Summa sidvisningar

söndag 7 januari 2018

Det spelar ingen roll hur duktiga vi kvinnor är på våra jobb – vi måste ändå alltid överbevisa oss!

Det är ingen skröna, det är inget skitsnack, det är ingen martyr-strategi och det är inte alls så jävla ovanligt! Tvärtom så är det en generell verklighet som ALLA kvinnor på ett eller annat sätt får erfara!

På Island är det från och med i år olagligt att betala olika lön till män och kvinnor för samma arbete. Jag vet inte hur det ser ut och fungerar på Island på ett djupare och mer ingående plan men i min värld så är det arbetsmarknadens parter som skall styra minimilön och arbetsvillkor på arbetsmarknaden. Det är möjligt att detta inte skulle behöva ändras i och med en sådan lag, men det som är det egentliga stora problemet är inställningen och attityden! Inställningen till kvinnor på arbetsmarknaden och attityden som råder på arbetstagarnas olikheter genom dess kön!

Det är många gånger svårt att ta på, men lika många gånger är det så jävla övertydligt att den enda anledningen till att lönen för en kvinna är lägre än för en man, för lika arbete, är just på grund utav hur vi ser ut nakna!
    Många företag skryter stolt och tuppaktigt med att de har lika lön oavsett kön – ja, finns det ett kollektivavtal och man som arbetsgivare betalar en kvinnligt anställd under minimilönen så begår man ett avtalsbrott så det är ju bra att man inte gör detta – men är det verkligen där problemet ligger? Nej! Problemet ligger inte i minimilönen – det ligger i löneförhöjningen och anställningsformen!
    Det är så mycket svårare att få ett heltidsjobb för en fertil kvinna än för en fertil man – ändå är männen oftast fertila längre än kvinnor. Det är första problemet! Andra problemet är sedan skillnaden som görs på de anställda, på grund utav dess kön, när de är anställda enligt samma former och med samma/liknande arbetsuppgifter.   
    Minimilönen ligger ingen av dem under, men vem är det egentligen som har fått högt löneförhöjning och som fortsatt har högst löneutveckling? Jo, mannen!
    Det spelar alltför ofta ingen som helst jävla roll hur duktig du är som kvinna, hur välutbildad du är, hur effektiv du är, hur mycket du jobbar över och anstränger dig, hur få sjukdagar du har på ett år, hur mycket du genererar företaget, hur viktig du är för företaget, hur omtyckt du är av kunder/gäster/kollegor etc etc och hur mycket mer du och företaget tillsammans kan utvecklas!
    Dina manliga kollegor kanske antingen jobbar lika hårt som du gör eller kanske inte alls i närheten av lika hårt och effektivt som du – han har ändå alltför ofta högre lön! Dina manliga kollegor kanske har lägre utbildning än vad du har, eller kanske har en jämlik utbildning – han kommer ändå att allt som oftast anses ha betydligt mer erfarenhet och kompetens inom området än vad du har – även om det så bara har med ålder att göra! Det spelar alldeles för många gånger ingen som helst roll hur effektiv du som kvinna är på ditt jobb eller hur mycket du jobbar över heller för den delen. Männen får cred bara genom att vara på plats och visa upp sig – eller kanske till och med genom att inte visa upp sig och då uppfattas som ännu mer upptagna och effektiva! Det görs heller sällan någon skillnad på om man jobbar över för att man bryr sig och eller kanske har fler viktiga och betydande arbetsuppgifter – eller om man jobbar över för att man inte har något bättre för sig eller ligger efter.
    "Ni kvinnor talar om att föda barn men har ingen aning om hur det är när en man är riktigt förkyld!" är män och kvinnor sjuka lika ofta så är det konstigt nog ganska många gånger ändå kvinnan som man tycker sig minnas vara sjuk ofta. Är du som kvinna näst intill aldrig sjuk medans du har manliga kollegor som ofta är sjuka/sjuka i längre perioder så är det ändå mannen som anses vara duktig de mellanperioder han kommer till jobbet!

Alldeles för jävla ofta måste vi kvinnor bevisa mer, överbevisa vår kompetens och erfarenhet, jobba över massor, jobba gratis massor, ha topphälsa, alltid vara glada, trevliga och sociala – för att överhuvudtaget ha en chans att kunna diskutera oss till i närheten av våra manliga kollegors löner och pensioner!
    Men framförallt så skall vi allt som oftast bara vara jävligt glada över att vi får vara med – vara en i gänget och har fått chansen att visa vad vi går för – för hade vi inte fått chansen så hade vi haft det betydligt sämre än vad vi har.
Vi skall vara några jävla tysta, små tacksamma, gratisarbetande nickedockor som fortsatt lämnar plats åt den grupp som först var på arbetsmarknaden – och gör vi inte detta så har vi attitydproblem – eller kanske till och med samarbetssvårigheter!

Hela synen är ett enda jävla attitydproblem!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar