Du är inte som alla andra - du måste va dig själv!

Blir så trött på detta försvar - vill inte att det skall vara ett försvar - hellre en förklaring, men helst inget alls!

    "Det här är Cassandra - hon är speciell/annorlunda/udda!" - detta fick jag höra under HELA min uppväxt!
Jag förstod aldrig vad de menade - mer än att det troligtvis var så, men varför?

    Den lilla, lugna, goa tjejen - som ibland kunde bli lite för arg/irriterad, men som framförallt var annorlunda - med stora tänder och stora glajjor - det var jag det! Den lilla, blyga, rara flickan som inte alltid förstod vad som sas, hände, eller vad man skulle göra.

    Till en början var det bara glasögonen som var "min tyngd" - att vara glasögonorm var inget positivt i början- och i mitten utav 90-talet! När sedan mjölktänderna byttes ut till "riktiga tänder" så blev mina framtänder riktigt stora - breda och nästintill fyrkantiga. Det såg ut som två sockerbitar i mitt lilla ansikte - jag blev "kaninen" - glasögonormen och kaninen.

I ettan hade jag inga problem i skolan - visst kunde jag bli irriterad när min skrivna text inte riktigt blev som jag tyckte att den skulle se ut, men i övrigt hängde jag med bra och fick beröm!

    För mig har det alltid varit viktigt att saker och ting är och ser ut på ett visst sätt - jag vet inte varför, det bara är så, och har alltid varit så.

När jag var runt året så var min favoritsyssla att sortera pappas strumpor, i nedersta byrålådan i hallen - jag kunde sitta där i timmar och ordna, sortera och styra upp - prydligt och fint.
    När jag började i förskolan/lekis så skulle vi lära oss att skriva våra namn - mitt namn var mellan 6-4 bokstäver längre än alla andra tjejers (man delade alltid på tjejer och killar) och jag hade dessutom två likadana bokstäver efter varandra - två stycken S, som aldrig blev likadana - jag kunde bli tokig på detta!

Skolgången rullade på - svenskan, matten, bilden, musiken, gympan och skrivstilen gick bra - sedan blev det för mycket - för rörigt, för normbaserat - jag förstod inte det andra såg som självklart!

    Ett till språk kom in - engelskan, matten blev rörigare, klassen större (i ettan var vi uppdelade - klassen mitt itu), dagarna längre, "viktigare" att göra skillnad på killar och tjejer i klassrummet - som tjej fick man inte höras, eller gunga på stolen, och platserna byttes - jag såg inte tavlan till 100%. Mina föräldrar påtalade att jag behövde sitta långt fram i klassrummet för att se, pga min synskada - men konsekvenserna kring att jag inte ser rörelser med mitt vänstra öga, var inget man kopplade ihop med händelserna kring svarta tavlan.

    Jag blev ett såkallat "dampbarn" - fast mer skämmigt, då jag var tjej..

Efter trean skulle klassen splittras och delas upp i tre olika klasser - man delade på mig och de stökiga killarna. Resten utav mellanstadiet blev "värre" för mig. Jag sökte empati hos min fröken och fick den - fast bara när jag var söt och lugn - inte när jag frågade för mycket, hade svårt att sitta still, skolkade eller hamnade i slagsmål. Det var väl egentligen inte så konstigt, men allt jag egentligen ville var att vara duktig i skolan, och att inte ses som annorlunda! Det blev inte bättre av att jag kom in tidigt i puberteten..

    Jag började att "skriva av" för att hänga med i matten, jag klarade inte av att läsa alla de 7 sidorna i historieböckerna med mycket, ihopflytande text - för mig var det som tusen sidor utav massa! De med dyslexi fick hjälp - den biten hade man förstått då jag gick i skolan - resten fanns inte! Även vänsterhänta hade extra hjälpmedel. Ibland somnade jag på skolbänken..

När jag gick i femman hade man gett upp på mig, inom en del områden - jag var t.ex. den enda i klassen som inte behövde lära mig "liggande stolen" - jag förstod inte, och ingen kunde förklara på ett annat sätt så man sa "Du behöver inte lära dig detta!". 

    Högstadiet var för mig sjukligt tufft! Mycket, i och för sig, pga en massa privat (jag missade stora delar utav högstadiet) men farten ökade, klassen blev ännu större - det blev ännu pinsammare att ställa frågor - att synas och höras - puberteten regerade! Ett ytterligare språk tillkom och jag fick ofta höra att jag inte ansträngde mig ordentligt, inte verkade bry mig och tänkte på annat.

    Jag hamnade i såkallade "särgrupper" som bestod utav mindre grupper elever, med en miljon olika svårigheter samlade - jag skämdes och lärde mig inte mer där heller!

Jag klarade högstadiet, och gick ut med poäng som tog mig in på gymnasiet - för det fick jag kämpa som en galning!!! Jag fick till och med skolans pris för att ha "ryckt upp mig" så och skaffat betyg, behöriga för gymnasiet - de frågade om jag inte var glad - jag svarade inte på det - jag skämdes - de förstod inte mig!

    På gymnasiet blev allt annorlunda - vi alla sågs som individer, klassen var 60% mindre än i grundskolan, och vi hade fler lärare. Jag hade det fortfarande tufft i en del ämnen, bl.a matten (jag låg efter ifrån grundskolan), men där fick jag den hjälp och tid jag behövde- enskilt! Jag hade även svårt med all text som skulle läsas - i ämnen jag var mindre intresserad av. Jag fick göra en hel del omprov då jag, istället för att svara på enskilda frågor, skrev ned det som stod i böckerna/stencilerna - ordagrant - utan personlig förklaring. Jag upptäckte att jag har fotografiskt minne och att detta kunde hjälpa mig i dessa ämnen - men lärarna trodde att jag fuskade. 

    Jag fick fina betyg, i de flesta ämnena i gymnasiet - det var sjukt mycket slit för det, och det var mycket tack vare mitt slit, en del lärares övertid och min dåvarande svärmors hjälp på fritiden. Efter halva gymnasiet besökte jag min grundskola för att berätta om mina fina betyg, i bland annat svenska - jag har alltid älskat att skriva. Jag hade förväntat mig glädje - för min skull, men fick endast höra "Oj, vi är chockade! Kanske missade vi något!" - jag blev "oduglig" igen..

Jag är stolt över att jag klarade skolan! Inte för att den inte var något för mig, inte för att jag inte ansträngde mig - utan för att jag lyckades lära mig på det sättet du och normen lär sig utav/ifrån! Även i mitt vuxna liv, tvingas jag att följa ditt/normens sätt att reagera, agera, lära mig på och uttrycka mig efter - vet du/ni/de hur jävla tröttande och extremt frustrerande detta är?! Ni tycker att jag tar för mycket plats - hörs och syns för mycket - men i min och "vår värld" är det bara NI, NI, NI som finns!

    Separerandet, skillnaden och fördelningen fortlöper - än idag år 2016!

Ni skämtar om dampbarn - kallar er själva för dampbarn/bokstavsbarn, men har ingen aning om hur det är att tvingas leva efter era onödigt krångliga och ostrukturerade normer! Ni förstår inte alltid vad jag säger - och jag tycker ofta att ni går på repeat! 

    Kom inte och säg att ni förstår, och sluta kalla oss för "personer med funktionsnedsättningar"! Många utav "oss" har intelligens högre än normen - men vad skall det spela för roll?!
Det som spelar roll är att det än idag görs skillnad på "oss" och "er"! Ni som påstår er förstå - blir ni ofta dumförklarade, bara genom att vara? Behöver ni lämna leverprov för att få köra upp? Behöver ni vara er egen lärare i skolan? Behöver ni förklara att ni har samma rättigheter som oss med såkallade "funktionsnedsättningar"?

Det enda ni tror er veta - är att ni är normen - och att vi andra skall följa er!