Sluta kidnappa mitt barn!

Innan man får barn så är det en massa människor som känner att de har ett stort behov av att berätta hur det är, hur livet kommer att förändras (för en del tydligen även försämras), hur en själv kommer att bli någon annan och bla bla bla. Denna del tyckte jag var otroligt utjatande och jobbig att ständigt behöva lyssna på som ett snällt litet barn som förväntades att tacka för den vises råd!
    Den ende person jag själv ställde frågan "Hur är det att ha barn?" berättade något oerhört intressant men också skrämmande för mig! Det har visat sig att hon heller inte var den ende att ha tvingats uppleva detta – tvärtom har jag sett andra vänner skriva om liknande händelser på Facebook...

När en bebis sätts till världen så händer det en massa saker hos vuxna människor. Det händer en hel del för oss som blir föräldrar, men även för övriga vuxna i vår och vårt barns omgivning. Min vän berättade för mig, den där gången på första maj att skrämmande många verkade se hennes barn som en sak – något man bara kunde låna, plocka upp och hämta när man vill och få pussa på som man själv tycker, vill och känner. Det där sistnämnda såg jag en annan vän skriva något brutalt om på Facebook när någon hade kommit fram och pussat hennes barn på munnen i vagnen!
    Thobbe sa något väldigt smart och intressant för några dagar sedan. Han sa att vår lille son är så otroligt beroende av oss, då han varken kan sitta, stå, gå, säga vad han vill eller säga ifrån. Han är beroende av att vi två ständigt försöker tolka hans vilja och behov och att vi skyddar honom. Han lägger sitt liv i våra händer och han gör detta med tillit – för att han måste göra det. Det är väl också därför man som förälder har en del specialinbyggda finesser, så som att känna igen sitt barns skrik och gråt, att vara överbeskyddande, att ständigt vara orolig etc etc. Detta är saker som ingen ser som något nytt eller konstigt – tvärtom så känner alla till dessa specialinbyggda finesser, oavsett om man själv har barn eller inte. Men ändå så är det så otroligt många människor som inte förstår att man inte bör kidnappa någon annans barn, eller sätta sina läppar mot dennes hud!

Det är mitt barn – fast jag äger honom inte. Jag har ansvaret för honom och det är min skyldighet att ta hand om honom och uppfostra honom till en bra människa – men jag får aldrig glömma att han är en egen individ. Jag pussar på mitt barn för att jag älskar honom – så gör även hans pappa och hans storebror, katten Gregge. Det är inget konstigt – tvärtom är det hälsosamt och viktigt – något alla djurarter gör. Det kommer att komma en dag då jag och Thobbe inte längre kommer att få pussa på Jiro – varken på kinderna, händerna eller fötterna, där vi oftast pussar honom (på munnen pussar vi faktiskt inte honom!). Men det kommer aldrig att komma en dag då övriga befolkningen får pussa på honom och skulle någon pussa honom på munnen så skulle jag gå i taket!
    Jag är inte världens mest överbeskyddade morsa och jag tycker inte att det roligaste samtalsämnet i världen är spya och bajs! Tvärtom så har jag inga problem med att lämna över mitt barn i en famn tillhörande hans Gudföräldrar, far- och morföräldrar, släkt, vänner och kollegor – jag tror att det både är jätteviktigt och nyttigt att faktiskt kunna göra detta! MEN, det betyder inte att man bara kan ta upp mitt barn och gå iväg med honom – det är faktiskt inte ok och detta händer fan jämt, så ibland vågar jag inte ens släppa honom ur min famn och lägga ned honom. För det slår aldrig fel! Har man folk hemma/är hemma hos någon och lägger ned honom i hans säng/vagn så hinner man fan inte mer än att vända ryggen till så är sängen/vagnen tom! Någon har plockat upp honom, vandrat iväg och börjat gosa. När jag sedan konfronterar det hela så får man svar som "Han var ledsen"/"Han grät"/"han kände sig ensam"/"han behövde närhet". Som förälder så får man tidigt lära sig att man har den otroliga förmågan att kunna känna igen sitt barns skrik och gråt på hundra mils avstånd! Om det så är en hel barnfarm i närheten så känner man igen sitt eget barns ljud! Och är det några som känner sitt eget barn bäst (i de allra flesta fall) så är det just barnets föräldrar.
    Det absolut värsta är när detta händer i större folkmassor, som till exempel på Jiros dop. Vi tog in barnvagnen i lokalen och parkerade den centrerat i rummet. Detta för att alla gäster skulle ha samma chans till att kunna gå förbi och titta på det lilla dopbarnet och kanske ta en bild på honom. Jiro gillar dessutom surr ifrån större folkmassor och sover då allra bäst. Vi hade även sett till att jag och Thobbe hade våra platser precis intill denna centrerade plats där barnvagnen stod – men låg Jiro något i vagnen? I sådana fall max 2-5 minuter på en hel eftermiddag!
Vi var 85 personer och mitt första fokus var att jag i alla fall skulle försöka hinna heja på alla. Det fokuset gick blixtsnabbt över till att leta efter mitt barn som ständigt var i någons famn – majoriteten av tiden visste jag inte ens vart han var och hade smått panik! När vi sedan fick tillbaka honom så luktade han parfym, rakvatten och rök.
    Ingen skulle göra så med en vuxen människa och ytterst få skulle nog våga göra så med en hund – men en bebis är det tydligen ok att knycka så fort man får chansen. Alla vill bara visa kärlek och det skall man vara glad och tacksam över!
    Förra helgen fyllde jag år och det var så otroligt skönt, roligt och givande när några vänner kom över för att umgås med mig och Thobbe för att sedan allihop tillsammans gå till Kellys och fira. Tiden hemma hos oss var det ingen som försökte springa iväg med Jiro och ingen ville prata spyor och bajs – de ville prata med oss om vårt och deras liv!;)

Nej, likt som en hund så frågar man "ägarna" om det är ok att lyfta upp någons bebis – och det är verkligen aldrig ok att gå iväg med någon annans barn!
    Är det något vi i modern tid vet så är det att barndomen är otroligt viktig, så låt då föräldrarna få fokusera ordentligt på denna tid. Detta gäller även när det gäller leksaker, dagliga rutiner och åsikter! Jag har chattat en del med en barndomsvän ifrån mellanstadiet (riktigt kul att prata och diskutera efter så lång tid) på sista tiden. Vi har bland annat pratat om jämställdhet, vegetarisk mat, mor- och farföräldrar, att tiderna förändras och om leksaker. Idag äter inte alla barn kött, alla föräldrar uppfostrar inte sina barn utifrån någon viss köns-mall och alla föräldrar vill inte att ens barn skall leka med alla slags leksaker.
    Jag vill att Jiro skall äta både vegetariskt och kött, att han skall uppfostras jämställt och inte på något särskilt sätt bara för att han är pojke och jag vill definitivt inte att han skall leka med leksaksvapen! Detta är något som jag och Thobbe ansvarar för och som vi har i uppgift att kompromissa kring och det vi kommer fram till, under resans gång, är något andra vuxna glatt får acceptera!;)

Jag och Jiro på Bommersvik