Vem är jag och vad vill jag?

Vem jag är och vad jag vill vet jag egentligen – jag har alltid vetat vem jag är och vad jag vill. Eller, det var under flera år i grundskolan då jag tappade bort mig själv och inte hade någon aning om vem jag var och mådde riktigt dåligt över det. Jag har också alltid lidit av ångest, vilket är en stor del av mig, men när ångesten blir stor, kommer ofta eller pendlar kraftigt så kan den också bidra till att jag blir förvirrad och inte riktigt vet vem jag är. Men annars å känner jag väl nu, mer än någonsin att jag vet vem jag är, att jag både får och kan vara mig själv och att jag trivs och är lycklig med livet och min älskade lilla familj!!!
    Vad jag vill har jag väl också alltid vetat, även fast mina mål kan och har varierat under livets gång. När jag var liten och fram till tidig vuxen ålder så ville jag bli artist, eller popstjärna som man sa när jag var lite. När jag var kring sju så sa jag att jag skulle springa bak backstage och amma mellan mina konserter – ordet konsert var också bland de första ord jag lärde mig att stava till!;) För en ca nio år sedan så var min dröm att bli facklig, förhandlande ombudsman, efter det blev mitt huvudmål att bli Sveriges första, kvinnliga statsminister!;) Under tiden så har min plan varit att fortsätta att jobba fackligt och med kommunikation och att skriva.
    Det som egentligen gör mig förvirrad i nuläget är väl åldern. Jag har i flera tidigare inlägg nämnt att jag tror att jag kommer att få en rejäl 35-årskris nästa år när jag fyller 35 år. Jag fick en rejäl 30-årskris, vilket för mig var oerhört oväntat eftersom jag i väldigt många år längtat efter att fylla 30. På något sätt så känns det som att man i 30-års åldern skall "hinna med" och "styra upp" det man vill med livet. Och då pratar inte jag om att hinna se världen, hinna parta och strula runt så mycket som man vill och önskar – har aldrig förstått hysterin kring det där. Att se världen gör jag mer än gärna med min familj, men det får gärna ske utbrett över livets resa – vi behöver även tänka på klimatet. Det jag pratar om är att hinna bli det man vill och önskar och då menar inte jag att jag känner att nu jävlar börjar det bli bråttom med att bli statsminister här så nu måste jag sätta fart!;) Ett första mål har varit att bli riksdagsledamot och det är fortfarande väldigt intressant och lockande, men samtidigt så börjar jag mer och mer känna att jag vill prata med folk och prata om fackpolitiska saker på ett nytt sätt, jag vill skriva fler böcker och skriva mer överlag – jag skulle jättegärna vilja vara ledarskribent på någon fackpolitisk tidning, men inte att skriva för en tidning på heltid. Det blir mer och mer viktigt för mig att få styra och utveckla mitt eget arbetsliv, märker jag. Att leva som egenföretagare, nästan helt och hållet, är något som verkligen lockar och i drömmen så ser jag hur Jiro, som tonåring, jobbar extra i familjeföretaget!;) Jag har också alltid varit en estet, som liten och tonåring så var det ju mestadels musik som gällde men jag spelade också teater och målade en hel del. I mitt vuxna liv har jag skrivit massor, på väldigt många olika sätt och vis, vilket bland annat resulterat i fem stycken böcker. Men jag målar också i perioder, älskar att pyssla och skapa saker till Jiro och nu är jag väldigt sugen på att börja göra smycken och att sy barnkläder. Att sy har aldrig varit min starka sida, då mitt tålamod ofta inte är min allra bästa vän, så hur detta skall gå återstår att se!;)

Jag och Sara på min 34-års fest, med temat 90-tal

Jag tycker att åren mellan 20-30 tog enormt lång tid men åren mellan 30-34 har gått sjukt fort! Jag tycker att Jiro växer och blir äldre extremt fort men när jag tänker på att jag "bara" var 31 när han föddes så blir jag förvirrad! Thobbe, den sötnosen var bara 29 år!;) <3 Som förälder så har sjukt många barndomsminnen kommit tillbaka för min del – saker jag inte ens visste om att jag mindes. Många av dem är inte så jätteroliga att minnas, men det är också en hel del som man blir nostalgisk för. Att 90-talet en dag skulle bli nostalgiskt har alltid varit omöjligt för mig, och också för många av mina vänner som också växte upp då, men plötsligt så är 90-talet nostalgi och min barndom har blivit retro – en del kids kallar den även för vintage! Detta ger mig panik! Visst 80-talet kan vara retro, men vintage är fan 60-talet!
    Att bli äldre och närma sig 40 väcker en hel del skrämmande känslor! Känslor som att tiden går och att det börjar att bli bråttom, samt en oro för att bli ännu mer begränsad fysiskt! Att bli rynkig och gråhårig är inget jag är särskilt oroad över eller tycker är jättejobbigt. Faktum är att jag redan nu är sjukt gråhårig när jag inte färgar håret!;)

Med ett par kompisars barn år 2009 och med Jiro år 2019

Det här med barn är också något jag tänker på mer och mer ju äldre jag blir. Jag var ju 31 när Jiro föddes och jag har alltid tänkt "Det finns ganska gott om tid!" men som kvinna så är det ju omöjligt att veta hur länge man är fertil. Har vänner som slutat menstruera och hamnat i klimakteriet straxt efter 40 och för en del av dem var detta en chock! Jag vill jättegärna ha ett barn till och samtidigt som jag längtar så efter ett till barn, så vill jag styra upp och utveckla mitt arbetsliv först och det vill även Thobbe. Men jag blir stressad av att det nu bara är fem år och några månader kvar till 40. Jiro blir ju tre år i höst och vart dessa tre år tog vägen vet jag inte!;)

Till vänster på Kreta (om jag inte minns fel) år 2009 och till höger på hotell med maken år 2019

 Att den släkt jag stått närmast dött ifrån mig under de senaste sex åren påverkar såklar också tillvaron. Det visar starkt att livet är skört, att man inte kan ta det för givet och att det faktiskt tar slut en dag. Att dessa personer lämnat jordelivet gör att Thobbe och Jiro blir ännu mer viktiga för mig! Det gör också att jag blir mer orolig för dem – dels för att något skall hända dem, men också för att familjen inte skall leva tillsammans. Ibland kan detta göra mig så nojig att jag glömmer bort men jag är och inte riktigt ser min egen tillvaro och lycka – att jag faktikst har och lever med världens finaste familj!!!

Till vänster på Kellys sommaren 2009 och till höger på Bommersvik våren 2019

Jag vet vem jag är och vad jag vill, det gäller bara att försöka utveckla sig själv, fortsätta att utvecklas tillsammans med sin livskamrat, värna mer om familjen och ta vara på småbarnsåren, samt försöka fokusera och nå målen i arbetslivet!;)

Farväl Farfar!!!

I torsdags var jag på väldigt bra humör, efter att ha varit förbi Riksdagen och pratat med en politisk kollega och syster om framtida feministiskt arbete! När jag satte mig i bilen så såg jag att min pappa hade ringt så jag förstod att det var något speciellt och tänkte direkt på farfar. Även fast jag tänkte att det hade med farfar att göra så blev jag chockad när jag hörde orden "Farfar är död". Vi lade på och jag ringde till Thobbe på jobbet för att berätta. Jag ringde även till det ålderdomshem farfar numera bodde på, för att höra ifall jag fick komma förbi för att ta farväl och det fick jag. Sedan sa det bara pang och jag grät utav bara den! Jag blev så glad över att jag grät och det kanske låter konstigt men jag har börjat bli orolig för att bli känslokall! Det har hänt så sjukt mycket under de senaste två åren och bara de senaste tre månaderna, så jag hänger inte riktigt med mentalt känner jag och den största anledningen till det är väl att jag hela tiden måste vara så stark – det finns liksom ingen möjlighet till att ligga och gråta i lugn och ro! Det kan inte vara nyttigt att inte ha den möjligheten!

 Jag, Thobbe och Jiro åkte ut till Saltsjöbaden för att ta farväl av min farfar! På detta sätt har jag tagit farväl av min morfar år 2000, min mormor år 2015, min farmor år 2018 och nu också min farfar år 2020. Nu är de alla borta – dem som jag stått så nära!!! Jiro är ju bara 2 år och 4 månader, men han har sagt farväl till min farmor, vår katt Gregge som dog i slutet av 2018 och nu även farfar. Denna gång förstod han betydligt mer än tidigare gånger, då han är äldre, så först blev han lite rädd när han såg farfar ligga där i sängen, både vit och smått gul. Sedan frågade han varför gammelfarfar inte vaknade. Vi sa till Jiro att gammelfarfar inte kommer att vakna mer, då han har flyttat till himlen och att vi därför säger hejdå till honom. Sedan har vi pratat om att vara ledsen. Jag och Thobbe tror att det är viktigt att inte dölja för sina barn att man är ledsen eller att man sörjer utan att detta är något man skall prata om och förklara kring.
    Personalen på farfars hem var så snälla och trevliga och de hade gjort både honom och hans bädd så otroligt fin! Jag tackade dem så mycket för allt – de gav mig en kram och sa att jag när som helst fick komma dit och prata eller fika om jag ville. De skickade även fina och stöttande sms till mig under kvällen.

 Denna bild är från farmors och farfars bostadsrättsförenings brygga ute i Saltsjöbaden, våren 2018 när farfar fyllde 85 år. Jag, Thobbe och farfars granne (till höger i bild) bestämde oss för att styra upp ett litet födelsedagsfika ute på bryggan. Detta var kort efter att farmor lämnat jordelivet. Efter ett tag kom det flera grannar dit, som bjöd på plockmat, frukt, vin och fina tal!
    Åtta månader efter farmors bortgång, flyttade farfar till ett äldreboende, vilket blev en stor omställning för honom då han förlorade det hem och den trygghet han haft tillsammans med farmor – de har levt ihop i hela sina vuxna liv! Han förlorade även den dagliga kontakten med sina grannar och vänner, som han alltid hjälpte på olika sätt då han var väldigt händig. Sedan farmor blev sjuk i början av 2018 så har jag och farfar pratat väldigt intensivt i telefon, enda tills sommaren 2019. Jag mådde inte toppen, var väldigt sönderstressad och behövde fokusera lite på mig själv och på min familj vilket gjorde att vi inte hördes så mycket under semestern. Farfar blev då snabbt sämre och kunde sedan inte hantera sin mobil, så den plockades bort tidigt i höstas. Detta gjorde att vår kontakt förändrades markant och blev betydligt mer gles. Det har nämligen varit en del svårigheter med att hälsa på honom, då de gärna inte vill att man kommer under middagstid (som för dem var mellan kl.17-18) vilket var den tid som funkade bäst för mig, då jag kunde komma förbi efter jobbet. Och senare än så var inte heller lätt då de hade sina kvällsrutiner. Så det var i princip helgerna som gällde så till en början åkte jag dit med Jiro de helger Thobbe jobbade, men ju större han blev desto svårare blev det att lyckas få honom att vara hyfsat lugn på hemmet, så sedan blev det lättast att jag försökte åka dit själv när Thobbe var hemma.
    När farfars kontakt med omvärlden blev mindre och mindre så förvärrades hans tillstånd oerhört snabbt och hans demens tog mer och mer över. De senaste gångerna jag besökte honom så satt han mest och blundade och det tog minst en timme innan man fick honom att prata. I torsdags så hade han dock pratat en hel del och varit väldigt pigg så personalen var chockad över att han sedan bara dog.
    Det är så otroligt sorgligt allting och hur farfars liv både blev och slutade efter att farmor lämnade jordelivet i maj 2018! Det gick ju otroligt fort för henne också, bara tre månader.  Farmor och farfar som alltid varit så mycket starkare än jag – de har alltid ätit bra, tränat till tusen, inte rökt och knappt druckit alkohol! De var så pigga och tränade varje dag enda fram tills farmor blev dålig i januari år 2018. 

 Här är jag, Thobbe och farfar (Jiro i vagnen) ute på Waxholm för att äta Waxholmsströmming sommaren 2018. Det var nämligen en tradition för mig och farmor (ibland var farfar med) så efter hennes bortgång bestämde vi oss för att föra traditionen vidare med farfar.
    Jag och farmor och farfar hade en hel del traditioner ihop. Efter att det brakat helt mellan mig och mina föräldrar så har farmor och farfar, varje år firat jul hemma hos oss, vilket är de senaste åtta åren för farfar och sju för farmor. Nu senast så besökte jag och Jiro farfar på hemmet på julafton, innan vi hämtade Thobbe på jobbet. Under min barndom så var det alltid farmor och farfar man semestrade med. Det är med dem jag har lärt mig att åka längdskidor, slalom och snowboard, då vi reste till fjällen på sportloven. På somrarna åkte vi på campingsemester runtom i Sverige, till släkten i Dalarna eller släkten i Finland. Farmor sydde till mina brudtärnor klänningar och farfar var den som gick med mig i altargången fram till Thobbe. När Jiro döptes var det farmor som bakade tårtorna och när jag har flyttat så har farfar kommit över för att borra upp saker och ting. Farmor stod jättenära min mormor, som för mig var min bästa vän och jag och farfar fick en helt annan relation och kom varandra betydligt närmre när han blev ensam.
    Jag har lite svårt att få fram ord och känslor märker jag – farfar var liksom den sista nära som "försvann". Visst har jag fler släktingar på håll, men vi ses tyvärr inte alltför ofta och eftersom vi inte umgås med min familj så är det nu extremt tomt!
Tack för allt farfar Ola!!! Hoppas att du hittat farmor där uppe!!!<3<3<3

Eget företag, föreläsare och författare

http://www.cassandra-solback.com/

https://themothership.se/

https://www.facebook.com/CassandraSolbackWriter/
https://www.instagram.com/cazzidy_solback/

Jag har påbörjat ett nytt liv!

Det här blir ett inlägg med väldigt många bilder!;)
Sedan en månad tillbaka så har jag satsat stenhårt på att driva eget, på främst två sätt! Jag har byggt ut och utvecklat mitt och Thobbes företags hemsida och webbshop themothership.se och jag har börjat att fakturera som författare och föreläsare och håller därför även på att bygga ut min hemsida cassandra-solback.com!;)
    Om vi då börjar med familjeföretaget the Mothership så ´har vi försökt att förtydliga företagets områden och syfte. the Mothership är företaget som tror på allas lika värde och rätt, som är för genusmedvetenhet, som tror på att kärlek till ett barn ifrån vuxna är viktigare än vilket/vilka kön dessa vuxna har, som tycker att vi måste värna om vår miljö – tänka klimatsmart och äta växtbaserat, som tycker att köndfördelade barnkläder och leksaker hör hemma på 1900-talet, som är för teknik och utveckling, som är feminister och som tycker att det är kul med normkritisk och ställningstagande inredning!;)
Våra huvudkategorier är;
- BARN – Framtiden & Nuet
- FEMINIST – En Självklarhet
- GAMERS – Lek & lev Livet
- KLIMATET – Jorden är vårt Hem
- STÄLLNINGSTAGANDE INREDNING – Allas lika värde & Rätt

Inom dessa kategorier så säljer vi Affischer, Klistermärken, Böcker, Kläder, Skyltar, Gnuggisar, Kassar och Drink/glasunderlägg. Inom kort så kommer vi att sälja kläder med tryck på inom samtliga av dessa kategorier, samt egengjorda barnkläder – våra barnkläder är för barn, inte för kön! Vi kommer även att sälja egengjorda smycken och inom en snar framtid så kommer vi även att sälja appar.
    Det här är jätteroligt att hålla på med och vi hoppas verkligen att många vill köpa lokalnära och ha ett bredd, modernt tänk när det kommer till barn, jämställdhet, klimat, teknikutveckling och inredning.

Under de senaste elva åren har jag varit fackligt aktiv. Jag har haft en mängd olika förtroendeuppdrag, varit kurshandledare, handledare och mentor inom en mängd olika områden och haft flera fackliga anställningar. Att föreläsa, hålla kurs och få igång diskussioner, som sedan leder till organisering är bland det roligaste som finns – jag älskar det! Under åren har jag varit med och organiserat och styrt upp en mängd olika grupper och nätverk samt skapat egna kurser – för olika åldrar och inom en mängd olika fackpolitiska frågor och områden. Jag tycker att hela arbetarrörelsen är i stort behov av mer organisering och mobilisering och framförallt utveckling och modernisering! Detta föreläser jag nu om, med några specifika inriktningar och det går att boka mig på min hemsida. 

Jag har även en stor förhoppning om att få fortsätta mitt skrivande i de fackpolitiska tidningarna och hoppas på att få vara kolumnist eller krönikör, 1-2 dagar i veckan på 1-2 tidningar.
    Mitt övriga skrivande eller mitt författande kanske jag skall säga har hamnat i en slags ny dager. Jag skulle ungefär nu börja med uppföljaren till min självbiografi INNANFÖR MINA ROSA SMÅ VÄGGAR men det går inte i nuläget så om jag inte kommer att ha möjlighet till detta i höst så får det bli under våren 2021. Min förhoppning är dock fortfarande att hinna ge ut uppföljaren lagom till julhandeln 2021. Men jag håller i nuläget på med en annan slags bok som jag hoppas mycket på, men eftersom jag inte vet något ännu så håller jag på detta ett tag till, men om allt går som jag önskar så kommer jag att outa detta straxt innan sommaren!;) Det går nu även att boka mig för att ha författarmöten, kring fyra av mina fem utgivna böcker – bokning sker via min hemsida eller via mail!;)
Följ och Gilla jättegärna min Facebooksida;
https://www.facebook.com/CassandraSolbackWriter/

I veckan så kommer jag även att börja podda – något jag har velat göra väldigt länge!;) Exakt hur och upplägg kommer jag att avslöja inom de närmsta dagarna. För snabba uppdateringar, följ mig på insta;
https://www.instagram.com/cazzidy_solback/
Jag hoppas verkligen att jag kommer att lyckas med att blogga, helst 1-2 gånger i veckan framöver – jag skall iaf kämpa för det!;)
Ha en fortsatt trevlig helg!!!<3<3<3