Såhär ligger det till – Mina hjärnspöken och frustrationer!

Jag har mått väldigt dåligt ett tag – Vääldigt dåligt, ganska så länge – sedan jag blev förälder. Jag har berättat om detta tidigare, men det har under de senaste månaderna blivit tydligt för mig att det handlar om betydligt mer än så. Jag har nämligen gått i terapi i några månader, ungefär varannan vecka, i Svenska Kyrkans familjeterapi. Än en gång har kyrkan hjälpt mig när jag haft det svårt och tufft, det är jag så otroligt tacksam för!!!<3<3<3
    Jag höll på att hamna riktigt långt under ytan (hade egentligen legat där vid vattenkanten och småflytit ett bra tag men hade ingen tid till att ta tag i det hela) jag och Thobbe hade flera gånger pratat om att jag var tvungen att söka hjälp – hjälp som gick att få snabbt. Till slut så tog vi kontakt, tillsammans, med Svenska Kyrkans familjeterapi som först inte hade några tider men som sedan fick ett plötsligt återbud och jag fick en tid. För pengar jag egentligen inte har råd att spendera, har jag lagt på några månaders terapi med en underbar människa som både sett och hört mig – utan att varken döma eller förminska! För det är nämligen det som har varit mitt absolut största problem – och är fortfarande. Alla förutfattade meningar, alla förväntningar, alla orimliga krav och all denna förminskning följt av härskartekniker. Jag spyr på det, blir så frustrerad, arg och ledsen – det har fått mig att bara vilja fly och lämna precis allt – allt jag älskar. Det skrämmer mig som fan – jag är nämligen ingen som flyr, jag är den som står kvar och krigar till det absolut sista! Detta är väl ett väldigt tydligt tecken på hur jävla slutkörd jag faktiskt är och här kommer vi då till det första "offentliga problemet", som är ett riktigt jävla samhällsproblem enligt min åsikt! När man säger att man är slut/trött/slutkörd/utmattad så förutsätter hela ens omgivning att man skall fungera och vara så som samhällsnormen är och säger och sedan leva därefter. Det vill säga vila/ta det lugnt/chilla/vara ledig/sluta att göra saker och ting/inte göra ett skit/bara vara och sitta och stirra rakt upp och ned! Jag tycker att det är sjukt tragiskt att vi än idag tar förgivet och faktiskt även kräver att vi skall vara, fungera, följa och leva efter normer – det är sjukt sorgligt och jag vet inte hur många gånger jag skall behöva säga detta men Jag är inte som Du! Jag fungerar inte som Du – jag är det Du kallar för "bokstavsbarn", alltså någon som inte följer din fyrkantiga norm. Jag kan inte bara sitta och glo rakt upp och ned, då blir jag helt jävla galen och mår Ännu sämre! Jag kan inte bara ligga i en hängmatta och läsa en bok – jag har knappt läst några böcker i hela mitt liv! Jag älskar böcker men jag använder dem inte på samma sätt som Du. Jag tvingas dagligen att följa Dina regler och Din vardags fyrkantiga regler och rutiner – leva med dina normer och för att jag skall kunna göra det i samma utsträckning som du så knaprar jag piller. Piller som Du skulle bli tokig av men Du är inte som Jag och Jag är inte som Du! Svårare än så är det egentligen inte. MEN, vi har nog en sak gemensamt och det är att när vi bägge blir utmattade så är vi extra känsliga för stress och press, tjat och gnat. Och då återigen så så kräver Du – Du som är en del av den stora rådande normen i detta samhälle, att jag skall bli stressad och pressad av exakt samma saker som Du, men tro mig – Jag funkar inte som Du när jag är utbränd heller! Varför tycker Du att detta är så konstigt? Varför är det så svårt att förstå?
    I Din värld så skall man inte ärligt fråga hur någon mår och man skall inte ärligt svara på frågan. Därför gör jag inte det sistnämnda, Du tycker ju bara att jag är jobbig då! Men när Jag ventilerar om Min vardag i mina digitala flöden, som är stor och viktig i Min värld, så är du genast på mig och pekar med pekpinnen! "Chilla!"/"Nu måste du lugna ned dig!"/"Nu måste du minska ned på saker att göra!"/"Nu behöver du vila och inte göra ett skit, förstår du inte det?!". Men det är Du som inte förstår – Du förstår inte Mig! Och Nej, jag är inte ett dugg otrevlig nu och jag trampar inte på något sätt på din snällhet eller omtanke för andra människor, utan det är Du som tar förgivet och faktiskt också kräver (oavsett vad jag säger!) att jag skall funka som du! Vet du hur jävla stressande det är? Vet du hur jobbigt det är att hela jävla tiden behöva gå i försvarsställning och försöka förklara att Jag inte funkar som Du, medans allt Jag säger åker in i Ditt ena öra och ut ur Ditt andra öra sekunden efter?! Och vet du hur mycket detta kan hindra mig från att försöka eller ens ha en möjlighet till att må bättre? För det är nämligen alltid så att så fort man säger att man är stressad, trött eller håller på att bli utbränd så skall Ni genast, alltid, komma där med pekpinnen och trolla bort en massa saker för en och det är fan det sämsta som kan hända för Mig i Mitt läge! Detta kan Du bara förstå om Du faktiskt lyssnar och försöker! Att gå omkring med stressen och pressen över att om jag skulle säga, helt ärligt, hur jag egentligen mår så skulle Du ta ifrån Mig det som får Mig att hålla Mig uppe hindrar mig i mitt läkande! Medans Du behöver chilla, stressa ned och minska på saker och ting att göra, utföra och hantera – kanske till och med behöva bli sjukskriven eller ta semester så behöver Jag få fortsätta med Mitt och Själv avgöra vad Jag behöver, kan och vill! Om det är på tok för krångligt så tänk på när Pippi skulle rita i skolan...medans de andra barnen ritade på sina papper så ritade Pippi sin häst Lilla Gubben på väggen, eftersom den inte fick plats på ett litet A4...Jag får inte plats i din lilla fyrkant – den är alldeles för liten och fyrkantig för mig!
    Din värld har inte alltid varit så enkelt för Mig, men Min värld är inte heller alltid så lätt, men till skillnad från Dig så tvingas Jag konstant att leva i dem bägge men alltid att anpassa mig till Din värld. Jag tycker att det är fel och bara detta är en daglig kamp i sig som Jag ständigt fajtas med! Bland annat pga detta så har jag gått i terapi i halva mitt liv, på en miljard olika ställen och enheter – denna gång blev det Svenska Kyrkan och där har min kontakt förstått och stöttat mig till 100 procent!!!
    För mig var skolan ett rent helvete, medans att jobba alltid har varit en jätteviktig grundpelare och trygghet för mig. Jag behöver mitt jobb – ett fungerande och tryggt jobb, för att kunna funka i vardagen och i livet. Det var därför jag bara var föräldraledig i tre veckor efter att jag fött mitt och Thobbes barn! Men hur många gånger har Jag inte fått förklara för Dig att jag inte skiter i Mitt barn bara för att Jag inte varit föräldraledig på samma sätt som Du?! Vet Du hur hårt och mycket dessa attacker tar? Och Nej därför är jag heller inte för att föräldraledigheten skall vara låst och spärrad efter ett generellt regelverk, för Vi alla ÄR faktiskt olika – mer olika än vad Du kanske tror och förstår! Och Nej det handlar inte om att Jag inte är för jämställdhet, då har Du noll koll på vilken stor feminist Du har gett dig på! Jag tror och är istället övertygade om att lösningen ligger i LAS:en, för så länge Vi har kvinno- och mansdominerade branscher och ett generellt tänk som säger att det endast är kvinnor som blir föräldrar så kommer ingen jämställdhet att råda på arbetsmarknaden när det kommer till trygga anställningar, rätten till heltid och könsneutrala minimilöner!
    Ja, jag vet att denna text börjar att bli riktigt lång nu men Jag har också skrivit fem böcker (snart sex eller kanske till och med sju) och gillar inte det här med "lagom långa texter"!;)

Det som håller på att få mig att krascha totalt är att Jag enligt Dig och Ditt samhälle med Dina normer aldrig får vara tillräcklig! På arbetsmarknaden är jag alltid antingen för snabb, för noggran, för snäll och blir utnyttjad/överkörd, för ung, är kvinna, är förälder, är tatuerad och piercad, är för finklädd, är för kort, för smal, för tjock, är överkvalificerad, har väldigt mycket kunskap men för få högskolepoäng – eller så ser Du inte, hör inte och förstår inte vad Jag säger, gör och kan utan gör detta först långt efter att jag gjort det eller först när någon annan förklarar!
    I mina föräldrars ögon har jag aldrig varit tillräcklig och har även alltid fått höra att jag aldrig heller skall tro att jag är det. Visst, detta är inget som Du kan rå för, men när Jag säger att Jag inte har någon kontakt med Mina föräldrar så dömer Du Mig!
    Jag har många politiska uppdrag och det har jag haft enda sedan jag blev politiskt aktiv, men Du ifrågasätter ständigt hur och om Jag verkligen kan och hinner med att sköta alla Mina uppdrag (hur mycket tid har du egentligen att lägga på andras ickebekymmer?) och uppmanar Mig ständigt till att minska på dem. Jag vet inte vad Du vill, men Jag vill förändra världen och det tror inte Jag att man gör genom att inte aktivera och engagera Sig själv och Andra! Och vet Du vad? Jag har ett siffer- och bildminne som sträcker sig långt över normen som råder i Ditt samhälle så Jag kan nog hålla reda på Mina saker och ting! Och Ja, jag har faktiskt papper på det – skrivna av folk med "tillräckligt många högskolepoäng"!
    Jag är förälder och i Mitt fall Mamma tillsammans med Min man som är Pappa och Vi försöker att bestämma och styra hur Vi vill att Vår familj skall leva, agera och fungera. Vad Jag och Vi tror på och tycker Är viktigt behöver inte vara samma saker som Du tycker är viktigt. För Mig är det väldigt viktigt med genustänk och Allas lika värde och rätt för Jag är nämligen övertygad om att världen inte behöver se ut och fungera så som Du tycker! Ja, nu generaliserar jag grovt men vadå, det gör ju Du alltid när det kommer till Mig och "sånna" som Jag!
    En annan sak som är och har varit jättejobbig för mig som nybliven förälder är alla diskussioner om ditten och datten som blir med familjen man är ingift i (är tydligen ett sjukt vanligt fenomen och som bidrar till att väldigt många par börjar att gå i parterapi!). Bara för att Jag "inte har någon familj" så betyder inte det att jag inte har traditioner, åsikter och dylikt som jag vill dela med mig av och föra vidare i min egen familjs vardag och vårt barns uppväxt! Allt tjaffs och all förklaring detta har krävt har tagit så sjukt mycket på mig och även på mitt och Thobbes äktenskap och vår vardag!
    Sedan så kommer vi till sorgen – Jag har sorg på flera olika sätt. Det tog över ett år innan jag kunde leva och känna normalt igen efter att min mormor dog år 2015. Hon var nämligen mitt allt – min närmst släkting, min idol och min bästa vän! Min farmors sjukdom blev känd när Jiro bara var knappt fyra månader. Hon dog förra våren och jag har inte hunnit sörja henne ännu! Min tillvaro år 2018 var nybliven, deprimerad småbarnsförälder som jobbade heltid, var politiskt aktiv, hade sjukligt ont i kroppen, led av sömnbrist, kämpade för min farmor och farfar, bråkade som en galning med mina föräldrar och led extremt mycket av gamla barndomsminnen som plötsligt poppade upp extremt starkt. Avsaknaden av egna föräldrar som grattar en till ens föräldraskap, finns där och stöttar och bryr sig om, gjorde ju heller inte saken lättare precis. Så när Du säger "Ja, jag det är sorgligt men hon var ju ändå gammal!" så tänker Du inte på att Min Mormor och Farmor var de i min släkt som stod mig allra närmast och nu är Jag väldigt ensam i Min släkt!
    Sedan så har vi det här med hetsen kring det fysiska! Jag har varit ätstörd enda sedan jag var tio år! Jag var tio år första gången jag började att banta, vilket Jag tycker är HELT SJUKT!!! Sedan dess har min vikt ständigt pendlat upp och ned – jag har ökat massor i vikt och jag har minskat massor i vikt! Vid flera tillfällen har jag slutat att menstruera när jag varit som smalast. Konstigt nog är det just då som jag följt BMI-radarn till hundra! Jag gick upp 30 kg när jag var gravid – något Du haft många frågor och mycket åsikter om! Jag har fortfarande inte gått ned allt utan har tio kilo kvar, innan jag når den vikt jag hade när jag blev gravid. Skall jag räkna på den vikten jag hade lyckats banta ned mig till innan dess så har jag ytterligare sju kilo att gå ned. Ständigt påminner Du mig om detta Jag som var så smal och fin "Hur går det egentligen med gravidkilona?". Ena dagen så skiter Jag i min vikt och andra dagen så tänker Jag att Jag måste börja styrketräna och råbanta rejält! Samtidigt som Jag har denna dubbelmoral så är Jag livrädd för att Mitt barn skall bli lika fixerad vid vikt!
    Och så har vi det här med att vara så perfekt som möjligt – i Alla lägen och i Alla väder, för det har Du bestämt är viktigast av Allt! Jag skall vara superglad och supertrevlig jämt, super tacksam och skitsnygg, fräsch och rolig. Pigg och kry men inte vara för stark, påläst eller dominant. Jag skall vara en drömfru i modern tid, världens bästa, snällaste och roligaste mamma som lagar all mat ifrån grunden till hela min familj och leker glatt i timmar både i sandlåda som i klosshög hemma i vardagsrummet! Jag skall leva i en idyll där allt är lagom, vi är hälsosamma och där vår tillvaro glittrar!
Nu har jag semester och denna semester tänker Jag och Min familj spendera precis så som Vi vill, utan Andras påverkan eller inflytande! Jag skall även se till att gråta ut ordentlig för det behöver verkligen jag! Och så skall Jag se till så att Jag inte träffar den där kända väggen, som Jag varit så nära så många gånger – men Jag kommer inte att kämpa med detta på samma sätt som Du så om Du verkligen bryr Dig om Mig, var vänlig att respektera och acceptera detta!!!<3<3<3