Det här är jag!
Enda sedan jag var liten har jag trott stenhårt på två saker..
Ett - Det går att förändra världen.
Två - Alla kan visst vara vänner med alla.
- Det handlar bara om vilja och att kämpa tillräckligt hårt!
Det jag inte tänkte på då, och det jag än idag ibland glömmer, är dess motgångar denna eftersträvan ofta innebär!
När jag var liten hittade jag ofta på lekar som tilltalade alla runtomkring, och så att alla skulle kunna vara med.
Ibland, ju äldre man blev hörde man; "Men nej måste han/hon vara med?!".
Jag förstod aldrig riktigt den grejen.
Jag fick även, ganska så tidigt, lära mig att en del barn hade det tuffare hemma än andra - och dem skulle man stötta och försöka hjälpa.
I hela mitt liv har jag varit socialist, även när jag var barn - jag visste bara inte att det fanns ett ord för det - jag trodde alla hade samma människosyn.
Om vi alla hjälps åt - så får vi de alla bra! Alla skall med!
Ju äldre jag blev, desto mer fick jag lära mig att det finns ord på precis allt man tror på!
Detta mest, enligt min mening, för att kunna placera in varandra i fack.
- Fack som för oss längre ifrån varandra, och kollektivet.
Ibland längtar jag tillbaka till barndomen - tillbaka till att vi alla hörde ihop oavsett vilket kön vi hade, etnicitet, utseende - vem fan brydde sig?! Rättvisan fanns där! Men den var en illusion - en barndomsdröm.
I skolan delas vi upp efter ålder (ibland tom kön), efter vad vi kan och hur snabbt vi kan lära oss.
Grupperingarna växer sig ut på skolgården och ens personlighet förändras.
Livet är inte längre Alla tillsammans, och rättvisan blir allt mindre rättvis.
Men min tro på att kunna förändra världen, och på att alla kan vara vänner, har inte försvunnit - tvärtom, den har växt sig starkare!
Vägen dit är bara längre än jag först trodde, men det är bara att inte ge upp!
Det måste ju finnas en mening med de 30 570/772 dagar man förväntas leva på jorden!
Dagarna går, och priset blir bara högre och högre!
Som barn var jag ofta en ledare i gruppen - som äldre barn och tonåring var jag "annorlunda"!
- Som vuxen...ja..ovännerna växer nästan lika mycket som vännerna!
Jag gillar inte att göra skillnad på folk - jag vill inte!
Det är för mig jättekonstigt att vi gör skillnad på folk pga utseende, bakgrund, inkomst, kön osv. Istället för på vad vi kan, vill, och önskar!
Det man har gjort då, är inte det viktigt? - Jo, självklart! Men om det är något man ångrar då, skall man inte få fler chanser då?
Jag tycker att hela samhället och människosynen har blivit otroligt skev och onödigt invecklad - öppna boxarna för i helvete!
Det är ju nästan så att man idag måste presentera sig på följande vis;
"Hej! Jag heter Cassandra (säg inte ÄR - det gör man inte i Sverige!) och jag är socialist, feminist, djurvän, vegetarian, troende - och om du märker att jag inte alltid fungerar eller tänker som du, så har jag ADHD - så slipper du döma mig!"
- Allt hänger ju egentligen ihop, och mycket fungerar inte utan det andra - men idag kan man ju vara feminist utan att vara socialist, så vad vet jag!
- Alla tillsammans, men ändå inte...hum, I dont get it!
Jag vill i alla fall förändra världen!
- Förändra världen som till en barnvärld - där alla accepteras, är lika mycket värda, och där alla får plats och får vara med!
Och det är just den här acceptansen som jag tror är nyckeln till att vara vän med folk. Man kan ju inte vara bästa vän med alla, men att vara vän tycker jag innebär att man accepterar och respekterar en människa - man är inte ovän.
Sedan behöver man ju inte umgås om man inte vill, men det är en helt annan sak!
Att försöka vara vän med allt och alla, har visat sig vara tufft!
Tufft på ett sådant sätt att man oftare får veta den bittra sanningen...
I Sverige säger vi ofta: "Vad kul att se dig", "Vi måste ses snart!", och "Hur mår du?"...väldigt sällan menar vi dessa saker på riktigt!
Detta innebär ju att när du ger dig in på att försöka bli lite närmre vän med någon och tar någon utav dessa meningar på allvar, så blir det inte roligt om personen ifråga inte menat det!
En annan sak är att vi blivit så beroende utav att få medhörning utav de runt omkring oss, och håller du då inte med så är inte det heller särskilt populärt många gånger!
Så att försöka få världen att bli mer solidarisk och jämställd, krockar många gånger med att försöka va vän med alla - konstigt nog!
Istället får man fler ovänner,och tom fiender! Och du blir utsatt för ett konstigt prov hela tiden - du måste liksom ständigt bevisa att du verkligen tror på solidaritet och jämlikhet!
Några exempel;
- I många år har jag fått höra: "Vem tror du egentligen att du är!"/"Du tror alltid att du är så mycket bättre än alla andra!"
Det sjuka här är ju, att det är precis tvärtom! - Jag tror inte att jag är någon UTAN alla andra, och jag tror definitivt inte att jag är mer värd än någon annan - det är ju precis sådant jag försöker kämpa emot!
- "Vad tycker egentligen din man om att du är feminist?"
- Ja, hade han själv inte varit feminist - dvs, tyckt att jag vore mindre värd än honom bara för att jag inte är man, så hade vi inte varit gifta!
- "Hur kan du vara socialdemokrat när du bor i bostadsrätt och har landställe?"
- Ja, lägenheten är min, och landstället min mans, då vi vill vara lika ekonomiskt starka som individer i vårt äktenskap - men det hör inte hit!
För övrigt är det att vara socialdemokrat att ha en viss människosyn och samhällssyn - inte en boendeform!
Ju mer jag försöker kämpa för att få ett samhälle för alla - där vi alla respekteras och accepteras - desto mer får jag höra att jag är egoist!
Har jag inte stenkoll på precis allting, och gör precis allting rätt så försöker jag bara vara märkvärdig!
Och tillfredsställer jag inte allas behov, på det sätt de själva vill, så bryr jag mig bara om mig själv!
Min slutsats är;
Om min kamp för en miljövänlig, solidarisk, jämställd och jämlik värld - med en trygg framtid för barnen, med rättvisa och jämlika arbetsvillkor - där alla respekteras och accepteras precis som dem är - gör mig till egoist...
Då är jag fan egoist med stolthet!
Enda sedan jag var liten har jag trott stenhårt på två saker..
Ett - Det går att förändra världen.
Två - Alla kan visst vara vänner med alla.
- Det handlar bara om vilja och att kämpa tillräckligt hårt!
Det jag inte tänkte på då, och det jag än idag ibland glömmer, är dess motgångar denna eftersträvan ofta innebär!
När jag var liten hittade jag ofta på lekar som tilltalade alla runtomkring, och så att alla skulle kunna vara med.
Ibland, ju äldre man blev hörde man; "Men nej måste han/hon vara med?!".
Jag förstod aldrig riktigt den grejen.
Jag fick även, ganska så tidigt, lära mig att en del barn hade det tuffare hemma än andra - och dem skulle man stötta och försöka hjälpa.
I hela mitt liv har jag varit socialist, även när jag var barn - jag visste bara inte att det fanns ett ord för det - jag trodde alla hade samma människosyn.
Om vi alla hjälps åt - så får vi de alla bra! Alla skall med!
Ju äldre jag blev, desto mer fick jag lära mig att det finns ord på precis allt man tror på!
Detta mest, enligt min mening, för att kunna placera in varandra i fack.
- Fack som för oss längre ifrån varandra, och kollektivet.
Ibland längtar jag tillbaka till barndomen - tillbaka till att vi alla hörde ihop oavsett vilket kön vi hade, etnicitet, utseende - vem fan brydde sig?! Rättvisan fanns där! Men den var en illusion - en barndomsdröm.
I skolan delas vi upp efter ålder (ibland tom kön), efter vad vi kan och hur snabbt vi kan lära oss.
Grupperingarna växer sig ut på skolgården och ens personlighet förändras.
Livet är inte längre Alla tillsammans, och rättvisan blir allt mindre rättvis.
Men min tro på att kunna förändra världen, och på att alla kan vara vänner, har inte försvunnit - tvärtom, den har växt sig starkare!
Vägen dit är bara längre än jag först trodde, men det är bara att inte ge upp!
Det måste ju finnas en mening med de 30 570/772 dagar man förväntas leva på jorden!
Dagarna går, och priset blir bara högre och högre!
Som barn var jag ofta en ledare i gruppen - som äldre barn och tonåring var jag "annorlunda"!
- Som vuxen...ja..ovännerna växer nästan lika mycket som vännerna!
Jag gillar inte att göra skillnad på folk - jag vill inte!
Det är för mig jättekonstigt att vi gör skillnad på folk pga utseende, bakgrund, inkomst, kön osv. Istället för på vad vi kan, vill, och önskar!
Det man har gjort då, är inte det viktigt? - Jo, självklart! Men om det är något man ångrar då, skall man inte få fler chanser då?
Jag tycker att hela samhället och människosynen har blivit otroligt skev och onödigt invecklad - öppna boxarna för i helvete!
Det är ju nästan så att man idag måste presentera sig på följande vis;
"Hej! Jag heter Cassandra (säg inte ÄR - det gör man inte i Sverige!) och jag är socialist, feminist, djurvän, vegetarian, troende - och om du märker att jag inte alltid fungerar eller tänker som du, så har jag ADHD - så slipper du döma mig!"
- Allt hänger ju egentligen ihop, och mycket fungerar inte utan det andra - men idag kan man ju vara feminist utan att vara socialist, så vad vet jag!
- Alla tillsammans, men ändå inte...hum, I dont get it!
Jag vill i alla fall förändra världen!
- Förändra världen som till en barnvärld - där alla accepteras, är lika mycket värda, och där alla får plats och får vara med!
Och det är just den här acceptansen som jag tror är nyckeln till att vara vän med folk. Man kan ju inte vara bästa vän med alla, men att vara vän tycker jag innebär att man accepterar och respekterar en människa - man är inte ovän.
Sedan behöver man ju inte umgås om man inte vill, men det är en helt annan sak!
Att försöka vara vän med allt och alla, har visat sig vara tufft!
Tufft på ett sådant sätt att man oftare får veta den bittra sanningen...
I Sverige säger vi ofta: "Vad kul att se dig", "Vi måste ses snart!", och "Hur mår du?"...väldigt sällan menar vi dessa saker på riktigt!
Detta innebär ju att när du ger dig in på att försöka bli lite närmre vän med någon och tar någon utav dessa meningar på allvar, så blir det inte roligt om personen ifråga inte menat det!
En annan sak är att vi blivit så beroende utav att få medhörning utav de runt omkring oss, och håller du då inte med så är inte det heller särskilt populärt många gånger!
Så att försöka få världen att bli mer solidarisk och jämställd, krockar många gånger med att försöka va vän med alla - konstigt nog!
Istället får man fler ovänner,och tom fiender! Och du blir utsatt för ett konstigt prov hela tiden - du måste liksom ständigt bevisa att du verkligen tror på solidaritet och jämlikhet!
Några exempel;
- I många år har jag fått höra: "Vem tror du egentligen att du är!"/"Du tror alltid att du är så mycket bättre än alla andra!"
Det sjuka här är ju, att det är precis tvärtom! - Jag tror inte att jag är någon UTAN alla andra, och jag tror definitivt inte att jag är mer värd än någon annan - det är ju precis sådant jag försöker kämpa emot!
- "Vad tycker egentligen din man om att du är feminist?"
- Ja, hade han själv inte varit feminist - dvs, tyckt att jag vore mindre värd än honom bara för att jag inte är man, så hade vi inte varit gifta!
- "Hur kan du vara socialdemokrat när du bor i bostadsrätt och har landställe?"
- Ja, lägenheten är min, och landstället min mans, då vi vill vara lika ekonomiskt starka som individer i vårt äktenskap - men det hör inte hit!
För övrigt är det att vara socialdemokrat att ha en viss människosyn och samhällssyn - inte en boendeform!
Ju mer jag försöker kämpa för att få ett samhälle för alla - där vi alla respekteras och accepteras - desto mer får jag höra att jag är egoist!
Har jag inte stenkoll på precis allting, och gör precis allting rätt så försöker jag bara vara märkvärdig!
Och tillfredsställer jag inte allas behov, på det sätt de själva vill, så bryr jag mig bara om mig själv!
Min slutsats är;
Om min kamp för en miljövänlig, solidarisk, jämställd och jämlik värld - med en trygg framtid för barnen, med rättvisa och jämlika arbetsvillkor - där alla respekteras och accepteras precis som dem är - gör mig till egoist...
Då är jag fan egoist med stolthet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar