Det är vi vuxna som förstör för våra barn!

Jag har alltid sagt att det är skolan som förstör barnens otroligt fina förmåga att sätta lika värde på alla i sin omgivning!!!<3<3<3 När jag säger så, då menar jag inte att det är själva skolan som förstör denna förmåga och egenskap hos barnen – utan skolbarnens föräldrar!
    När barnen börjar i skolan så börjar en tid på minst nio år, där ens barn dagligen skall umgås med andra barn och utvecklas tillsammans med dem. Denna barnskara kommer till en början att vara precis så som barn alltid är – nämligen att inte göra skillnad på barn och barn, utan att sätta lika värde på alla. Detta enda tills den dagen då någon vuxens åsikt eller kommentar, som medvetet eller omedvetet ploppat ut ur munnen där hemma, satt prägeln på barnet och dess värderingar. Relativt snabbt kommer barnskaran att förändras från en välmående grupp med en stark gemenskap, till en grupp olika individer där en del råkar hamna utanför pga – ja det kan vara precis vad som helst!

Vi vuxna försöker till en början att lära våra barn att de är bra precis som de är, men sedan är det vi själva som får våra egna barn att se olikheter hos andra barn och att göra det på ett negativt sätt! Till exempel så har jag aldrig hört ett barn säga: "Men det där kan ni ju inte döpa ert barn till, han/hon kommer ju att bli mobbad!". Redan där har den vuxne satt regelverket och beslutat att en del barn skall bli mobbade och det är den vuxnes otroligt dåliga humor och livslösa fantasi som avgöra vem, varför och hur! Jag hävdar att mobbing uppstår pga att vi lärt barnen att göra skillnad på varandra – själva mobbingutfallet kan vara/"bero på" precis vad som helst – ett namn, en strumpa, ens föräldrar, ögonfärg, när man fyller år. Utfallet är oväsentligt, men orsaken ligger övertygat hos de vuxna!

Jag och Thobbe, liksom många andra småbarnsföräldrar, försöker lära vårt barn hur man beter sig mot andra, vett och etikett, allas lika värde, jämställdhet och solidaritet. Vår son äter både kött och vegetariskt – men framförallt så försöker vi inte att stöpa in honom i några norm-former! Det sistnämnda är ibland ett tufft arbete, sorgligt nog!
    Vi vill inte klä Jiro i en massa blått och bara ge honom "kill-leksakerna" – ibland är detta lätt och ibland är det skitsvårt – allt beroende på kedja man vänder sig till!
    Vi vuxna påstår att vi inte vill göra skillnad på flickor och pojkar, men ändå så är det rosa, gullgull och tull som regerar på "tjej-avdelingarna" – blått, svart, bilar och monster som regerar på "kill-avdelingarna. Det värsta var nog häromdagen då vi besökte en leksaksaffär där det var strykbrädor för flickorna – verktygslåda och borrmaskin för pojkarna! Dammsugarna var tydligen för bägge – det är ju trots allt en maskin! Så ändå fast vi vuxna påstår oss inte vilja göra skillnad på flickor och pojkar så vill vi ändå göra det när det gäller kläder och leksaker, vilket ändå är en relativt stor del att göra skillnad på! Jiro skiter ju fullständigt i om han har en grön eller lila tröja på sig och om den har trycket av en traktor eller en enhörning! Men varje gång han har lila, rosa eller gult på sig så tror folk (vuxna) att han är en flicka. Han har också ett ovanligt namn, liksom väldigt många andra barn nu för tiden. Mitt eget namn var också väldigt ovanligt när jag var liten och jag var alltid själv om att heta det. Men de otroligt dåliga namn-rimmen föds av oss vuxna! När vuxna inte kunde komma ihåg mitt ovanliga namn som barn så kallade man mig för "Kassaskåp". När en väldigt högt uppsatt politiker kallade Jiro för "Post-Giro" så blev jag övertygad om att min teori om att det är vi vuxna som förstör för våra barn, är sann! Jag är glad över att Jiro inte förstod, men sådant här skrämmer mig inför hans skolgång och förskolestart – alltså andra vuxnas dumhet och vad det skall ha för påverkan på Jiro och hans omgivning!

Vi vill att vårt barn skall leva i en värld och tillvaro där han inte har några fördelar bara för att han råkar ha snabel – där han får leka med dem han vill och leka med de leksaker han vill. En tillvaro där han får vara Jiro, precis så som Jiro är och detta hör till vardagen! Idag är det ju precis på detta sätt – även med andra barn, då inga normer hittills har fått smyga sig på, etsa sig fast och förstöra!
    Tidigare så tyckte jag att det här med att mitt barn skall börja i förskolan, var jättejobbigt för att det innebär att han kommer att lära känna en massa människor som jag inte känner till – och jag kommer inte att veta vad han gör hela dagarna. Detta är ju en del i utvecklingsprocessen av att vara förälder och något alla måste gå igenom – att successivt låta sitt barn få skapa sig ett eget liv och utvecklas som individ – jag är fullt medveten om det!;) MEN, nu för tiden så oroar jag mig istället mer och mer för de normer, vuxnas åsikter och kommentarer som på olika sätt kommer att försöka styra vårt barn, hans vardag, tillvaro och liv!

Det är inte bara föräldrar eller skolans vuxna som bär ansvaret för barnens uppväxt och tillvaro – det är alla vuxna i barnens omgivning – hela samhället!
    Vi föräldrar är våra barns absolut närmsta förebilder, men om och när vi gör fel så måste andra vuxna vägleda barnen åt rätt håll! Ju fler vuxna förebilder, desto bättre. Det är förövrigt därför vi valt fyra, otroligt vettiga vuxna, med helt olika liv och erfarenheter, som Gudföräldrar till lilla Jiro!;)
Vi vuxna måste inse vår oerhört viktiga roll för den yngsta och yngre generationen och sluta upp att förstöra våra barns otroligt fina förmåga att inte göra skillnad på varandra!
Vi måste tänka på vad vi säger, vad vi gör och hur vi agerar – men också på vad vi inte säger, vad vi inte gör och vad vi inte försöker att förändra för det säger minst lika mycket det!