 |
| Min ros och gitarr till Roger |
Sedan kom man hem till verkligheten igen, fast helt förstummad, men ändå så började man att arbeta på en gång. Och det är väl just det som e ett av svenskarnas största problem.
Vi pratar inte så mkt om känslor, vi visar väldigt lite känslor, och vi tar knappt kontakt med vår främmande omgivning. Och likaså e det då det e begravning.
På begravningen så träffade man en massa msk som man aldrig tidigare hade träffat.
Några kände man igen via facebook, somliga hade man hört talas om, och andra var helt främmande. Men trots att vi alla var där av samma anledning, nämligen att ta farväl av vår älskade Roger, oavsett relation till honom och för att minnas honom tillsammans. Så följer vi det svenska mönstret, behåller den osynliga väggen oss emellan.
Och iom det, så var det riktigt svårt att veta hur man skulle beté sig mot folk.
De man för första gången hade träffat, men ändå haft kontakt med tidigare, skulle man krama om dem, beklaga sorgen, och samtidigt säga "det var trevligt att äntligen träffas"?
Det blev en del kramar, väldigt få meningar och de som fanns var inte så innehållsrika, då verkligen ingen visste hur man skulle beté sig.
"Jag beklagar sorgen" hörde jag ingen säga, det var säkert en hel den som sa dem orden, men i mina öron så låter det så taget på nåt sätt, nästan som en replik eller något.
Det e mkt lättare, och känns mer verkligt att säga "I´m so sorry!", och då e det ändå inte på svenska. Och där har vi det igen, vi svenskar visar inte så mkt känslor, och speciellt inte öppet.
Men på något sätt så lär vi oss ändå hur man gör, när man visar dem, fast då oftast via TV och då e det ju via amerikansk-TV.
Därför känns det nog mer verkligt att visa känslor när man pratar amerikanska, och då infaller även kroppsspråket på ett naturligt sätt.
Då vi svenskar pratar amerikanska så blir vi genast lite mer känslosamma, tänk på det nästa gång ni gör det. Och när vi åker utomlands på semester, så blir vi chockade och nästan lite tillbakadragna då vi ser hur öppna och känslosamma befolkningen e i andra länder.
Det e nästan så att många av oss tror att dem överdriver eller spelar teater.
Amerikanarna gör ju även ofta narr av oss svenskar på film, då någon skall spela svensk.
Då e alltid svensken som man blond, stel som en pinne,fåordig och osammanhängande, och gillar att fiska och åka skidor. Och som kvinna så e hon också blond, generad, oskuldsfull, fåordig och fnittrig och verkar därmed lite blåst.
Jag blir alltid så arg när jag ser amerikanarnas tolkning av oss, men egentligen så e det inte så konstigt, vi utger oss ju inte som något annat!
Och igår så samlades hela 167 personer för att ta farväl av vår känslosamma och vänliga Roger i Hammarby kyrka i Upplands Väsby. Och kanske var det just för att Roger vågade, som gjorde honom så älskad.
Han vågade vara den han är, han vågade visa känslor, och han vågade bry sig om folk, oavsett hur bra han kände dem, han vågade vara en sådan msk som skrämmer oss svenskar som fan, han vågade vara verklig och levande.
Det var nog där jag och Roger fann varandra ifrån början.
Vi fick kontakt då jag var så fruktansvärt trött på att inte få vara mig själv utan miljoner av frågor, påhopp och åsikter. Och jag var så fruktansvärt trött på att bli klassad som falsk eller överdriven då jag visade känslor. Och frustrerad och ledsen över att alltid skrämma iväg killar då de inte visste hur de skulle hantera de känslor jag visade för dem, och blev rädda och stack.
Roger förstod mig och fick mig att orka kämpa iaf.
Roger var svensk, han gillade att fiska, men han var också riktigt osvensk, han gillade att älska och bry sig om och tyckte att det var viktigt att visa det.
Och som prästen sa: "De som älskar musik, älskar glädjen".
En del helsnaggade i kostym, en del i vattenkammat hår och skjorta, en del ledigt klädda, en del rockigt klädda, och en del i jeans, skinnjacka/väst och väldigt långt hår.
Alla sorts msk var där. Alla grät, en del torkade bort tårarna så fort dem kom, andra grät öppet, och vissa grät så att dem nästan skrek.
Det var en riktigt jobbig dag, men begravningen var fin, den var Roger..
Begravningen var väldigt personlig. Inte bara i upplägget utan även rent fysiskt.
Prästen sa att det var sällan så många närvarade vid begravningar i Hammarby kyrka.
Vänner stod hela vägen ut till dörren. Alla gick fram till kistan för att ta farväl, samtidigt som kantorn spelade "Tears in heaven" på orgeln.
Han fick spela många vändor innan alla hade hunnit gå fram.
De som kände hans dotter gick fram till henne och kramade om henne, innan de gick och satte sig igen.
Efter att jag hade lagt min blomma på kistan, så ville jag också gå fram till henne, men jag vågade inte.
Det svenska kom fram i mig.
Hon kanske inte vet vem jag e och hur jag kände hennes pappa, hon kanske skulle ha tagit illa upp, hon kanske skulle ha blivit arg.
Det var alldeles för många kanske, så istället gick jag förbi, men jag mötte hennes blick så att hon förhoppningsvis skulle känna att jag bryr mig.
Sedan satte jag mig i bänkraden igen. Jag fick hålla emot för att inte göra sorgsna ljud ifrån mig, jag fick en kram av Agge, men var helt förstelnad och tittade istället på de som passerade altargången.
De var sorgsna ansikten som stirrade ner i golvet, det var folk som bröt ihop då de hade satt sig igen, och det var långhåriga män i skinnpajjor med huvudet högt som torkade sina tårar som rann ner för deras kinder.
Man lämnade kyrkan till "Itchycoo park" med Smallfaces.
Jag ville så gärna fota.
Som tur var, så var det en del andra som ville det. Så jag stannade kvar och tog några foton.
Foton e jätteviktigt för mig, även om det e riktigt sorgliga!
Sedan gick vi ut och folk samlades i klungor.
Jag fick äntligen träffa den kvinna jag haft en del kontakt med, efter att Roger lämnat jorden.
Vi sa inte så mkt till varandra, men vi kramades och det kändes skönt att vara i hennes närvaro.
Hon gav mig:
 | ||||
| Jag ska rama in den |
Jag ville så gärna gå till Rogers gravplats för att sitta där en stund. Men jag visste inte vem jag skulle fråga om vart den var.
Jag ville även väldigt gärna gå fram till hans dotter och krama om henne, men jag gjorde inte det heller.
Ibland får man utgå ifrån stämningen i luften, innan man utför sina gärningar, oavsett man vill det eller ej.
Så jag åkte därifrån med sällskap av Agge och hennes kompis.
Roger verkar iaf ha haft väldigt fina vänner!
Då jag skulle kliva på bussen i väsby, för att ta mig till kyrkan, så såg jag en man med blommor i sin hand.
Jag fick en känsla av att han skulle till samma ställe som jag. Vi tittade på varandra och log, fast på ett sorgset sätt. Inte långt ifrån, där jag skulle kliva av, så klev en kvinna med sitt tonårsbarn på.
De satte sig bakom mig. Kvinnan la sin hand på min axel och frågade om jag var vän till Roger.
Vi presenterade oss för varandra, hon berättade lite om hennes relation till honom och var väldigt vänlig mot mig. Hon kändes lite som Roger på något sätt.
Den uppfattningen jag alltid har haft om Väsby e just att folk e mkt mer sociala och vänliga mot varandra än vad vi e i sthlm. Därför har jag alltid haft en liten förälskelse till Väsby. Man ser nästan på någon om de kommer därifrån.
När vi sedan klev av bussen så sa kvinnan vid ett flertal tillfällen att jag jättegärna fick följa med dem, sitta med dem etc etc. Jag blev både glad och chockad.
Innan vi alla gick in i kyrkan så lyssnade jag även på en diskussion Rogers vänner hade om hans facebooksida.
En del tyckte att det kändes jobbigt att hans profil var kvar och att de hade tyckt att det var riktigt obehagligt då han, efter sin död, hade blivit vän med folk på facebook.
Då jag själv såg att han blev vän med folk efter sin död, så blev jag först rädd i några sekunder och undrade hur det hade gått till! Innan jag förstod att han hade skickat vänförfrågningar till folk, som sedan hade beviljat dem efter hans död.
Annars så känner jag stor trygghet i att hans profil finns kvar, och den gör att han känns närmre på något sätt.
Det e Roger som har valt sin profilbild, det e Roger som har valt sin coverbild, det e Roger som har valt den info han har om sig själv, det e Roger som har gjort sina album etc etc. Dessutom så finns allt han och jag har skrivit till varandra kvar, all vår vänhistorik, och likaså för hans andra vänner.
Vi har fortfarande 14 mutal friends, och han kan fortfarande ploppa upp i feeden då han blir taggad.
För mig så gör detta att han fortfarande lever vidare lite grann.
Det blev sjukt tyst på facebook, då han lämnade oss, alla hans och mina sköna konversationer upphörde, men så länge hans profil finns kvar så finns han ändå lite extra och det går fortfarande att skriva till honom.
En annan vän till mig dog för tre år sedan.
Hans profil fanns kvar ett tag, sedan kontaktade man facebook och gjorde om den till en minnesplats istället.
Då försvann allt som var han i hans profil, och idag e den helt borta, vilket känns väldigt tungt och tomt. Speciellt då vi lever i ett datainfluerat samhälle.
Jag har fortfarande hans telefonnummer i min mobil, men det går inte längre att ringa honom. Han har försvunnit mer än vad han hade varit tvungen till och det gör det hela ännu jobbigare och han bleknar mer på något sätt.
Jag vet inte om det fortfarande går att ringa till Rogers mobil, jag har inte prövat. Men jag gillar verkligen att han fortfarande finns kvar på facebook, att jag fortfarande kan gå in på hans profil och titta på hans bilder, se vad han har gjort/lyssnat på/skrivit, och se hans och min historik.
En minnesplats har vi ju redan för honom, både en fysisk och en grupp på facebook. Så jag kan bara önska att hans profil får vara kvar så att han även kan fortsätta att vara med oss där, och inte bara i hjärtat, tankarna och minnena.
Vila i frid min älskade vän Roger Eklöf!
Jag kommer aldrig att glömma dig, även om jag saknar dig något enormt!!!
