Vem är jag och vad vill jag?

Vem jag är och vad jag vill vet jag egentligen – jag har alltid vetat vem jag är och vad jag vill. Eller, det var under flera år i grundskolan då jag tappade bort mig själv och inte hade någon aning om vem jag var och mådde riktigt dåligt över det. Jag har också alltid lidit av ångest, vilket är en stor del av mig, men när ångesten blir stor, kommer ofta eller pendlar kraftigt så kan den också bidra till att jag blir förvirrad och inte riktigt vet vem jag är. Men annars å känner jag väl nu, mer än någonsin att jag vet vem jag är, att jag både får och kan vara mig själv och att jag trivs och är lycklig med livet och min älskade lilla familj!!!
    Vad jag vill har jag väl också alltid vetat, även fast mina mål kan och har varierat under livets gång. När jag var liten och fram till tidig vuxen ålder så ville jag bli artist, eller popstjärna som man sa när jag var lite. När jag var kring sju så sa jag att jag skulle springa bak backstage och amma mellan mina konserter – ordet konsert var också bland de första ord jag lärde mig att stava till!;) För en ca nio år sedan så var min dröm att bli facklig, förhandlande ombudsman, efter det blev mitt huvudmål att bli Sveriges första, kvinnliga statsminister!;) Under tiden så har min plan varit att fortsätta att jobba fackligt och med kommunikation och att skriva.
    Det som egentligen gör mig förvirrad i nuläget är väl åldern. Jag har i flera tidigare inlägg nämnt att jag tror att jag kommer att få en rejäl 35-årskris nästa år när jag fyller 35 år. Jag fick en rejäl 30-årskris, vilket för mig var oerhört oväntat eftersom jag i väldigt många år längtat efter att fylla 30. På något sätt så känns det som att man i 30-års åldern skall "hinna med" och "styra upp" det man vill med livet. Och då pratar inte jag om att hinna se världen, hinna parta och strula runt så mycket som man vill och önskar – har aldrig förstått hysterin kring det där. Att se världen gör jag mer än gärna med min familj, men det får gärna ske utbrett över livets resa – vi behöver även tänka på klimatet. Det jag pratar om är att hinna bli det man vill och önskar och då menar inte jag att jag känner att nu jävlar börjar det bli bråttom med att bli statsminister här så nu måste jag sätta fart!;) Ett första mål har varit att bli riksdagsledamot och det är fortfarande väldigt intressant och lockande, men samtidigt så börjar jag mer och mer känna att jag vill prata med folk och prata om fackpolitiska saker på ett nytt sätt, jag vill skriva fler böcker och skriva mer överlag – jag skulle jättegärna vilja vara ledarskribent på någon fackpolitisk tidning, men inte att skriva för en tidning på heltid. Det blir mer och mer viktigt för mig att få styra och utveckla mitt eget arbetsliv, märker jag. Att leva som egenföretagare, nästan helt och hållet, är något som verkligen lockar och i drömmen så ser jag hur Jiro, som tonåring, jobbar extra i familjeföretaget!;) Jag har också alltid varit en estet, som liten och tonåring så var det ju mestadels musik som gällde men jag spelade också teater och målade en hel del. I mitt vuxna liv har jag skrivit massor, på väldigt många olika sätt och vis, vilket bland annat resulterat i fem stycken böcker. Men jag målar också i perioder, älskar att pyssla och skapa saker till Jiro och nu är jag väldigt sugen på att börja göra smycken och att sy barnkläder. Att sy har aldrig varit min starka sida, då mitt tålamod ofta inte är min allra bästa vän, så hur detta skall gå återstår att se!;)

Jag och Sara på min 34-års fest, med temat 90-tal

Jag tycker att åren mellan 20-30 tog enormt lång tid men åren mellan 30-34 har gått sjukt fort! Jag tycker att Jiro växer och blir äldre extremt fort men när jag tänker på att jag "bara" var 31 när han föddes så blir jag förvirrad! Thobbe, den sötnosen var bara 29 år!;) <3 Som förälder så har sjukt många barndomsminnen kommit tillbaka för min del – saker jag inte ens visste om att jag mindes. Många av dem är inte så jätteroliga att minnas, men det är också en hel del som man blir nostalgisk för. Att 90-talet en dag skulle bli nostalgiskt har alltid varit omöjligt för mig, och också för många av mina vänner som också växte upp då, men plötsligt så är 90-talet nostalgi och min barndom har blivit retro – en del kids kallar den även för vintage! Detta ger mig panik! Visst 80-talet kan vara retro, men vintage är fan 60-talet!
    Att bli äldre och närma sig 40 väcker en hel del skrämmande känslor! Känslor som att tiden går och att det börjar att bli bråttom, samt en oro för att bli ännu mer begränsad fysiskt! Att bli rynkig och gråhårig är inget jag är särskilt oroad över eller tycker är jättejobbigt. Faktum är att jag redan nu är sjukt gråhårig när jag inte färgar håret!;)

Med ett par kompisars barn år 2009 och med Jiro år 2019

Det här med barn är också något jag tänker på mer och mer ju äldre jag blir. Jag var ju 31 när Jiro föddes och jag har alltid tänkt "Det finns ganska gott om tid!" men som kvinna så är det ju omöjligt att veta hur länge man är fertil. Har vänner som slutat menstruera och hamnat i klimakteriet straxt efter 40 och för en del av dem var detta en chock! Jag vill jättegärna ha ett barn till och samtidigt som jag längtar så efter ett till barn, så vill jag styra upp och utveckla mitt arbetsliv först och det vill även Thobbe. Men jag blir stressad av att det nu bara är fem år och några månader kvar till 40. Jiro blir ju tre år i höst och vart dessa tre år tog vägen vet jag inte!;)

Till vänster på Kreta (om jag inte minns fel) år 2009 och till höger på hotell med maken år 2019

 Att den släkt jag stått närmast dött ifrån mig under de senaste sex åren påverkar såklar också tillvaron. Det visar starkt att livet är skört, att man inte kan ta det för givet och att det faktiskt tar slut en dag. Att dessa personer lämnat jordelivet gör att Thobbe och Jiro blir ännu mer viktiga för mig! Det gör också att jag blir mer orolig för dem – dels för att något skall hända dem, men också för att familjen inte skall leva tillsammans. Ibland kan detta göra mig så nojig att jag glömmer bort men jag är och inte riktigt ser min egen tillvaro och lycka – att jag faktikst har och lever med världens finaste familj!!!

Till vänster på Kellys sommaren 2009 och till höger på Bommersvik våren 2019

Jag vet vem jag är och vad jag vill, det gäller bara att försöka utveckla sig själv, fortsätta att utvecklas tillsammans med sin livskamrat, värna mer om familjen och ta vara på småbarnsåren, samt försöka fokusera och nå målen i arbetslivet!;)