Tystnaden är - men när blir det tyst?

En väldigt ung Cassandra

Jag undrar om det någonsin kommer att försvinna?
    Det finns något mörkt inom mig. Något illamående, obekvämt och skavande.
Det har funnits där väldigt, väldigt länge, och jag vet inte hur länge det kommer att finnas kvar!

Ibland så önskar jag att det bara kunde försvinna! Att minnena och smärtan det bär med sig bara kunde upplösas!
    Samtidigt så är jag på ett sätt glad över mina erfarenheter, då jag har kunskapen att kunna förstå och känna med andra! Men jag önskar inte ens min värsta fiende, varken denna förnedring eller denna erfarenhet och detta förflutna!

När jag var ca. 5år var första gången jag blev överfallen...
    Det var en vithårig gubbe med långt skägg som försökte lura in mig i sin lägenhet med hjälp utav godis.
Han lyckades inte och jag lyckades ta mig därifrån - fysiskt oskadd!
    Däremot så fick jag och mina föräldrar åka in på akuten, då jag var fruktansvärt skärrad och hade svårt att uttrycka mig efter händelsen.
    På sjukhuset spydde jag.
En del sådana här liknande händelser har jag boendes i mitt bakhuvud.
    Ibland undrar jag om jag verkligen minns hela dess förlopp, eller om vissa saker uteslutits pga för hög smärta!

Jag har papper på att jag har ovanligt bra minne - ändå dyker det ibland upp minnen i mitt huvud jag inte kan förklara, och frågan är om jag verkligen vill minnas allt!?
    Men sedan har vi de största, grövsta minnena...
Minnen om förföljelse, hot, olika typer utav övergrepp, trakasserier och rena våldtäkter.
Dessa tror jag aldrig någonsin kommer att lämna min näthinna!
    Jag tänker inte, denna gång, gå in på den vedervärdiga rättsprocess vi idag har i vårt samhälle, och som länge stått still i både omodern- och modern tid!
Utan jag tänker hålla mig till den psykiska delen efteråt, och i vardagslivet...

Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna glömma och kunna släppa taget!?   
     Förlåtit har jag gjort för länge sedan, men minnena och känslan utav underlägsenhet lever vidare!

Jag kommer ständigt på mig själv, år efter år, ståendes/sittandes/liggandes tänkande på det som hänt, med denna vidriga känsla i kroppen och den totala maktlösheten!
    När jag är ensam blir den värre..
Jag kommer på mig själv stående i ett hörn eller i en dörrpost, tänkandes - ibland till och med gråtandes.
Jag är ständigt på min vakt, och är hela tiden beredd på att behöva försvara mig.
    Det är jobbigt, energikrävande, sorgligt, smärtsamt, frustrerande..men framförallt för EVIGT!
Det tar aldrig slut och jag kommer aldrig att komma ifrån det - och det finns inget botemedel!!!