8 veckor, 61 dagar och 1 464 timmar

På lördag blir Jiro hela två månader gammal! Det innebär även att jag varit mamma i två månader och att det var två månader sedan jag och Thobbe blev föräldrar.
    Lille Jiro utvecklas mer och mer för varje dag och det känns som om han blivit större varje dag jag kommer hem ifrån jobbet. Det är nämligen jag som arbetar av oss två. Thobbe är föräldraledig från sitt jobb och jag har jobbat sedan Jiro var tre veckor gammal. Thobbe är hemma på heltid och jag jobbar heltid. Upplägget där ena föräldern är hemma till 100 procent och den andra föräldern jobbar till 100 procent är inte konstigt – där emot är det väldigt ovanligt att just mannen är hemma medans kvinnan jobbar.
    Jiro växer upp i en minitrea på söder, med sin pappa och katt om dagarna och hela familjen på kvällar och helger och jag tror inte att han varken lider eller tar skada av det överhuvudtaget! Det han däremot kan ta skada av är vuxna människors beteende och dumhet.
Jag fick höra (absolut mestadels av män men även av en del kvinnor) att jag inte skulle bli en "lika bra" mamma bara för att jag valde att föda med kejsarsnitt och inte vaginalt. När jag sedan stod upp för att jag inte skulle amma så var jag plötsligt elak mot mitt lilla, stackars barn!
    Något jag fått erfara efter mitt kejsarsnitt och efter att jag inte hymlat med att jag inte ammar är att så otroligt många i min närhet faktiskt fött med kejsarsnitt – och jag känner tydligen också väldigt många som inte ammat/ammar. Flera kvinnor födda på 30-40-talet har kommit fram till mig och sagt att de verkligen önskat att det funnits tillräckligt bra modersmjölksersättning när de var småbarnsföräldrar och påtalat att utvecklingen gått framåt! För den generationen har utvecklingen gått framåt en hel del, men för oss födda i slutet av 1900-talet/början av 2000-talet så står ju tiden faktiskt still! Jiro kommer även han att växa upp i en värld som är oerhört ojämställd.

Som småbarnsförälder och kanske förälder överlag, det vet jag faktiskt inte ännu, så oroar man sig för precis allting HELA tiden. Jag är rädd för att han skall göra sig illa, för att vi skall råka göra illa honom, för att han inte skall må bra, för att han skall sluta andas och för att han skall dö! Men det som faktiskt oroar mig ännu mer är vilken värld Jiro kommer att växa upp i – hur den kommer att se ut och hur människorna kommer att vara i den!
    Jag oroar mig för att folk skall vara dumma mot honom, för att han inte skall få andas frisk luft och leva ett långt och hälsosamt liv. För att han inte skall få vara den han själv är och önskar att vara.
Vi lever i en oerhört skev värld där fokuset ligger på vardagliga normer, som om det inte fanns någon som helst oro för någon morgondag!
    Det är år 2017 och det är galet svårt att hitta bebiskläder som varken är blåa eller rosa. Jag vill kunna klä mitt barn i regnbågens alla färger men det målet är så otroligt långt borta då fokuset stannar vid att försöka hitta kläder som inte är blåa! Kappahls Newbie-kollektion är den som är absolut bäst på den fysiska marknaden, men det verkar också en hel del andra småbarnsföräldrar tycka då plaggen snabbt tar slut.
    Jag bävar verkligen inför när leksaksvärlden gör ordentlig entré! Nu, när han är så pass liten så är det lätt att få tag på könsneutrala leksaker ungefär ett år framåt – sedan separeras detta till rosa-glittriga små sötnosar och brutala monster. Jag tänker inte vara den föräldern som sätter en bil i min sons hand istället för en docka! Ena sidan av leksaksaffären består av Hubba Bubba-chock och tiaror och andra sidan av totalt mörker och blod! Visst kan jag införskaffa saker ifrån bägge dessa sidor – det är ju faktiskt mitt val och ansvar som förälder, men det är faktiskt inte så lätt när omvärlden hela tiden försöker något annat! Det är så ruggigt ingrott att omgivningens radar säger blåa kläder och bil-leksaker utan att väja! Det gick inte ens att hitta en plastbebis till doptårtan, som varken var blå eller rosa! Till och med storkarna hade antingen rosa eller blå detaljer – precis som mina egna dopdekorationer ifrån 80-talet!
    Jag vill inte ge mitt barn denna fyrkantiga världssyn – jag vill ge honom något bredare och större än så – och det får mig bara att känna skuld och otacksamhet!
Medans barninredningsdetaljerna övergått till bleka pasteller (den färglösa generationen som Thobbe säger!;) ) så är normerna kvar i dåtidens spets och färg.

Bullen som blev färdiggräddad!

Jag är mamma – vi är päron!

Den 23/10 kl.12:00 föddes vårt barn<3<3<3

Idag har jag varit mamma och förälder i en hel vecka! Denna vecka har gått oerhört snabbt – varit oerhört händelserik och spännande, men ändå lugn och harmonisk!
    När jag kunde släppa den där oron för att mitt barn – som bott inuti min kropp i nästan ett helt år, skulle ha åtta armar och sakna ben, eller vara sjuk på något sätt, så kom tårarna! Först, efter att jag trodde att jag skulle dö, så kunde jag helt plötsligt njuta av att kunna andas igen – mina lungor var fria och magen vägde inte bly!;) Sedan kom dem med honom till mig – min son – individen som jag och min livskamrat skapat tillsammans. Det är mäktigt, läskigt, osannolikt och stört! Men framförallt vackert!
    Vår son kommer att döpas till det japanska namnet Jiro – växa upp på söder med landställe i Norrtälje – i början av 2000-talet – en tid där framtiden, människans utveckling och jordens hållbarhet är allt annat än glasklar och ljus som solsken!

Innan vi blev föräldrar och jag mamma så var det oerhört, sorgligt många som ständigt skulle berätta för mig hur mitt och vårt liv skulle bli framöver – hur vi skulle leva – hur framtiden och resten av våra liv skulle se ut och utvecklas. Hade någon av oss två, min make och jag, som faktiskt lever våra liv velat leva på detta berättande sätt, så hade vi inte skaffat barn – i alla fall inte med varandra!
    Jiro har två föräldrar, vilket innebär att vi delar på ansvaret – på vårt sätt! Vi samarbetar och håller ihop som familj och det har hittills funkat bra. Visst det har varit lite småbrokigt, men vi är ju newbies och det har ju bara gått en vecka!;)
En vecka av våra liv som päron – en vecka av Jiros liv på jorden!;)
<3<3<3

De sista tolv timmarna...

Då är sista dygnet av dessa nästan exakt tio månader som gravid över!

    Den 26/1 blev vi gravida och den 1/3 fick vi vetskap om detta. Det var Thobbe som övertalade mig till att göra ett gravtest  – han hade "misstänkt" att det äntligen hade lyckats, men jag vågade inte riktigt ta reda på sanningen. Men så den 1/3, när Thobbe hade somnat på sängen så gjorde jag testet och kunde sedan väcka honom med detta besked!;)
    Vi skulle kunna ha haft ett barn på snart fem år tillsammans idag, men imorgon kommer dagen då vi blir föräldrar!;)
Det är mycket man tänker och känner när man skall bli förälder – det är också mycket man tänker och känner när man är gravid – om graviditeten i sig, om omgivningen och om samhället.

De absolut viktigaste frågor hos omgivningen synes vara "Hur mycket har du gått upp i vikt?", "Vad har du för cravings?" och "Vad blir det för något?".
    Vikten är tydligen asviktig när man är gravid! Man får inte gå upp för mycket, men samtidigt inte snåla med maten och inte äta för onyttigt. Att bli kallad för tjockis och fetknopp kan va vardag då en del tycker sig ha befogenhet att kalla en för detta! Det märks iaf att vi kommit en bra bit på den vegetariska fronten..Jag har inte fått en enda kommentar om att jag inte ätit kött under graviditeten – för några år sedan hade jag säkerligen fått det.
    Vad för slags sug man får – ju konstigare desto bättre, verkar vara oerhört intressant och underhållande! Allt som möjligen kan göra en lite störd verkar folk gilla. Jag själv har inte haft några särskilda cravings så på den fronten har jag inte varit underhållande nog!;) Och så har vi det här med könet som verkar vara så oerhört viktigt för folk då det är en fråga man fått minst fyra gånger per dag! Det sjuka är bara att samma personer kan ställa exakt denna fråga 5-10 gånger per månad så frågan är ju för vem är egentligen denna fråga viktig, och hur pass betydande är egentligen svaret?

Kroppen förändras – man går upp i vikt, ser till slut inte sina fötter, naveln beter sig konstigt, synen försämras, brösten blir gigantiska – torra, mörka och extremt känsliga för både beröring och kyla! Fötter och händer svullnar. Det blir svårt att krama om den man älskar då magen bidrar till ett ganska så rejält avstånd i ens närmsta area.
    Det råder en hysteri kring vad man får och inte får äta – vad man skall och inte skall äta – det blir ransonering på kaffe och alkoholen och snuset försvinner.
    Att sova på mage blir ett minne blott – att sova på rygg ger dig till slut andnöd – att sova på sidan går bra i några minuter i timmen, när barnet tillåter och när kissblåsan inte håller på att explodera!
    Humöret pendlar mellan att vara en sylvass retoriker, en aggressiv förhandlare, till en riktig mespropp som gråter av en katts blick!
Ovanpå detta går man omkring och får för sig att ens partner skall sticka, att barnet man väntar inte är ett barn utan egentligen en bläckfisk – är sjukt orolig över att barnet inte skall må bra på något sätt – antingen på grund utav något man själv gjort, eller på grund av något annat! Gamla extremt jobbiga minnen blossar upp och skada relationer gör sig påminda på olika sätt!

Jag har gått upp massor i vikt – jag har försvarat mig VARJE dag, på grund utav viktuppgång och de val jag och Thobbe gjort när det gäller vårt blivande föräldraskap och vårt liv!
    Jag har jobbat enda fram till fyra dagar innan kejsarsnittet och har gått på 97 procent av alla mina möten fram till v.37. Tyvärr så tror/anser på tok för många att bara för att man är igång och verkar 100 procent pigg och fortfarande jobbar, så bör man orka mer saker, tyngre saker och kan göra allt i samma tempo som tidigare. Jag är oerhört glad och tacksam över att jag orkat så pass mycket fysiskt som jag faktiskt har gjort – men det finns ingen gravid människa som orkar 100 procent lika mycket under en graviditet som annars!
    Vettet och etiketten för gravida är totalt död i detta samhälle, så jag är oerhört glad över lyxen att ha egen bil och att kunna tala för mig själv!
    Och slutligen så väller ett helt hav av åsikter, råd, normer och värderingar över en – från dag ett och sedan säkerligen livet ut! Hur man skall vara, se ut och göra som gravid. Hur man skall vara, fördela och vilka normer som råder när det gäller föräldraskapet och föräldraledigheten. Och hur vårt älskade barn skall förlösas – om det skall ske vaginalt eller genom magen. Och slutligen om, hur och varför man måste amma!

Jag och Thobbe blir föräldrar för första gången i våra liv imorgonbitti! Det är en stor och efterlängtad dag för oss! Vårt håriga barn kommer att bli storebror – och nej vi är inte sådana människor som tycker att pälsbarn antingen måste lämnas bort eller avlivas bara för att ett människobarn tillkommer i hushållet!
    Vårt barn kommer att förlösas genom ett planerat kejsarsnitt på Danderyds Sjukhus. Barnet kommer inte att ammas utan få modersmjölksersättning. Vi har fördelat vår föräldraledighet tillsammans med vårt barn på det sätt som passar oss bägge bäst och så som vi önskar och vill! Och vi kommer gemensamt att uppfostra vårt barn efter de värderingar vi tycker är vettiga – oavsett vilket kön vårt barn än hade fötts till! Vårt mål kommer att vara att vårt barn skall få en kärleksfull barndom och uppväxt, där vi kommer att prata och diskutera med varandra om allt och inget. Han kommer att få lära sig hur man beter sig mot varandra och i olika situationer och inte göra skillnad på folk och folk. Vi kommer att lära honom och visa honom hur vår värld egentligen ser ut. Han kommer att veta att vi kommer att stötta honom och stå bakom honom så att han har chans att bli det just han vill...Tillsammans kommer vi att vara en familj.

Detta är inget nytt – ändå e det så tyst!

Jag vet att något hände när jag var 5-6 år gammal.
Jag vet inte vad det var, det har jag nämligen förträngt och jag har aldrig vågat fråga någon om detta – ingen har heller försökt att berätta för mig!
    Jag minns bara små bitar av det hela och jag har i vuxen ålder försökt att få reda på sanningen genom att försöka få tag på min journal från den tiden. Men jag vet inte vart jag var, exakt när och varför, vilket gör det hela svårt att spåra ifrån en tid innan datorerna tagit över systemet.

När jag var 14 år så satt jag i rättegång mot en man som försökt förstöra mitt liv – en man som förändrade och försämrade mitt liv – en man som kom med hot om mitt liv!
    När jag var 20 år blev jag inskriven på Södersjukhusets AVK (Akutmottagning för Våldtagna Kvinnor) – jag kommer aldrig någonsin att glömma den gynundersökningen! Ett flertal anställda kvinnor försökte övertala mig till att anmäla, men min erfarenhet av att sitta i en rättegång som handlade om mig, min kropp och mitt liv var inget jag varken ville uppleva igen, eller ha fler erfarenheter utav. Jag sa nej – att jag inget visste.

Jag har delat mina erfarenheter, upplevelser och sår med många – nära, bekanta och främlingar. En del har tyckt synd om en, andra har känt igen sig – upplevt liknande saker. Men det finns också dem som tyckt att man skall hålla detta för sig själv – vara tyst och låta tiden läka ens sår utan att "störa" världen för de runtomkring en. Medans män skämts för dess egna kön, har kvinnor bett en knipa käft!
    Jag har varit tyst – i perioder – i alla fall muntligt. Under dessa tider har jag pratat på andra sätt än genom munnen. Genom rakblad, alkohol, ståltråd, sex och alla möjliga destruktiva beteenden.

När jag nu blev gravid så "varnade" min barnmorska mig för att gamla, jobbiga och brutala minnen kunde komma tillbaka – kanske även ganska så extremt. Jag tyckte att det hela lät något överdrivet, men de mardrömmar som stört min nattsömn under en period, har inte varit att leka med..

Det är nu sex år sedan jag lät mina armar och ben vara ifred – det är en stor seger för mig, men inte för samhället – där har vi en väldigt lång väg kvar!

Normerna regerar och sakerna styr!

Nu på måndag är det endast två veckor kvar till kejsarsnittet – dagen då jag och min man blir föräldrar för allra första gången!
Det har varit otroligt lärorikt att vara gravid år 2017. Jag kan inte säga hur det var att vara gravid på 80-talet, när mina föräldrar väntade mig, eller tidigare på 2000-talet – inte heller hur det kommer att vara i framtiden. Men en sak kan jag iaf säga och det är att vi har en otroligt lång väg kvar att vandra innan vi uppnår målet med ett jämställt samhälle!
    Hela denna tid har så tydligt visat, poängterat, påpekat och påmint om att jag och min man än idag anses ha olika roller, betydelser, uppgifter och värde – som föräldrar och i arbetslivet.
Denna insikt har varit otroligt lärorik, irriterande, chockerande – men framförallt smärtsam många gånger! Så mycket runt omkring oss är fejk – varför vet jag inte. Kanske för statistikens skull – eller kanske bara därför att vi helt enkelt inte menar allvar med det mål vi som samhälle och rike påstår oss gemensamt ha.
    Jag och min man väntar en pojke – en pojke som skall växa upp i detta könssegregerade samhälle. Visst är det många gånger tusen gånger bättre här än i andra länder, men är det den förklaring jag skall behöva ge min son den dag han själv får känna på hur hårt vårt uppdelade samhälle kan vara?

Många har frågat mig hur han skall uppfostras och om han skall leka med bilar eller dockor.
    För det första så är vi två närvarande och delaktiga föräldrar och vi kommer att uppfostra honom tillsammans – som en människa med ett mänskligt beteende. Han kommer även att ha gudföräldrar/faddrar och andra vuxna i sin närhet som kommer att spela en stor roll i hur han kommer att bli som vuxen – på ett eller annat sätt. Men en stor betydelse kommer även vårt land och rike att ha för hans utveckling och framtid! Hur landet ser på honom, vad landet tillåter honom att göra och att vara, är den absolut största och viktigaste delen i både hans och människans utveckling och där har vi alla ett lika stort ansvar!
    Jag är övertygad om att svaret och vikten för hans utveckling inte ligger i en liten flådig metallbil eller plastdocka med blinkande ögon. Avgörandet ligger i våra normer, hur vi ser på varandra, hur vi låter varandra vara, samt vilka riktiga och falska mål vi har! Detta är en oerhört stor och viktig makt vuxenvärlden har – över våra barn och dess framtid – människans utveckling.
En makt vi sorgligt nog ännu ej lärt oss att hantera på ett hälsosamt, värdigt och mänskligt sätt...

Fan vad tjock du e! - Ja, vad fan e din ursäkt?!"

Var det något man var oerhört rädd för att bli när man var liten, så var det tjock – det var bland det värsta som kunde hända en! Det var nämligen något skolgången snabbt lärde oss tjejer – att vara tjock var något riktigt negativt att vara – rädslan var stor och tanken på vad man åt föddes i väldigt unga skolår!
    Sedan matas detta på – under tonåren och upp i vuxenlivet. Jag har tappat räkningen på antalet gånger jag bantat och har även upplevt perioder då folk tyckt att jag varit för smal – det är inte heller en alltför rolig upplevelse.
    Det har funnits perioder i mitt liv då tajts suttit pösigt på mina lår och då menstruationen upphört. Men det har egentligen bara funnits en enda period då jag själv upplevt mig själv som "för stor" – övriga perioder har omgivningen (definitivt INTE endast genom reklam och media) medvetet och omedvetet påverkat synen på mig själv och min kropp. På ett sätt där kroppen nästan inte ens varit min.

Straxt innan jag själv, för fyra år sedan, upplevde mig själv som "för stor" av helt egna åsikter – sa många till mig att jag var fin – jag var så "lagom". Kanske för att jag då relativt nyligen kommit ifrån en period då jag, enligt min omgivning, varit något "för tunn".
    För två år sedan landade jag i en vikt jag kände att jag hörde hemma i, "jag blev mig själv" – både igen men också på nytt! Jag tillät mig sedan att kunna pendla uppåt och nedåt 2-3 kilo och låta detta vara ok. Vikten blev för första gången på riktigt min – det var min ensak och jag som ägde den!
    Nu är jag gravid i åttonde månaden och redan innan det riktigt syntes utåt att jag var gravid så började spekulationer att flödas runt omkring mig – "hur stor kommer hon att bli tro?". De senaste 3-4 månaderna har jag dagligen fått höra (nästan endast av män) saker som "Flodhäst", "Vad tjock du e!", "Vad fet du e!". Den absolut intressantaste frågan att ställa till mig har varit "Hur mycket väger du nu?"/"Hur mycket har du gått upp i vikt?" – nästan som om svaret på frågan behöver godkännas av omgivningen för att få vara ok.
    Jag har kommit så pass långt i frågan om ägandet av vikten av min egen kropp, att jag allt som oftast lyckas slå ifrån mig orden, meningarna och frågorna. Dem rinner av mig som vatten. Men att vara gravid kan också innebära att man emellanåt är mer eller mindre känslig – även jag har sådana dagar. Att visa om man blir ledsen skulle inte falla mig in – då skulle en ny kamp födas att dagligen fajtas med. Men när mina huggtänder fungerar så hugger jag tillbaka, utan att tveka – då tystnar det iaf en stund, eller tonar ut i skratt. Men det händer även att en del spjutkast slår hål på den pansar jag lyckats skapa, och ut sipprar det känslor och tankar jag en gång kände och hade. Detta hände så sent som i förrgår vilket resulterade i att jag slängde min lunch – maten jag hade behövt i hela två timmar, men inte hunnit få. Den var god och den behövdes, men ord fick mig att inte längre känna någon hunger och slutsatsen blev att maten hörde hemma i papperskorgen istället för i min mage.

Västvärlden är onyttigt och omänskligt utseendefixerat – det är ett sjukligt beteende!

Det är skillnad på frihet och valfrihet – men hur fritt är det egentligen att inte få göra något val?

Högern har begreppet Valfrihet medans vänstern har begreppet Frihet. Men jag tycker att det finns något man absolut inte får glömma när man pratar om dessa två begreppet – nämligen dess relevans och betydelse i den tid vi befinner oss i.
    Visst är det stor skillnad på dessa två begrepp och de står för två helt skilda saker men samtidigt som vår omgivning både förändras och utvecklas så behöver även dessa två begrepp göra det. Framförallt så behöver vi göra det, för att inte själva riskera att bli konservativa – vi på vänstersidan.

Vi har länge haft två läger som präglat och styrt vårt land – på ett eller annat sätt. Ett läger som tycker att den som kan och råkar ha möjlighet skall vara den som får ta del av livets gosaker – och ett läger som tycker att alla skall ha samma möjlighet till att få ta del av livets gosaker. Här gör friheten och valfriheten entré.
    Om det är friheten eller valfriheten som har störst makt är det som är avgörande för hur pass bred friheten är för majoriteten. Om bra skola, sjukvård, pension, och eget boende endast är en möjlighet för den som har råd, så blir inte friheten en rådande faktor i ett samhälle. Nu hör inte alla dessa frågor hemma inom ett och samma område – men samtliga utav dem är något vi faktiskt alla behöver och är i behov utav.

Lägrena i vårt samhälle har byggt på att antingen är vi alla med och delar på kostnaderna för att vi alla skall få ut och ta del utav samma saker – ha liknande möjligheter. En slags kollektiv frihet.
    Eller så ligger friheten hos de som har råd och därmed möjlighet att själva välja. En valfrihet som blir en slags frihet för en minoritet.
Dessa två läger har fram och tillbaka, under nästan hundra år, förlorat och erövrat makten i omgångar. Oavsett vilket slags styre en individ föredrar så finns det iaf en sak vi alla kan vara överens om – det tar oerhört lång tid att bygga upp något stort och hållbart – men det går oerhört snabbt att riva ned!
    Idag har vi det fria skolvalet, det fria vårdvalet, ett pensionssystem som ger dig lägre pension ju längre ned i hierarkin du befinner dig, ett samhälle där du har valfriheten att själv få välja hur du vill bo. För vem och vilka är detta egentligen frihet? Men hur mycket frihet skulle man å andra sidan egentligen ha om man inte själv fick välja?

Det är svårt att vrida tillbaka en bostadsmarknad där majoriteten av hyresrätterna omvandlats till bostadsrätter – det är något krångligt att bygga upp ett nytt pensionssystem, men måste egentligen valfriheten utesluta friheten när det gäller skola och vård?
    Jag tycker att det är sjukligt vidrigt och rent utav äckligt att vi närmat oss ett land där den som har störst plånbok är den som får bäst och snabbast vård! Att man gör skillnad på barn och barn! Vad är det som egentligen är äckligt och vidrigt – jo, att alla inte blir beviljade samma och rätt typ utav vård, och att alla barn inte har samma rätt till en bra utbildning. En del av det fria skol- och vårdvalet har inneburit rikast först, men behöver det verkligen fungera så?
    Dessa ord är inte avsevärt populära i min närhet men jag är faktiskt för att du som individ själv skall få välja vilken vårdcentral du vill tillhöra, vilket ålderdomshem du vill bo på, vilken skola eller förskola dina barn skall gå i, vart och hur i landet du skall föda dina egna barn! Det moderna samhället är mobilt, rörligt, snabbt, händelserikt, trångt och livspusslet är ofta krångligt och kämpigt att få ihop. Då är det ju helt ologiskt att du skall gå emot hela detta upplägg och tvingas välja saker som vårdcentral, skola och förskola efter vart du bor! Just i ditt livspussel kanske förskolan passar bättre intill ditt arbete och inte ditt hem. Just din önskan kanske är att få föda ditt barn i Lappländska fjällen och inte i storstaden där du egentligen bor. Det är klart att du skall få välja dessa pusselbitar själv – men valet skall INTE bero på bättre vård och skola! Lika vård och och en likvärdig utbildning är det som skall gälla – oavsett vart i landet och oavsett plånbok!

Sedan har vi det här med arbetare, tjänsteman och akademiker – även här måste vi vidga våra vyer och verkligen hänga med i tiden!
    Vi lever inte längre i ett samhälle där du antingen knegar för att få mat på bordet och står med mössan i hand – eller är höginkomsttagare och därav är den som både har rösträtt och bestämmer i samhället och världen! Visst vi har en bra bit kvar och mycket av vår historia har vi glömt, men när det gäller just denna del så måste vi faktiskt gå vidare!
    Dagens arbetare – alltså vanligt dödliga är arbetare (alltså fysiska yrkesarbetare), tjänstemän och akademiker – vi är alla löntagare! Till en början så fick inte vi vanliga dödliga, med tunna plånböcker utbilda oss och försöka bli det vi drömde om – idag får vi faktiskt det. Därför måste vi sluta att göra skillnad på yrkesarbetare, tjänstemän och akademiker – så länge vi alla är löntagare så måste vi fan hålla ihop – tänk vad starka LO, SACO och TCO skulle kunna bli tillsammans!
    Därför är det orimligt att vi än idag skall göra skillnad på folk och folk när det kommer till pensionen. Vi behöver ett nytt, modernt pensionssystem och det är NU!

Och slutligen så har vi då bostadsmarknaden – som är under all, jävla kritik i denna stad! Här har det verkligen varit en utrensning! Idag är det nästintill omöjligt att få ett förstahandskontrakt till en hyresrätt – oavsett hur länge du stått i kö och hur många köer du än står i. Antingen så finns det inga hyresrätter lediga, eller så är det än en gång storleken på plånboken som spelar in! Eller så har du turen att få låna pengar, eller har någon som kan låna pengar åt dig/köpa ett hem åt dig. Eller så har du någon gång haft turen att lyckas ta dig in i denna djävulska marknad och nu etsar dig var likt en blodigel.
    I en fungerande bostadsmarknad kan du själv välja om du vill hyra eller köpa ditt boende – och jag tycker faktiskt att detta är en rättighet du själv skall ha. För att komma dit så behövs det betydligt fler hyresrätter JA – men grundstenen i det hela är stadsdelar och förorter där bostadsrätter, hyresrätter, villor och radhus är beblandade med varandra. Just nu råder segregation både i förort och innerstad – fast på helt olika sätt.

Så frihet skall gälla för alla – men du måste också själv få göra dina vardagsval, men det skall inte vara på bekostnad av någon annan!

Hur skall/Varför/Åh/Ha ha ha!

Nu har jag varit gravid ett tag – faktum är att jag varit det alla månader detta år – men utåt sett sedan i april.
    Jag är nu i v.27 och börjar bli van med en del saker. Jag pratar inte om att brösten blir större, att magen putar ut, eller att jag är hungrig jämt. Jag pratar om saker som hela tiden florerar runtomkring mig – ord, blickar, frågor, påpekanden.

Jag har hittills gått upp 18kg och min mage skall bli 10cm högre innan det är färdigt. Nu vet jag hur det e att inte se "sin kamrat" och jag vet hur det känns när låren skaver mot varandra så att man nästan får skavsår. Men framförallt så vet jag nu hur det är att bli kallad för tjockis.
    Att vårt samhälle är sjukt utseendefixerat är ju ingen nyhet, men att vuxna människor tycker att detta är ett fullt vettigt beteende är oerhört märkligt. Många av dessa har själva magar i min klass.
Det är inte så många som tallat på min mage ännu – e ju ett par månader kvar, så vad som helst kan väl hända – men jag får höra att jag är motsträvig.
    Jag accepterar inte att man försöker tala om för mig hur jag skall vara, hur jag skall känna, hur jag skall göra – och framförallt inte vad min uppgift som kvinna är! Detta gör mig tydligen motsträvig, bitter och till någon slags extrem feminist!
    Det är sjukt! Sjukt att vi inte kommit längre och sjukt att vi accepterar att det är på detta sätt runtomkring oss.
Även fast det inte är alltför många som tagit sig friheten att ta på min kropp för att hälsa på någon som bor inuti mig – någon inte ens jag själv lärt känna ännu, så har jag designat egna magband med tydliga budskap. Magbanden är både i förebyggande syfte, och framförallt som ett tydligt statement för vad som egentligen är vad, vad som egentligen tillhör vem, och vem som egentligen bestämmer. Magbanden har texter som "Do not disturb" och "Do not touch" – vilket känns betydligt mer logiskt än magband med tryck av en barnfot, en Disneyfigur eller Snobben! Vem fan är det egentligen som designar Mamma-kläderna??!!

Ja, jag kan vara lite arg – men det är inte för intet! Hade jag inte hela tiden antingen behövt att försvara mina känslor, åsikter och planer – eller säga ifrån, så hade jag inte behövt vara lika arg – och jag hade inte haft lika mycket ångest heller för den delen.
    Faktum är att jag just nu befinner mig i en oerhört känslig fas – en fas då jag har oerhört lätt för att gråta, men jag skulle aldrig i mitt liv tillåta mig själv att visa detta utåt – då skulle jag bli överkörd direkt!
Individen som bor och växer inuti min kropp har en pappa – precis som väldigt många andra barn – ändå är detta så extremt chockerande för så oerhört många! Både män och kvinnor kan ha oerhört svårt att köpa att mitt barn har en förälder till och att detta råkar vara en man!
    Man kan aldrig vara barnvakt åt sitt eget barn. Man hjälper heller inte till – antingen så tar man ansvar eller så är man en skit – det är bara så det är, oavsett kön!

Jag håller just nu på att skriva en bok om jämställdhet – den kommer att komma ut i början av år 2018.

Vet du? Jag skulle inte för mitt liv vilja vara som Du!

Ja, jag kommer att fortsätta att tjata om detta, för så länge diskussionen fortsätter att handla om att det är något slags hinder/någon störning som ni antingen skall försöka utrota eller hantera genom någon ovärdig, opedagogisk och totalt meningslös syssla!
Varje gång jag poängterar hur jävla illa jag tycker
att detta är så får jag höra "Men du är ju inte så!", vilket bara bevisar hur jävla generaliserat det hela är!
Men vet du vad? Jag kan också generalisera – skall jag göra det?
Vet du varför jag "knaprar piller"? Jo, därför att kunna koncentrera mig på ett sådant fyrkantigt och stelt sätt som du gör! Du tycker att det är kul att sitta rakt uppochner, knäpptyst, stelt och hårt för att lyssna, titta och anteckna – det är endast så du lär dig och du tycker inte om när jag ställer för många frågor, ger ifrån mig ljud, vandrar omkring för att höra och tillsätter lite energi i rummet! Därför måste jag anpassa mig till din tråkiga och stela stil!
Jag blir sjukt ledsen när du säger att "sånna som jag" behöver gå på andningskurs för att klara av att andas ordentligt. Ofta är kriminella eller har en kriminell bakgrund. Inte skall ha en viss typ utav arbetsuppgifter, utan egentligen bara borde ha något enkelt att göra som ger en intäkt. Inte kan hantera alkohol utan till och med även ofta måste tillsätta droger. Och att allt bara handlar om oförstånd då "sånna som jag" inte är kapabla till att ta hand om sig själva och leva ett normalt liv, då vi har en störning!

Skall jag berätta vad jag tycker om "sånna som du" – skall jag göra det?
Jag tycker att du är sjukt inskränkt, fyrkantig
och inte alls särskilt smart som tror att alla människor är och fungerar precis likadant! Men jag förstår att du måste försöka tänka att det är så det är, då det annars blir på tok för rörigt och komplicerat för dig i din trånga, fyrkantiga och svartvita värld.
Jag tycker att du är långsam och att allt du planerar och gör tar på alldeles för tok lång tid! Varför tycker du att det är så viktigt att göra en sak i taget?
Varför måste du alltid analysera och vända och vrida på allt innan du försöker? Märker du inte att jorden hinner gå under innan du ens kommit fram till en slutsats på hur du skall försöka skapa en tanke kring hur man eventuellt skulle kunna agera för att förhindra detta?
Hur kan du tycka att det är fullt logiskt att behöva sova minst åtta timmar om dygnet för att överhuvudtaget kunna fungera? På det behöver du även chilla lite då och då – helst flera gånger om dagen, skämtar du eller?!
Att hålla sig till att läsa långa, tjocka böcker och att endast se en slags redovisnings- och tankeform är A och O för dig – färger, former, tankar, visioner och känslor är inget du förstår dig på. Ibland verkar du inte ens förstå ditt eget modersmål – jag kan berätta något för dig, medans du tror dig komma på exakt samma sak, fast en hel månad senare! Hur tänker du egentligen?
Du tycker att jag är stressad, men skall jag berätta något för dig? Det är du som går, agerar och fungerar i SLOWMOTION! Du hinner inte ens göra hälften av det saker jag dagligen gör – att du hinner göra något mer än att sova, chilla, tänka, analysera och sitta rakt uppochner är för mig ett under!

Vet du? Jag skulle inte för mitt liv vilja vara som du, så varför i hela friden tar du detta för givet?
Ibland hävdar du till och med att "sånna som jag" inte ens finns – hur kom du fram till den slutsatsen? Från vilket århundrade påbörjades denna analys?
Skall jag göra en snabb analysering? Jag tycker att det är ett under att människan överlevt så länge som hon gjort!
Du tvingar mig dagligen att leva i din fyrkantiga, strama, svartvita värld – de som inte klarar det dömer du ut och utesluter! Vem tror du att du är egentligen? Försök istället att komma fram till det – mig behöver du definitivt inte tänka åt!

Det enda hindret för mig, är du...

"Jag är gravid" 1, 2, 3 PANG!

För några år sedan skrev jag inlägget "Ingen annan väljer när bullen skall bakas" efter att jag totaltröttnat på andra människors besatthet av att jag, enligt dem, borde bli gravid! Denna hysteri eskalerade total efter att jag och min man gift oss. Dagligen fick jag frågan "Är du gravid ännu?" både av folk jag kände bra och folk jag knappt kände alls – min make fick aldrig frågan.
    På samma sätt har arbetsmarknaden, iaf enda sedan jag var 16 år, brytt sig om befruktningsfrågan när det gäller mitt liv. När en kvinna kommer in i "risk-zonen", alltså kan riskera att bli gravid medans hon är etablerad i arbetslivet, så börjar processen med att se till att hon inte kan bli alltför etablerad, ifall "olyckan" skulle vara framme! Jag blir så äcklad av detta tänk!
Under nästan hela mitt arbetsliv, och än mer sedan jag gifte mig, har jag fått höra "När skall du bli gravid?", "Är det inte dags att skaffa barn snart?" – följt av kommentarer som "Nu blir du väl på smällen snart – det brukar ni ju bli när ni lyckats etablerat er något!".
    Man förutsätter att man som kvinna både vill och kan få barn – och man förutsätter att det än idag, år 2017, är kvinnan som skall vara hemma – om inte hela föräldraledigheten, så iaf majoriteten av tiden!

Jag rör mig i mansdominerade områden – inom dessa områden har jag både mitt yrke och mitt största fritidsintresse. Därför var jag mentalt beredd på att bli attackerad när jag och min man för två veckor sedan gick ut med att vi väntar barn.
    Vi bägge bemöttes av hundratals grattis i Sociala Medier. Irl är jag den av oss två som fått betydligt mest grattis – ändå har barnet i min mage två föräldrar.
Jag har även fått kramar och en hel del blickar som sagt Åh, vad roligt! Äntligen! och alla verkar ha tagit för givet att detta skapade liv är något som bara hänt.
   
Första veckan efter att vi kommit ut så har jag även fått frågan om när det är beräknat och om jag tänkt ta föräldraledigt tidigare än så.  Man har erbjudit sig att ta över både mitt jobb och delar av mina politiska uppdrag! Jag tycker att detta extremt klart och tydligt säger två saker:
1. Det finns väldigt många arbetsgivare som tycker att det är oerhört viktigt att du som anställd skall veta om att du är utbytbar – men detta barn, som i dagsläget bara är 14cm långt, har redan lärt mig att det kan finnas vänner och kollegor som tycker att du som fertil kvinna skall kunna bytas ut utan att blinka!
2. Man tar ännu år 2017 för givet att det är jag som kvinna som är den föräldern som skall vara hemma mest och ägna all min tid åt vårt gemensamma barn!
    Ungen är som sagt var bara 14cm ännu! Vi vet knappt någonting om detta växande liv ännu och vad som helst kan faktiskt fortfarande hända! Kan vi få hinna smälta och försöka förstå detta – kan NI förstå detta?
    När jag sedan på frågan angående föräldraledighet sagt att jag varken kommer att vara borta i månader eller år, så har kommentaren "Men du måste ju amma!" kommit. Återigen så har utomstående bestämt hur vi skall göra i vår familj – att jag skall, vill och kan amma! En vanlig följdkommentar på detta ifrån män, har varit "Ja,ja men du kommer att märka sedan när du har fött att du inte kommer att vara i fysisk form så snabbt!". När jag då berättat att jag skall göra kejsarsnitt så har det kommit kommentarer som "Det är onaturligt!", "Det är okvinnligt!", "Du missar ju hela upplevelsen – du kommer att ändra dig!". Män verkar veta oerhört mycket om hur kvinnokroppen fungerar...    Min man har inte fått några som helst frågor om varken föräldraledighet eller födelse.

Under andra veckan efter att vi kommit ut har man antingen velat ge mig råd eller velat veta om jag ännu blivit sugen på något speciellt. Konstigt nog är det fortfarande ytterst få som har frågat hur jag och vi mår!
    Vi mår bra och vi mår ännu bättre om vi själva får bestämma över vårt liv och hur vi vill vara och göra som föräldrar! Vi är fortfarande oroliga för den lilla krabaten och mitt humör är något svajigt – jag kan vara på grymt dåligt humör, eller vara oerhört kaxig.
    Det bästa rådet som hittills inkommit är att totalt skita i vad alla tycker och säger "Folk kommer tro sig veta bäst och när ungen sedan är född kommer de att se den som en sak alla har rätt att bära runt på!". Skönaste kommentaren är ifrån farmor som verkar önska att möjlighet till kejsarsnitt funnits på 50-talet!

I övrigt så skall det bli lärorikt och även säkerligen sjukt irriterande att se vad som komma skall de närmaste veckorna – nu pratar jag inte om allt som just nu händer i och utanpå min kropp, utan om omgivningen runtomkring! Magen syns mer och mer så det är säkert bara en tidsfråga innan folk tycker att det är fritt fram att komma fram och talla på en! Som en härlig kvinna nyss sa "Väldigt länge så är det bara tarmar folk kommer och tallar på – fast de tror att det är en stor bebis!".
    Och slutligen kan jag säga att vi just nu är två stycken kvinnor som är gravida, vad jag vet, på jobbet – de två som oftast jobbar över är vi!;)

"Pappa betalar" tar över innerstan

Att det funnits stadsdelar rikare än andra i huvudstaden Stockholm är inget främmande! Tvärtom så är det så det har varit under en väldigt lång tid – skillnaden då mot nu är däremot att i modern tid tar överklassen över ägarskapet av Stockholms innerstad.
    "Pappa betalar" har länge varit ett känt fenomen i stadsdelar som Östermalm, där överklassen, generellt, "regerar" över stadsdelen med stora våningar som går i arv, lyxiga bilar och dyra utevanor. En stadsdel där du som tonåring eller ung vuxen kan ha förmåner som att få en lägenhet av dina föräldrar för att kunna flytta hemifrån innan du själv fått en egen inkomst eller ett eget startkapital. Förmåner som "fickpengar" till att äta och dricka dyr ute, tillsammans med dina vänner. En stadsdel man förknippar med helrör och vaskande av Champagne på krogen, samt somrar ute på Sandhamn.
    Östermalm har länge varit en stadsdel där rika och kända människor bor och det är varken något fel eller konstigt med det – det är en stadsdel det har handlat om!
Stockholms bostadsmarknad har länge varit tuff för majoriteten av både stockholmarna och de som är nya i staden. Men det senaste 15 åren har det verkligen raserats, och de senaste åren har det verkligen eskalerat totalt!
    "Pappa betalar" har även flyttat in på söder! Södermalm har gått ifrån att vara en av Stockholms fattigaste och sunkigaste stadsdel till ett ställe där rika människor, som inte vill skylta alltför mycket med sin rikedom, flyttar – ett ställe föräldrar köper de första lägenheterna till sina barn.

Det är inget fel med att ha pengar, det är inte fel att köpa lägenheter åt sina barn – men det är fel när det är rikedom som avgör om du skall ha rätt till ett boende, om du skall kunna flytta hemifrån, och om du skall få bo i innerstaden!
    Majoriteten av Stockholms innerstads hyresrätter har de senaste åren sålts ut och ombildats till bostadsrätter. Priserna har stigit långt över trätopparna och "Pappa betalar" håller på att ta över hela innerstaden – vilket kommer att göra innerstaden segregerad!
Sveriges huvudstad måste vara ett betydligt bättre föredöme än så – staden måste föregå med integration och inkludera alla sina invånare! Det kan inte vara så att endast den som har råd att köpa och sedan har möjlighet att trissa upp priset så högt som möjligt, är den ende som får bo i huvudstadens innerstad!
    Prisökningen måste få ett stopp, kraven måste sänkas, en blandning av hyresrätter och bostadsrätter måste vara innerstadens och länets upplägg för att komma till bukt med segregationen och komma framåt med integrationen! Framförallt så måste varje individ själv kunna få bestämma om man vill äga eller hyra sitt boende.
Ett Stockholm för alla måste även betyda en stad med boende för alla – inte bara för dem som har råd eller råkar ha rika föräldrar.

Låt oss tala om vad som är hotat!

Den senaste veckan har det än en gång diskuterats kring svenska flaggans hotbild eller inte – att vara eller att inte vara.
    Vems är egentligen flaggan? Varför har vi den och vad skall vi ha den till?
Människan har i århundraden använt sig av olika typer av flagg.
Dagens nationsflagga antogs år 1905 – innan dess hade man en unionsflagga tillsammans med Norge.
Flaggan skall symbolisera nationen eller unionen – vi länder som är med i EU har även ett gemensamt unionsflagg.

Flaggan är alltså en slags landssymbol som tillhör alla som bor i Sverige och skall behandlas med respekt!
    Den används ofta som dekoration och i Sverige får man egentligen flagga vilka dagar som helst, men man får inte använda flaggan i kommersiellt syfte – då behöver man ta kontakt med Patent- och registreringsverket. Det är alltså inte någon specifik person, enskild grupp eller förening som har rätt att "överta" nationsflaggan – ändå pratas det ofta om att svenska flaggan är hotad, varför? På vilket sätt kan den egentligen vara hotad? En påföljd till denna diskussion blir ofta även att det är "fult" att använda flaggan.
    Då flaggan ägs av alla som bor i Sverige, skall behandlas med respekt, inte får användas i kommersiellt syfte utan tillstånd, samt heller inte ägas av enskilda grupper så blir ju enda sättet till att "överta" flaggan genom att den "överlåts" av omgivningen. Det är i sådana fall det som är hotet, inget annat!
Är detta en viktig fråga? Nej, men det kan bli det om vi tillåter att respekten dör ut och låter nationens flagg endast få ägas av en specifik grupp. Lösningen på detta är enkel – låt det inte ske – låt ALLA i Sverige fortsatt få äga flaggan.
    Det som däremot är viktigt är att tala om det som egentligen är hotat i detta land i nuläget, nämligen fri abort, äktenskap oavsett kön, allas lika värde och allas lika rättigheter!
Det är inte bara flaggan som skall respekteras och vara för alla! Sverige är ett land som länge haft fred och ägnat det senaste århundradet åt jämställdhet och allas lika värde. Kvinnor måste fortsatt få äga sin egen kropp – kvinnans makt över sitt eget liv och sin egen tillvaro måste fortsatt utvecklas, inte tvärtom! Kärlek är kärlek och du måste själv få välja vem du vill leva med och skall även fortsatt, öppet få älska den person du älskar! Oavsett vem du är – vilket kön du har, vilken sexuell läggning du har, hur du ser ut, vilken funktionsvariation du har, vart du är född, fattig, rik eller medelklass. så är vi alla lika mycket värda, med samma rättigheter och vi alla skall ha chans att vidareutveckla oss själva och vårt egna liv! Detta är grundläggande i vårt land Sverige – detta får inte rasera! Den som försöker få en att ändra uppfattningen om vart hotbilden egentligen är – är den som själv tjänar på det...

Konkurrens genom kompetens – men inte för alla!

Så var det än en gång den Internationella Kvinnodagen

– denna gång år 2017...
Denna dag innebär en väldans massa grattis, TV och media tar upp hur långt vi har kommit i Sverige – vad vi missat och vem som bär skulden för detta!
För de allra flesta kvinnor, i Sverige, så innebär faktiskt denna dag en påminnelse om hur jävla stilla vi står i vår utveckling och hur dåtiden kommer ifatt oss! Ett slag i magen som överbevisar hur långt ned i hierarkin vi kvinnor ännu är – vi är mindre värda!

Att säga att vi bor i ett jämställd land – landet Sverige som ligger i framkant i hela världen, när det gäller jämställdhet – är att inte våga inse den bittra sanningen!
VÄRLDEN ÄR SJUKT OJÄMSTÄLLD!
ÖVERALLT I VÄRLDEN ÄR KVINNOR MINDRE VÄRDA ÄN MÄN!
Att vårt land Sverige inte är lika hemska mot oss kvinnor som en del andra länder är, där kvinnor bär ansvaret vid en våldtäkt, där kvinnor inte bestämmer om hon vill ha barn eller ej – när och hur. Där kvinnor inte bestämmer över kroppen de lever i överhuvudtaget. Där kvinnor inte anses vara minst lika kompetenta som män och därmed inte får utföra samma arbete som männen. Där kvinnor inte bestämmer över sina liv och sin framtid. Skall vi vara tacksamma för detta?!
    Känns ändå inte en hel del oerhört bekant och till och med väldigt närliggande? Skall vi verkligen jämföra oss med de som har det ännu sämre? Hur skall vi då nånsin kunna nå målet med en värld där en människa är en människa oavsett vad, och vi alla är individer?
Det är väldigt många kvinnor, i Sverige, som har fått tagit ansvar för att andra individer tagit sig rätten över hennes kropp – när det gäller knytnävar, sexuella övergrepp och våldtäkter! Det är nästan värre att behöva svara på frågor som "Hur var du klädd?", "Var du påverkad av någonting?", "Sa du nej, eller försökte göra motstånd?" än själva händelsen i sig – du får av ditt eget lands makthavare bekräftat att du är mindre värd, bara på grund utav ditt kön! Könet som inte ens alltid verkar vara ditt!
Och det här är bara en del – en del som tydligt visar värdesskillnaden! (Ordet finns inte ens konstigt nog)...

Som kvinna har du ofta svårt, i fertil ålder, att få ett fast, heltidsjobb! Man tar nämligen för givet att du en dag skall bli gravid (konstigt vore ju annars, eller hur!) och att det då kommer att vara du som är föräldraledig, majoriteten utav tiden. Efter denna tid hamnar du i nästa box – vab-boxen, där du återigen förväntas vara den som vab:ar.
    Vi har ett system, i Sverige, som bygger på att vi människor, i vuxen ålder, skall arbeta i minst 40 år för att både betala tillbaka det som samhället en gång betalat oss och det samhället en gång kommer att betala oss, i livets slutskede. För att dessa 40 år skall generera så mycket som möjligt, och sedan kunna ge dig en värdig pension att leva på, så krävs det att du jobbar vitt, på heltid och helst omfattas av kollektivavtal.
    I Sverige har vi länge tyckt att det skall vara jämlikt mellan arbetare och höginkomsttagare. Du skall inte bli bestraffad av att vara löntagare – den som köper vårt arbete skall inte kunna göra det genom att se till att vi dumpar våra löner jämte varandra! Konkurrensen skall vara kompetens – inget annat, men detta gäller ännu ej kvinnor av någon underlig anledning!
    Även fast vi kvinnor är väletablerade på arbetsmarknaden och generellt har både högre och längre utbildning än männen, så tjänar vi fortfarande mindre än männen – genom otrygga anställningar och oekonomisk sysselsättningsgrad. I en del branscher är det även ännu ovanligt med arbetskläder för kvinnor.

Att vi genom ett uråldrigt upplägg som kallas för Varannan Damernas (som i grunden handlar om att kvinnor fick möjlighet att bjuda upp männen till dans – varannan låt) lyckas tillsätta en del kvinnor på viktiga poster, inom ännu mansdominerade områden, är inte jämställdhet! Det är ett tydligt tecken på att jämställdheten ännu inte råder i vårt samhälle!

Den dagen man känner att fan, jag är nog lika mycket värd ändå! Shit, jag blir tagen på allvar och man vill ta tillvara på min kompetens och mina erfarenheter! Jag både bestämmer över, och äger min egen kropp – allt annat är ju helt orimligt!
Den dagen kan vi börja snacka!