Summa sidvisningar

söndag 18 februari 2018

Sluta kidnappa mitt barn!

Innan man får barn så är det en massa människor som känner att de har ett stort behov av att berätta hur det är, hur livet kommer att förändras (för en del tydligen även försämras), hur en själv kommer att bli någon annan och bla bla bla. Denna del tyckte jag var otroligt utjatande och jobbig att ständigt behöva lyssna på som ett snällt litet barn som förväntades att tacka för den vises råd!
    Den ende person jag själv ställde frågan "Hur är det att ha barn?" berättade något oerhört intressant men också skrämmande för mig! Det har visat sig att hon heller inte var den ende att ha tvingats uppleva detta – tvärtom har jag sett andra vänner skriva om liknande händelser på Facebook...


När en bebis sätts till världen så händer det en massa saker hos vuxna människor. Det händer en hel del för oss som blir föräldrar, men även för övriga vuxna i vår och vårt barns omgivning. Min vän berättade för mig, den där gången på första maj att skrämmande många verkade se hennes barn som en sak – något man bara kunde låna, plocka upp och hämta när man vill och få pussa på som man själv tycker, vill och känner. Det där sistnämnda såg jag en annan vän skriva något brutalt om på Facebook när någon hade kommit fram och pussat hennes barn på munnen i vagnen!
    Thobbe sa något väldigt smart och intressant för några dagar sedan. Han sa att vår lille son är så otroligt beroende av oss, då han varken kan sitta, stå, gå, säga vad han vill eller säga ifrån. Han är beroende av att vi två ständigt försöker tolka hans vilja och behov och att vi skyddar honom. Han lägger sitt liv i våra händer och han gör detta med tillit – för att han måste göra det. Det är väl också därför man som förälder har en del specialinbyggda finesser, så som att känna igen sitt barns skrik och gråt, att vara överbeskyddande, att ständigt vara orolig etc etc. Detta är saker som ingen ser som något nytt eller konstigt – tvärtom så känner alla till dessa specialinbyggda finesser, oavsett om man själv har barn eller inte. Men ändå så är det så otroligt många människor som inte förstår att man inte bör kidnappa någon annans barn, eller sätta sina läppar mot dennes hud!

Det är mitt barn – fast jag äger honom inte. Jag har ansvaret för honom och det är min skyldighet att ta hand om honom och uppfostra honom till en bra människa – men jag får aldrig glömma att han är en egen individ. Jag pussar på mitt barn för att jag älskar honom – så gör även hans pappa och hans storebror, katten Gregge. Det är inget konstigt – tvärtom är det hälsosamt och viktigt – något alla djurarter gör. Det kommer att komma en dag då jag och Thobbe inte längre kommer att få pussa på Jiro – varken på kinderna, händerna eller fötterna, där vi oftast pussar honom (på munnen pussar vi faktiskt inte honom!). Men det kommer aldrig att komma en dag då övriga befolkningen får pussa på honom och skulle någon pussa honom på munnen så skulle jag gå i taket!
    Jag är inte världens mest överbeskyddade morsa och jag tycker inte att det roligaste samtalsämnet i världen är spya och bajs! Tvärtom så har jag inga problem med att lämna över mitt barn i en famn tillhörande hans Gudföräldrar, far- och morföräldrar, släkt, vänner och kollegor – jag tror att det både är jätteviktigt och nyttigt att faktiskt kunna göra detta! MEN, det betyder inte att man bara kan ta upp mitt barn och gå iväg med honom – det är faktiskt inte ok och detta händer fan jämt, så ibland vågar jag inte ens släppa honom ur min famn och lägga ned honom. För det slår aldrig fel! Har man folk hemma/är hemma hos någon och lägger ned honom i hans säng/vagn så hinner man fan inte mer än att vända ryggen till så är sängen/vagnen tom! Någon har plockat upp honom, vandrat iväg och börjat gosa. När jag sedan konfronterar det hela så får man svar som "Han var ledsen"/"Han grät"/"han kände sig ensam"/"han behövde närhet". Som förälder så får man tidigt lära sig att man har den otroliga förmågan att kunna känna igen sitt barns skrik och gråt på hundra mils avstånd! Om det så är en hel barnfarm i närheten så känner man igen sitt eget barns ljud! Och är det några som känner sitt eget barn bäst (i de allra flesta fall) så är det just barnets föräldrar.
    Det absolut värsta är när detta händer i större folkmassor, som till exempel på Jiros dop. Vi tog in barnvagnen i lokalen och parkerade den centrerat i rummet. Detta för att alla gäster skulle ha samma chans till att kunna gå förbi och titta på det lilla dopbarnet och kanske ta en bild på honom. Jiro gillar dessutom surr ifrån större folkmassor och sover då allra bäst. Vi hade även sett till att jag och Thobbe hade våra platser precis intill denna centrerade plats där barnvagnen stod – men låg Jiro något i vagnen? I sådana fall max 2-5 minuter på en hel eftermiddag!
Vi var 85 personer och mitt första fokus var att jag i alla fall skulle försöka hinna heja på alla. Det fokuset gick blixtsnabbt över till att leta efter mitt barn som ständigt var i någons famn – majoriteten av tiden visste jag inte ens vart han var och hade smått panik! När vi sedan fick tillbaka honom så luktade han parfym, rakvatten och rök.
    Ingen skulle göra så med en vuxen människa och ytterst få skulle nog våga göra så med en hund – men en bebis är det tydligen ok att knycka så fort man får chansen. Alla vill bara visa kärlek och det skall man vara glad och tacksam över!
    Förra helgen fyllde jag år och det var så otroligt skönt, roligt och givande när några vänner kom över för att umgås med mig och Thobbe för att sedan allihop tillsammans gå till Kellys och fira. Tiden hemma hos oss var det ingen som försökte springa iväg med Jiro och ingen ville prata spyor och bajs – de ville prata med oss om vårt och deras liv!;)

Nej, likt som en hund så frågar man "ägarna" om det är ok att lyfta upp någons bebis – och det är verkligen aldrig ok att gå iväg med någon annans barn!
    Är det något vi i modern tid vet så är det att barndomen är otroligt viktig, så låt då föräldrarna få fokusera ordentligt på denna tid. Detta gäller även när det gäller leksaker, dagliga rutiner och åsikter! Jag har chattat en del med en barndomsvän ifrån mellanstadiet (riktigt kul att prata och diskutera efter så lång tid) på sista tiden. Vi har bland annat pratat om jämställdhet, vegetarisk mat, mor- och farföräldrar, att tiderna förändras och om leksaker. Idag äter inte alla barn kött, alla föräldrar uppfostrar inte sina barn utifrån någon viss köns-mall och alla föräldrar vill inte att ens barn skall leka med alla slags leksaker.
    Jag vill att Jiro skall äta både vegetariskt och kött, att han skall uppfostras jämställt och inte på något särskilt sätt bara för att han är pojke och jag vill definitivt inte att han skall leka med leksaksvapen! Detta är något som jag och Thobbe ansvarar för och som vi har i uppgift att kompromissa kring och det vi kommer fram till, under resans gång, är något andra vuxna glatt får acceptera!;)

Jag och Jiro på Bommersvik

Vart e Saga Norén länskrim Malmö och Dr Holmström i verkligheten?

Vi har Tv 4:as Syrror och SVT´s Bron som bägge blivit riktigt stora serier, med en stor del av Sveriges befolkning som tittare (Bron finns även dubbad på flera olika språk) och som bägge har en varsin stark och viktig karaktär med en så kallad funktionsvariation.
    I Bron har vi topp-polisen Saga Norén och i Syrror har vi Claes-Petter Holmström, alias Dr Holmström som är en utomordentlig kirurg. De bägge har asperger.
Jag tycker att det är jättebra att två så pass stora serier har en varsin karaktär, som bägge är grymma på sina yrken, som har en så kallad funktionsvariation – om än dessa karaktärer kan vara något överdrivna. Medans "Saga Norén länskrim Malmö" alltsom ofta är som en robot, så är Dr Holmström känslokall och ibland till och med lite elak. De har tagit karaktärernas funktionsvariations-drag till sin spets, vilket också är det som många gånger gör dessa två karaktärer humoristiska och underhållande. Det är kul att följa dessa två karaktärer i deras serier och det är faktiskt de bägge som många gånger gör själva serien! Detta även fast det endast är Saga, av hon och Holmström, som innehar seriens huvudroll. Jag kan heller inte låta bli att fundera på hur hjärnan bakom dessa två karaktärer skulle ha skapat någon "som jag" – en person med ADHD. Hade denne studsat omkring, kommit flera timmar försent och swischat förbi likt Stålmannen.

Saga Norén håller i en bebis i väntan på att mamman skall göra sig klar för att följa med till stationen. Medans hon väntar passar hon på att konversera med bebisens pappa;
Saga: "Sprack hon mycket?"Pappan: "Förlåt?"Saga: "Din fru – sprack hon mycket? Fick hon bristningar i underlivet? Födde hon vaginalt?"Pappan: "Ehm, jaa det gjorde hon, men jag vet inte eh..."Saga: "Och vem e pappan?"Pappan: "Haha, ja det är jag!"Saga: "Nej, det är det inte..."Pappan: "Vad fan menar du?"Saga: "Barnet har bruna ögon och ni har båda blå, det är fysiskt omöjligt att du är pappa till barnet."
Dr Holmström har en patient som är precis som han själv och trots att hon inte är läkare så har hon stenkoll på läkartermer och på sin egen kropp och hälsa, vilket gör Holmström oerhört imponerad. Nu har han precis opererat henne och vill försöka visa att han inte bara bryr sig om sin egen prestation, i detta fall.
Holmström: "Har vi fått in proverna från femman?"Kollega 1: "Du menar Tess?"Holmström: "Ja precis, rum nummer fem"    Holmström läser igenom provsvaren och säger sedan: "Eh, ah, vad säger man då?"Kollega 1: "Vadå, du säger väl
"Godmorgon, du har precis opererats..."Holmström: "Det vet jag, men jag tänker vad man..."Kollega 2: "Ah, men du säger något snällt bara – vad som helst"Holmström: "Jaha...vad e det då?"Kollega 2: "Jaa, att du e glad att hon klarade sig, kanske.."Holmström: "Det är bra! "Hej, jag e glad att du klarade dig" tack!"
  
  Holmström går in till Tess i rum fem och säger: "Hej Tess, jag är mycket glad över att du klarade dig!"

I Bron förstår Saga att hon är kär i sin danske kollega  Henrik Sabroe, som hon haft sex med i hela två säsonger innan hon inser att hon är förälskad i honom – vilket hon gör utifrån faktaböckernas förklaring om förälskelse.
    I Syrror Dr Holmström att han på något sätt intresserar sig för sin patient Tess, som har infektion i sitt ena silikonbröst, när han förstår att hon är som han, vilket gör honom imponerad. Hon har nämligen också asperger.
Förutom att skaparna bakom dessa två karaktärer i dessa två helt olika serier, dragit deras karaktärer till sin yttersta spets och gjort dem väldigt underhållande och humoristiska, så har man även använt sig utav ytterligare ett drag ur denna så kallade funktionsvariation. Det är nämligen så att både Saga och Holmström är totalt övergrymma på sitt yrke och gör ständigt stora framsteg på sina jobb! Saga är en utomordentlig polis, som är världsbäst på att lösa fall, förstår vinklingar och koppla ihop saker och ting. Hennes liv är jobbet och hon är sin titel Saga Norén länskrim Malmö, som kollegan Henrik ibland får förklara för folk att hon faktiskt inte heter.
   Claes-Petter Holmström är sjukhusets bästa kirurg. Ge honom tystnad och rätt musik för stunden så räddar han alla liv i alla lägen – oavsett diagnos eller olycksfall! När han inte står i operationssalen och opererar så sitter han vid sin dator på sitt kontor och pluggar, samt rabblar termer.

Saga och Holmström har det inte alltid så lätt. Saga kan få kritik av misstänka och anhörig, för att vara något för rakt på sak och klumpig. Hon har även dem som tvivlar på hennes kompetens – bara på grund av att hon för dem är annorlunda! I en av Brons säsonger mördas hennes chef, som alltid stöttat henne till tusen, och då får hon problem med just detta och förlorar nästan jobbet.
    Holmström har hittills, i Syrrors två säsonger, riskerat att förlora jobbet – däremot har han flera kollegor som ständigt ber patienterna om ursäkt för hans sätt att vara, då han aldrig visar känslor, förståelse eller medlidande.
Men den stora frågan är egentligen VART FAN ÄR SAGA NORÉN LÄNSKRIM MALMÖ OCH DOKTOR CLAES-PETTER HOLMSTRÖM I VERKLIGHETEN?
För även fast det är år 2018 så är det tillåtet (hänvisa inte till diskrimineringslagen nu, för den kan faktiskt vara sjukt diskriminerande himself – det vet jag av egen erfarenhet) att diskriminera människor med funktionsvariationer! Vi har ännu i Sverige en slags norm och en så kallad mall vi går efter, för hur man skall vara för att få vara med på den "normala" och "riktiga" arbetsmarknaden! Passar du inte in där så kan du tvingas till att behöva jobba med något som varken är något du vill syssla med och som är långt under din prestanda – och arbetsgivare kan få bidrag för att låta dig vara med!
    Det finns så många Saga och Holmström därute som både skulle kunna förbättra och förändra vårt samhälle och vår värld om vi bara gav dem chansen! Egentligen är det fel att jag säger VI, för jag är också "en av dem", då jag har den så kallade funktionsvariationen ADHD. Jag har också arbetat under rötägg som varit emot mig och försökt att få bidrag på min bekostnad! Detta även fast jag, i alla jobb jag någonsin haft, alltid presterad väldigt högt, satt målen skyhögt och alltid nått fram med riktigt höga resultat, riktigt snabbt. Och detta är inget skryt – det är så jag funkar, och många med mig som innehar samma diagnos. Men glöm aldrig bort – vi är alla individer! Det finns många "Saga", "Homström" och "sådana som jag" med för den delen där ute på arbetsmarknaden – men långt ifrån alla som skulle vilja och behöva vara där! Många har sagt till mig när jag börjat på ett nytt jobb eller på något sätt antagit mig en ny utmaning "Berätta inte att du har ADHD!". Varför i helvete skall jag inte berätta detta? Jag kanske inte säger "Hej, jag heter Cassandra och jag har ADHD", men jag är Cassandra och min diagnos är en stor del av mig och för mig är den något positivt – något jag dagligen har fördel utav när jag behöver multitaska, prestera högt och bli klar långt innan deadline. Jag hade aldrig klarat det utan det specifika just mina bokstäver innebär och genererar och det är något jag är stolt över – varför skulle jag inte vara det?
Så låt oss nu alla sluta upp att vara så fruktansvärt, tråkigt och konservativt fyrkantiga och gå istället in i 2000-talet och framtiden! Och en bra start på detta kan vara att sluta använda det oerhört förnedrande ordet Funktionsnedsättning! Nedsättande mot vad? Både min EQ och mitt sifferminne ligger långt över normen, för att nämna några av de förmågor just jag har! Sluta utgå ifrån någon jävla norm-mall och använd istället ordet Funktionsvariation – om det nu nödvändigtvis behövs något ord!
Absolut sista delen av Bron går på SVT ikväll – se det och tänk efter!