Vi besegrar varandra och skyller på männen

Min man brukar säga att det verkar vara så sjukt tufft att vara kvinna - på så många sätt.
    Det är tufft att vara kvinna - det är både jättecoolt, och många gånger extremt frustrerande.
Egentligen handlar det inte om själva könet - saknaden utav snoppen - fast på ett sätt så gör det ändå det...Utan snopp skall du t.ex gilla att föda vaginalt - allvarligt, finns det någon som verkligen gör det??
    Alla andra fysiska måsten och krav, handlar egentligen inte om könet i sig, utan om rädslan för att jämställdheten skall segra - och om pengar förstås - det mesta handlar alltid om pengar..tänk vad storföretagen skulle förlora i kapital om vi inte lydde order...
Jag kan inte säga att jag saknar en snopp, i den mening att jag skulle vilja ha en - men jag har många gånger däremot velat ha en snopp - konstigt mycket verkar vara så mycket lättare med en - fast är njutningen lika bra med en, som utan?
    Det är inte sex jag pratar om - det är sällan sex man pratar om när det handlar om dessa skillnader - det sexuella och sexistiska står oftast marknaden för - marknaden som på så många sätt håller kvinnan på mattan, och gör att jämställdheten inte segrar. Vi är så sjukt lurade - men vi lurar också oss själva, i en extremt hård och stor utsträckning - vi kvinnor alltså.
Lika lite som jag vill hindras till framgång och lyhördhet pga att jag är kvinna - lika lite vill jag uppnå det, bara för att jag är kvinna - jag vill göra det för att jag är jag.
    Jag har många, många gånger blivit nedtryckt utav män - på många olika sätt. Män vars osäkerhet givit behov till att hävda sig - påstå sig vara så mycket bättre än mig, bara för att jag är kvinna - en kvinna som tar för sig - på deras revir, vi kvinnor låtit dem ha. Men det vanligaste här, för mig personligen, är män som försökt att trycka ned en - genom sexistiska skämt, och föråldrad kvinnosyn - detta har aldrig bitit på mig.
    Det sexuella ser jag snarare som ett förtryck mot människan i sig, och individen.

Jag vet att jag inte skall behöva klara av, att hantera det ojämställda mellan män och kvinnor - det är ett problem att det är så. Men det sjukaste i det hela är ju ändå kvinnoföraktet - oss kvinnor emellan. Ett förakt som göder ojämställdheten och gör jämställdheten till en omöjlig vinnare.
    Kanske är det marknadens undermedvetna mäktighet och vår egen rädsla, som tillsammans gör segern obefintlig?
Oftast har jag betydligt humanare, trevligare och ärligare relationer till männen än till kvinnorna - jag vägrar spelet, grupperingarna och utspelandet - då spelas jag själv ut - både bokstavligen, men även psykiskt.
    Tänk om vi istället kunde använda dessa styrkor och energier till en seger - en seger mot ojämställdheten och den förtryckta marknaden. Jag tror att det övriga gnabbet och det föråldrade skitsnacket då skulle försvinna automatiskt.
    Men så här kan man ju inte säga...

Det gör så ont...

Tiden går - det gör den hela tiden. Det har nu gått åtta månader och fem dagar.
    Jag kan nu le, men det gör fortfarande lika ont - både psykiskt och fysiskt. Ibland blir jag rädd för smärtan - rädd för att den skall vara fysiskt farlig. Jag har ofta ont i bröstet, ibland så mycket så att jag blir rädd - rädd för att sluta på samma sätt.
Jag saknar dig så sjukt mycket - mer och mer för varje dag, ändå känns du närmre nu än då du just hade försvunnit. Det är svårt att förklara, svårt att förstå - svårt att sätta ord på.
    Det är svårt att tänka sig att vara utan dig i 50-70 år - jag vet ju inte om det blir så - det kan man ju aldrig veta, men jag skulle gärna vilja bli gammal - fast inte om man blir behandlad som du blev. Du var värd så sjukt mycket mer.
Jag tänker på dig VARJE dag - ibland vet jag att du är där - här hos mig. Jag ser dig inte, men jag känner din kärlek.
Jag använder dina ord mer och mer, iaf så tror jag det - minnet utav dig blir bara tydligare och tydligare - samtidigt så går och går tiden och det blir bara längre och längre sedan vi sågs och pratade med varandra. Jag hör din röst, dagligen i mitt huvud - ditt skratt, ditt hetsiga humör, dina kontrollfrågor, din irritation - jag förstår, nu mer än någonsin, att jag är sjukt lik dig;)
    Tiden gör att din del av framtiden suddas ut - den tid du benämnde, längtade till, pratade om, hade planer för. Jag vet att du var med då jag firade min 30 års dag. Det var så tomt utan dig - jag vet att du hade hållit tal om du hade varit där fysiskt. Jag vet även vad jag hade fått i present - din Gunnar Sträng skulptur utav Lisa Larsson. Du har alltid, i hela mitt liv, avslöjat dina presenter - du har aldrig gillat att vänta - jag är precis likadan;) Sådana framtids-saker suddas nu ut - du kan inte berätta några fler - det är skrämmande och sjukt tomt.
Jag vet att du alltid kommer att vara med mig, även fast jag inte ser dig - men oj vad jag saknar dig...
    Du har visat dig i mina drömmar - det är jag både sjukt tacksam och glad för, men det finns så mycket jag vill berätta för dig, så mycket som hänt - det gör jag iaf, men jag skulle vilja höra dina härliga kommentarer, ditt uppiggande skratt, dina åsikter. Vi som alltid har berätta allt för varandra, och vetat allt om varandra, vet helt plötsligt bara mindre och mindre om varandra. Ändå så tror jag att du nånstans fortfarande vet allt - ibland till och med mer än tidigare, nu när du kan pendla mellan de olika dimensionerna, men vad vet jag om din värld - vad du tänker och tycker nu? Jag vet inte ens vad du tänkte och tyckte i det allra sista du gjorde - överlag så vet jag, det gick tyvärr inte att undgå - men efteråt? Visserligen har du sagt en hel del till mig i mina drömmar - saker som gör mig sjukt ledsen, men ändå lugn och trygg - starkare i mig själv - tryggare och bekvämare i det jag gjort och gör.
Jag tittar dagligen på din bild, även nu - klappar dig på kinden. Det blir heller inga fler bilder, på dig och mig tillsammans - vi tog alltid sådana, men ändå på tok för få. Nu blir det bara bilder tagna i en skogsdunge, bland en massa ljus och blommor - jag är egentligen alldeles för sällan där, men du känns närmre här - hos mig. Ibland, ganska ofta, vill jag åka ut till dig, sitta där och prata med dig, men det är alltid folk där - det var oftast bara du och jag.
    Jag gör mitt bästa - mestadels tack vare dig - genom din enorma styrka - pga din kärlek - jag vill fortsätta göra dig stolt - föra vår kamp vidare. Kanske är det kämpandet och all aktivism som får mig att klara av - jag kanske inte hade orkat annars - jag kämpar för oss bägge nu - nu och för alltid - tidigare också, precis som du gjorde - men nu på ett annat sätt.
Jag saknar dig SÅ - jag saknar vår fras Puss och Kram, Gul och Blå - Dompan, och det vanliga - Ha det Toppen. Jag saknar vår relation - jag saknar dig och jag saknar OSS.
    Jag visste att det skulle hända - du hade försökt förvarna mig på ett sätt - egentligen flera, men du ville inte - du ville vara kvar, och jag ville ha dig kvar - det vill jag fortfarande. Vetskapen skrämmer mig - hur och när vet jag att den är sann nästa gång? - vill jag det? Jag orkar inte...
Ändå är jag inte längre rädd för döden - men jag är livrädd för att dö. Jag är inte rädd för spöken - inte heller längre för mörker i det sambandet - tvärtom. Jag är rädd för människor.
Mycket har förändrats, men ändå inte. Jag har upptäckt att jag inte längre kan vara glad - jag är glad, men inte helhjärtat. Jag vet inte hur länge det har varit så, eller om det alltid kommer att vara så - jag vet bara att jag inte känner genomgående glädje - enda in i hjärtat - hjärtat som bara värker.
    Men jag försöker - jag försöker att hitta sätt, men det blir aldrig som förr
ALDRIG UTAN DIG...