Nu har jag varit gravid ett tag – faktum är att jag varit det alla månader detta år – men utåt sett sedan i april.Jag är nu i v.27 och börjar bli van med en del saker. Jag pratar inte om att brösten blir större, att magen putar ut, eller att jag är hungrig jämt. Jag pratar om saker som hela tiden florerar runtomkring mig – ord, blickar, frågor, påpekanden.
Jag har hittills gått upp 18kg och min mage skall bli 10cm högre innan det är färdigt. Nu vet jag hur det e att inte se "sin kamrat" och jag vet hur det känns när låren skaver mot varandra så att man nästan får skavsår. Men framförallt så vet jag nu hur det är att bli kallad för tjockis.
Att vårt samhälle är sjukt utseendefixerat är ju ingen nyhet, men att vuxna människor tycker att detta är ett fullt vettigt beteende är oerhört märkligt. Många av dessa har själva magar i min klass.
Det är inte så många som tallat på min mage ännu – e ju ett par månader kvar, så vad som helst kan väl hända – men jag får höra att jag är motsträvig.
Jag accepterar inte att man försöker tala om för mig hur jag skall vara, hur jag skall känna, hur jag skall göra – och framförallt inte vad min uppgift som kvinna är! Detta gör mig tydligen motsträvig, bitter och till någon slags extrem feminist!
Det är sjukt! Sjukt att vi inte kommit längre och sjukt att vi accepterar att det är på detta sätt runtomkring oss.
Även fast det inte är alltför många som tagit sig friheten att ta på min kropp för att hälsa på någon som bor inuti mig – någon inte ens jag själv lärt känna ännu, så har jag designat egna magband med tydliga budskap. Magbanden är både i förebyggande syfte, och framförallt som ett tydligt statement för vad som egentligen är vad, vad som egentligen tillhör vem, och vem som egentligen bestämmer. Magbanden har texter som "Do not disturb" och "Do not touch" – vilket känns betydligt mer logiskt än magband med tryck av en barnfot, en Disneyfigur eller Snobben! Vem fan är det egentligen som designar Mamma-kläderna??!!
Ja, jag kan vara lite arg – men det är inte för intet! Hade jag inte hela tiden antingen behövt att försvara mina känslor, åsikter och planer – eller säga ifrån, så hade jag inte behövt vara lika arg – och jag hade inte haft lika mycket ångest heller för den delen.
Faktum är att jag just nu befinner mig i en oerhört känslig fas – en fas då jag har oerhört lätt för att gråta, men jag skulle aldrig i mitt liv tillåta mig själv att visa detta utåt – då skulle jag bli överkörd direkt!
Individen som bor och växer inuti min kropp har en pappa – precis som väldigt många andra barn – ändå är detta så extremt chockerande för så oerhört många! Både män och kvinnor kan ha oerhört svårt att köpa att mitt barn har en förälder till och att detta råkar vara en man!
Man kan aldrig vara barnvakt åt sitt eget barn. Man hjälper heller inte till – antingen så tar man ansvar eller så är man en skit – det är bara så det är, oavsett kön!
Jag håller just nu på att skriva en bok om jämställdhet – den kommer att komma ut i början av år 2018.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar