Frågan har alltid handlat om lika rättigheter! Lika rättigheter oavsett bakgrund – hur kommer det sig att denna viktiga fråga helt plötsligt blivit så konservativ?
Under hela 1900-talet har har man kämpat för lika lön – en lön som går att överleva och leva på – en lön som inte ställer folk mot folk, utan istället kompetens mot kompetens, erfarenhet och attityd. Rätten för både män och kvinnor att arbeta, rätten till heltid, rösträtt, socialförsäkringar, föräldraledighet för både män och kvinnor, betald semester. Rätten till daghem, rätten till skolgång, rätten till vidareutbildning, litterär kunskap, rätten till studieledighet.
Vi har startat folkskolor, olika typer av kooperativ för livsmedel och barnverksamhet. Startat en egen begravningsbyrå, bildad bibliotek, Folkets Hus, och skapat hyresgästföreningar.
Allt har alltid handlat om att inte låta klassamhället styra – att inte göra skillnad på folk och folk, beroende på ekonomisk bakgrund, studiekunskap, kön, etnicitet eller sexuell läggning. Kampen har varit stor, den har varit tuff, och den är långt ifrån över – eller?
Utan våra kläder, dyra som billiga, så är vi alla nakna – vi är helt vanliga människor! Och det är precis det, det ALLTID har handlat om – rätten att få bli den man själv vill bli och önskar, oavsett vad! Hur kommer det sig då att vi helt plötslig, straxt innan 2000-talets 20-tal börjat klassificera folk och folk igen?
Om utvecklingen skall gå framåt så måste också samtliga pusselbitar hänga med – det går inte att endast ta de delar man känner för, då blir det bara pannkaka av alltihopa! Varför skall man inte kunna tjäna mer än en viss summa? Varför skall man inte kunna utvecklas i sitt arbete, eller genom studier, även på 2000-talet? Det är klart att du kan göra detta, men är du då fortfarande arbetare?
Borde inte en arbetare, även på 2000-talet, vara en person som arbetar – någon som är anställd? Antingen är du arbetsgivare eller arbetstagare – anställd eller egenföretagare. Varför ser man då ned på arbetare som skaffar sig en akademisk utbildning, blir tjänstemän, får löneförhöjning, eller startar eget?
Skulle vi inte alla ha lika rättigheter att bli dem vi själva vill bli – förverkliga våra drömmar? Skulle vi inte alla kunna mer än att överleva på våra löner?
Var inte målet att få en mindre slitsam arbetsmiljö – minska förslitningsskador, ta bort farlig och onödigt arbete, slippa dö på våra jobb?
Sådana här typer av mål, kräver inte bara ett hårt och slitsamt arbete – det kräver att vi håller ihop, går ihop, och att vi aldrig slutar att kämpa för förändring! Det fungerar likt ett löpband – slutar vi att ta nästa steg framåt, så snubblar vi och faller – målet hamnar längre bort och det är bara att börja om ifrån början igen.
Målen vi satte är långt ifrån uppnådda och det hela tog betydligt längre tid än vad man hade kunnat ana – men för att överhuvudtaget ha en chans så krävs det också att man hänger med i tiden – annars blir det inget annat än en konservativ bakåtsträvan, som till sist inte bara kommer att intressera en del utav majoriteten – den kommer att tillhöra en minoritet.
Förändring bygger på visioner, starka åsikter och engagemang. Utveckling sker genom modernisering, nytänk och ett starkt samarbete.
