Skall vi prata övergrepp och psykisk tortyr?

Jag har tidigare skrivit om att jag har blivit våldtagen, mordhotad och varit med om sexuella trakasserier. Detta är sorgligt och sjukt nog inget ovanligt för på tok för många kvinnor – i vårt samhälle, land och i vår värld! Men långt ifrån alla vågar prata om detta. Metoo gjorde att så många kvinnor tog steget att ventilera, bearbeta, dela med sig och anmäla! Det sistnämnda är det absolut svåraste, då vi alldeles för sällan blir tagna på allvar eller blir behandlade med respekt!!!
    För den som vill läsa om min mörka tonårstid och min mörka barndeom kan köpa min självbiografi INNANFÖR MINA ROSA SMÅ VÄGGAR här https://www.adlibris.com/se/bok/innanfor-mina-rosa-sma-vaggar-9789198059939

Sedan Metoo är jag med i ett flertal olika slutna, grupper på Facebook. Där delas så HEMSKA men VIKTIGA berättelser! Händelser som satt igång en hel del inom mig! Varför får inte en kvinna äga sin kropp hela tiden? Hur har det kunnat bli acceptabelt att inkräkta på någon annan människas kropp och psyke?
    Jag har blivit våldtagen två gånger i mitt liv – vad jag vet. Jag tänker inte gå in på dessa våldtäkter här och nu, i detta inlägg. Jga har skrivit om dessa, ganska så grundligt, i min självbiografi – tror jag iaf, jag minns tyvärr inte riktigt – det var nämligen sjukt jobbiga kapitel att skriva och återuppleva! Men utöver dessa två våldtäkter så har vi en mängd olika sexuella övergrepp och trakasserier. Ett stort sådant fall var när jag som 13-åring blev förföljd, antastad , trakasserad och mordhotad av en vuxen våldtäktsman som jag som 14-åring satt i rättegång mot, fick i fängelse och sedan fick gömma mig för resten av mina tonårsår när han hade permis och sedan kom ut tidigare än bestämt. Jag säger inte att jag är för kraftigare straff – jag är för rättvisa, jämställdhet och mänskliga rättigheter!!!
    Utöver detta så kan listan göras lång! Det är alltifrån lärare, kompisars pappor, kollegor och arbetskamrater till vänner och pojkvänner. Metoo har väckt mänga, skavande minnen – minnen som måste ut!
    Om vi tittar närmre på några av vuxenlivets senaste och "lite allvarligare" (jag hatar verkligen att säga så, men jag måste – vi kvinnor utsätts dagligen för så sjukt mycket skit!!!) händelser så har vi två stycken riktigt sjuka sådana...
Jag var i början av 20-årsåldern när jag och en tjejkompis – ja, jag vet inte riktigt hur jag skall säga..experimenterade med våra åsikter kanske man kan kalla det för. Vi bestämde över våra liv och ville ha respekt! Under en tid hade vi inte trosor på oss – jag kan tycka att det är samma sak som att inte ha BH på sig. At vi inte hade trosor på oss var det såklart bara vi som visste – iaf så trodde vi det, till den dagen då jag fick se bilder på mitt eget könsorgan i andras kamerahistorik. Tydligen så var det "en grej" för en del män att sticka upp en kamera (utan att informera utsatt kvinna om detta) under kvinnors kjolar för att fotografera och sedan gå hem och runka till dessa bilder. När jag fick se en sådan bild och fick vetskap om detta så blev jag så paff och äcklad att jag blev alldeles stum!
En annan "modern" händelse som ägde rum för, i år, åtta år sedan var när en nära killkompis till mig utsatte mig för ett övergrepp när jag sov. Han var en utav mina bästavänner och jag hade aldrig en tanke på att han skulle ha kunnat göra något sådant mot mig – men omgivningens reaktioner och ställningstagande är faktiskt värre! Vi var på kryssninge och jag delade hytt med tre vänner. Jag var ledsen, då jag precis hade blivit extremt sårad av en snubbe som bara hade utnyttjat mig. Jag hade gått och lagt mig oh vaknade sedan av att jag hade flera stycken fingrar i mig som "höll på"! När jag vaknade så lämnade han hytten – kanske för att jag inte skulle kunna ifrågasätta, kanske för att han hade hoppats på att jag inte skulle ha vetat något – vad vet jag. Jag mådde skit och hade svårt att somna om. Morgonen dagen efter så berättade jag detta för mina vänner, som till en början reagerade starkt! De blev arga och flera av mina killkompisar berättade för mig att detta var ett övergrepp som borde anmälas – de skulle ta avstånd ifrån honom. Jag anmälde inte. Knappt tre månader senare så löd istället orden "Jamen, det var kanske inte så farligt ändå!?", "Jamen va fan, vi alla känner ju honom ju – ta inte det hela så allvarligt!", "Han menade säkert inget illa!". Jag tar fortfarande avstånd ifrån honom, men han hör fortfarande av sig ibland. Hans tjej blev arg på mig när jag gick ut med sanningen och tyckte att jag var töntig! Jag har inte samma respekt för mina vänner längre.
    Om vi istället hoppar långt tillbaka i tiden – till någon gång runt 91-92 då jag var 5-6 år gammal, så hände det något..Det kan iof vara tidigare än så, eller kanske vid flera tillfällen – jag vet inte, det är svart. Men någonting hände mig någon gång i slutet av 80-talet/början av 90-talet – någon gång mellan min födsel och när jag var sex år! Jag minns bara en sak och det är det minnet som gör att jag vet att något har hänt – vad det är har jag alltid undrat men aldrig vågat fråga någon – vem kan man lita på i detta läge? Detta minne har iaf förföljt mig i hela mitt liv och jag tror att jag kanske nu är redo att ta reda på vad fan det är för något – eller kan jag någonsin vara det?
Uppföljaren till min jsälvbiografi Innanför mina rosa små väggar kommer ut år 2021 – kanske skriver jag om detta då!

Det är en sjuk värld vi lever i och så länge meningar som;
"Du får skylla dig själv!"
"Gå inte utmanande klädd och var inte full!"
"Var det verkligen så allvarligt?"
"Sa du verkligen Nej?"
"Hur vet du att du blev väldtagen?"
"Gav du inte en massa signaler?!"
så har vi inte kommit någon jävla stanns!!!