Jag sörjer mina föräldrar...

Jag har under mitt liv fått erfara att blod inte alls alltid är tjockare än vatten – det kan faktiskt vara precis tvärtom! Däremot så tror jag att det är jätteviktigt med att ha kännedom om sitt ursprung och att faktiskt känna att man hör hemma någonstans!
    Relationen till mina föräldrar har varit minst sagt tjorvig enda sedan jag var liten – i tonåren blev den extremt problematisk, när jag blev vuxen fanns den knappt och idag har vi ingen kontakt alls! Jag mår bäst av att inte ha någon kontakt med dem, så den delen är egentligen inget problem för mig, mer än att det gör ont att inte ha rollerna Mamma och Pappa representerade för mig, Svärmor och Svärfar representerade för min make och Mormor och Morfar representerade för vårt barn. Men jag och min familj mår absolut bäst av att det är på detta sätt och jag tror även att mina föräldrar också gör det! Nu behöver jag aldrig vara stressad över att försöka säga något intressant som de vill lyssna på, behöver aldrig bli besviken över att inte få det beröm eller den uppmärksamhet jag önskar. Dem behöver inte längre ställa upp eller få dåligt samvete...
    Däremot så kommer jag alltid undra om de någonsin älskat mig och mitt självförtroende och min självkänsla kommer nog för alltid att vara skadat!
Jag har alltid haft min mormor och min farmor – nu är de bägge döda och när de två inte längre finns kvar i mitt liv så är det så extremt tomt! Min älskade mormor fick tyvärr aldrig uppleva att jag och Thobbe blev gravida och fick aldrig träffavår älskade lilla Jiro. Men i livet fanns mina föräldrar och min farmor och farfar, men det var endast min farmor och farfar som upplevde och stöttade min graviditet, som jag förövrigt mådde riktigt psykiskt dåligt under. Min farmor var jätteledsen över att hon aldrig hann se Jiro börja krypa!
    Såklart så ville mina föräldrar ha barnbarn, men det blir liksom lite svårt att va mormor och morfar utan att ha en dotter samt vara mamma och pappa. Näst intill dagligen (och så har det varit nästan så länge jag minns) så önskar jag att ett intresse för mitt liv, mina åsikter, prestationer och mål skulle finnas. Bara det här att få visa upp min vardag och mitt liv – det här är jag, detta gör jag om dagarna, på dessa ställen hänger jag, här promenerar jag och min familj, detta äter vi och såhär fungerar och lever vi! Det är inte så och det var länge sedan min kraft för att än en gång bli besviken igen, försvann!
    Att skriva detta är hårt, jag vet det – det är hårt för mig med och fast jag vet att just denna text kan riskera kontakt i form av elaka ord, så måste jag få ventilera detta – jag måste nämligen det för att överhuvudtaget kunna gå vidare! Det sitter nämligen en gigantisk sorgesten inuti mitt bröst och i min mage, som suger upp allt runtomkring mig istället för att låta mig njuta av den tillvaro jag har lyckats åstadkomma och den jättefina familj jag och min Thobbe skapat tillsammans! För även fast jag mår bäst av att ha det på detta sätt så sörjer jag såklart mina föräldrar och det kommer jag kanske alltid att göra, men det är extra påtagligt nu sedan jag blev förälder och sedan även min farmor lämnade jordelivet. Det blev väldigt tyst och ensamt och jag är många gånger den enda representanten av familj och släkt för Thobbes familj och min och hans egna familj.

Kvinnor som inte stöttar Kvinnor

Världen vi lever i styrs och drivs av män. Män som, rent generellt, vägrar att låta jämställdheten ta vid och regera. Det handlar inte om att inte alla män är emot jämställdhet – att inte alla är det är totalt jävla ointressant! Det handlar om att tillräckligt många människor inte agerar och aktivt försöker påverka för att patriarkatet (hatar egentligen att använda det ordet, men det är faktiskt om det allt handlar om!) skall krossas, ojämställdheten falla och jämställdheten ta över – för allas bästa!
    Att det finns väldigt många män som är emot jämställdhet, tycker att det här med feminism är överskattat och överdrivet och att man istället försöker rikta fokuset på hur bra det är i Sverige jämfört med många andra länder och att vi kvinnor skall vara nöjda med hur bra vi egentligen har det – allt detta skit köper jag! Det är nämligen inte ett dugg jävla konstigt att de män, som lever på och vinner på att vi kvinnor är i underläge jämte dem, inte vill att det skall ske en förändring! De män som tjänar på att vi inte har samma löner, samma rättigheter, samma möjligheter, lika yttrandefrihet och samma rätt till ägandet och bestämmandet av och över sin egen kropp! De är maktgalna, pengakåta, kvinnohatare som endast tycker att vi är något av värde när det passar dem. Jag köper detta och jag förstår detta – fast jag håller såklart inte med för fem jävla öre!
    Men alla dessa kvinnor, oftast äldre – tillhörande generationerna ifrån 1900-talets början till dess mitt, som inte stöttar andra kvinnor – deras beteende varken köper eller accepterar jag! Kvinnor med inställningar som "Det där fick nämligen jag genomlida och bara för det så skall inte du få det varken lättare eller lindrigare!" eller "Er tid kommer tids nog – tiden nu är vår – vänta tills ni blir äldre, det fick vi göra!". Kvinnor med dessa inställningar föraktar inte bara sitt eget kön och alla sina systrar – de motarbetar helar den feministiska kampen och målet att få en jämställd tillvarao och värld! Ni är värre än männen och spelar dem rakt i händerna! Det är rent förräderi – vad vinner ni egentligen på det? Är det värt att stoppa och förhindra denna viktiga kamp, som enligt mig pågått på tok för länge, bara för att vi inte skall kunna säga att vi hade det bättre än ni? Vore det inte något positivt?! Ett bevis på att vi kämpat tillsammans, fört kampen vidare och det har gett resultat!?Vi kvinnor måste ALLA stötta varandra – i alla åldrar, former, i alla branscher, i alla städer och orter, i alla länder. Singlar som gifta, föräldrar som barnfria. Arbetande, företagande, arbetsfördelande, arbetslösa och hemmafruar. Allt annat är förädiskt! Alla män som vill vara med i kampen är givetvis välkomna, men vi kan inte ta dem för givna – det måste vi däremot kunna göra med alla kvinnor!

33 år, tiden går...

Jag och min älskade svägerska Sofhia

För några veckor sedan, innan jag skulle fylla 33 år, så hade jag världens panik, så en 35-årskris är bara att glatt invänta - något jag aldrig trodde skulle drabba mig! Det handlar inte om att jag tycker att ni som är äldre är gamla som gatan - det handlar om tiden!
    I, i princip, hela mitt liv har jag velat bli äldre - allt skulle bli så mycket bättre då! Sedan blev jag vuxen och kom fram till att 30 var drömåldern - åldern det var ett halvt liv till! Nu har jag plötsligt passerat den åldern, hur fan gick det till?! Snart är jag plötsligt 35 och sedan 40! Nyss hade jag födelsedagsfest med temat 80-tal - då fyllde jag 25!
     När jag i början av februari höll skolinfo, så hände något. Under dessa informationer är min kollega den äldre (gamlingen   ) och jag den vuxna - men plötsligt blev jag också väldigt gammal! När jag kommer in på det fackliga löftet, hur den svenska modellen fungerar och vikten av ett starkt kollektiv så brukar jag prata om när våra förfäder och förmödrar stod där med mössan i hand, kontra dagens sms-anställningar. Jag pratar om det glada 80-talet, då Sverige var det bästa landet i världen att bo och leva i, hur vi slutade bry oss när vi fick det så bra och vad som sedan hände under 90-talskrisen. Detta kapitel, av min genomgång, avslutar jag med 90-talisterna (ungdomarna) som växte upp i en tid utan både bostäder och trygga jobb! Och där någonstans slog det mig - jag blev tyst och jag såg på kidsen i klassen att de försökte lista ut vad jag tänkte på...90-talisterna har varit den nya generationen - generationen efter mig - sedan kom 2000-talisterna! Men nu finns ju 10-talisterna också - min egen son är ju en av dem! Generationerna räknas ju alltid efter årtionden och plötsligt så har jag hela tre generationer efter mig!!! 😲😧😳😮 Hur fan gick detta till?! När hann vi 80-talister bli lika gamla som de som är födda i mitten av 1900-talet?! Där har vi förövrigt nästa grej - när jag var liten och man tyckte att någon var omodern så sa man "Är du född på 1800-talet eller?!"... Hade man sagt det nu så hade det ju blivit tyst i rummet - själv kommer jag ifrån århundradet efter det - som nu plötsligt är århundradet innan dagens unga! 😮😳😧😲
     När jag för ett tag sedan skulle hämta min son på föris, som det faktiskt heter numer - enda sedan den första generationen efter mig, alltså 1998 men som ändå generationerna före mig har så sjukt jävla svårt att komma ihåg/acceptera och prompt måste säga Dagis! Det har hetat Förskola i 21 år!!! Vänta nu, blir 98:orna 21 år i år?! 😮😧😳😮 Eh, ja, nämen det är precis som om jag helt plötsligt skulle börja säga Lekis, för så hette det minsann på 80-talet! Men faktum är att varken Lekis eller Dagis existerar numer - konstellationen finns inte längre. När jag var liten så gick man i Förskolan efter Dagis - idag går man i förskoleklass efter Förskolan. DAGIS är död, ok?! I alla fall, jag skulle hämta min son på föris och så gick jag förbi två stycken typ sjuåringar (alltså då två människor som är födda i detta millenniums andra 10-tal) som pratade om hur det kommer sig att lärare (ja, det heter lärare inte fröken och magister och de anställda på DAGIS är definitivt inte FRÖKNAR, kom igen nu!) gör något så omodernt som att dela länkar till deras skoluppgifter! Alltså jag var så nära, SÅ NÄRA att stanna, gå fram till dem och be dem förklara för gamla mig vad dem menade och hur de tyckte att det hela skulle gå till! Men i sista stund hejdade jag mig då jag kom på att jag troligtvis skulle ses som en läskig tant! Det kan vara en hårfin gräns det där. Visste ni förresten att det finns många kids och unga som är rädda för gamla människor? Detta då de aldrig har träffat/träffar gamla människor. Jag e för fan uppvuxen med pensionärer, men det är ju också därför jag gillar saker från? 30-talet, 1930-talet alltså! 😉

Oki, nu är jag 33 år och jag har hunnit lugna ned mig något nu!;)
    Dagen firades med fest under temat Girl Power, med goa vänner och tävlingar – eller rättare sagt, detta var dagen innan då jag fyllde en söndag. På söndagen sedan så kom Thobbes familj och några släktingar till mig hem till oss för att fika, dricka skumpa, umgås och ha trevligt!;) Sedan var svärmor barnvakt medans jag och Thobbe gick på Pernilla Wahlgrens Kort Glad och Tacksam – en av de bästa coh roligaste shower jag någonsin sett!;)