Jag har tidigare skrivit om att jag har blivit våldtagen, mordhotad och varit med om sexuella trakasserier. Detta är sorgligt och sjukt nog inget ovanligt för på tok för många kvinnor – i vårt samhälle, land och i vår värld! Men långt ifrån alla vågar prata om detta. Metoo gjorde att så många kvinnor tog steget att ventilera, bearbeta, dela med sig och anmäla! Det sistnämnda är det absolut svåraste, då vi alldeles för sällan blir tagna på allvar eller blir behandlade med respekt!!!
För den som vill läsa om min mörka tonårstid och min mörka barndeom kan köpa min självbiografi INNANFÖR MINA ROSA SMÅ VÄGGAR här https://www.adlibris.com/se/bok/innanfor-mina-rosa-sma-vaggar-9789198059939
Sedan Metoo är jag med i ett flertal olika slutna, grupper på Facebook. Där delas så HEMSKA men VIKTIGA berättelser! Händelser som satt igång en hel del inom mig! Varför får inte en kvinna äga sin kropp hela tiden? Hur har det kunnat bli acceptabelt att inkräkta på någon annan människas kropp och psyke?
Jag har blivit våldtagen två gånger i mitt liv – vad jag vet. Jag tänker inte gå in på dessa våldtäkter här och nu, i detta inlägg. Jga har skrivit om dessa, ganska så grundligt, i min självbiografi – tror jag iaf, jag minns tyvärr inte riktigt – det var nämligen sjukt jobbiga kapitel att skriva och återuppleva! Men utöver dessa två våldtäkter så har vi en mängd olika sexuella övergrepp och trakasserier. Ett stort sådant fall var när jag som 13-åring blev förföljd, antastad , trakasserad och mordhotad av en vuxen våldtäktsman som jag som 14-åring satt i rättegång mot, fick i fängelse och sedan fick gömma mig för resten av mina tonårsår när han hade permis och sedan kom ut tidigare än bestämt. Jag säger inte att jag är för kraftigare straff – jag är för rättvisa, jämställdhet och mänskliga rättigheter!!!
Utöver detta så kan listan göras lång! Det är alltifrån lärare, kompisars pappor, kollegor och arbetskamrater till vänner och pojkvänner. Metoo har väckt mänga, skavande minnen – minnen som måste ut!
Om vi tittar närmre på några av vuxenlivets senaste och "lite allvarligare" (jag hatar verkligen att säga så, men jag måste – vi kvinnor utsätts dagligen för så sjukt mycket skit!!!) händelser så har vi två stycken riktigt sjuka sådana...
Jag var i början av 20-årsåldern när jag och en tjejkompis – ja, jag vet inte riktigt hur jag skall säga..experimenterade med våra åsikter kanske man kan kalla det för. Vi bestämde över våra liv och ville ha respekt! Under en tid hade vi inte trosor på oss – jag kan tycka att det är samma sak som att inte ha BH på sig. At vi inte hade trosor på oss var det såklart bara vi som visste – iaf så trodde vi det, till den dagen då jag fick se bilder på mitt eget könsorgan i andras kamerahistorik. Tydligen så var det "en grej" för en del män att sticka upp en kamera (utan att informera utsatt kvinna om detta) under kvinnors kjolar för att fotografera och sedan gå hem och runka till dessa bilder. När jag fick se en sådan bild och fick vetskap om detta så blev jag så paff och äcklad att jag blev alldeles stum!
En annan "modern" händelse som ägde rum för, i år, åtta år sedan var när en nära killkompis till mig utsatte mig för ett övergrepp när jag sov. Han var en utav mina bästavänner och jag hade aldrig en tanke på att han skulle ha kunnat göra något sådant mot mig – men omgivningens reaktioner och ställningstagande är faktiskt värre! Vi var på kryssninge och jag delade hytt med tre vänner. Jag var ledsen, då jag precis hade blivit extremt sårad av en snubbe som bara hade utnyttjat mig. Jag hade gått och lagt mig oh vaknade sedan av att jag hade flera stycken fingrar i mig som "höll på"! När jag vaknade så lämnade han hytten – kanske för att jag inte skulle kunna ifrågasätta, kanske för att han hade hoppats på att jag inte skulle ha vetat något – vad vet jag. Jag mådde skit och hade svårt att somna om. Morgonen dagen efter så berättade jag detta för mina vänner, som till en början reagerade starkt! De blev arga och flera av mina killkompisar berättade för mig att detta var ett övergrepp som borde anmälas – de skulle ta avstånd ifrån honom. Jag anmälde inte. Knappt tre månader senare så löd istället orden "Jamen, det var kanske inte så farligt ändå!?", "Jamen va fan, vi alla känner ju honom ju – ta inte det hela så allvarligt!", "Han menade säkert inget illa!". Jag tar fortfarande avstånd ifrån honom, men han hör fortfarande av sig ibland. Hans tjej blev arg på mig när jag gick ut med sanningen och tyckte att jag var töntig! Jag har inte samma respekt för mina vänner längre.
Om vi istället hoppar långt tillbaka i tiden – till någon gång runt 91-92 då jag var 5-6 år gammal, så hände det något..Det kan iof vara tidigare än så, eller kanske vid flera tillfällen – jag vet inte, det är svart. Men någonting hände mig någon gång i slutet av 80-talet/början av 90-talet – någon gång mellan min födsel och när jag var sex år! Jag minns bara en sak och det är det minnet som gör att jag vet att något har hänt – vad det är har jag alltid undrat men aldrig vågat fråga någon – vem kan man lita på i detta läge? Detta minne har iaf förföljt mig i hela mitt liv och jag tror att jag kanske nu är redo att ta reda på vad fan det är för något – eller kan jag någonsin vara det?
Uppföljaren till min jsälvbiografi Innanför mina rosa små väggar kommer ut år 2021 – kanske skriver jag om detta då!
Det är en sjuk värld vi lever i och så länge meningar som;
"Du får skylla dig själv!"
"Gå inte utmanande klädd och var inte full!"
"Var det verkligen så allvarligt?"
"Sa du verkligen Nej?"
"Hur vet du att du blev väldtagen?"
"Gav du inte en massa signaler?!"
så har vi inte kommit någon jävla stanns!!!
Det här med kränkta, sorgsna och maktgalna män har väl ändå gått på tok över styr för alldeles för länge sedan!?
Det är väl ändå konstigt men ändå jävligt typiskt att trots att det är vi kvinnor som är förtryckta i samhället och världen, på miljontals med områden och nivåer – utan någon som helst rimlig anledning, så är det ändå männen det alltid är så jävla synd om! Dessa män kämpar alltid så jävla mycket, är så sjukt duktiga, målinriktade, starka – både fysiskt och psykiskt och bara helt enktl bäst på precis allt jävla ting! Detta samtidigt som vi kvinnor aldrig gör tillräckligt, inte förtjänar den där vettiga och rimliga lönen – men heller inte respekten, äran, rättigheter och verktygen till att vara med för att styra och förändra! Ändå är det alltid så jävla synd om alla män som på något sätt "råkat ut" för en kvinna i sin väg, närvaro eller tillvaro! Då är det så synd om dessa män som är så otroligt kränkta! Deras manlighet och enorma kunskapsbank har skadats då vi utan snabel av någon, konstigt nog alltid outgrundlig anledning, höjt rösten, sagt ifrån, ifrågasatt, haft en tydlig och stark åsikt eller bara visat på lite kunskap.
Då skall det genast tas till med alla härskartekniker som finns – helst på samma gång! Reviret och dess lärjungar skall kontaktas redo för krig, pajkastning skall startas och skitsnacket etableras rejält! När detta sedan är gjort så skall hövdingen testa sin stridsyxas resultat för att se om "fienden" tystnats ned och backat tillräckligt. Slutligen skall dessa små töser, krypa på sina bara små knän och be om ursäkt för att de finns och råkat andas utav samma luft som dessa gubbar, då de för en sekund trodde att detta var ok och att respekten var betydligt högre än så.
Skärp er för fan och bli män på riktigt – var en medmänniska!
Att ha barn på 10-talet på 2000-talet är inte en dans på rosor! Å andra sidan så har det väl aldirg varit det att ha barn, men man hade väl iaf kunnat önska sig och hoppats på att vi hade kommit en liten bit på vägen så här i ett nu ganska så onytt millenium ändå?
Det positiva med att ha småbarn nu och vara småbarnsförälder år 2019 är att det känns som om 70-talet är tillbaka, fast i en modernare tappning – iaf här på söder!
Det är inte längre så noga (här på vår lilla malm) om ett barn är pojke eller flicka. Ytterst få barn i vår närhet går klädda i klassiska "flick- och pojkfärger". Faktum är att vår favorit barnbutik, Villervalla, ligger just här på Söder som gör lite "tvärtom" precis som när Tillsammans speglar 70-talets Sverige genom att byta "ordning" på "pojk- och flicksaker". På villervalla kan man köpa gröna klänningar med bilar på och lila tröjor med flygplan på – här går barnen i alla regnbågens färger – oavsett kön och många namn är även könsneutrala eller svåra att "förknippa" med ett kön. Men utanför vår malms lilla trygga bubbla som finns en värld som ännu är full och styrd utav förakt, rädsla och extrem okunskap! En värld som tror att barn mår dåligt och till och med skulle kunna ta skada av att ha regnbågens alla färger på sina kläder och att leka med leksaker både ifrån den rosa och svarta avdelningen i leksaksaffären. Säger det ändå inte en hel del att Sveriges två största leksaksföretag nu gått i konkurs? Att som tjej mötas av en strykbräda på "tjejavdelningen" och att som kille mötas av en borrmaskin på "killavdelningen" är något som hör hemma i 80- och 90-talets barnuppfostran! Att separera och göra skillnad på leksaker utifrån kön är något som hör hemma i det förra åthundradets historia! Jiro får leka med allt förutom vapen! Världens som råder runtomkring tycker ännu att vi skall göra skillnad på våra barn, utifrån vad som gömmer sig i blöjan! Så sjukt och vidrigt! Så jävla förlegat! Samma värld är också livrädd för barn som äter vegetariskt eller veganskt. De ser denna hälsosamma och detta klimatsmarta val (som de själva ändå är orsaken till) som något onaturligt och skadligt. Ofta får småbarnsföräldrar till barn som äter vegetariskt eller veganskt frågan Hur kan du/ni göra detta val åt barnet? Har inte barnet rätt att välja själv? Oki, hur många av er som ställer dessa korkade frågor har själva frågat era köttätande barn om de vill äta lik – kött och blod? Jag tror inte att ni är många.
Att ha barn år 2019 innebär en hel del försvarande och kämpande – det har det väl egentligen alltid gjort men jag hade verkligen önskat att vi hade kommit betydligt längre år 2019! Jag vill verkligen inte att mitt barn skall växa upp i en tillvaro där han får lära sig att han pga sitt kön skall vara och bete sig på ett visst sätt, känna på ett visst sätt och gilla en viss typ utav saker! Att denna tillvaro fortfarande existerar idag är fan ett stort misslyckande från oss vuxna! Räcker det inte med att vi sabbat våra barns hem och framtid?!
Detta är ett inlägg som jag egentligen hade tänkt att skriva förra året, alltså år 2018, på hösten men tiden räckte inte riktigt till – det kan vara så ibland när man jobbar heltid, är fritidspolitiker, försöker driva familjeföretag och är småbarnsmor.
Jag har en hel del vänner och jag älskar de flesta utav dem, men jag tycker om och respekterar dem alla! Jag har aldrig gjort skillnad på folk och folk utan för mig har det alltid varit viktigt att alla skall få vara med i gruppen och gemenskapen – enda sedan barnsben! Långt ifrån alla mina vänner tycker och tänker som jag, men jag tänker att vi kan lära och utvecklas av varandra, på olika sätt, nivåer och inom olika områden – det tycker jag är det viktigaste. Men det har visat sig att alla i mitt liv inte riktigt tänker så som jag gör!
Väldigt många av mina vänner kan säga att de lärde känna varandra genom mig på ett eller annat sätt – antingen genom någon fest, tillställning eller något annat typ utav event. Jag "blandar" nämligen alltid folk, vilket ofta leder till nya bekanskaper. Jag har heller inga problem med att ta kontakt med nya människor och denna egenskap är väl den som är den med allra störst nackdel – jag har nämligen otroligt svårt att komma ihåh namn och ansikten. Detta gör att ja inte alltför sällan kan uppfattas som nonchalant och märkvärdig – vilket ALDRIG är min mening – jag kommer bara inte ihåg eller kan inte placera!
Men det som gör absolut mest ont inom mig och som faktiskt är skälet till att jag skriver detta inlägg är den smärta som uppkommer när jag inte riktigt får samma mynt tillbaka. Jag har stora umgängeskretsar – det är rockers, politiker och fackliga. För mig är dessa tre "världar" lika viktiga – för mig går de in i varandra då de är delar av mig! Jag har heller aldrig särat på kön, bakgrund eller ålder vilket gör att jag känner människor med en mängd olika liv, livssituationer och erfarenheter – unga som gamla. För mig är mina vänner mina vänner – men jag är tydligen inte alltid en vän för alla dem!
När jag år 2011, efter att ha försökt att ta livet av mig, blev facklig på allvar så byttes, så småningom, en hel del utekvällar ut mot jobb och facklig aktivism. Men det var först då jag blev politiskt aktiv som frågor och avstånd började komma mer på allvar. Ändå så har jag varit den som redan i sandlådan förespråkade att alla skall med – första gången jag hjälpte till i valarbetet så var jag bara åtta år och jag var den som i nian klottrade Feminist på mina kläder och slutade tat raka benen!;) Men kanske hade inte alla de hundratals som köpt min självbiografi som kom ut år 2012 faktiskt läst den?
När jag sedan blev politiskt aktiv på ännu större allvar, då började en del vänner, även sådana jag haft sedan grundskolan, att ta bort mig på Facebook då de inte delade min politiska åsikt. En annan rocker och vän är också politiskt aktiv, men blå – vissa saker undviker vi att prata om men jag respekterar henne och jag upplever även att hon respekterar mig.
Jag fick också ganska nyligen höra att folk alltid vill komma på mina tillställningar (som inte är så särskilt många per år numer) då jag bor så centralt. Ändå så sa en killkompis till mig, efter att jag flyttat från andra sidan av gatan och hit, när jag frågade varför han aldrig längre kom på mina förfester att han inte prioriterade att gå hem till folk med kokvrå. Jag har aldrig haft större kök än vad vi har nu, men vad fan är det för konstig vänskapsgrund? Men så kommer vi då till det som tydligen har varit mest avgörande för vissa...BARN...Jag har flera vänner, både män och kvinnor, som valt att inte försöka sig och skaffa barn – jag har alltid stöttat dem i det, då dessa vänner relativt ofta behövt att försvara sig för andra i sitt val, sjukt nog! Men samma vänner , eller iaf en del utav dem, har valt att inte respektera och stötta mig i valet att kämpa för att försöka få barn och att sedan vara förälder, vilket jag tycker är otroligt lågt och sorgligt! Faktum är att jag för första gången i vuxen ålder återigen har fått uppleva mobbing – pga att ha blivit förälder! Jag har vänner som vägrat att gratulera mig och Thobbe till vårt föräldraskap och som knappt tycker att vi är värda att prata med längre. När jag i höstas träffade en, iaf för mig nära vän, som jag inte träffat sedan jag blev mamma så var hennes första kommentar "Har du en bajsblöja i handen eller? haha!".
Såklart så vet jag och förstår att äkta vänner inte gör på detta sätt – men hur kan det bli så med vänner man haft i så många år och som har haft så viktiga roller i ens liv?
Den senaste valrörelsen resulterade i ett totalantal på 1 122 Facebookvänner, men jag vet inte om jag någonsin haft så få äkta vänner som jag har nu...
