Det var så sjukt frustrerande i mångt och mycket!
Du var varken barn eller vuxen - du var något mitt emellan, något som inte riktigt gick att ta på! Det räckte liksom inte riktigt med all förvirring du redan bar på!
Det finns en ny tonårsperiod, fast för folk som är mer vuxna än vad tonåringar är - men minst lika frustrerande och förvirrande.
Jag pratar om "perioden" mellan 26-35 år.
Jag kallar "boxen" 26-35 - för den vuxna tonårsboxen!
Det första, och kanske även största problemet är att vi är så vansinnigt noga - och i stort behov av att just placera in folk/ grupper/kategorier i just boxar!
När du hamnar i denna box är det ofta så att du blir tvungen att vänta på att hamna i nästa box - för att få frihet, möjligheter, samt kunna uppfylla dina drömmar - precis som när du var tonåring!
När du fyllt 20 är du inte längre tonåring, utan vuxen - men en ung vuxen.
Du hamnar i "unga vuxna-boxen", och där är du kvar tills du är 25 år.
När du passerat 25 däremot, så hamnar du i en box som ligger i någon källare/på någon vind/någon överhylla någonstans, och där ligger du oftast och dammar tills du passerat 35!
Mellan 26 och 35 är du varken ungdom, eller tillräckligt vuxen för att ha "tillräcklig" arbetslivserfarenhet, tillräcklig livserfarenhet, tillräcklig kunskap om vem du är - vad du vill - och vad du kan.
Du är varken tillräcklig åt ena eller andra hållet - enligt boxbestämmelserna!
Räcker det inte med att vara tonåring en gång i livet? Är inte livet för kort för en massa korkade förutfattade meningar?
Förr i tiden ansågs du som vuxen i tidiga tonåren och var tvungen att börja arbeta för att försörja dig och din familj.
Idag blir man tydligen vuxen först vid 36 års ålder.
Vore det inte bättre att satsa på individen i sig istället, och faktiskt se den för den han/hon/hen är?
Skulle inte det gynna både individen och dess omgivning?!
Likt en bångstyrig tonåring sätter jag nu ned foten och vägrar att lyssna till dessa tramsregler och förutfattade meningar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar