Tiderna förändras och utvecklingen går framåt - eller åtminstone så borde det vara målet!
Då kan vi inte leva kvar i gamla vanor, och uråldrigt tänk.För en tid sedan var det väldigt stor skillnad på folk och folk - så är det givetvis idag också, tyvärr, men skillnaden är inte densamma som för hundra år sedan - den har förflyttat sig och skapat nya skillnader, och det är dessa vi måste fokusera på - inte et förgångna och förfallna!
Idag har vi anställda och företagare. Sedan har vi ännu en mängd olika yrken - en del har försvunnit, andra utvecklats, men som anställd så är du anställd.
Det är inte längre bönder och arbetare och sedan akademiker och direktörer - i alla fall inte på samma sätt nu som då!
Den svenska modellen har rått i 78år och ca. 2 786 000, av Sveriges 9 920 881 invånare, är med i ett svenskt fackförbund.
Akademikerna och tjänstemännen är i nutid väldigt nära "arbetarna" - eller så är det "arbetarna" som är närmre akademikerna och tjänstemännen, det beror på hur man väljer att se på det! Sverige har idag tre stycken fackliga paraplyorganisationer; LO, TCO och SACO - idag är det arbetarna "mot" arbetsgivarna, inte arbetare mot tjänstemän och kapitalister. Ändå gör vi alltför ofta, än idag, skillnad på arbetare och arbetare - folk och folk!
Man hör saker som #Det där är inget riktigt fackförbund", och tanken på att de tre centralorganisationerna skulle samarbete och ta ett ordentligt stöd ifrån varandra, verkar för många vara helt otänkbart! Hur skall vi då kunna ta nästa steg?
En annan sak som verkar ha stannat upp i tiden är det ekonomiska tänket, och synen på inkomsten. Människan har i århundraden varit beroende utav pengar - pengar för att kunna försörja sig - för att kunna överleva. Den största delen utav den fackliga kampen har alltid handlat om pengar, och gör det än idag.
Generellt sett så tjänar de flesta branscher betydligt bättre idag än för hundra år sedan, men många ligger ännu efter om man jämför med nutidens priser och utgifter. Arbetsvillkoren liknar, riktigt sorgligt nog, mer och mer dåtidens vardag, pga anslutningsgrad och politiska beslut. Men har inte målet alltid varit Allas lika värde, lika rättigheter, jämställdhet, och att gapet inte skall vara så stort?
Hur kommer det sig då att det helt plötsligt är fult att äga, lyxa till sig själv och vardagen lite? Skall inte vikten ligga på åsikterna och värderingarna?
Vi lever i en tid där det knappt finns några hyresrätter, ändå är det kapitalistiskt att köpa sitt boende - borde inte vikten ligga på att alla skall ha råd och möjlighet att skaffa sig ett boende, oavsett om det är en hyresrätt eller en bostadsrätt?
Har inte en målare samma rätt till möjlighet att få köpa en Pradaklänning som en "Pappa-betalar" tonåring? Är det endast höginkomsttagare och ministrar som får ha ett landställe med gott samvete, medans kolonilotter och arv är det som ännu är ok för övriga?
Ägs champagnen av borgare och har det endast funnits en rik person, som haft rätt att vara socialist?
Ett fackförbund är ett fackförbund. En anställd är en anställd, oavsett om du är elektriker, polis, servitris, lärare, eller skådespelare. En socialist är en socialist, oavsett om du är höginkomsttagare eller arbetslös. Och socialisters mål borde alltid vara Alla människors lika värde, lika rättigheter, jämställdhet och att minska klyftorna mellan folk och folk!
Vi är, generellt, ganska så dåliga på att ge varandra beröm i detta land - men vi är också, ännu sämre på att berömma oss själva! Ett litet "Åh, vad bra du gjorde detta!", eller "Bra jobbat!"/"Du är bra!" kan ge så sjukt mycket mer energi och peppa en framåt! Bara ett Tack, eller Du är duktig - kan ge en människa så sjukt mycket.
Man skall heller aldrig skryta om sig själv, och det håller jag med om - men att våga "skylta" om sina bästa sidor, eller bara säga till sig själv Du är bra tror jag är både nuttigt och jätteviktigt!
Det är miljontals med grejor jag saknar med min mormor, men är det något som verkligen dog med henne så är det beröm och att känna sig bra!
Att berömma folk, och att berömma sig själv är jätteviktigt - ger ny energi och sätter perspektiv på tillvaron!
Min mormor kunde ge mig beröm för att jag jobbade så mycket, och för att jag betalade räkningarna!;) Något man tar för givet att alla människor skall göra, utan minsta invändning - det berömde hon mig för! Inte för att jag var jag, utan för att ge beröm och för att poängtera vikten av att berömma det som är bra.
Något annat hon ofta pratade om var tiden - att tiden är knapp, att man skall ta tillvara på den och inte bry sig om en massa tjaffs - och att man skall ta en dag i sänder.
Dessa vinklar, dessa tankesätt, är nog sjukt viktiga för alla människor - att stanna upp, tänka till och ge beröm - till sig själv och andra!
Faktum är att jag är faktiskt riktigt nöj och stolt över att jag betalar mina räkningar! Jag är både glad och tacksam över att jag har ett jobb, ett jobb som jag dessutom älskar, som gör att jag har råd att betala mina räkningar. Men jag är också stolt över att jag Klarar av att betala dem. Att betala sina räkningar är ju något vi alla tar för givet att vi alla skall göra och klara av - men det har alltid varit något jag har haft svårt med. Inte för att jag inte har velat, utan för att det är något med själva grejen - jag kan inte förklara vad det är, det är bara svårt...
Det är tydligen vanligt för oss med sådant som ni kallar för funktionsnedsättningar, men sådant skall man inte prata om, inte skylta med - för då tror ni bara att man inte klarar av NÅGONTING! Det är inte så att jag någonsin har skitit i mina räkningar, eller att jag har/har haft en massa anmärkningar - tvärtom så har jag inte en enda! För mig är det oerhört viktigt att vara så perfekt som möjligt!
Däremot så har jag väldigt sällan betalat in exakt i tid - jag har nästan alltid varit någon/några dagar sen. Och nej, autogiro är ingen hjälp då man ännu inte för välja vilket datum allt skall dras, utan måste vänta i flera dagar innan man ser hur mycket/lite pengar man har kvar att röra sig med! Däremot så har jag alltid haft fackavgiften och bolånen på autogiro, för att aldrig riskera att bli sen med dessa.
Men de senaste 6-12 månaderna, så har jag betalat in ALLA räkningar i rätt tid, VARJE månad - och det är jag oerhört stolt över! Detta är nog väldigt svårt för många att förstå, men för mig är det en seger - men skyltar man om det så hamnar man genast i ett specifikt fack!
Något annat jag har svårt för är tiden. Jag har märkt att den är knapp - fast jag lyssnar inte på det. Jag har märkt att den långt ifrån alltid räcker till - fast jag bryr mig inte om det.
Här är jag precis som min mormor - jag kör bara på! Fullt ös medvetslös, utan den minsta spärr! Men för mig är det oerhört viktigt att alltid ha saker att göra - att försöka komma framåt! Har jag inget att göra så mår jag inte bra - och att vänta är långt ifrån min grej! Men jag känner inte min spärr - jag har nämligen ingen, men jag blir ledsen när andra säger åt mig att vänta, att jag inte får och måste vila - är det något som är stressande för mig så är det just att inget få göra!
Där hjälpte både jag och min mormor varandra - hon var nämligen exakt likadan, och vi kunde så hjälpa varandra med detta. Ibland sa hon även åt mig att ge min man mer tid och uppmärksamhet - nu när hon inte längre vandrar vid min sida, så vet jag aldrig när jag gör/inte gör detta tillräckligt, vilket är oerhört frustrerande!
Nu förtiden så kör jag nog bara på, precis som alla andra, fast kanske tusen gånger mer - utan spärr och utan beröm - varken ifrån mig själv eller henne!
Men jag vet att min mormor skulle vara stolt över mig, idag också!
Hon sa ofta att helgerna var värst, då det fanns tid för reflektion - jag förstår henne. Men igår, när jag gav mig själv tio minuter utav reflektion, ensam sittandes på sängen så tänkte jag Tänk att det här är mitt hem - här bor jag med min man, som jag varit gift med i snart tre år, hur gick det till? Och med vår snart 20-åriga lilla kisse. Jag har ett jobb som jag älskar och jag överlever på min inkomst. Vi har ett jättefint landställe. Jag har nu haft körkort i över ett år. Jag har gett ut två till böcker. Jag får hålla på med politik, vilket är min dröm - jag har nog gjort nånting bra ändå!
Mormor säger inte längre "Vad du är duktig", men det är dags för mig själv att då och då våga börja säga Du är bra.
Gör det till dig själv, du också!
