Då kan vi inte leva kvar i gamla vanor, och uråldrigt tänk.För en tid sedan var det väldigt stor skillnad på folk och folk - så är det givetvis idag också, tyvärr, men skillnaden är inte densamma som för hundra år sedan - den har förflyttat sig och skapat nya skillnader, och det är dessa vi måste fokusera på - inte et förgångna och förfallna!
Idag har vi anställda och företagare. Sedan har vi ännu en mängd olika yrken - en del har försvunnit, andra utvecklats, men som anställd så är du anställd.
Det är inte längre bönder och arbetare och sedan akademiker och direktörer - i alla fall inte på samma sätt nu som då!
Den svenska modellen har rått i 78år och ca. 2 786 000, av Sveriges 9 920 881 invånare, är med i ett svenskt fackförbund.
Akademikerna och tjänstemännen är i nutid väldigt nära "arbetarna" - eller så är det "arbetarna" som är närmre akademikerna och tjänstemännen, det beror på hur man väljer att se på det! Sverige har idag tre stycken fackliga paraplyorganisationer; LO, TCO och SACO - idag är det arbetarna "mot" arbetsgivarna, inte arbetare mot tjänstemän och kapitalister. Ändå gör vi alltför ofta, än idag, skillnad på arbetare och arbetare - folk och folk!
Man hör saker som #Det där är inget riktigt fackförbund", och tanken på att de tre centralorganisationerna skulle samarbete och ta ett ordentligt stöd ifrån varandra, verkar för många vara helt otänkbart! Hur skall vi då kunna ta nästa steg?
En annan sak som verkar ha stannat upp i tiden är det ekonomiska tänket, och synen på inkomsten. Människan har i århundraden varit beroende utav pengar - pengar för att kunna försörja sig - för att kunna överleva. Den största delen utav den fackliga kampen har alltid handlat om pengar, och gör det än idag.
Generellt sett så tjänar de flesta branscher betydligt bättre idag än för hundra år sedan, men många ligger ännu efter om man jämför med nutidens priser och utgifter. Arbetsvillkoren liknar, riktigt sorgligt nog, mer och mer dåtidens vardag, pga anslutningsgrad och politiska beslut. Men har inte målet alltid varit Allas lika värde, lika rättigheter, jämställdhet, och att gapet inte skall vara så stort?
Hur kommer det sig då att det helt plötsligt är fult att äga, lyxa till sig själv och vardagen lite? Skall inte vikten ligga på åsikterna och värderingarna?
Vi lever i en tid där det knappt finns några hyresrätter, ändå är det kapitalistiskt att köpa sitt boende - borde inte vikten ligga på att alla skall ha råd och möjlighet att skaffa sig ett boende, oavsett om det är en hyresrätt eller en bostadsrätt?
Har inte en målare samma rätt till möjlighet att få köpa en Pradaklänning som en "Pappa-betalar" tonåring? Är det endast höginkomsttagare och ministrar som får ha ett landställe med gott samvete, medans kolonilotter och arv är det som ännu är ok för övriga?
Ägs champagnen av borgare och har det endast funnits en rik person, som haft rätt att vara socialist?
Ett fackförbund är ett fackförbund. En anställd är en anställd, oavsett om du är elektriker, polis, servitris, lärare, eller skådespelare. En socialist är en socialist, oavsett om du är höginkomsttagare eller arbetslös. Och socialisters mål borde alltid vara Alla människors lika värde, lika rättigheter, jämställdhet och att minska klyftorna mellan folk och folk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar