På onsdag blir vår son Jiro hela sju månader, vilket innebär att vi varit föräldrar lika länge och att Thobbe har varit föräldraledig lika länge!
Redan när vi precis fått reda på att vi var gravida så pratade vi om hur vi skulle lägga upp föräldraledigheten. Vi hade pratat om det innan dess, flera gånger, men det var först då som det blev en mer verklig diskussion som sedan även ansöktes och slutligen blev till verklighet!;) Jag ville jobba och Thobbe ville vara hemma – hade inte våra viljor sett ut på detta sätt och varit så pass olika så vet jag faktiskt inte om vi hade haft barn idag.
Thobbe är en betydligt mer "hemma-person" än vad jag är – jag skulle aldrig klara av att "gå hemma" i flera månader, det är bara sådan jag är!
Jag jobbade min sista arbetsdag på torsdagen och på måndagen gjordes vårt planerade kejsarsnitt – jag och Thobbe var sedan hemma i tre veckor tillsammans innan jag var tillbaka på jobbet på full tid igen och Thobbe var hemma på full tid. Så har det sett ut sedan dess och det funkar jättebra för oss!!!
Det är klart att jag saknar Jiro – man saknar väl alltid sina barn, mer eller mindre men lösningen på det är ju inte att "sitta ihop" jämt. Jag tror att det är jätteviktigt att man gör det som funkar bäst för en själv, ens partner och ens familj – mår individen bra så mår familjen bra och då mår barnet också bra!;)
Sedan så uppskattar jag verkligen alla bilder och videor som Thobbe, dagligen skickar till mig på honom och Jiro, på messenger – som jag kan njuta av under lunchen och kortare breaker!;)<3 På så vis så får jag se väldigt mycket av min mans och sons vardag, vilket är guld värt! Det finns heller inget roligare än att komma hem ifrån jobbet och mötas av både en glad livspartner och en glad son!!!=) Självklart är dem ju inte alltid glada, men det är alltid mysigt att komma hem – även fast det också kan vara ganska så frustrerande och jobbigt att göra det!
Jag har som sagt var bara varit hemma i tre veckor, plus ett fåtal dagar i samband med klämdagar/röda dagar, men samtliga av dessa dagar har spenderats tillsammans med Thobbe. Jag har alltså aldrig varit föräldraledig ensam, utan Thobbe har alltid varit föräldraledig samtidigt som jag har varit det, då vi inte har förbrukat alla dessa dagar. Medans Thobbe har varit föräldraledig i sju månader och har då varit det ensam alla dagar utom tre veckor plus ett fåtal strödagar – men han har aldrig jobbat samtidigt som han har haft småbarn och varit småbarnsförälder.
Detta är väl det enda negativa i vår fördelning och upplägg av föräldraledigheten – att vi inte förstår varandras vardag till 100 procent! Jag vet inte hur det är att vara föräldraledig utan att ha den andre föräldern hemma. Jag vet inte hur tufft och jobbigt det kan vara – eller hur mysigt det kan vara. Det enda jag kan utgå ifrån är Thobbes ord och kroppsspråk. Ibland möts jag inte av ett leende när jag låser upp dörren, utan av en Thobbe som går mot mig med bestämda, tunga steg, med Jiro i ett fast grepp med bägge händerna och räcker sedan över honom till mig med orden "Här!". Då förstår jag att det varit en tuff dag!;) I övrigt har jag i månader försökt att förstå varför man inte hinner med att städa, plocka undan saker och ting och hålla hemmet lite snyggt när man är hemma hela dagarna. Jag har förstått att det kan vara skitsvårt då det står om detta i alla tidningar för småbarnsföräldrar, i en mängd olika bloggar och forum, så jag har köpt att det bara är så det är, men jag ljuger om jag säger att jag förstår varför det är så, för det gör jag inte – jag har inte upplevt det själv och i detta fall är det då svårt att förstå det hela till just 100 procent.
På samma sätt så förstår inte Thobbe hur det är att arbeta heltid när man har småbarn. Jag tror att det är exakt på samma sätt här som det är för mig när jag skall försöka förstå hans vardag – nämligen att han säger att han förstår/har köpt hur jag säger att det är, men han förstår inte då han inte upplevt det själv. Det är verkligen skillnad på att sova dåligt någon eller några nätter och på att ha en bebis i sitt liv. Jag är van att sova lite, då jag ständigt har en massa energi som vill ut och därför brukar använda så många timmar som möjligt av dygnet till att utföra saker och ting istället för att sova en massa. Men när ens vardag börjar när tuppen gal och slutar efter ett kvällsmöte, när man som max har sovit fyra timmar i streck natten innan så blir man till slut ganska så mossig i pallet och framförallt så blir man dödstrött när man kommer hem!
Jiro är så otroligt duktig och vi har även försökt att ge honom en massa rutiner redan ifrån start – till exempel så har han alltid sovit i sin egen säng!;) Visst har det varit några nätter då det verkligen inte har gått och han har fått sova mellan oss två i vår säng, men de gångerna är inte många de! Jiro har sovit i egen säng och i eget rum sedan start! Kanske är detta också anledningen till att han började sova hela nätter redan vid årsskiftet? Jag vet inte, men sedan årsskiftet så sover han hela nätterna – det är endast enstaka gånger han kan vakna till mitt i natten och vill ha lite modersmjölksersättning. Men även fast han sover hela nätter nu för tiden så är jag ändå ganska så trött, eftersom jag knappt haft några möjligheter alls till att få sova ut sedan han föddes! Tills nyligen var tanken att jag skulle mata Jiro innan jag gick till jobbet, men det funkade verkligen inte – det blev på tok för stressigt och det känns hemskt att mata någon samtidigt som man utsöndrar en massa stress! Så Thobbe matar honom istället denna tid (som oftast är runt femsnåret) och det kanske är lättare för honom nu att göra detta då han inte längre behöver springa uppe halva nätterna – jag hoppas iaf att det är så!;) Jag ger istället katten mat och medicin så att inte han börjar skrika efter att jag åkt i väg, och väcker halva huset!
Sedan har Thobbe hand om Jiro hela dagen medans jag är ute och jobbar. När jag kommer hem är jag antingen bara hemma och vänder för att äta snabbt och sedan sticka iväg på politiskt möte – eller så hinner jag inte hem mellan jobb och möte och kommer istället hem senare. En del dagar kommer jag hem direkt efter jobbet och stannar hemma hela kvällen – ibland tar jag även med Jiro på möte, så att Thobbe får lite egen tid. Men oavsett vad eller hur så är jag sedan ganska så trött när jag kommer hem och vill bara sitta och chilla. På samma sätt, fast av andra aktiviteter och händelser är Thobbe också trött på eftermiddagen/kvällen. På helgerna är vi bägge "lediga". Thobbe jobbar i vanliga fall varannan helg men är föräldraledig sju dagar i veckan – jag jobbar inte helg så vi bägge är lediga ifrån våra arbeten under helgerna, men ganska så ofta och speciellt nu i valtider så har jag någon form av möte eller kurs under helgen – iaf någon av helgens två dagar. Ibland tar jag med mig Jiro, ibland inte – det beror på vilket som är bäst.
Från början var det tänkt att jag skulle ha hand om Jiro majoriteten av tiden under helgen, för att avlasta Thobbe lite – vilket då även innebar att ta nätterna. Nu hjälps vi istället åt under helgerna och upplägget skapas efter behov, men jag får alltid dåligt samvete när jag inte går upp under natten/först på morgonen för att mata när dte är helg och det är riktigt jobbigt att känna så.
Efter semestern kommer de sjukpenningsgrundande föräldradagarna att vara begränsade, då Thobbes sådana dagar är slut och jag inte får ge alla mina till honom, så då kommer Thobbe att bli tvungen att börja jobba varannan helg för att vi skall få ihop det ekonomiskt. Det innebär att jag kommer att ha hand om Jiro ensam varannan helg, vilket kommer att vara helt nytt för mig. Då kanske jag får en bättre förståelse för hur Thobbes vardag är nu, vem vet. Men han kommer ju då också att vara ganska så stor, så frågan är hur pass realistisk denna jämförelse egentligen blir. Samtidigt så kommer Thobbe att få vetskap om hur det är att jobba när man har småbarn. Han kommer ju troligtvis inte att lida av sömnbrist, men han kommer säkerligen att få uppleva hur mycket man kan sakna sin familj under en arbetsdag och hur pass trött man kan vara när man sedan kommer hem!;)
De tre sista veckorna innan Jiro börjar i förskolan, kommer vi endast att ha mina låsta föräldradagar kvar så då kommer Thobbe att jobba heltid och jag kommer att vara med Jiro under hans inskolning.
Jag tycker att familjen Solback Karlsson Bajrami har ett riktigt fint G när det gäller samarbete och att få alla familjemedlemmar att må bra!!!;)<3<3<3
Att kunna relatera till varandra till hundra procent i alla lägen är ju inte möjligt! För på samma sätt som vi inte förstår varandras vardag när det gäller föräldraledighet och arbete när man har småbarn och är småbarnsförälder så kan inte jag förstå exakt hur Thobbe kände det under de nio månader som Jiro bodde och växte i min mage – och Thobbe kan inte exakt förstå hur det känns att bära på ett barn och ha en massa hormoner som spökar – men man får stötta varandra och hjälpas åt!;)
Att Thobbe är hemma och jag jobbar är dte upplägg som passar bäst för oss och får oss att må bäst – lyckliga och glada föräldrar ger lille Jiro en fin och trygg vardag!!!<3<3<3
Jag blir ibland (eller relativt ofta numer) ganska så irriterad på hur fan folk beter sig – att uppfostran och vett & etikett inte längre verkar vara normalt folkvett! Jag pratar inte om att äta med kniv och gaffel, att sitta kvar till bords tills alla ätit upp, tugga med munnen stängd eller tvätta händerna efter ett toalettbesök! Jag pratar om hur vi beter oss i gemensamma och offentliga utrymmen, i situationer där vi skall samspela med varandra!
Jag kommer nu att generalisera grovt så den som inte tål det kan väl istället gå och läsa Bamse, tvätta händerna eller googla på ordet folkvett!
Att nollåttor är ökända i hela landet är inget nytt – i modern tid även i kända turistorter och välbesökta allinclusiveställen utomlands. I folkmun kallas vi för badjävlar när vi tar oss utanför 08-land och gör livet surt för andra genom att väsnas, vara dryga och skräpa ned till tusen! Både detta begrepp och fenomen är så pass etablerat att det till och med skulle kunna ingå i skolundervisningen och pinsamt är vad det är, när vuxna människor inte kan bete sig som folk! MEN något vi sällan pratar om är de ombytta rollerna – när bonnläpparna tar sig in till 08-lands mitt och anser sig kunna bete sig precis hur som helst! I Gamla stan pissas det i var och varannan gränd och så fort solen tittar fram på Nytorget så tycks förståendet och förståelsen helt och hållet försvinna hos folk som totalt (trots skyltar) sitter och röker utanför förskolans fönster som är 30 centimeter ifrån markplan! Högar med människor sitter och skriker, skålar och hånglar direkt utanför människors köks- och vardagsrumsfönster, med endast en glasskiva emellan utan att överhuvudtaget bry sig det absolut allra minsta om de människor vars vy de totalt tar över! Alltså jag blir så jävla förbannad när jag ser detta! Det bor folk i dessa underbara, gamla söderkåkar och det är något vi skall vara glada för – inte få folk att vilja fly hemifrån så fort solen tittar fram!
Stockholm växer ständigt och har faktiskt väldigt länge varit en storstad där folk bor trångt och nära inpå varandra. När man gör detta så måste man visa varandra respekt – både inomhus och utomhus, det är varken något nytt eller något som helst konstigt med det! Men en del verkar tro att man både kan ha och äta kakan och tänker endast på sin absolut egna bekvämlighet – ingen har lärt dem bättre!
När bönderna kommer till stan så tycks jargongen vara "Jag får låta hur mycket jag vill och göra vad fan jag vill och är det någon som klagar så borde dem inte bo i stan!" – alltså allvarligt, tror du på riktigt att denna attityd är gammal?! Denna så kallade moral (som inte ens är en moral!) är helt och hållet nyfödd och något dagens icke Stockholmare tycker verkar fullständigt logiskt!
Det finns idag folk som tycker sig ha rätt att lämna sin trygghetszon, ta tricken, pendeln eller bussen in till stan för att sedan supa järnet, pissa i buskarna, skräpa ned i parkerna, slänga fimpar utanför stadsbornas lokalhak och sedan stå och skrika som en jävla galning så att det eka mellan de gamla kåkarna natten lång, och detta det skall vi som ligger och lyssnar på dig istället för att få sova bara acceptera för att vi bor där du valt att skita ner och bete dig som en idiot! Vi betalar inte flera miljoner för att trampa i en spya utanför porten när vi skall till jobbet, få våra husdjur att skära upp tassarna när vi går med dem i parken eller låta våra barn bada i en nedpissad parkpool! Skärp dig! På samma sätt som vi badjävlar har noll jävla rätt att ta sig utanför 08-land och sabotera miljö, klimat, lugn och stillhet – har du noll jävla rätt att pissa, skrika, klottra och sabotera vår kompakta tillvaro i storstan – där faktiskt vi också har arbetstider, husdjur, barn och behov av ett privatliv!
Badjävlar skall bete sig, Bonnläppar skall tänka efter! Och när dessa parter byter plats med varandra, inte bara temporärt utan etablerar sig, så skall de fan anpassa sig till sin omgivning och dess regler!
Slutligen – är det inte på tiden att få slopa begreppet "mina barn och andras ungar"?! Man brukar säga att man blir som man umgås och att man lever som man lär – hur fan skall barn lära sig vad som är rätt och fel och hur man beter sig med andra människor och i möblerade rum om de alltid gör rätt oavsett hur jävla fel de än gör?! Glöm inte bort att om du som förälder ständigt är blåögd och litar blint på alla ditt barns ord så kommer också barnet att lära sig att det går att göra och bete sig hur som helst utan att någon bryr sig eller att något händer – att det är ok att ljuga för dig och att det helt ok att göra det!
Ibland blir jag riktigt mörkrädd alltså!
Behave yourself, respect others, shut the fuck up and take the consequences for your actions!
Bete oss!!!
Tisdagen den 8/5 kl.12:07 ringde de från Nacka Sjukhus till mig för att meddela att min farmor Pia Solback lämnat jordelivet 11:50...
Helgen innan Valborg ringde hennes sjuksköterska till mig för att berätta att de pratat med farmor om att läggas in och att både farmor och farfar tyckte att det vore lämpligt och de ville nu höra vad jag tyckte. Farmor hade då inte kunnat äta alls på flera dagar – äta ordentligt hade hon inte gjort på veckor!
Farmor led av cancer sedan knappt tre månader tillbaka. När jag fyllde år i februari så hade hon haft ont i magen ett tag och gått ned i vikt – man hittade en tumör som man skulle operera bort men läget var betydligt värre än vad man trott!
Farmor var otroligt stark – både fysiskt och psykiskt och det första hon sa till mig när hon ringde mig om tumören var "Ja, nu skall du inte va ledsen eller orolig, Nej! Det är ingen fara med det här inte!" – alltid lika bestämd! Jag förstod sedan när hon ringde mig på Valborgsmässoafton att det var kört!
Fem dagar innan farmor lämnade jordelivet meddelade sjukhuset att läget blivit kritiskt och att timmarna nu var räknade! Jag var hos farmor så mycket jag kunde och orkade, hennes sista dagar i livet – jag sov även kvar en natt, men hennes sista dygn i livet var hon ensam och det är riktigt tungt!!!
Jag ljuger om jag säger att jag och min farmor alltid har stått varandra nära och haft en tajt relation, för det har vi inte! Det fanns år under tonåren då vi hade det riktigt knepigt då farmor bland annat tyckte att jag gick i på tok för korta kjolar – något hon senare kom på att hon själv gjorde på 60-talet!;) Farmor har alltid varit påläst och litat, nästintill till tusen, på media så under större delar av min uppväxt så har farmor samlat tidningsurklipp att ge mig om sådant farligt som jag sysslat med under min tonårstid och ung-vuxen tid. Till exempel färgning av hår, rökning och tatueringar.
Farmor har alltid hängt med i tiden och har stöttat mig när det gäller andra saker, som till exempel att bli vegetarian, när jag blev vegan och att göra kejsarsnitt. Det var hon som införskaffade basvaror till mig, så att jag inte skulle leva på makaroner och ketchup, när jag under högstadietiden bestämde mig för att bli vegetarian. Och när jag sedan under gymnasietiden bestämde mig för att prova på livet som vegan så ställde sig farmor och bakade specialbröd åt mig.
Det var farmor och farfar som fick mig att intressera mig för sport och att röra mig som barn! De bägge har idrottat i hela sina liv och var aktiva inom sin lokala idrottsförening där jag började att tävla i löpning och längdskidor. Det var även farmor och farfar som lärde mig att åka slalom som sexåring, stöttade mig till att lära mig att åka bräda och sedan tog mig till fjällen varje sportlov under min uppväxt. Farmor introducerade mig för min finska släkt som tioåring och tog mig sedan till Finland i flera omgångar. Jag tog henne dit för sista gången...
Min farmor har alltid funnits där – hon har inte alltid sagt vad hon tyckt och tänkt eller visat vad hon känner, men när det gällt och när man behövt henne eller velat att hon lyssnat så har hon varit där på två röda och till tusen!!!
Hon och jag stod varandra nära och vi hade en alldeles särskild relation – det är också henne jag är mest lik av min släkt och vi har alltid fått höra att vi är så lika varandra!;)<3
Tack vare min farmor och farfar så kunde jag köpa min allra första bostadsrätt och knyta ihop bröllopssäcken.
Men vem var hon egentligen?
Hon föddes år 1936 uppe i Finland, tillsammans med en storebror och en lillebror som tillhörde en familj som arbetade inom kyrkan. Farmor hamnade som ung i Sverige och släkten splittrades mitt itu. Hon hamnade till sist i Dalarna där hon som tonåring gjorde något så syndigt som att dansa och då träffade bondpojken ifrån Solbacken (min farfar). Det blev äktenskap, 20 årsdag och barn under ett och samma år för farmor. Hennes vuxna liv har hon ägnat åt att arbeta, resa och sporta i massor! Hon har tävlat i löpning, cykling och skidor och tillhör även den "kull" kvinnor som inte fick åka riktiga Vasaloppet utan istället fick ägna sig åt "Öppet spår" – men självklart åkte hon även riktiga Vasaloppet när tillträde sedan gavs! Faktum är att farmor och jag planerade att åka Vasaloppet år 2019 och det kanske låter konstigt i mångas öron, i och med hennes ålder, men hennes fysik var verkligen enorm!
Farmor var en riktig, jädra krutkvinna rent ut sagt och det finns så enormt mycket hon har givit mig dessa 32 år vi haft tillsammans! Och hon var så stolt och glad över att vara Gammelfarmor åt Jiro.
Vi har så otrolig många, fina minnen tillsammans – har gjort så sjukt mycket ihop, rest och upplevt massor tillsammans! Men det finns så sjukt mycket jag aldrig hann fråga dig – jag tänkte hela tiden "Jag tar det en annan/nästa gång!" – till slut så finns inte den gången och då är det försent!
Jag är så otroligt chockad över att du är borta – du som var så frisk, kry, stark, pigg och energisk och helt inställd på att bli 114 år!;) Farmors släkt blir mellan 90-107 år...men detta gick så otroligt fort – från att du blev sjuk till att du helt plötsligt inte fanns med oss längre! Det är så jävla osannolikt, läskigt och brutalt sorgligt!!!
Jag kommer aldrig att få ställe de frågor jag så länge velat ställa. Jag kommer aldrig mer att få prata med dig i telefon eller att få ett inspelat meddelande från dig på min telefonsvarare. Jag kommer aldrig mer att få höra din röst, ditt skratt eller se din skeptiska min när du tänker på något om någonting. Jag kommer aldrig mer att få njuta av din morotskaka, linssoppa, squashpaj och morotslådan på julafton kommer aldrig mer att vara gjort av dig!
Jag är stum, avstängd och chockad – tack för allt älskade farmor, älskar dig!!!
