Det här är Cassandra 14 år – en sjukt sorgsen tjej som bar på en alldeles för stor och hemsk hemlighet!
Kollar man noga på bilden så ser man att jag lika gärna skulle kunna börja gråta vilken jävla sekund som helst, för det var så det var – i flera år! Ni ser en bild tagen på mig, av mina föräldrar, hemma i vår hall sommaren 1999. Sommaren innan förändrade mitt liv – min livsglädje och frihet försvann totalt!
Jag gick i sexan och blev kontaktat av en sexgalning som började att trakassera mig och vägrade att lämna mig ifred! (Skriver mer utförligt om detta i min självbiografi INNANFÖR MINA ROSA SMÅ VÄGGAR). Det här med sms, eller textmeddelanden som man sa då, var helt nytt 1998-1999 så att en galning skulle börja ringa och messa mig var inget jag alls var beredd på. Mitt liv blev snabbt ett helvete som successivt tog över mig! Jag mådde bara sämre och sämre och hatade mig själv bara mer och mer! Trakasserierna pågick under hela sexans sommarlov och i början av sjuan så berättade jag för en lärare jag litade på. Han gav mig chansen att själv få berätta för mina föräldrar, innan han skulle ringa hem till oss, ett visst klockslag. Jag tog hjälp av min dåvarande bästis som följde med mig hem. Efter att min lärare hade ringt hem så ringde mina föräldrar till Polisen för att göra en polisanmälan. Jag började att gråta – jag ville verkligen inte – jag skämdes så! Men min pappa jobbade för Polisen och min mamma sa att det var nödvändigt att anmäla! Men vi pratade aldrig ut om allt som hänt och om allt skit, som blev en miljard gånger värre efter anmälan, eller om varför jag mådde så jävla dåligt! Ja, jag och min mamma gick i samtal på BUP men det var mest hon som pratade och jag ville inte vara där. Efter två års kontakt med BUP så fick jag antidepressiva istället. Min pappa har aldrig kommenterat, eller vad man nu skall säga, denna händelse i mitt liv. Jag har alltid undrat om det varit för att han skämts eller om han tyckte att det var en "tjejgrej"...
Det som är det absolut största problemen med denna tid, som varade genom hela högstadiet – sedan lämnade jag orten jag bodde i, nu när jag ser tillbaka på den – det är kvinnosynen! Min bästa väns pappa tyckte att jag fick skylla mig själv – att det var mitt eget fel att jag fått en sexgalning efter mig, eftersom jag gick i så korta kjolar! Jag mådde så illa och blev så ledsen över att få höra att han tyckte så! Var det så han såg på de kvinnor som var med i de porrfilmer han hade hemma i videohyllan eller hade de ett annat värde? Var vi tjejer bara objekt? Var det männen som bestämde över oss och våra gränser? Var det dem som hade makten över våra kroppar?
Det var så sjukt många tankar och känslor som ständigt cirkulerade inom mig och jag hade ingen att ventilera om detta med, för jag vågade inte – vad skulle jag säga? Det fanns till och med stunder då jag trodde att jag kanske skulle vara glad över att detta hänt mig, för jag visste inte vad jag var värd och vem som bestämde det! När rättssamhället sedan, före – under och efter rättegången, gav sexgalningen mer makt än mig och alla de andra tjejer och kvinnor som hade råkat ut för honom så blev jag ännu mer förvirrad! Samtidigt så började en extrem ilska och sorg att växa inom mig.
Tiden efter detta grävde jag ner mig djupare och djupare i mörkret för att till slut ha förlorat allt! Mina vänner, min skolgång, mitt liv. Jag tog inte hand om mig själv, jag blev äcklad av mig själv – samtidigt som jag så innerligt önskade att folk skulle förstå att jag var fin! Till slut kunde jag inte gå upp ur sängen...Det var under dessa år jag började att skära i min egen kropp, vilket jag sedan slutade med först i vuxen ålder. Att lyckas ändra på denna syn om värdet på sig själv tar nämligen tid – det är inte det lättaste! Jag skär inte längre i min kropp eller skadar den på annat sätt, men jag kämpar dagligen med att stå upp för värdet på mig själv – även fast jag idag, äntligen, är helt hundra på vad jag tycker att jag själv är värd! För den här kvinnosynen, som har regerat och som faktiskt fortfarande tillåts att regera i vårt land och runt omkring i världen, där hela tiden någon annan än just kvinnan själv bestämmer hennes värde, åsikter och har makten över både hennes inre och yttre – den är så sjukt jävla skadlig – den är ond!
Jag har skadat mig själv sexuellt, genom andra, i så många år – som både tonåring och vuxen! Jag mådde skit då men det som startade för mig i sjätte klass i grundskolan var början på en extremt mörk, destruktiv och känslokall period i mitt liv! En period som fortfarande är en väldigt stor del av mitt liv, eftersom jag inte hunnit bli så gammal ännu. Men idag drömmer jag mardrömmar av det jag har varit med om och det jag tillåtit mig själv utsättas för då omgivningen tyckte att det var så det skulle va. Idag mår jag skit och bearbetar det helvete jag levde i när jag var 13-25 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar