Människor kan göra varandra riktigt illa – både med flit och omedvetet.
Det gör ont när någon skadar eller sårar en psykiskt och känslomässigt och det kan göra ännu mer ont om personen ifråga har, eller skulle kunna ha, en viktig roll i ens liv.
Man brukar säga att man skall vara glad om man har flera personer med sådana där viktiga roller, i ens liv. Detta då det finns så många som står helt utan. Men egentligen så är det inte rollerna som är det viktiga – det är hur man behandlar varandra, vilket band man byggt upp, vilket stöd man ger och får och vilken respekt och tillit som finns i relationen. En sådan relation är värd så mycket mer än en kontakt med någon som innehar en titel, där relationen inte är annat än just detta – två titlar jämte varandra.
Jag tror nämligen att alla människor behöver någon som stöttar en, i vått och torrt! Någon som är stolt över, alltid pushar en och som intresserar sig för ens liv, mål och händelser. Någon som vet vad man gör och sysslar med. En person utöver en eventuell livskamrat. För mig var denna person min mormor.
Min mormor var alltid stolt över mig och skröt ofta om mig – men hon kunde också säga åt mig när hon tyckte att jag gjort något fel eller tänkte galet! Hon intresserade sig för allt jag gjorde, hejjade på mig och var alltid mitt personliga stöd. Efter hennes död blev det smärtsamt tomt. Hon hade en titel, fast egentligen var dem betydligt fler än en. Det var titlar min man varken kan eller ska ta sig an – även fast han är min bästavän, livskamrat, min partner in crime och stöttepelare!
Precis lika mycket som man behöver bra och viktiga personer i ens liv, så behöver man också sålla bort dem som bara skadar och mörkar ned.
Jag är en sådan person som kan bli sjukt ledsen när någon, riktigt nära som ytlig bekant, tar bort mig som vän på Facebook. Då vill jag förstå och veta varför! Jag själv har nämligen endast tagit bort någon vid ett enda tillfälle, vilket var nyligen – då jag helt enkelt mådde för dåligt av attityden i denna relation. Annars tar jag ALDRIG bort någon!
Men det gör ju såklart liite extra ont när någon med en roll, som kan vara en viktig sådan, tar bort en på Facebook. Nu är detta inget som hänt nyligen, utan det var några år sedan. Men just i detta fall så har jag inte kunnat släppa det, för jag har inte lyckats förstå och det gör fortfarande ont att personen som innehar denna, traditionellt viktiga roll, gjort på detta sätt.
Även fast det nu är länge sedan så är jag fortfarande förvånad – samtidigt som jag inte är det. Vi har nämligen aldrig haft någon riktigt tajt relation och jag har alltid känt att jag antingen behövt prestera, intressera eller underhålla på något sätt för att få uppmärksamhet, intresse, stöd och kärlek. Och det gör ont i mig när jag säger det. Ont för att jag får dåligt samvete av att känna på detta sätt! Är det något denna relation alltid har bidragit med så är det just dåligt samvete och kontroll. Vi har nämligen en extremt gles, kall och turbulent kontakt, sedan långt tillbaka. Vi har även avslutat den helt många gånger. Men just nu är det så att vid minsta kontakt så blir hela min värld en virvelvind – jag får ett stålhjärta i bröstet som snurrar runt och skär sönder inuti. Jag blir en liten flicka med dåligt självförtroende och vill bara gå in i en osynlig dörr i väggen...
Titlarna är viktiga men relationens innehåll, uppbyggnad och konsistens är långt ifrån hälsosam och human. Jag är ledsen, men jag orkar inte mer nu! Jag har nu själv en viktig titel att försöka leva upp till – fylla med innehåll och bygga upp tillsammans med min partner.
Jag måste få leva mitt liv nu och jag måste få försöka vara en bra förebild, stöttepelare och målsman, och det kommer jag inte att kunna vara fullt ut om jag gång på gång skall tvingas in i dessa tornados av mörker, förvirring, aggression och sorg.
Det kommer alltid göra ont inom mig av saknad av dessa två titlar, men det måste tyvärr bli på detta sätt – för mig och min familjs skull!
Det gör ont när någon skadar eller sårar en psykiskt och känslomässigt och det kan göra ännu mer ont om personen ifråga har, eller skulle kunna ha, en viktig roll i ens liv.
Man brukar säga att man skall vara glad om man har flera personer med sådana där viktiga roller, i ens liv. Detta då det finns så många som står helt utan. Men egentligen så är det inte rollerna som är det viktiga – det är hur man behandlar varandra, vilket band man byggt upp, vilket stöd man ger och får och vilken respekt och tillit som finns i relationen. En sådan relation är värd så mycket mer än en kontakt med någon som innehar en titel, där relationen inte är annat än just detta – två titlar jämte varandra.
Jag tror nämligen att alla människor behöver någon som stöttar en, i vått och torrt! Någon som är stolt över, alltid pushar en och som intresserar sig för ens liv, mål och händelser. Någon som vet vad man gör och sysslar med. En person utöver en eventuell livskamrat. För mig var denna person min mormor.
Min mormor var alltid stolt över mig och skröt ofta om mig – men hon kunde också säga åt mig när hon tyckte att jag gjort något fel eller tänkte galet! Hon intresserade sig för allt jag gjorde, hejjade på mig och var alltid mitt personliga stöd. Efter hennes död blev det smärtsamt tomt. Hon hade en titel, fast egentligen var dem betydligt fler än en. Det var titlar min man varken kan eller ska ta sig an – även fast han är min bästavän, livskamrat, min partner in crime och stöttepelare!
Precis lika mycket som man behöver bra och viktiga personer i ens liv, så behöver man också sålla bort dem som bara skadar och mörkar ned.
Jag är en sådan person som kan bli sjukt ledsen när någon, riktigt nära som ytlig bekant, tar bort mig som vän på Facebook. Då vill jag förstå och veta varför! Jag själv har nämligen endast tagit bort någon vid ett enda tillfälle, vilket var nyligen – då jag helt enkelt mådde för dåligt av attityden i denna relation. Annars tar jag ALDRIG bort någon!
Men det gör ju såklart liite extra ont när någon med en roll, som kan vara en viktig sådan, tar bort en på Facebook. Nu är detta inget som hänt nyligen, utan det var några år sedan. Men just i detta fall så har jag inte kunnat släppa det, för jag har inte lyckats förstå och det gör fortfarande ont att personen som innehar denna, traditionellt viktiga roll, gjort på detta sätt.
Även fast det nu är länge sedan så är jag fortfarande förvånad – samtidigt som jag inte är det. Vi har nämligen aldrig haft någon riktigt tajt relation och jag har alltid känt att jag antingen behövt prestera, intressera eller underhålla på något sätt för att få uppmärksamhet, intresse, stöd och kärlek. Och det gör ont i mig när jag säger det. Ont för att jag får dåligt samvete av att känna på detta sätt! Är det något denna relation alltid har bidragit med så är det just dåligt samvete och kontroll. Vi har nämligen en extremt gles, kall och turbulent kontakt, sedan långt tillbaka. Vi har även avslutat den helt många gånger. Men just nu är det så att vid minsta kontakt så blir hela min värld en virvelvind – jag får ett stålhjärta i bröstet som snurrar runt och skär sönder inuti. Jag blir en liten flicka med dåligt självförtroende och vill bara gå in i en osynlig dörr i väggen...
Titlarna är viktiga men relationens innehåll, uppbyggnad och konsistens är långt ifrån hälsosam och human. Jag är ledsen, men jag orkar inte mer nu! Jag har nu själv en viktig titel att försöka leva upp till – fylla med innehåll och bygga upp tillsammans med min partner.
Jag måste få leva mitt liv nu och jag måste få försöka vara en bra förebild, stöttepelare och målsman, och det kommer jag inte att kunna vara fullt ut om jag gång på gång skall tvingas in i dessa tornados av mörker, förvirring, aggression och sorg.
Det kommer alltid göra ont inom mig av saknad av dessa två titlar, men det måste tyvärr bli på detta sätt – för mig och min familjs skull!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar