Just nu är det väldigt mycket press, stress och ångest ifrån alla håll och kanter – på alla nivåer och inom alla kategorier! Jag hatar verkligen att behöva dela in mig och mitt liv i kategorier överhuvudtaget, men det är verkligen så det fungerar i dagens, moderna samhälle och så man måste göra för att överhuvudtaget få den minsta förståelse eller för att bli tagen på allvar!
Sedan så blir det ibland så att det svämmar över – det blir för mycket skit helt enkelt utav allt negativt och man blir bara förbannad över att synsättet inte har kommit längre i modern tid!
Jag jobbar 39 timmar i veckan, vilket oftast blir betydligt fler i verkligheten – så kan det bli när man inte har något uråldrigt som stämpelklocka!;) Privat är jag gift, småbarnsförälder och lokalpolitiker – fackligt, inom S-kvinnor och lokalt på Södermalm. Jag verkligen älskar denna kombination i mitt liv! Den ger mig så otroligt mycket energi och lärdom – en mening med allt!;)
Jag hinner med mycket, gör jävligt mycket och håller ständigt igång! Det är sådan jag är! Men så ibland så känner man bara att man har allt och alla emot sig och att man inte räcker till – trots att man verkligen ger ALLT, men ändå så förväntas det mer utav en!
Jag är en person som älskar att ha mycket att göra samtidigt och älskar att ha deadlines och tvingas till att prestera – samtidigt så har jag alltid varit en person som lider utav ångest, så fort jag skall göra något! Ibland får jag till och med panikångest. Eller ibland var väl att ta i, jag fick det för cirka en vecka sedan, men innan dess var det väl än två år sedan sist! Men ibland är livet inte riktigt till för mig! Som ung och aktiv kvinna skall du inte ha småbarn och du skall inte kräva det du tycker du är värd – sorgligt nog! Näe, du skall vara överallt hela tiden och till tusen procent – en del tycker inte ens att Du skall existera och oavsett hur mycket du gör, hur mycket du engagerar dig, anstränger dig och hur mycket du än ger, så finns det alltid dem som tycker att du gör för lite och inte är tillräcklig! Detta ger extrem ångest och gör att du till och med kan få ångest när du gör något som simpelt som att gå på toa!
Varför är detta alltid ett "kvinno-problem"? Varför är det alltid männen som har tid att fundera, sitta och fika, göra långa toabesök, ta sovmorgon och gå hem tidigare eller läsa igenom mail i en hel vecka?
Detta kan göra mig så sjukt förbannad – samtidigt som just detta gör att så många kvinnor har mindervärdeskomplex, "bjuder" på halva sitt arbete och inte tar sitt eget engagemang och sin egen kunskap på allvar!
Innan vi blev föräldrar så var folk väldigt duktiga på att, titt och tätt – jämt och ständigt berätta för oss om hur allting skulle vara, bli och förändras! Fokuset låg dock alltid på att vi inte skulle ha en chans att kunna leva som tidigare och att inget skulle bli så som vi hade tänkt oss.
Faktum är att detta var i så pass utsträckning att en, då nära, vän till mig försökte övertala mig till att "förstår" att jag skulle vara föräldraledig, eller "mamma-ledig" som hon uttryckte det – bara för att hon själv skulle kunna vikariera för mig på jobbet. Istället för att stötta mig under min graviditet och vara glad för min och vår skull så skrev hon, fortlöpande, på Facebook med en hånande inställning att lilla jag minsann skulle få lära mig att ingenting skulle bli som lilla jag hade tänkt mig. Detta vare sig med det ena eller andra – och jag skulle minsann tvingas att sluta med näst intill allt jag sysslade med. Det där lyssnade såklart inte jag eller vi heller på för den delen. Hon tog sedan bort mig som vän på Facebook och jag har nu inte träffat henne på över ett år.
Men något verkligen ingen pratade om var den fysiska och psykiska omställningen.
Det är nu nästan ett år sedan jag och Thobbe blev föräldrar och det har varit ett oerhört tufft och prövande år!
Tiden som nyblivna föräldrar började med att vi bägge var hemma med lille Jiro de tre första veckorna. Att sova lite och ha ett litet barn att ta hand om och trösta, näst intill, dygnet runt var både nytt och energikrävande för mig, Thobbe och vår 21 åriga katt. Min kropp efter kejsarsnittet med all värk, var en miljard gånger värre och betydligt mer intensiv än vad någon ens hade nämnt. Är fört nu, tio månader senare, jag börjar kunna röra mig ordentligt utan att få brutal värk efteråt. Värk gör en ofta på dåligt humör och att inte ha orkat eller kunnat engagera sig fysiskt har ju inte heller direkt bidragit positivt till viktminskningen. Jag gick upp 32 kg när vi väntade Jiro och har hittills kunnat gå ned 16 kg. Att inte vara sig själv fysiskt och att inte komma i ens hälften av sina kläder tär verkligen på en. Nu bryr jag mig inte längre lika mycket om att jag är betydligt större än innan, men när man sedan har svårt att lyckas köpa kläder så blir man både ledsen och förbannad! Det finns verkligen inga som helst kläder för en kropp efter en graviditet då man har som en korv runt magen och större bröst än armar! Lyckas man hitta ett par någorlunda snygga braller, som passar runt midjan, så är istället byxbenen en halvmeter breda. Och hittar man en snygg topp som brösten får plats i så har man utgått ifrån att armarna är lika stora som ens lår. Det är linnen och tunikor som gäller med andra ord och utsvängda linnebyxor – jag bävar inför vintern!
Sedan kommer vi då till det relationsmässiga och psykiska. Har tidigare skrivit om det jobbiga i att vara ovan med att det finns någon till som ens kärlek kallar för älskling – det tog ganska hårt på oss bägge, men är tydligen skämmigt att prata om. Thobbe har varit hemma på heltid och jag har jobbat heltid, vilket har funkat utomordentligt bra för oss! Vi har även fortsatt med våra "grejor" – jag med politiken och skrivandet och Thobbe med sitt digitala skapande. Jag har, sedan Jiro fötts, givit ut en bok till som nu är min femte och kandiderar nu till Riksdagen för Socialdemokraterna – inte på valbar plats, men ändå. Thobbe har skapat flera spel och loggor och tillsammans har vi även startat upp ett eget företag, familjeföretaget the Mothership. Men det som varit tufft och som man ibland varit orolig för skall knäcka en är all den mängd rutiner som numer krävs och behövs, samt den oerhörda bristen på tid tillsammans som bara par. Det är inte konstigt att så många småbarnsföräldrar går ned i arbetstid (förutom alla de som ojämställt tvingas såklart) och att så många går skilda vägar efter 1-2 år. Jag tycker att det har varit oerhört tufft och det krävs verkligen att man är ett starkt teamwork om man skall överleva! Jag tror att det är oerhört viktigt att man både ser till att man får egentid som egen individ, men också som par – även fast detta av någon obegriplig anledning är totalt tabu att tala om, men hallå – vi lever inte på stenåldern! I början av detta år tog vi in på hotell en natt för att fira min födelsedag. Det var vår allra första natt utan vår lilla Jiro, vilket då såklart var både nervöst och jobbigt, men jag tror att det kan vara bra att göra sådant med jämna mellanrum. problemet är ju bara att man blir extremt fattig i familjen när ena parten är föräldraledig och därmed får reducerad inkomst. I slutet av juni nu i somras så åkte vi på vår lilla familjs absolut första semester ihop, tillsammans med svärmor till Tokyo och Japan – som vi älskar så mycket! Den resan har oerhört efterlängtad, men blev väl allt annat än lugn och fredlig. Jag skulle till och med säga att den resan var en prövning för vårt äktenskap.
Nu känns allt så mycket bättre och det är verkligen A och O att samarbeta och att hålla ihop och stötta varandra – i vått och torrt! Men jag tror också att det är superviktigt att man som omgivning fokuserar på att stötta och tänka bredare än att endast fokusera på utseende och gamla ingrodda normer – och att faktiskt tillåta varje familj att låta dem vara och göra så sem de själva är och på det sätt som passar för just dem! För det är inte en dans på rosor, men det behöver heller inte vara så tufft;) <3
