäder gjorde nämligen en jämlik skola till norm och en vidareutbildning möjlig för varenda unge – oavsett föräldrars klasstillhörighet och inkomst! Idag är vi inte arbetare, tjänstemän och akademiker – idag är vi löntagare! Såhär har det sett ut ganska så länge nu, men tyvärr så finns det en stor grupp som vägrat hänga med i arbetsutvecklingen och vill inte leva i nutid! För denna grupp verkar inte vinsten att alla, oavsett vilka föräldrar man råkar födas till, har samma rätt att kunna utbilda sig till det man vill. Istället vill man av någon, för mig helt ologisk och orimlig, anledning leva kvar i dåtiden med arbetare och välutbildad överklass.  
Jag trodde att vi var överens om att klassamhället skulle malas sönder och sluta att existera för gott?
    Om man inte ens vill acceptera att arbetsmarknaden idag består av löntagare eller egenföretagare då blir det väldigt svårt att acceptera och ta in nutidens arbetsbehov, teknikens utveckling och alla nya yrken som både är bra för individens arbetsmiljö och utvecklingen i stort! Den svenska arbetsmarknaden består inte längre av endast arbetare, arbetsgivare och välutbildat folk. Antingen så säljer du arbetskraft (alltså är löntagare  – oavsett längd på- och utbildningsmodell), köper arbetskraft (alltså är arbetsgivare – många arbetsgivare är idag även själva anställda som arbetsgivare av någon högre chef) eller så är du egenföretagare (oavsett vad du sysslar med som du försöker driva in pengar för).
    Arbetarrörelsen har sedan sin uppkomst kämpat för att "vanliga dödliga" skall få samma rättigheter och möjligheter som överklassen – det fick vi och det gjorde oss till medelklass – inget illa om det men sedan släppte vi på den kollektiva solidariteten och gick med på utförsäljningar av mångt och mycket av det som faktiskt gjort oss till medelklass. Kanske är det därför det finns en stor grupp vars fokus ligger på att sträva bakåt, till kärnan, istället för att ta tag där vi slutade och fortsätta att kämpa framåt! Jag tror inte att lösningen är att vi skall sluta att utbilda oss även om vi vill, sluta lyxa och leva, sluta äga, sluta sukta och drömma. Det är inte det, det handlar om! Det handlar om människosyn!
    Att det än idag dör folk inom LO-yrkena ska inte få vara acceptabelt! 2019 måste ändå vara den moderna tiden då vi, med all forskning och kunskap det senaste hundra åren givit oss, slutar upp med att tillåta vissa yrkesgrupper slita ut sig fysiskt så pass mycket att man aldrig hinner bli gammal och får njuta av den pension man kämpat fram. Eller till och med dö på eller av sina jobb! Här måste tekniken få komma in och det skall den inte göra på bekostnad av bemanning – det behöver den inte göra! Med en arbetsutveckling så tillkommer det nämligen väldigt ofta även helt nya arbetsuppgifter! Här gäller det för Fackföreningsrörelsen att hänga med och här gäller det för nutidens löntagare att förstå vikten av facklig organisering i modern tid, så att inte arbetsgivarna själva sitter på hela makten av vilka arbetsuppgifter som skall utvecklas och nybemannas! Jag skulle säga att den fackliga anslutningen är viktigare idag än någonsin tidigare! Detta då vi nu står inför en stor arbetsmarknadsförändring – en välbehövlig och efterlängtad sådan, vi måste bara hänga med!
    Samma sak gäller för oss tjänstemän och akademiker! Alla vi som kommer ifrån LO-yrken och har blivit tjänstemän, oavsett om det är av facklig, politisk eller vidareutbildningsgrund så måste vi sluta att skämmas! Vi ville ha samma rättigheter och möjligheter som de rika – då kan vi heller inte skämmas – löntagare är vi allihopa, glöm inte det! I dessa yrken har det först nu uppmärksammats hur arbetsmiljön ofta ser ut. Det kan vara alltifrån dålig belysning och luft till förslitningsskador i armar och handleder. Nackproblem, sämre syn, enorm stress och magsår. Vi får aldrig jämföra eller göra skillnad på arbetsskada och arbetsskada inom olika yrkesgrupper, precis som vi aldrig får göra skillnad på människor och människor – det är farligt!
    Nästa steg, där vi egentligen redan borde ha varit för länge sedan, är att acceptera nya yrkesgrupper! Utvecklingen går som sagt var framåt och det är inte endast yrkesgrupper där du främst arbetar fysiskt eller främst arbetar med hjärnan, som existerar idag. Vi har hela den digitala världen, som egentligen är alla yrkeskategorier på en och samma gång! Yrken som en del idag, sorgligt nog, kallar för låtsas jobb! Alltså samma attityd som de som en gång i tiden, men för ändå inte alltför länge sedan, trodde att Internet bara var en fluga! Det modernaste på arbetsmarknaden idag är inte, som det var på 80-talet, att arbeta med datorer – det är att, på en miljard olika sätt, arbeta i den digitala världen! Det finns idag appar för väldigt mycket man kan tänka sig och en växande skara människor, världen över, arbetar med att inspirera, engagera, informera och uppdatera folk dygnet runt om allt och inget! Att sprida något över hela världen idag går blixtsnabbt – varför skulle dessa yrken inte vara några riktiga jobb?
Är inte fokuset att vi alla skall ha rätten och möjligheten till att kunna utbilda oss till det vi vill bli, få vara dem vi är, få se våra barn växa upp, ha råd att leva på våra löner och hinna bli gamla med en pension som går att avsluta livet på ett värdigt sätt på?
    LO, TCO och Saco borde därför samarbeta betydligt bättre och bredare – alla löntagare borde verkligen intressera sig för att ansluta sig fackligt och fortsätta kampen våra mormödrar och farfäder en gång började. Utvecklingen måste få gå framåt, yrkena måste bli fler men annorlunda. Maskinerna måste få hjälpa till och även ta över en del. Arbetsmiljötänket måste bli bredare – heltiden måste bli en norm, som löntagare är man tillsvidareanställd och samtliga löntagares löner måste upp. Stämpelklockan måste gå i graven en gång för alla – är det inte rent av pinsamt att den ännu används på så många ställen? Oftast då (självklart) inom LO-yrkena! Tekniken måste våga ses som ett hjälpmedel, vilket den också kommer att vara – så länge inte ger hela den makten åt arbetsgivarna. Den digitala yrkesgruppen måste få komma med i gänget och föraktet mot småföretagare måste upphöra!
Tillsammans är vi löntagare och småföretagare i kampen för en humanare och rättvisare tillvaro och värld!
Mer champagne åt folket!;)

lördag 20 april 2019

Jag tror på yrket Influencer – men ni har ett ansvar!



Jag tillhör inte dem som tror eller tycker att yrket Influencer inte är något riktigt yrke och att de som "kallar sig" för detta endast glider runt och lever lyxliv! Självklart är detta ett riktigt jobb, som vilket annat riktigt jobb som helst! Varför skulle det inte vara det? Kanske är det för att yrket i sig är så pass nytt (iaf i den digitala världen – för om du tänker efter har ju faktiskt detta yrke alltid funnits eller hur?;) ) och att det är det som gör att folk inte förstår. Precis som att på tok för många äldre (unga äldre som gamla människor) än idag år 2019 kan säga att folk jobbar med data – det är ju som om en hantverkare, istället för att kalla sig för hantverkare, skulle säga Jag jobbar med material!
    Influencer är ett framtids yrke – ett väldigt viktigt sådant, tror och hävdar jag! Vi lever i en tid där, det inte bara är extremt viktigt att kolla källor till allt vi läser och hör – särskilt genom sociala medier men även i TV och tidningar. En tid där vi ser upp till "digitala företrädare" något enormt och där deras ord kan vara ens egen lag! Alla yrkesgrupper har sina ansvar och skyldigheter – likaså mörka sidor. Medans det i servicebranschen kan vara extremt irriterande att kunden alltid skall ha rätt, hur jävla fel eller otrevlig den än kan vara så menar jag att Influencer har en skyldighet att kolla vad de promotar för och vilka samarbeten de egentligen tackar Ja till. Många av våra stora Influencers förespråkar alltför ofta företag vars arbetsmiljö, anställningsvillkor och löner är så urusla att de borde ha stannat kvar i början av förra århundradet – om branschen hade varit tillräckligt stark för att vinna denna match eller kunder satt ned foten och bojkottat skiten! Men istället ser man dagligen hur det promotas att man skall beställa mat från leverantörer som tjänar långt under hundralappen i timmen! Självklart sägs det inget om detta – faktum är att jag tror inte ens att man känner till detta – man har helt enkelt inte brytt sig om att kolla upp de företag man faktiskt uppmanar andra att använda sig utav/handla genom! Detta är så sjukt sorgligt! Influencers har så pass bra löner att man bör kunna säga Nej till att använda sig utav dessa typer av vidriga företag och istället uppmana folk att använda sig utav schyssta företag med mänskliga arbetsförhållanden och löner – något de flesta som shoppar loss faktiskt ändå har råd med, och särskilt Influencers!

söndag 3 mars 2019

Jag sörjer mina föräldrar...



Jag har under mitt liv fått erfara att blod inte alls alltid är tjockare än vatten – det kan faktiskt vara precis tvärtom! Däremot så tror jag att det är jätteviktigt med att ha kännedom om sitt ursprung och att faktiskt känna att man hör hemma någonstans!
    Relationen till mina föräldrar har varit minst sagt tjorvig enda sedan jag var liten – i tonåren blev den extremt problematisk, när jag blev vuxen fanns den knappt och idag har vi ingen kontakt alls! Jag mår bäst av att inte ha någon kontakt med dem, så den delen är egentligen inget problem för mig, mer än att det gör ont att inte ha rollerna Mamma och Pappa representerade för mig, Svärmor och Svärfar representerade för min make och Mormor och Morfar representerade för vårt barn. Men jag och min familj mår absolut bäst av att det är på detta sätt och jag tror även att mina föräldrar också gör det! Nu behöver jag aldrig vara stressad över att försöka säga något intressant som de vill lyssna på, behöver aldrig bli besviken över att inte få det beröm eller den uppmärksamhet jag önskar. Dem behöver inte längre ställa upp eller få dåligt samvete...
    Däremot så kommer jag alltid undra om de någonsin älskat mig och mitt självförtroende och min självkänsla kommer nog för alltid att vara skadat!
Jag har alltid haft min mormor och min farmor – nu är de bägge döda och när de två inte längre finns kvar i mitt liv så är det så extremt tomt! Min älskade mormor fick tyvärr aldrig uppleva att jag och Thobbe blev gravida och fick aldrig träffavår älskade lilla Jiro. Men i livet fanns mina föräldrar och min farmor och farfar, men det var endast min farmor och farfar som upplevde och stöttade min graviditet, som jag förövrigt mådde riktigt psykiskt dåligt under. Min farmor var jätteledsen över att hon aldrig hann se Jiro börja krypa!
    Såklart så ville mina föräldrar ha barnbarn, men det blir liksom lite svårt att va mormor och morfar utan att ha en dotter samt vara mamma och pappa. Näst intill dagligen (och så har det varit nästan så länge jag minns) så önskar jag att ett intresse för mitt liv, mina åsikter, prestationer och mål skulle finnas. Bara det här att få visa upp min vardag och mitt liv – det här är jag, detta gör jag om dagarna, på dessa ställen hänger jag, här promenerar jag och min familj, detta äter vi och såhär fungerar och lever vi! Det är inte så och det var länge sedan min kraft för att än en gång bli besviken igen, försvann!
    Att skriva detta är hårt, jag vet det – det är hårt för mig med och fast jag vet att just denna text kan riskera kontakt i form av elaka ord, så måste jag få ventilera detta – jag måste nämligen det för att överhuvudtaget kunna gå vidare! Det sitter nämligen en gigantisk sorgesten inuti mitt bröst och i min mage, som suger upp allt runtomkring mig istället för att låta mig njuta av den tillvaro jag har lyckats åstadkomma och den jättefina familj jag och min Thobbe skapat tillsammans! För även fast jag mår bäst av att ha det på detta sätt så sörjer jag såklart mina föräldrar och det kommer jag kanske alltid att göra, men det är extra påtagligt nu sedan jag blev förälder och sedan även min farmor lämnade jordelivet. Det blev väldigt tyst och ensamt och jag är många gånger den enda representanten av familj och släkt för Thobbes familj och min och hans egna familj.

Kvinnor som inte stöttar Kvinnor




Världen vi lever i styrs och drivs av män. Män som, rent generellt, vägrar att låta jämställdheten ta vid och regera. Det handlar inte om att inte alla män är emot jämställdhet – att inte alla är det är totalt jävla ointressant! Det handlar om att tillräckligt många människor inte agerar och aktivt försöker påverka för att patriarkatet (hatar egentligen att använda det ordet, men det är faktiskt om det allt handlar om!) skall krossas, ojämställdheten falla och jämställdheten ta över – för allas bästa!
    Att det finns väldigt många män som är emot jämställdhet, tycker att det här med feminism är överskattat och överdrivet och att man istället försöker rikta fokuset på hur bra det är i Sverige jämfört med många andra länder och att vi kvinnor skall vara nöjda med hur bra vi egentligen har det – allt detta skit köper jag! Det är nämligen inte ett dugg jävla konstigt att de män, som lever på och vinner på att vi kvinnor är i underläge jämte dem, inte vill att det skall ske en förändring! De män som tjänar på att vi inte har samma löner, samma rättigheter, samma möjligheter, lika yttrandefrihet och samma rätt till ägandet och bestämmandet av och över sin egen kropp! De är maktgalna, pengakåta, kvinnohatare som endast tycker att vi är något av värde när det passar dem. Jag köper detta och jag förstår detta – fast jag håller såklart inte med för fem jävla öre!
    Men alla dessa kvinnor, oftast äldre – tillhörande generationerna ifrån 1900-talets början till dess mitt, som inte stöttar andra kvinnor – deras beteende varken köper eller accepterar jag! Kvinnor med inställningar som "Det där fick nämligen jag genomlida och bara för det så skall inte du få det varken lättare eller lindrigare!" eller "Er tid kommer tids nog – tiden nu är vår – vänta tills ni blir äldre, det fick vi göra!". Kvinnor med dessa inställningar föraktar inte bara sitt eget kön och alla sina systrar – de motarbetar helar den feministiska kampen och målet att få en jämställd tillvarao och värld! Ni är värre än männen och spelar dem rakt i händerna! Det är rent förräderi – vad vinner ni egentligen på det? Är det värt att stoppa och förhindra denna viktiga kamp, som enligt mig pågått på tok för länge, bara för att vi inte skall kunna säga att vi hade det bättre än ni? Vore det inte något positivt?! Ett bevis på att vi kämpat tillsammans, fört kampen vidare och det har gett resultat!?
Vi kvinnor måste ALLA stötta varandra – i alla åldrar, former, i alla branscher, i alla städer och orter, i alla länder. Singlar som gifta, föräldrar som barnfria. Arbetande, företagande, arbetsfördelande, arbetslösa och hemmafruar. Allt annat är förädiskt! Alla män som vill vara med i kampen är givetvis välkomna, men vi kan inte ta dem för givna – det måste vi däremot kunna göra med alla kvinnor!

33 år, tiden går...

Jag och min älskade svägerska Sofhia

För några veckor sedan, innan jag skulle fylla 33 år, så hade jag världens panik, så en 35-årskris är bara att glatt invänta - något jag aldrig trodde skulle drabba mig! Det handlar inte om att jag tycker att ni som är äldre är gamla som gatan - det handlar om tiden!
    I, i princip, hela mitt liv har jag velat bli äldre - allt skulle bli så mycket bättre då! Sedan blev jag vuxen och kom fram till att 30 var drömåldern - åldern det var ett halvt liv till! Nu har jag plötsligt passerat den åldern, hur fan gick det till?! Snart är jag plötsligt 35 och sedan 40! Nyss hade jag födelsedagsfest med temat 80-tal - då fyllde jag 25!
     När jag i början av februari höll skolinfo, så hände något. Under dessa informationer är min kollega den äldre (gamlingen   ) och jag den vuxna - men plötsligt blev jag också väldigt gammal! När jag kommer in på det fackliga löftet, hur den svenska modellen fungerar och vikten av ett starkt kollektiv så brukar jag prata om när våra förfäder och förmödrar stod där med mössan i hand, kontra dagens sms-anställningar. Jag pratar om det glada 80-talet, då Sverige var det bästa landet i världen att bo och leva i, hur vi slutade bry oss när vi fick det så bra och vad som sedan hände under 90-talskrisen. Detta kapitel, av min genomgång, avslutar jag med 90-talisterna (ungdomarna) som växte upp i en tid utan både bostäder och trygga jobb! Och där någonstans slog det mig - jag blev tyst och jag såg på kidsen i klassen att de försökte lista ut vad jag tänkte på...90-talisterna har varit den nya generationen - generationen efter mig - sedan kom 2000-talisterna! Men nu finns ju 10-talisterna också - min egen son är ju en av dem! Generationerna räknas ju alltid efter årtionden och plötsligt så har jag hela tre generationer efter mig!!! 😲😧😳😮 Hur fan gick detta till?! När hann vi 80-talister bli lika gamla som de som är födda i mitten av 1900-talet?! Där har vi förövrigt nästa grej - när jag var liten och man tyckte att någon var omodern så sa man "Är du född på 1800-talet eller?!"... Hade man sagt det nu så hade det ju blivit tyst i rummet - själv kommer jag ifrån århundradet efter det - som nu plötsligt är århundradet innan dagens unga! 😮😳😧😲
     När jag för ett tag sedan skulle hämta min son på föris, som det faktiskt heter numer - enda sedan den första generationen efter mig, alltså 1998 men som ändå generationerna före mig har så sjukt jävla svårt att komma ihåg/acceptera och prompt måste säga Dagis! Det har hetat Förskola i 21 år!!! Vänta nu, blir 98:orna 21 år i år?! 😮😧😳😮 Eh, ja, nämen det är precis som om jag helt plötsligt skulle börja säga Lekis, för så hette det minsann på 80-talet! Men faktum är att varken Lekis eller Dagis existerar numer - konstellationen finns inte längre. När jag var liten så gick man i Förskolan efter Dagis - idag går man i förskoleklass efter Förskolan. DAGIS är död, ok?! I alla fall, jag skulle hämta min son på föris och så gick jag förbi två stycken typ sjuåringar (alltså då två människor som är födda i detta millenniums andra 10-tal) som pratade om hur det kommer sig att lärare (ja, det heter lärare inte fröken och magister och de anställda på DAGIS är definitivt inte FRÖKNAR, kom igen nu!) gör något så omodernt som att dela länkar till deras skoluppgifter! Alltså jag var så nära, SÅ NÄRA att stanna, gå fram till dem och be dem förklara för gamla mig vad dem menade och hur de tyckte att det hela skulle gå till! Men i sista stund hejdade jag mig då jag kom på att jag troligtvis skulle ses som en läskig tant! Det kan vara en hårfin gräns det där. Visste ni förresten att det finns många kids och unga som är rädda för gamla människor? Detta då de aldrig har träffat/träffar gamla människor. Jag e för fan uppvuxen med pensionärer, men det är ju också därför jag gillar saker från? 30-talet, 1930-talet alltså! 😉


Oki, nu är jag 33 år och jag har hunnit lugna ned mig något nu!;)
    Dagen firades med fest under temat Girl Power, med goa vänner och tävlingar – eller rättare sagt, detta var dagen innan då jag fyllde en söndag. På söndagen sedan så kom Thobbes familj och några släktingar till mig hem till oss för att fika, dricka skumpa, umgås och ha trevligt!;) Sedan var svärmor barnvakt medans jag och Thobbe gick på Pernilla Wahlgrens Kort Glad och Tacksam – en av de bästa coh roligaste shower jag någonsin sett!;)


lördag 5 januari 2019

Skall vi prata övergrepp och psykisk tortyr?

Jag har tidigare skrivit om att jag har blivit våldtagen, mordhotad och varit med om sexuella trakasserier. Detta är sorgligt och sjukt nog inget ovanligt för på tok för många kvinnor – i vårt samhälle, land och i vår värld! Men långt ifrån alla vågar prata om detta. Metoo gjorde att så många kvinnor tog steget att ventilera, bearbeta, dela med sig och anmäla! Det sistnämnda är det absolut svåraste, då vi alldeles för sällan blir tagna på allvar eller blir behandlade med respekt!!!
    För den som vill läsa om min mörka tonårstid och min mörka barndeom kan köpa min självbiografi INNANFÖR MINA ROSA SMÅ VÄGGAR här https://www.adlibris.com/se/bok/innanfor-mina-rosa-sma-vaggar-9789198059939


Sedan Metoo är jag med i ett flertal olika slutna, grupper på Facebook. Där delas så HEMSKA men VIKTIGA berättelser! Händelser som satt igång en hel del inom mig! Varför får inte en kvinna äga sin kropp hela tiden? Hur har det kunnat bli acceptabelt att inkräkta på någon annan människas kropp och psyke?
    Jag har blivit våldtagen två gånger i mitt liv – vad jag vet. Jag tänker inte gå in på dessa våldtäkter här och nu, i detta inlägg. Jga har skrivit om dessa, ganska så grundligt, i min självbiografi – tror jag iaf, jag minns tyvärr inte riktigt – det var nämligen sjukt jobbiga kapitel att skriva och återuppleva! Men utöver dessa två våldtäkter så har vi en mängd olika sexuella övergrepp och trakasserier. Ett stort sådant fall var när jag som 13-åring blev förföljd, antastad , trakasserad och mordhotad av en vuxen våldtäktsman som jag som 14-åring satt i rättegång mot, fick i fängelse och sedan fick gömma mig för resten av mina tonårsår när han hade permis och sedan kom ut tidigare än bestämt. Jag säger inte att jag är för kraftigare straff – jag är för rättvisa, jämställdhet och mänskliga rättigheter!!!
    Utöver detta så kan listan göras lång! Det är alltifrån lärare, kompisars pappor, kollegor och arbetskamrater till vänner och pojkvänner. Metoo har väckt mänga, skavande minnen – minnen som måste ut!
    Om vi tittar närmre på några av vuxenlivets senaste och "lite allvarligare" (jag hatar verkligen att säga så, men jag måste – vi kvinnor utsätts dagligen för så sjukt mycket skit!!!) händelser så har vi två stycken riktigt sjuka sådana...
Jag var i början av 20-årsåldern när jag och en tjejkompis – ja, jag vet inte riktigt hur jag skall säga..experimenterade med våra åsikter kanske man kan kalla det för. Vi bestämde över våra liv och ville ha respekt! Under en tid hade vi inte trosor på oss – jag kan tycka att det är samma sak som att inte ha BH på sig. At vi inte hade trosor på oss var det såklart bara vi som visste – iaf så trodde vi det, till den dagen då jag fick se bilder på mitt eget könsorgan i andras kamerahistorik. Tydligen så var det "en grej" för en del män att sticka upp en kamera (utan att informera utsatt kvinna om detta) under kvinnors kjolar för att fotografera och sedan gå hem och runka till dessa bilder. När jag fick se en sådan bild och fick vetskap om detta så blev jag så paff och äcklad att jag blev alldeles stum!
En annan "modern" händelse som ägde rum för, i år, åtta år sedan var när en nära killkompis till mig utsatte mig för ett övergrepp när jag sov. Han var en utav mina bästavänner och jag hade aldrig en tanke på att han skulle ha kunnat göra något sådant mot mig – men omgivningens reaktioner och ställningstagande är faktiskt värre! Vi var på kryssninge och jag delade hytt med tre vänner. Jag var ledsen, då jag precis hade blivit extremt sårad av en snubbe som bara hade utnyttjat mig. Jag hade gått och lagt mig oh vaknade sedan av att jag hade flera stycken fingrar i mig som "höll på"! När jag vaknade så lämnade han hytten – kanske för att jag inte skulle kunna ifrågasätta, kanske för att han hade hoppats på att jag inte skulle ha vetat något – vad vet jag. Jag mådde skit och hade svårt att somna om. Morgonen dagen efter så berättade jag detta för mina vänner, som till en början reagerade starkt! De blev arga och flera av mina killkompisar berättade för mig att detta var ett övergrepp som borde anmälas – de skulle ta avstånd ifrån honom. Jag anmälde inte. Knappt tre månader senare så löd istället orden "Jamen, det var kanske inte så farligt ändå!?", "Jamen va fan, vi alla känner ju honom ju – ta inte det hela så allvarligt!", "Han menade säkert inget illa!". Jag tar fortfarande avstånd ifrån honom, men han hör fortfarande av sig ibland. Hans tjej blev arg på mig när jag gick ut med sanningen och tyckte att jag var töntig! Jag har inte samma respekt för mina vänner längre.
    Om vi istället hoppar långt tillbaka i tiden – till någon gång runt 91-92 då jag var 5-6 år gammal, så hände det något..Det kan iof vara tidigare än så, eller kanske vid flera tillfällen – jag vet inte, det är svart. Men någonting hände mig någon gång i slutet av 80-talet/början av 90-talet – någon gång mellan min födsel och när jag var sex år! Jag minns bara en sak och det är det minnet som gör att jag vet att något har hänt – vad det är har jag alltid undrat men aldrig vågat fråga någon – vem kan man lita på i detta läge? Detta minne har iaf förföljt mig i hela mitt liv och jag tror att jag kanske nu är redo att ta reda på vad fan det är för något – eller kan jag någonsin vara det?
Uppföljaren till min jsälvbiografi Innanför mina rosa små väggar kommer ut år 2021 – kanske skriver jag om detta då!

Det är en sjuk värld vi lever i och så länge meningar som;
"Du får skylla dig själv!"
"Gå inte utmanande klädd och var inte full!"
"Var det verkligen så allvarligt?"
"Sa du verkligen Nej?"
"Hur vet du att du blev väldtagen?"
"Gav du inte en massa signaler?!"
så har vi inte kommit någon jävla stanns!!!

Jag är så sjukt jävla trött på kränkta och sorgsna män!!!

Det här med kränkta, sorgsna och maktgalna män har väl ändå gått på tok över styr för alldeles för länge sedan!?
    Det är väl ändå konstigt men ändå jävligt typiskt att trots att det är vi kvinnor som är förtryckta i samhället och världen, på miljontals med områden och nivåer – utan någon som helst rimlig anledning, så är det ändå männen det alltid är så jävla synd om! Dessa män kämpar alltid så jävla mycket, är så sjukt duktiga, målinriktade, starka – både fysiskt och psykiskt och bara helt enktl bäst på precis allt jävla ting! Detta samtidigt som vi kvinnor aldrig gör tillräckligt, inte förtjänar den där vettiga och rimliga lönen – men heller inte respekten, äran, rättigheter och verktygen till att vara med för att styra och förändra! Ändå är det alltid så jävla synd om alla män som på något sätt "råkat ut" för en kvinna i sin väg, närvaro eller tillvaro! Då är det så synd om dessa män som är så otroligt kränkta! Deras manlighet och enorma kunskapsbank har skadats då vi utan snabel av någon, konstigt nog alltid outgrundlig anledning, höjt rösten, sagt ifrån, ifrågasatt, haft en tydlig och stark åsikt eller bara visat på lite kunskap.
    Då skall det genast tas till med alla härskartekniker som finns – helst på samma gång! Reviret och dess lärjungar skall kontaktas redo för krig, pajkastning skall startas och skitsnacket etableras rejält! När detta sedan är gjort så skall hövdingen testa sin stridsyxas resultat för att se om "fienden" tystnats ned och backat tillräckligt. Slutligen skall dessa små töser, krypa på sina bara små knän och be om ursäkt för att de finns och råkat andas utav samma luft som dessa gubbar, då de för en sekund trodde att detta var ok och att respekten var betydligt högre än så.

Skärp er för fan och bli män på riktigt – var en medmänniska!