Hur är gruppen?

Jag tycker det är ganska intressant att många gånger när vi skall förklara för en grupp hur något/några/någon är och fungerar så förklarar vi det oftast ur en och samma synvinkel...Hur blir det om man vänder på det? 
Hur upplevs gruppen?
Gruppen följer massan och har ett gemensamt system och regelverk.

De ställer en väckarklocka som de vaknar till när det är dags att gå upp. De gör sig i ordning, äter frukost och lämnar sitt hem - morgonrutinerna tar näst intill exakt lika lång tid varje gång, och är inget de egentligen behöver tänka så mycket på.
    Sedan hoppar de på samma buss/tbana/tåg som alltid - smälter in i massan, läser sin tidning - helt orubbade av mummel, musik, skratt och trängsel. De är en fisk i det stora stimmet!
Arbetsdagarna går på rutin, man gör varken mer eller mindre än vad som behövs, och förnyelse eller framförande av fler/andra arbetssätt ses som något jobbigt och flummigt.
Tillbaka i hemmet äts middagen så nära samma tid som möjligt, varje dag. En mängd TV-serier följs och kvällarna avslutas sedan med minst 8 timmars sömn - annars blir hela kommande dag förstörd!
Till helgen har man fredagsmys, med oftast samma mat och snacks framför TV`n eller så ser man 3-timmars långa filmer på bio. AW i högljudda lokaler eller någon form utav mingel är också populärt och givande.
I övrigt spenderas mycket av gruppens tid i olika slags köer, med att sitta still och rakryggad bakom ett skrivbord, att ha ett stort behov utav sömn och stillastående träning i ett rum fyllt av andra människor där var och en sköter sitt, tyst, tillsammans.
    De har en inbyggd klocka som ständigt styr och håller koll på vad man gör, och de vet exakt hur lång tid varje sak tar! Och det mest fascinerande är att gruppen alltid tolkar alla uppgifter på exakt samma sätt, och sedan framför det hela snarlikt varandra! Och räkningarna betalas in exakt samma datum varje månad - om du inte lagt allt på autogiro så att du slipper tänka själv!

Vilka är det jag egentligen pratar om?
    Känner "ni" igen er, eller är det för generaliserat?
Det ÄR väldigt generaliserat och fördomsfullt - precis som när ni bedömer hur en person med ADHD är och fungerar! För er kan det vara kaos, främmande och mentalt jobbigt att försöka förstå och följa "oss" i vårt tempo och i våra visioner och utförande - jag förstår det! Men frågan är om "gruppen" förstår hur främmande den kan vara för "oss"?!
    Bara för att vi inte har samma behov utav era basrutiner som ni, betyder inte det att vi inte har några rutiner - vi har rutiner som passar oss!
Vi ingår i gruppen tillsammans med er - men hur klarar ni av att föra en konstruktiv konversation och faktiskt lyckas både tänka och lyssna samtidigt som resten av flocken står och gör samma sak inom samma kvadratmeter?!
    Hur kan ni sitta och läsa en megatjock bok på tbanan samtidigt som en hel Björk-låt produceras runt omkring er?!
    Hur kan ni sova så sjukt jävla mycket, men ändå alltid vara trötta och i behov utav mer sömn?!
    Hur kan ni tycka att det är bekvämt att sitta rakryggad på en stol, med fötterna placerade med exakt 1dm`s mellanrum på golvet - utan att det börjar klia i hela kroppen?!
    Hur kan ni tycka att det mest intressanta och kreativa föreläsningssättet är att stå som en pinne, rakt upp och ned och föra envägskommunikation tillsammans med brutalt mycket text?!
    Hur kan ni sitta stilla i en biostol med litet benutrymme 3 timmar i sträck och fortfarande förstå handlingen på vita duken - så länge ni har cola och popcorn?!
    Hur kan ni alltid förstå vad ni i gruppen säger och menar - medans se ut som frågetecken när vi, tusen år innan, sagt exakt samma sak - talar vi inte samma språk?!
Och hur kan ni alltid bedömma en uppgift på exakt samma sätt och välja snarlik redovisningsform?! - Vart finns dessa oskrivna regler och facit?!
Vart finns rymden bakom orden och meningarna?! Varför kan man inte blanda? Är vi inte kända för att gilla lagom?!
Det är inget fel på gruppen - det är inget fel på oss heller! Därför är det farligt att generalisera!
Vi gör samma saker - vi har behov utav samma saker - skillnaden är bara att mängden inom vardera område skiljer sig! Likaså utförandet och tempot.
Vi är inte annorlunda - inte ni heller - vi är bara väldigt främmande för varandra, men det är just våra skillnader som kan bli vår största styrka - tillsammans!
<3

Vad fan sysslar vi med?!

Vilket årtionde har vi egentligen stannat på?!

Om vi verkligen vill framåt - om vi verkligen vill uppnå målet - då måste vi vakna NU - agera, och modernisera oss!
    Allt handlar i grunden om vår människosyn. Om vi verkligen vill ha ett samhälle för alla så måste vi också se och höra alla.
Vi skulle idag, aldrig någonsin, acceptera att kvinnor inte skulle få rösta, att män inte är föräldralediga, att homosexualitet är olagligt. MEN, vi accepterar att individualiseringen krossat vår starka gemenskap och nu fortsätter att styra vårt samhälle. Att klasskillnaderna ständigt växer, att kvinnan fortfarande är betydligt mer mindre värd än mannen och det värsta utav allt - att den enskilde människans enda liv på jorden inte är värt en andra chans!
    Fattar vi inte att dessa frågor motsvarar den modernisering och utveckling våra förfäder en gång drev igenom, som t.ex. allmän rösträtt?
Enda skillnaderna är att punkterna på dagordningen bytts ut mot nya punkter, då tiden går framåt, samt att de drev igenom kampen tillsammans, medans vi bara står och tittar på!
Har vi glömt bort hur man gör, eller vad är det frågan om?
    I åtta års tid har man klagat på hur det borgerliga styret förstört vårt samhälle, ändå lever vi nu som om borgerligheten vore det enda rätta! Individualiseringen verkar ha etsat sig fast i våra hjärnor, och kommer att vara här för att stanna om vi inte börjar reagera och agerar!
Vi litar helt och hållet på att det kollektiv och den styrka, våra förfäder en gång byggde upp och fajtades för, skall skydda oss, sammansvetsa oss, och föra oss framåt. Historien är en stark och viktig grund, men det är inte den som utvecklar oss och för oss framåt - det är aktivism och kamp - något vi mer eller mindre lagt på hyllan!
På våra förfäders tid fegade man inte ur - oavsett vad som stod på spel! Sket det sig gick kollektivet ihop, stöttade och hjälptes åt!
    Idag handlar det för många om karriär, att mätta sin egen mage, och skapa sin egen trygghet. Står detta på spel, skyddar vi först och främst oss själva - klappar de modiga på axeln och går vidare. På detta sätt dödar vi inte bara det vi en gång byggt upp och kämpat för tillsammans, vi dödar även vår utveckling och framtid.
Kampen måste ständigt vara vid liv för att leva vidare! Den är som en brasa som måste brinna - utan dess glöd tappar vi kraft, förståelse, motivation, och insikt! Det är inte konstigt att folk inte förstår!
Vi har satt oss i borgarnas knä och blivit ett regelverk där inte alla får vara med!
För att ha en chans att kunna utvecklas och kunna gå framåt, så måste man förstå vikten utav det hela - man måste känna det i kroppen! Det räcker inte med bara ord!
    Saker som Allas lika värde, jämställdhet, feminism och solidaritet är saker samtliga färger i palettplattan kan stava till, men alla kan inte känna dem. Vi kan känna dem och vi har känt dem - vi måste börja göra detta igen!
Ett samhälle blir aldrig ett samhälle utan ett starkt kollektiv - då blir det endast ett geografiskt område! Vilket vill vi ha?
Lilla Sverige har varit känt i hela världen - känt för sin demokrati, yttrandefrihet, välfärd och allas lika värde. Detta då vi haft en vision, ett mål, en längtan, en strävan efter något stort, vackert och betydelsefullt!
    Idag ägnar vi oss åt regler för regler, utdragna utredningar och miljontals utav analyseringar - saker som i sin tur leder till miljontals utav diskrimineringar - något vi påstår oss inte vilja ha!
Hur kommer det sig då att frustrationen ständigt växer i vårt samhälle? Att skillnaderna oss emellan ökar? Att diskrimineringen växer? Att fientligheten blir större, och att kriminaliteten blir värre och värre?
    Individualiseringen har skapat en stor egoistisk drivkraft hos folk. Idag handlar det om att rädda sitt eget skinn, sköta sig själv och skita i alla andra! Detta gör att alla inte får plats, inte får vara med, att överlevnaden hamnar i gungning. Detta leder till frustration som i sin tur leder till panik och hat! Vi låter det fortsätta och står sedan förvirrade och undrar vad fan det är som händer!
    Som lösning på det hela skapar vi fler utredningar, fler regler och stramar åt varandra med känslomässiga kattstrypare! Utöver detta så ökar vi pressen och stressen från brutal till absurd, i tron på att om folk vet att de endast har en chans i livet så kommer de att ta den!
Är det verkligen så enkelt? Och vad händer då med fajten? Klart som fan att ingen vågar känna efter och agera på riktigt!
För 129 år sedan hamnade en arbetande fighter vid namn August Palm i fängelse då han kämpade för det kollektiva samhället, och han var inte den enda!
    I sin cell fortsatte han att driva aktivism, att mobilisera, att få folk att gå ihop. Likaså efter att han kommit ut. Idag sätts folk på pottan för en p-bot eller en betalningsanmärkning, och höjer du rösten alltför mycket och har allför stora visioner kan du få sota därefter - ENSAM!
Idag tror vi på att svälja skiten, sopa under mattan, på ordning och reda i form av byråkratiska regler anpassade efter normen, och hamnar du i skiten skall du stå ut med att vänta, kanske 1-2 år, tills dess att just den utredning du är i behov utav för individuell överlevnad skall bli klar. Under tiden skall du sitta tyst, snällt och vänta, och gör du inte det kan detta få konsekvenser som saboterar hela din framtid - alla dina visioner och drömmar! Följer du inte regelverket kan du glömma en andra chans - ditt enda liv på jorden handlar inte om att leva, att utvecklas, förverkliga, skapa och uppfylla - det handlar om att anpassa sig till normen - normen vi påstår oss hata!
Jag frågar mig bröder, systrar - medmänniskor..
VAD FAN SYSSLAR VI MED?!

Somewhere in between

Idag blir jag ett år äldre - äldre än igår, men fortfarande jag - likaså imorrn!
    Det är intressant det här med ålder tycker jag - eller egentligen tycker jag att det här med ålder är ganska så ointressant, men det är intressant att det är så betydelsefullt för så många, och inom många områden - på olika sätt och vis.
I högstadiet började jag att längta efter att bli vuxen - till friheten, självständigheten och till att leva så som jag ville - där jag ville. Många vuxna sa även att allt skulle bli så mycket lättare som vuxen - man bör tänka på vad man säger till barn tycker jag! Trots att jag då var omkring 15-16 år så var det ju barn jag ändå var, trots att jag själv inte tyckte att jag var det. Jag tyckte inte att jag var vuxen heller, utan somewhere in between - tonåring.
När jag sedan passerat 20 så började jag att längta till att bli 40 - till friheten, respekten och acceptansen - för att bli sedd, hörd och få göra det jag ville.
    Jag har länge undrat varför så många - så ofta, saknar att vara ung! Jag har varit ung i hela mitt liv, och ständigt längtat framåt! I sju års tid har jag inte ens pratat om min ålder för att jag inte velat vara just ung. Jag har alltid velat vara jag - oavsett hur många jordvarv runt solen jag upplevt!
Nu har jag börjat, både märka och känna av, att ungdomen börjar hamna bakom mig. Det är konstigt hur något man levt i, under hela sitt liv, helt plötsligt börjar bli ett minne blott. Nu menar inte jag att jag börjar bli gammal - det är jag fortfarande väldigt långt ifrån - jag är bara på väg vidare - längre fram. Men det sjuka är att jag som nyss var vuxen, som nyss var ung - nu verkar vara tonåring på nytt! Nu menar inte jag att jag på något sätt gått bakåt i varken utveckling eller tid, utan förra gången när jag var tonåring så var jag det inom "barnboxen", nu är jag det inom "vuxenboxen".
    Vi är väldigt bra att placera in varandra i olika fack inom detta släkte - människan, och det är precis som om man inte vetat vart man skall göra av folk som är i den tidsaxeln jag befinner mig i just nu.
Jag är för ung, men samtidigt för gammal...
    Jag är för gammal för de unga, och för ung för de äldre. För mig personligen spelar detta ingen roll, och det vore väldigt skönt om det också kunde få vara så rent allmänt.
Vi lever i en tid där indelande regerar - ålder, kön, size, läggning, klass, ursprung, yrkesgrupp, civilstatus, boendeform etc etc - vi måste ständigt dela upp oss och skilja oss ifrån varandra. Ändå vill vi alla bli lika respekterade, vara lika mycket värda, och ha samma rättigheter som varandra. Allt indelande saboterar denna dröm, detta mål - samhället.
Som ung skall du passa på att göra misstag, som äldre skall du ha slagit dig till ro och kommit någonstans i ditt liv - som gammal skall du vara nöjd.
Ändå kan det ibland kännas som om det vore riktigt skönt att bara få sätta sig ned och leka med Barbie för en dag!;)
    Men oavsett inom vilken/vilka av dessa boxar, du tvingats befinna dig i, så skall du ha ofantligt mycket erfarenhet, meriter och utbildning i ditt bagage. Du skall följa normen! Men är detta EGENTLIGEN normen?
Nej - med dessa krav och begär omfattas endast eliten utav normen - de som infinner sig i fel box, eller inte uppfyller samtliga krav sållas bort - diskrimineras.
För mig handlar livet om att lära sig så mycket som möjligt, och att försöka uppfylla sina mål och eftersträvanden.
    Erfarenheter får vi hela tiden under livets gång - mer eller mindre och på olika sätt, inom olika områden - oavsett boxar!
För mig kommer det alltid att vara viktigt att kämpa för det man vill uppnå eller vill förändra - oavsett skede - oavsett arkivbox.
Min vision kommer alltid att handla om en kollektiv jämställdhet, gemenskap, samhörighet, glädje. Ett samhället där alla får bo och gro.
    Det finns ingen kategorisering i världen som kan ändra på detta - det är JAG!

Somewhere in between I will find my way home. But it has to be outside the box...