Vilket årtionde har vi egentligen stannat på?!
Om vi verkligen vill framåt - om vi verkligen vill uppnå målet - då måste vi vakna NU - agera, och modernisera oss!
Allt handlar i grunden om vår människosyn. Om vi verkligen vill ha ett samhälle för alla så måste vi också se och höra alla.
Vi skulle idag, aldrig någonsin, acceptera att kvinnor inte skulle få rösta, att män inte är föräldralediga, att homosexualitet är olagligt. MEN, vi accepterar att individualiseringen krossat vår starka gemenskap och nu fortsätter att styra vårt samhälle. Att klasskillnaderna ständigt växer, att kvinnan fortfarande är betydligt mer mindre värd än mannen och det värsta utav allt - att den enskilde människans enda liv på jorden inte är värt en andra chans!
Fattar vi inte att dessa frågor motsvarar den modernisering och utveckling våra förfäder en gång drev igenom, som t.ex. allmän rösträtt?
Enda skillnaderna är att punkterna på dagordningen bytts ut mot nya punkter, då tiden går framåt, samt att de drev igenom kampen tillsammans, medans vi bara står och tittar på!
Har vi glömt bort hur man gör, eller vad är det frågan om?
I åtta års tid har man klagat på hur det borgerliga styret förstört vårt samhälle, ändå lever vi nu som om borgerligheten vore det enda rätta! Individualiseringen verkar ha etsat sig fast i våra hjärnor, och kommer att vara här för att stanna om vi inte börjar reagera och agerar!
Vi litar helt och hållet på att det kollektiv och den styrka, våra förfäder en gång byggde upp och fajtades för, skall skydda oss, sammansvetsa oss, och föra oss framåt. Historien är en stark och viktig grund, men det är inte den som utvecklar oss och för oss framåt - det är aktivism och kamp - något vi mer eller mindre lagt på hyllan!
På våra förfäders tid fegade man inte ur - oavsett vad som stod på spel! Sket det sig gick kollektivet ihop, stöttade och hjälptes åt!
Idag handlar det för många om karriär, att mätta sin egen mage, och skapa sin egen trygghet. Står detta på spel, skyddar vi först och främst oss själva - klappar de modiga på axeln och går vidare. På detta sätt dödar vi inte bara det vi en gång byggt upp och kämpat för tillsammans, vi dödar även vår utveckling och framtid.
Kampen måste ständigt vara vid liv för att leva vidare! Den är som en brasa som måste brinna - utan dess glöd tappar vi kraft, förståelse, motivation, och insikt! Det är inte konstigt att folk inte förstår!
Vi har satt oss i borgarnas knä och blivit ett regelverk där inte alla får vara med!
För att ha en chans att kunna utvecklas och kunna gå framåt, så måste man förstå vikten utav det hela - man måste känna det i kroppen! Det räcker inte med bara ord!
Saker som Allas lika värde, jämställdhet, feminism och solidaritet är saker samtliga färger i palettplattan kan stava till, men alla kan inte känna dem. Vi kan känna dem och vi har känt dem - vi måste börja göra detta igen!
Ett samhälle blir aldrig ett samhälle utan ett starkt kollektiv - då blir det endast ett geografiskt område! Vilket vill vi ha?
Lilla Sverige har varit känt i hela världen - känt för sin demokrati, yttrandefrihet, välfärd och allas lika värde. Detta då vi haft en vision, ett mål, en längtan, en strävan efter något stort, vackert och betydelsefullt!
Idag ägnar vi oss åt regler för regler, utdragna utredningar och miljontals utav analyseringar - saker som i sin tur leder till miljontals utav diskrimineringar - något vi påstår oss inte vilja ha!
Hur kommer det sig då att frustrationen ständigt växer i vårt samhälle? Att skillnaderna oss emellan ökar? Att diskrimineringen växer? Att fientligheten blir större, och att kriminaliteten blir värre och värre?
Individualiseringen har skapat en stor egoistisk drivkraft hos folk. Idag handlar det om att rädda sitt eget skinn, sköta sig själv och skita i alla andra! Detta gör att alla inte får plats, inte får vara med, att överlevnaden hamnar i gungning. Detta leder till frustration som i sin tur leder till panik och hat! Vi låter det fortsätta och står sedan förvirrade och undrar vad fan det är som händer!
Som lösning på det hela skapar vi fler utredningar, fler regler och stramar åt varandra med känslomässiga kattstrypare! Utöver detta så ökar vi pressen och stressen från brutal till absurd, i tron på att om folk vet att de endast har en chans i livet så kommer de att ta den!
Är det verkligen så enkelt? Och vad händer då med fajten? Klart som fan att ingen vågar känna efter och agera på riktigt!
För 129 år sedan hamnade en arbetande fighter vid namn August Palm i fängelse då han kämpade för det kollektiva samhället, och han var inte den enda!
I sin cell fortsatte han att driva aktivism, att mobilisera, att få folk att gå ihop. Likaså efter att han kommit ut. Idag sätts folk på pottan för en p-bot eller en betalningsanmärkning, och höjer du rösten alltför mycket och har allför stora visioner kan du få sota därefter - ENSAM!
Idag tror vi på att svälja skiten, sopa under mattan, på ordning och reda i form av byråkratiska regler anpassade efter normen, och hamnar du i skiten skall du stå ut med att vänta, kanske 1-2 år, tills dess att just den utredning du är i behov utav för individuell överlevnad skall bli klar. Under tiden skall du sitta tyst, snällt och vänta, och gör du inte det kan detta få konsekvenser som saboterar hela din framtid - alla dina visioner och drömmar! Följer du inte regelverket kan du glömma en andra chans - ditt enda liv på jorden handlar inte om att leva, att utvecklas, förverkliga, skapa och uppfylla - det handlar om att anpassa sig till normen - normen vi påstår oss hata!
Jag frågar mig bröder, systrar - medmänniskor..
VAD FAN SYSSLAR VI MED?!
Allt handlar i grunden om vår människosyn. Om vi verkligen vill ha ett samhälle för alla så måste vi också se och höra alla.
Vi skulle idag, aldrig någonsin, acceptera att kvinnor inte skulle få rösta, att män inte är föräldralediga, att homosexualitet är olagligt. MEN, vi accepterar att individualiseringen krossat vår starka gemenskap och nu fortsätter att styra vårt samhälle. Att klasskillnaderna ständigt växer, att kvinnan fortfarande är betydligt mer mindre värd än mannen och det värsta utav allt - att den enskilde människans enda liv på jorden inte är värt en andra chans!
Fattar vi inte att dessa frågor motsvarar den modernisering och utveckling våra förfäder en gång drev igenom, som t.ex. allmän rösträtt?
Enda skillnaderna är att punkterna på dagordningen bytts ut mot nya punkter, då tiden går framåt, samt att de drev igenom kampen tillsammans, medans vi bara står och tittar på!
Har vi glömt bort hur man gör, eller vad är det frågan om?
I åtta års tid har man klagat på hur det borgerliga styret förstört vårt samhälle, ändå lever vi nu som om borgerligheten vore det enda rätta! Individualiseringen verkar ha etsat sig fast i våra hjärnor, och kommer att vara här för att stanna om vi inte börjar reagera och agerar!
Vi litar helt och hållet på att det kollektiv och den styrka, våra förfäder en gång byggde upp och fajtades för, skall skydda oss, sammansvetsa oss, och föra oss framåt. Historien är en stark och viktig grund, men det är inte den som utvecklar oss och för oss framåt - det är aktivism och kamp - något vi mer eller mindre lagt på hyllan!
På våra förfäders tid fegade man inte ur - oavsett vad som stod på spel! Sket det sig gick kollektivet ihop, stöttade och hjälptes åt!
Idag handlar det för många om karriär, att mätta sin egen mage, och skapa sin egen trygghet. Står detta på spel, skyddar vi först och främst oss själva - klappar de modiga på axeln och går vidare. På detta sätt dödar vi inte bara det vi en gång byggt upp och kämpat för tillsammans, vi dödar även vår utveckling och framtid.
Kampen måste ständigt vara vid liv för att leva vidare! Den är som en brasa som måste brinna - utan dess glöd tappar vi kraft, förståelse, motivation, och insikt! Det är inte konstigt att folk inte förstår!
Vi har satt oss i borgarnas knä och blivit ett regelverk där inte alla får vara med!
För att ha en chans att kunna utvecklas och kunna gå framåt, så måste man förstå vikten utav det hela - man måste känna det i kroppen! Det räcker inte med bara ord!
Saker som Allas lika värde, jämställdhet, feminism och solidaritet är saker samtliga färger i palettplattan kan stava till, men alla kan inte känna dem. Vi kan känna dem och vi har känt dem - vi måste börja göra detta igen!
Ett samhälle blir aldrig ett samhälle utan ett starkt kollektiv - då blir det endast ett geografiskt område! Vilket vill vi ha?
Lilla Sverige har varit känt i hela världen - känt för sin demokrati, yttrandefrihet, välfärd och allas lika värde. Detta då vi haft en vision, ett mål, en längtan, en strävan efter något stort, vackert och betydelsefullt!
Idag ägnar vi oss åt regler för regler, utdragna utredningar och miljontals utav analyseringar - saker som i sin tur leder till miljontals utav diskrimineringar - något vi påstår oss inte vilja ha!
Hur kommer det sig då att frustrationen ständigt växer i vårt samhälle? Att skillnaderna oss emellan ökar? Att diskrimineringen växer? Att fientligheten blir större, och att kriminaliteten blir värre och värre?
Individualiseringen har skapat en stor egoistisk drivkraft hos folk. Idag handlar det om att rädda sitt eget skinn, sköta sig själv och skita i alla andra! Detta gör att alla inte får plats, inte får vara med, att överlevnaden hamnar i gungning. Detta leder till frustration som i sin tur leder till panik och hat! Vi låter det fortsätta och står sedan förvirrade och undrar vad fan det är som händer!
Som lösning på det hela skapar vi fler utredningar, fler regler och stramar åt varandra med känslomässiga kattstrypare! Utöver detta så ökar vi pressen och stressen från brutal till absurd, i tron på att om folk vet att de endast har en chans i livet så kommer de att ta den!
Är det verkligen så enkelt? Och vad händer då med fajten? Klart som fan att ingen vågar känna efter och agera på riktigt!
För 129 år sedan hamnade en arbetande fighter vid namn August Palm i fängelse då han kämpade för det kollektiva samhället, och han var inte den enda!
I sin cell fortsatte han att driva aktivism, att mobilisera, att få folk att gå ihop. Likaså efter att han kommit ut. Idag sätts folk på pottan för en p-bot eller en betalningsanmärkning, och höjer du rösten alltför mycket och har allför stora visioner kan du få sota därefter - ENSAM!
Idag tror vi på att svälja skiten, sopa under mattan, på ordning och reda i form av byråkratiska regler anpassade efter normen, och hamnar du i skiten skall du stå ut med att vänta, kanske 1-2 år, tills dess att just den utredning du är i behov utav för individuell överlevnad skall bli klar. Under tiden skall du sitta tyst, snällt och vänta, och gör du inte det kan detta få konsekvenser som saboterar hela din framtid - alla dina visioner och drömmar! Följer du inte regelverket kan du glömma en andra chans - ditt enda liv på jorden handlar inte om att leva, att utvecklas, förverkliga, skapa och uppfylla - det handlar om att anpassa sig till normen - normen vi påstår oss hata!
Jag frågar mig bröder, systrar - medmänniskor..
VAD FAN SYSSLAR VI MED?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar