Summa sidvisningar

tisdag 15 oktober 2019

Im back!=)

Jag är tillbaka och inom kort kommer det att dyka upp blogginlägg här igen!;)
Jag har även beslutat mig för att öppna upp min youtubekanal på nytt och håller just nu på med att filma för den!;)

Ni har väl inte missat att mitt och Thobbes företag the Mothership har 20% rea?
http://themothership.se/
Vi ses snart igen och fram tills dess hänger vi på Insta!;)
https://www.instagram.com/cazzidy_solback/

onsdag 11 september 2019

Jag kan inte va här just nu!


Jag har inte bloggat sedan midsommarhelgen, vilket är nästan tre månader sedan! Att skriva är för mig ett sätrt att rensa tankar och själ, men de senaste månaderna har jag bara fått ångest av att tänka på att blogga – ångest och tomhet! Jag älskar att skriva men jag har inte varit sugen på att skriva alls, vilket är jätteovanligt för att vara jag! Jag har endast skrivit i jobbet, för som vanligt när saker och ting är lite tufft så är det att jobba som får mig att fungera och gå runt!
Det som är och har varit tufft är egentligen att hela år 2018 var ett rejält tufft år! Det var första helåret som småbarnsföräldrar, med allt vad det innebär som lite sömn, extrem trötthet, oro och väldigt lite pengar. Jag blev ju också deprimerad efter att jag fött barn – något som tog flera månader för mig att inse, ta in och försöka göra något åt. Sedan i början av detta år går jag och pratar genom kyrkans familjerådgivning.
Jag och Thobbe hade det tufft vårt första år som småbarnsföräldrar och jag sörjde verkligen att mina föräldrar inte kunde visa stöd och glädje för mig och vårt föräldraskap. Min farmor blev dessutom sjuk och dog efter bara tre månader, vilket skapade kaos för min farfars liv, som höll på att bli dement! Nu under sommaren och semestern (har haft hela fem veckor, vilket aldrig hänt tidigare) så har jag försökt att vila lite ifrån allt, då jag höll på att krascha totalt sista veckan på jobbet innan semestern. All psykisk frustration, all smärta inombords, sorg och förvirring privat, plus att jag varit själv på jobbet sedan i februari (har varit den enda anställde som jobbat, större delen under hela tre år, vilket är den tid jag jobbat där jag jobbar) gjorde att mitt huvud bara sa pang och jag fick kraftig yrsel och problem med närminnet! Så jag var tvungen att försöka isolera mig tillsammans med min familj ute på landet – detta resulterade i att min farfar inte längre minns mig, vilket gör sjukt ont och nu kan man inte längre ringa till honom då det krävs en resurs för att han skall kunna hantera sin mobil! Detta är så sjukt sorgligt och något han faktiskt hade kunnat ha, om bara saker och ting var som dem borde och som det var tänkt.
Sedan slutet av juli är jag tillbaka på jobbet och det har varit fullt ös medvetslös, vilket jag älskar – men jag mår så dåligt inombords och nu är det inte jättebra på jobbet heller, utan totalt kaos och förvirring – sådant jag mår sjukt dåligt av, så kanske måste jag testa mina vingar, jag vet ej men egentligen så är det inget jag varken vill, orkar eller helst behöver just nu!
Det jag egentligen vill säga med detta inlägg är att jag finns, jag är, jag agerar, jag kämpar och jag försöker stå upp för mig själv mer än vad jag brukar i vanliga fall! Men att blogga är inget som funkar just nu – däremot så är jag dagligen aktiv på min Instagram, så följ mig jättegärna där under tiden (och sedan och annars också såklart!;) ), gilla mina pics och titta på mina stories!;)
Glöm heller inte bort min hemsida;
http://www.cassandra-solback.com/

 Inom väldigt kort kommer även jag och Thobbe att öppna upp vårt företag the Motherships helt nya sida och webshop full av nyheter och rea!;)

Vi ses snart!!!<3<3<3

söndag 23 juni 2019

Såhär ligger det till – Mina hjärnspöken och frustrationer!


Jag har mått väldigt dåligt ett tag – Vääldigt dåligt, ganska så länge – sedan jag blev förälder. Jag har berättat om detta tidigare, men det har under de senaste månaderna blivit tydligt för mig att det handlar om betydligt mer än så. Jag har nämligen gått i terapi i några månader, ungefär varannan vecka, i Svenska Kyrkans familjeterapi. Än en gång har kyrkan hjälpt mig när jag haft det svårt och tufft, det är jag så otroligt tacksam för!!!<3<3<3
    Jag höll på att hamna riktigt långt under ytan (hade egentligen legat där vid vattenkanten och småflytit ett bra tag men hade ingen tid till att ta tag i det hela) jag och Thobbe hade flera gånger pratat om att jag var tvungen att söka hjälp – hjälp som gick att få snabbt. Till slut så tog vi kontakt, tillsammans, med Svenska Kyrkans familjeterapi som först inte hade några tider men som sedan fick ett plötsligt återbud och jag fick en tid. För pengar jag egentligen inte har råd att spendera, har jag lagt på några månaders terapi med en underbar människa som både sett och hört mig – utan att varken döma eller förminska! För det är nämligen det som har varit mitt absolut största problem – och är fortfarande. Alla förutfattade meningar, alla förväntningar, alla orimliga krav och all denna förminskning följt av härskartekniker. Jag spyr på det, blir så frustrerad, arg och ledsen – det har fått mig att bara vilja fly och lämna precis allt – allt jag älskar. Det skrämmer mig som fan – jag är nämligen ingen som flyr, jag är den som står kvar och krigar till det absolut sista! Detta är väl ett väldigt tydligt tecken på hur jävla slutkörd jag faktiskt är och här kommer vi då till det första "offentliga problemet", som är ett riktigt jävla samhällsproblem enligt min åsikt! När man säger att man är slut/trött/slutkörd/utmattad så förutsätter hela ens omgivning att man skall fungera och vara så som samhällsnormen är och säger och sedan leva därefter. Det vill säga vila/ta det lugnt/chilla/vara ledig/sluta att göra saker och ting/inte göra ett skit/bara vara och sitta och stirra rakt upp och ned! Jag tycker att det är sjukt tragiskt att vi än idag tar förgivet och faktiskt även kräver att vi skall vara, fungera, följa och leva efter normer – det är sjukt sorgligt och jag vet inte hur många gånger jag skall behöva säga detta men Jag är inte som Du! Jag fungerar inte som Du – jag är det Du kallar för "bokstavsbarn", alltså någon som inte följer din fyrkantiga norm. Jag kan inte bara sitta och glo rakt upp och ned, då blir jag helt jävla galen och mår Ännu sämre! Jag kan inte bara ligga i en hängmatta och läsa en bok – jag har knappt läst några böcker i hela mitt liv! Jag älskar böcker men jag använder dem inte på samma sätt som Du. Jag tvingas dagligen att följa Dina regler och Din vardags fyrkantiga regler och rutiner – leva med dina normer och för att jag skall kunna göra det i samma utsträckning som du så knaprar jag piller. Piller som Du skulle bli tokig av men Du är inte som Jag och Jag är inte som Du! Svårare än så är det egentligen inte. MEN, vi har nog en sak gemensamt och det är att när vi bägge blir utmattade så är vi extra känsliga för stress och press, tjat och gnat. Och då återigen så så kräver Du – Du som är en del av den stora rådande normen i detta samhälle, att jag skall bli stressad och pressad av exakt samma saker som Du, men tro mig – Jag funkar inte som Du när jag är utbränd heller! Varför tycker Du att detta är så konstigt? Varför är det så svårt att förstå?
    I Din värld så skall man inte ärligt fråga hur någon mår och man skall inte ärligt svara på frågan. Därför gör jag inte det sistnämnda, Du tycker ju bara att jag är jobbig då! Men när Jag ventilerar om Min vardag i mina digitala flöden, som är stor och viktig i Min värld, så är du genast på mig och pekar med pekpinnen! "Chilla!"/"Nu måste du lugna ned dig!"/"Nu måste du minska ned på saker att göra!"/"Nu behöver du vila och inte göra ett skit, förstår du inte det?!". Men det är Du som inte förstår – Du förstår inte Mig! Och Nej, jag är inte ett dugg otrevlig nu och jag trampar inte på något sätt på din snällhet eller omtanke för andra människor, utan det är Du som tar förgivet och faktiskt också kräver (oavsett vad jag säger!) att jag skall funka som du! Vet du hur jävla stressande det är? Vet du hur jobbigt det är att hela jävla tiden behöva gå i försvarsställning och försöka förklara att Jag inte funkar som Du, medans allt Jag säger åker in i Ditt ena öra och ut ur Ditt andra öra sekunden efter?! Och vet du hur mycket detta kan hindra mig från att försöka eller ens ha en möjlighet till att må bättre? För det är nämligen alltid så att så fort man säger att man är stressad, trött eller håller på att bli utbränd så skall Ni genast, alltid, komma där med pekpinnen och trolla bort en massa saker för en och det är fan det sämsta som kan hända för Mig i Mitt läge! Detta kan Du bara förstå om Du faktiskt lyssnar och försöker! Att gå omkring med stressen och pressen över att om jag skulle säga, helt ärligt, hur jag egentligen mår så skulle Du ta ifrån Mig det som får Mig att hålla Mig uppe hindrar mig i mitt läkande! Medans Du behöver chilla, stressa ned och minska på saker och ting att göra, utföra och hantera – kanske till och med behöva bli sjukskriven eller ta semester så behöver Jag få fortsätta med Mitt och Själv avgöra vad Jag behöver, kan och vill! Om det är på tok för krångligt så tänk på när Pippi skulle rita i skolan...medans de andra barnen ritade på sina papper så ritade Pippi sin häst Lilla Gubben på väggen, eftersom den inte fick plats på ett litet A4...Jag får inte plats i din lilla fyrkant – den är alldeles för liten och fyrkantig för mig!
    Din värld har inte alltid varit så enkelt för Mig, men Min värld är inte heller alltid så lätt, men till skillnad från Dig så tvingas Jag konstant att leva i dem bägge men alltid att anpassa mig till Din värld. Jag tycker att det är fel och bara detta är en daglig kamp i sig som Jag ständigt fajtas med! Bland annat pga detta så har jag gått i terapi i halva mitt liv, på en miljard olika ställen och enheter – denna gång blev det Svenska Kyrkan och där har min kontakt förstått och stöttat mig till 100 procent!!!
    För mig var skolan ett rent helvete, medans att jobba alltid har varit en jätteviktig grundpelare och trygghet för mig. Jag behöver mitt jobb – ett fungerande och tryggt jobb, för att kunna funka i vardagen och i livet. Det var därför jag bara var föräldraledig i tre veckor efter att jag fött mitt och Thobbes barn! Men hur många gånger har Jag inte fått förklara för Dig att jag inte skiter i Mitt barn bara för att Jag inte varit föräldraledig på samma sätt som Du?! Vet Du hur hårt och mycket dessa attacker tar? Och Nej därför är jag heller inte för att föräldraledigheten skall vara låst och spärrad efter ett generellt regelverk, för Vi alla ÄR faktiskt olika – mer olika än vad Du kanske tror och förstår! Och Nej det handlar inte om att Jag inte är för jämställdhet, då har Du noll koll på vilken stor feminist Du har gett dig på! Jag tror och är istället övertygade om att lösningen ligger i LAS:en, för så länge Vi har kvinno- och mansdominerade branscher och ett generellt tänk som säger att det endast är kvinnor som blir föräldrar så kommer ingen jämställdhet att råda på arbetsmarknaden när det kommer till trygga anställningar, rätten till heltid och könsneutrala minimilöner!
    Ja, jag vet att denna text börjar att bli riktigt lång nu men Jag har också skrivit fem böcker (snart sex eller kanske till och med sju) och gillar inte det här med "lagom långa texter"!;)

Det som håller på att få mig att krascha totalt är att Jag enligt Dig och Ditt samhälle med Dina normer aldrig får vara tillräcklig! På arbetsmarknaden är jag alltid antingen för snabb, för noggran, för snäll och blir utnyttjad/överkörd, för ung, är kvinna, är förälder, är tatuerad och piercad, är för finklädd, är för kort, för smal, för tjock, är överkvalificerad, har väldigt mycket kunskap men för få högskolepoäng – eller så ser Du inte, hör inte och förstår inte vad Jag säger, gör och kan utan gör detta först långt efter att jag gjort det eller först när någon annan förklarar!
    I mina föräldrars ögon har jag aldrig varit tillräcklig och har även alltid fått höra att jag aldrig heller skall tro att jag är det. Visst, detta är inget som Du kan rå för, men när Jag säger att Jag inte har någon kontakt med Mina föräldrar så dömer Du Mig!
    Jag har många politiska uppdrag och det har jag haft enda sedan jag blev politiskt aktiv, men Du ifrågasätter ständigt hur och om Jag verkligen kan och hinner med att sköta alla Mina uppdrag (hur mycket tid har du egentligen att lägga på andras ickebekymmer?) och uppmanar Mig ständigt till att minska på dem. Jag vet inte vad Du vill, men Jag vill förändra världen och det tror inte Jag att man gör genom att inte aktivera och engagera Sig själv och Andra! Och vet Du vad? Jag har ett siffer- och bildminne som sträcker sig långt över normen som råder i Ditt samhälle så Jag kan nog hålla reda på Mina saker och ting! Och Ja, jag har faktiskt papper på det – skrivna av folk med "tillräckligt många högskolepoäng"!
    Jag är förälder och i Mitt fall Mamma tillsammans med Min man som är Pappa och Vi försöker att bestämma och styra hur Vi vill att Vår familj skall leva, agera och fungera. Vad Jag och Vi tror på och tycker Är viktigt behöver inte vara samma saker som Du tycker är viktigt. För Mig är det väldigt viktigt med genustänk och Allas lika värde och rätt för Jag är nämligen övertygad om att världen inte behöver se ut och fungera så som Du tycker! Ja, nu generaliserar jag grovt men vadå, det gör ju Du alltid när det kommer till Mig och "sånna" som Jag!
    En annan sak som är och har varit jättejobbig för mig som nybliven förälder är alla diskussioner om ditten och datten som blir med familjen man är ingift i (är tydligen ett sjukt vanligt fenomen och som bidrar till att väldigt många par börjar att gå i parterapi!). Bara för att Jag "inte har någon familj" så betyder inte det att jag inte har traditioner, åsikter och dylikt som jag vill dela med mig av och föra vidare i min egen familjs vardag och vårt barns uppväxt! Allt tjaffs och all förklaring detta har krävt har tagit så sjukt mycket på mig och även på mitt och Thobbes äktenskap och vår vardag!
    Sedan så kommer vi till sorgen – Jag har sorg på flera olika sätt. Det tog över ett år innan jag kunde leva och känna normalt igen efter att min mormor dog år 2015. Hon var nämligen mitt allt – min närmst släkting, min idol och min bästa vän! Min farmors sjukdom blev känd när Jiro bara var knappt fyra månader. Hon dog förra våren och jag har inte hunnit sörja henne ännu! Min tillvaro år 2018 var nybliven, deprimerad småbarnsförälder som jobbade heltid, var politiskt aktiv, hade sjukligt ont i kroppen, led av sömnbrist, kämpade för min farmor och farfar, bråkade som en galning med mina föräldrar och led extremt mycket av gamla barndomsminnen som plötsligt poppade upp extremt starkt. Avsaknaden av egna föräldrar som grattar en till ens föräldraskap, finns där och stöttar och bryr sig om, gjorde ju heller inte saken lättare precis. Så när Du säger "Ja, jag det är sorgligt men hon var ju ändå gammal!" så tänker Du inte på att Min Mormor och Farmor var de i min släkt som stod mig allra närmast och nu är Jag väldigt ensam i Min släkt!
    Sedan så har vi det här med hetsen kring det fysiska! Jag har varit ätstörd enda sedan jag var tio år! Jag var tio år första gången jag började att banta, vilket Jag tycker är HELT SJUKT!!! Sedan dess har min vikt ständigt pendlat upp och ned – jag har ökat massor i vikt och jag har minskat massor i vikt! Vid flera tillfällen har jag slutat att menstruera när jag varit som smalast. Konstigt nog är det just då som jag följt BMI-radarn till hundra! Jag gick upp 30 kg när jag var gravid – något Du haft många frågor och mycket åsikter om! Jag har fortfarande inte gått ned allt utan har tio kilo kvar, innan jag når den vikt jag hade när jag blev gravid. Skall jag räkna på den vikten jag hade lyckats banta ned mig till innan dess så har jag ytterligare sju kilo att gå ned. Ständigt påminner Du mig om detta Jag som var så smal och fin "Hur går det egentligen med gravidkilona?". Ena dagen så skiter Jag i min vikt och andra dagen så tänker Jag att Jag måste börja styrketräna och råbanta rejält! Samtidigt som Jag har denna dubbelmoral så är Jag livrädd för att Mitt barn skall bli lika fixerad vid vikt!
    Och så har vi det här med att vara så perfekt som möjligt – i Alla lägen och i Alla väder, för det har Du bestämt är viktigast av Allt! Jag skall vara superglad och supertrevlig jämt, super tacksam och skitsnygg, fräsch och rolig. Pigg och kry men inte vara för stark, påläst eller dominant. Jag skall vara en drömfru i modern tid, världens bästa, snällaste och roligaste mamma som lagar all mat ifrån grunden till hela min familj och leker glatt i timmar både i sandlåda som i klosshög hemma i vardagsrummet! Jag skall leva i en idyll där allt är lagom, vi är hälsosamma och där vår tillvaro glittrar!
Nu har jag semester och denna semester tänker Jag och Min familj spendera precis så som Vi vill, utan Andras påverkan eller inflytande! Jag skall även se till att gråta ut ordentlig för det behöver verkligen jag! Och så skall Jag se till så att Jag inte träffar den där kända väggen, som Jag varit så nära så många gånger – men Jag kommer inte att kämpa med detta på samma sätt som Du så om Du verkligen bryr Dig om Mig, var vänlig att respektera och acceptera detta!!!<3<3<3

söndag 21 april 2019

Är det inte dags att sätta stämpelklockan på museem och välkomna det nya arbetslivet och dess marknad?


Utvecklingen går ständigt framåt och det måste den få göra! Mycket har hänt sedan vi började att arbeta på det sättet vi gjort de senaste hundra åren. Bara en sån sak att tjänstemän och akademiker idag inte är överklass och endast rikt folk, som det var i början av 1900-talet. Våra mormödrar och farfäder gjorde nämligen en jämlik skola till norm och en vidareutbildning möjlig för varenda unge – oavsett föräldrars klasstillhörighet och inkomst! Idag är vi inte arbetare, tjänstemän och akademiker – idag är vi löntagare! Såhär har det sett ut ganska så länge nu, men tyvärr så finns det en stor grupp som vägrat hänga med i arbetsutvecklingen och vill inte leva i nutid! För denna grupp verkar inte vinsten att alla, oavsett vilka föräldrar man råkar födas till, har samma rätt att kunna utbilda sig till det man vill. Istället vill man av någon, för mig helt ologisk och orimlig, anledning leva kvar i dåtiden med arbetare och välutbildad överklass.  
Jag trodde att vi var överens om att klassamhället skulle malas sönder och sluta att existera för gott?
    Om man inte ens vill acceptera att arbetsmarknaden idag består av löntagare eller egenföretagare då blir det väldigt svårt att acceptera och ta in nutidens arbetsbehov, teknikens utveckling och alla nya yrken som både är bra för individens arbetsmiljö och utvecklingen i stort! Den svenska arbetsmarknaden består inte längre av endast arbetare, arbetsgivare och välutbildat folk. Antingen så säljer du arbetskraft (alltså är löntagare  – oavsett längd på- och utbildningsmodell), köper arbetskraft (alltså är arbetsgivare – många arbetsgivare är idag även själva anställda som arbetsgivare av någon högre chef) eller så är du egenföretagare (oavsett vad du sysslar med som du försöker driva in pengar för).
    Arbetarrörelsen har sedan sin uppkomst kämpat för att "vanliga dödliga" skall få samma rättigheter och möjligheter som överklassen – det fick vi och det gjorde oss till medelklass – inget illa om det men sedan släppte vi på den kollektiva solidariteten och gick med på utförsäljningar av mångt och mycket av det som faktiskt gjort oss till medelklass. Kanske är det därför det finns en stor grupp vars fokus ligger på att sträva bakåt, till kärnan, istället för att ta tag där vi slutade och fortsätta att kämpa framåt! Jag tror inte att lösningen är att vi skall sluta att utbilda oss även om vi vill, sluta lyxa och leva, sluta äga, sluta sukta och drömma. Det är inte det, det handlar om! Det handlar om människosyn!
    Att det än idag dör folk inom LO-yrkena ska inte få vara acceptabelt! 2019 måste ändå vara den moderna tiden då vi, med all forskning och kunskap det senaste hundra åren givit oss, slutar upp med att tillåta vissa yrkesgrupper slita ut sig fysiskt så pass mycket att man aldrig hinner bli gammal och får njuta av den pension man kämpat fram. Eller till och med dö på eller av sina jobb! Här måste tekniken få komma in och det skall den inte göra på bekostnad av bemanning – det behöver den inte göra! Med en arbetsutveckling så tillkommer det nämligen väldigt ofta även helt nya arbetsuppgifter! Här gäller det för Fackföreningsrörelsen att hänga med och här gäller det för nutidens löntagare att förstå vikten av facklig organisering i modern tid, så att inte arbetsgivarna själva sitter på hela makten av vilka arbetsuppgifter som skall utvecklas och nybemannas! Jag skulle säga att den fackliga anslutningen är viktigare idag än någonsin tidigare! Detta då vi nu står inför en stor arbetsmarknadsförändring – en välbehövlig och efterlängtad sådan, vi måste bara hänga med!
    Samma sak gäller för oss tjänstemän och akademiker! Alla vi som kommer ifrån LO-yrken och har blivit tjänstemän, oavsett om det är av facklig, politisk eller vidareutbildningsgrund så måste vi sluta att skämmas! Vi ville ha samma rättigheter och möjligheter som de rika – då kan vi heller inte skämmas – löntagare är vi allihopa, glöm inte det! I dessa yrken har det först nu uppmärksammats hur arbetsmiljön ofta ser ut. Det kan vara alltifrån dålig belysning och luft till förslitningsskador i armar och handleder. Nackproblem, sämre syn, enorm stress och magsår. Vi får aldrig jämföra eller göra skillnad på arbetsskada och arbetsskada inom olika yrkesgrupper, precis som vi aldrig får göra skillnad på människor och människor – det är farligt!
    Nästa steg, där vi egentligen redan borde ha varit för länge sedan, är att acceptera nya yrkesgrupper! Utvecklingen går som sagt var framåt och det är inte endast yrkesgrupper där du främst arbetar fysiskt eller främst arbetar med hjärnan, som existerar idag. Vi har hela den digitala världen, som egentligen är alla yrkeskategorier på en och samma gång! Yrken som en del idag, sorgligt nog, kallar för låtsas jobb! Alltså samma attityd som de som en gång i tiden, men för ändå inte alltför länge sedan, trodde att Internet bara var en fluga! Det modernaste på arbetsmarknaden idag är inte, som det var på 80-talet, att arbeta med datorer – det är att, på en miljard olika sätt, arbeta i den digitala världen! Det finns idag appar för väldigt mycket man kan tänka sig och en växande skara människor, världen över, arbetar med att inspirera, engagera, informera och uppdatera folk dygnet runt om allt och inget! Att sprida något över hela världen idag går blixtsnabbt – varför skulle dessa yrken inte vara några riktiga jobb?
Är inte fokuset att vi alla skall ha rätten och möjligheten till att kunna utbilda oss till det vi vill bli, få vara dem vi är, få se våra barn växa upp, ha råd att leva på våra löner och hinna bli gamla med en pension som går att avsluta livet på ett värdigt sätt på?
    LO, TCO och Saco borde därför samarbeta betydligt bättre och bredare – alla löntagare borde verkligen intressera sig för att ansluta sig fackligt och fortsätta kampen våra mormödrar och farfäder en gång började. Utvecklingen måste få gå framåt, yrkena måste bli fler men annorlunda. Maskinerna måste få hjälpa till och även ta över en del. Arbetsmiljötänket måste bli bredare – heltiden måste bli en norm, som löntagare är man tillsvidareanställd och samtliga löntagares löner måste upp. Stämpelklockan måste gå i graven en gång för alla – är det inte rent av pinsamt att den ännu används på så många ställen? Oftast då (självklart) inom LO-yrkena! Tekniken måste våga ses som ett hjälpmedel, vilket den också kommer att vara – så länge inte ger hela den makten åt arbetsgivarna. Den digitala yrkesgruppen måste få komma med i gänget och föraktet mot småföretagare måste upphöra!
Tillsammans är vi löntagare och småföretagare i kampen för en humanare och rättvisare tillvaro och värld!
Mer champagne åt folket!;)

lördag 20 april 2019

Jag tror på yrket Influencer – men ni har ett ansvar!



Jag tillhör inte dem som tror eller tycker att yrket Influencer inte är något riktigt yrke och att de som "kallar sig" för detta endast glider runt och lever lyxliv! Självklart är detta ett riktigt jobb, som vilket annat riktigt jobb som helst! Varför skulle det inte vara det? Kanske är det för att yrket i sig är så pass nytt (iaf i den digitala världen – för om du tänker efter har ju faktiskt detta yrke alltid funnits eller hur?;) ) och att det är det som gör att folk inte förstår. Precis som att på tok för många äldre (unga äldre som gamla människor) än idag år 2019 kan säga att folk jobbar med data – det är ju som om en hantverkare, istället för att kalla sig för hantverkare, skulle säga Jag jobbar med material!
    Influencer är ett framtids yrke – ett väldigt viktigt sådant, tror och hävdar jag! Vi lever i en tid där, det inte bara är extremt viktigt att kolla källor till allt vi läser och hör – särskilt genom sociala medier men även i TV och tidningar. En tid där vi ser upp till "digitala företrädare" något enormt och där deras ord kan vara ens egen lag! Alla yrkesgrupper har sina ansvar och skyldigheter – likaså mörka sidor. Medans det i servicebranschen kan vara extremt irriterande att kunden alltid skall ha rätt, hur jävla fel eller otrevlig den än kan vara så menar jag att Influencer har en skyldighet att kolla vad de promotar för och vilka samarbeten de egentligen tackar Ja till. Många av våra stora Influencers förespråkar alltför ofta företag vars arbetsmiljö, anställningsvillkor och löner är så urusla att de borde ha stannat kvar i början av förra århundradet – om branschen hade varit tillräckligt stark för att vinna denna match eller kunder satt ned foten och bojkottat skiten! Men istället ser man dagligen hur det promotas att man skall beställa mat från leverantörer som tjänar långt under hundralappen i timmen! Självklart sägs det inget om detta – faktum är att jag tror inte ens att man känner till detta – man har helt enkelt inte brytt sig om att kolla upp de företag man faktiskt uppmanar andra att använda sig utav/handla genom! Detta är så sjukt sorgligt! Influencers har så pass bra löner att man bör kunna säga Nej till att använda sig utav dessa typer av vidriga företag och istället uppmana folk att använda sig utav schyssta företag med mänskliga arbetsförhållanden och löner – något de flesta som shoppar loss faktiskt ändå har råd med, och särskilt Influencers!

söndag 3 mars 2019

Jag sörjer mina föräldrar...



Jag har under mitt liv fått erfara att blod inte alls alltid är tjockare än vatten – det kan faktiskt vara precis tvärtom! Däremot så tror jag att det är jätteviktigt med att ha kännedom om sitt ursprung och att faktiskt känna att man hör hemma någonstans!
    Relationen till mina föräldrar har varit minst sagt tjorvig enda sedan jag var liten – i tonåren blev den extremt problematisk, när jag blev vuxen fanns den knappt och idag har vi ingen kontakt alls! Jag mår bäst av att inte ha någon kontakt med dem, så den delen är egentligen inget problem för mig, mer än att det gör ont att inte ha rollerna Mamma och Pappa representerade för mig, Svärmor och Svärfar representerade för min make och Mormor och Morfar representerade för vårt barn. Men jag och min familj mår absolut bäst av att det är på detta sätt och jag tror även att mina föräldrar också gör det! Nu behöver jag aldrig vara stressad över att försöka säga något intressant som de vill lyssna på, behöver aldrig bli besviken över att inte få det beröm eller den uppmärksamhet jag önskar. Dem behöver inte längre ställa upp eller få dåligt samvete...
    Däremot så kommer jag alltid undra om de någonsin älskat mig och mitt självförtroende och min självkänsla kommer nog för alltid att vara skadat!
Jag har alltid haft min mormor och min farmor – nu är de bägge döda och när de två inte längre finns kvar i mitt liv så är det så extremt tomt! Min älskade mormor fick tyvärr aldrig uppleva att jag och Thobbe blev gravida och fick aldrig träffavår älskade lilla Jiro. Men i livet fanns mina föräldrar och min farmor och farfar, men det var endast min farmor och farfar som upplevde och stöttade min graviditet, som jag förövrigt mådde riktigt psykiskt dåligt under. Min farmor var jätteledsen över att hon aldrig hann se Jiro börja krypa!
    Såklart så ville mina föräldrar ha barnbarn, men det blir liksom lite svårt att va mormor och morfar utan att ha en dotter samt vara mamma och pappa. Näst intill dagligen (och så har det varit nästan så länge jag minns) så önskar jag att ett intresse för mitt liv, mina åsikter, prestationer och mål skulle finnas. Bara det här att få visa upp min vardag och mitt liv – det här är jag, detta gör jag om dagarna, på dessa ställen hänger jag, här promenerar jag och min familj, detta äter vi och såhär fungerar och lever vi! Det är inte så och det var länge sedan min kraft för att än en gång bli besviken igen, försvann!
    Att skriva detta är hårt, jag vet det – det är hårt för mig med och fast jag vet att just denna text kan riskera kontakt i form av elaka ord, så måste jag få ventilera detta – jag måste nämligen det för att överhuvudtaget kunna gå vidare! Det sitter nämligen en gigantisk sorgesten inuti mitt bröst och i min mage, som suger upp allt runtomkring mig istället för att låta mig njuta av den tillvaro jag har lyckats åstadkomma och den jättefina familj jag och min Thobbe skapat tillsammans! För även fast jag mår bäst av att ha det på detta sätt så sörjer jag såklart mina föräldrar och det kommer jag kanske alltid att göra, men det är extra påtagligt nu sedan jag blev förälder och sedan även min farmor lämnade jordelivet. Det blev väldigt tyst och ensamt och jag är många gånger den enda representanten av familj och släkt för Thobbes familj och min och hans egna familj.

Kvinnor som inte stöttar Kvinnor




Världen vi lever i styrs och drivs av män. Män som, rent generellt, vägrar att låta jämställdheten ta vid och regera. Det handlar inte om att inte alla män är emot jämställdhet – att inte alla är det är totalt jävla ointressant! Det handlar om att tillräckligt många människor inte agerar och aktivt försöker påverka för att patriarkatet (hatar egentligen att använda det ordet, men det är faktiskt om det allt handlar om!) skall krossas, ojämställdheten falla och jämställdheten ta över – för allas bästa!
    Att det finns väldigt många män som är emot jämställdhet, tycker att det här med feminism är överskattat och överdrivet och att man istället försöker rikta fokuset på hur bra det är i Sverige jämfört med många andra länder och att vi kvinnor skall vara nöjda med hur bra vi egentligen har det – allt detta skit köper jag! Det är nämligen inte ett dugg jävla konstigt att de män, som lever på och vinner på att vi kvinnor är i underläge jämte dem, inte vill att det skall ske en förändring! De män som tjänar på att vi inte har samma löner, samma rättigheter, samma möjligheter, lika yttrandefrihet och samma rätt till ägandet och bestämmandet av och över sin egen kropp! De är maktgalna, pengakåta, kvinnohatare som endast tycker att vi är något av värde när det passar dem. Jag köper detta och jag förstår detta – fast jag håller såklart inte med för fem jävla öre!
    Men alla dessa kvinnor, oftast äldre – tillhörande generationerna ifrån 1900-talets början till dess mitt, som inte stöttar andra kvinnor – deras beteende varken köper eller accepterar jag! Kvinnor med inställningar som "Det där fick nämligen jag genomlida och bara för det så skall inte du få det varken lättare eller lindrigare!" eller "Er tid kommer tids nog – tiden nu är vår – vänta tills ni blir äldre, det fick vi göra!". Kvinnor med dessa inställningar föraktar inte bara sitt eget kön och alla sina systrar – de motarbetar helar den feministiska kampen och målet att få en jämställd tillvarao och värld! Ni är värre än männen och spelar dem rakt i händerna! Det är rent förräderi – vad vinner ni egentligen på det? Är det värt att stoppa och förhindra denna viktiga kamp, som enligt mig pågått på tok för länge, bara för att vi inte skall kunna säga att vi hade det bättre än ni? Vore det inte något positivt?! Ett bevis på att vi kämpat tillsammans, fört kampen vidare och det har gett resultat!?
Vi kvinnor måste ALLA stötta varandra – i alla åldrar, former, i alla branscher, i alla städer och orter, i alla länder. Singlar som gifta, föräldrar som barnfria. Arbetande, företagande, arbetsfördelande, arbetslösa och hemmafruar. Allt annat är förädiskt! Alla män som vill vara med i kampen är givetvis välkomna, men vi kan inte ta dem för givna – det måste vi däremot kunna göra med alla kvinnor!