Frustrationknoppar...

Ja visst gör det ont Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla. Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. Karin Boye Det gör något fruktansvärt ont i mig! Det tär, kvider och svider! Något vi mskor verkligen behöver e en samhörighet, en skyldighet, och en tillhörighet! Vad kan då omfamna detta?  Jo en familj! En familj som bryr sig om en, känner till en, och ser en.  Jag har ingen familj! Jag e dömd att vandra ensam! Detta gör mig ont, något fruktansvärt ont! Dem finns, men dem syns inte! Jag står där ensam, förtvivlad, och vet inte vart jag skall ta vägen! Någonstans så måste man nog se sanningen i vitögat, som det heter! Men det e fan inte lätt! Vad är man utan en familj? Hur, mår, känner man, gör man, utan en familj? Det e svåra frågor! Frågor svåra att svara på, och kanske även att leva upp till!  Att bara få känna en samhörighet, att man e behövd och älskad, vore guld värt! Men jag har lärt mig att egoismen tagit över, och står du då ensam kvar, med dessa krav, så får du skylla dig själv! Allt handlar numer om att vinna eller försvinna!  Men vart fan tog kärleken och gemenskapen vägen?  Ingen som vet, tydligen! Jag drömmer om en familj! En familj som är mig kär, och vet vart jag är. En familj som vet hur jag är och vart jag vill. En familj som finns till!  Man kan ju alltid (eller ja, inte alltid, men om man har tur!) bilda en egen.  Men finns då risken att man gör det pga egosim? Kanske är det även där svaret finns!? Vem vet? Men varför lägga det på mig? Jag vill bara ha en tillhörighet till mina rötter!  Skall det vara så mkt begärt?! Något annat förutom samhörighet, och tillhörighet, jag lider utav..  är att inte riktigt vara med! Att inte riktigt vara med och driva, förändra, och bygga! Jag både vill och kan så mkt! Och trots att jag e svensk, så säger jag så! Men jag får inte rum, inte chansen! Man hoppas på bästa balansen, men jag tillhör fan inte alliansen!!! Frustrationen e total, central, och styrs av kapital! Snälla, låt mig få göra mina val! Och låt min själ få gå på bal! Cassandra Solback

Sök: Web karinboye.se