Helgen innan Valborg ringde hennes sjuksköterska till mig för att berätta att de pratat med farmor om att läggas in och att både farmor och farfar tyckte att det vore lämpligt och de ville nu höra vad jag tyckte. Farmor hade då inte kunnat äta alls på flera dagar – äta ordentligt hade hon inte gjort på veckor!
Farmor led av cancer sedan knappt tre månader tillbaka. När jag fyllde år i februari så hade hon haft ont i magen ett tag och gått ned i vikt – man hittade en tumör som man skulle operera bort men läget var betydligt värre än vad man trott!
Farmor var otroligt stark – både fysiskt och psykiskt och det första hon sa till mig när hon ringde mig om tumören var "Ja, nu skall du inte va ledsen eller orolig, Nej! Det är ingen fara med det här inte!" – alltid lika bestämd! Jag förstod sedan när hon ringde mig på Valborgsmässoafton att det var kört!
Fem dagar innan farmor lämnade jordelivet meddelade sjukhuset att läget blivit kritiskt och att timmarna nu var räknade! Jag var hos farmor så mycket jag kunde och orkade, hennes sista dagar i livet – jag sov även kvar en natt, men hennes sista dygn i livet var hon ensam och det är riktigt tungt!!!
Farmor har alltid hängt med i tiden och har stöttat mig när det gäller andra saker, som till exempel att bli vegetarian, när jag blev vegan och att göra kejsarsnitt. Det var hon som införskaffade basvaror till mig, så att jag inte skulle leva på makaroner och ketchup, när jag under högstadietiden bestämde mig för att bli vegetarian. Och när jag sedan under gymnasietiden bestämde mig för att prova på livet som vegan så ställde sig farmor och bakade specialbröd åt mig.
Det var farmor och farfar som fick mig att intressera mig för sport och att röra mig som barn! De bägge har idrottat i hela sina liv och var aktiva inom sin lokala idrottsförening där jag började att tävla i löpning och längdskidor. Det var även farmor och farfar som lärde mig att åka slalom som sexåring, stöttade mig till att lära mig att åka bräda och sedan tog mig till fjällen varje sportlov under min uppväxt. Farmor introducerade mig för min finska släkt som tioåring och tog mig sedan till Finland i flera omgångar. Jag tog henne dit för sista gången...
Min farmor har alltid funnits där – hon har inte alltid sagt vad hon tyckt och tänkt eller visat vad hon känner, men när det gällt och när man behövt henne eller velat att hon lyssnat så har hon varit där på två röda och till tusen!!!
Hon och jag stod varandra nära och vi hade en alldeles särskild relation – det är också henne jag är mest lik av min släkt och vi har alltid fått höra att vi är så lika varandra!;)<3
Tack vare min farmor och farfar så kunde jag köpa min allra första bostadsrätt och knyta ihop bröllopssäcken.
Hon föddes år 1936 uppe i Finland, tillsammans med en storebror och en lillebror som tillhörde en familj som arbetade inom kyrkan. Farmor hamnade som ung i Sverige och släkten splittrades mitt itu. Hon hamnade till sist i Dalarna där hon som tonåring gjorde något så syndigt som att dansa och då träffade bondpojken ifrån Solbacken (min farfar). Det blev äktenskap, 20 årsdag och barn under ett och samma år för farmor. Hennes vuxna liv har hon ägnat åt att arbeta, resa och sporta i massor! Hon har tävlat i löpning, cykling och skidor och tillhör även den "kull" kvinnor som inte fick åka riktiga Vasaloppet utan istället fick ägna sig åt "Öppet spår" – men självklart åkte hon även riktiga Vasaloppet när tillträde sedan gavs! Faktum är att farmor och jag planerade att åka Vasaloppet år 2019 och det kanske låter konstigt i mångas öron, i och med hennes ålder, men hennes fysik var verkligen enorm!
Farmor var en riktig, jädra krutkvinna rent ut sagt och det finns så enormt mycket hon har givit mig dessa 32 år vi haft tillsammans! Och hon var så stolt och glad över att vara Gammelfarmor åt Jiro.
Vi har så otrolig många, fina minnen tillsammans – har gjort så sjukt mycket ihop, rest och upplevt massor tillsammans! Men det finns så sjukt mycket jag aldrig hann fråga dig – jag tänkte hela tiden "Jag tar det en annan/nästa gång!" – till slut så finns inte den gången och då är det försent!
Jag är så otroligt chockad över att du är borta – du som var så frisk, kry, stark, pigg och energisk och helt inställd på att bli 114 år!;) Farmors släkt blir mellan 90-107 år...men detta gick så otroligt fort – från att du blev sjuk till att du helt plötsligt inte fanns med oss längre! Det är så jävla osannolikt, läskigt och brutalt sorgligt!!!
Jag kommer aldrig att få ställe de frågor jag så länge velat ställa. Jag kommer aldrig mer att få prata med dig i telefon eller att få ett inspelat meddelande från dig på min telefonsvarare. Jag kommer aldrig mer att få höra din röst, ditt skratt eller se din skeptiska min när du tänker på något om någonting. Jag kommer aldrig mer att få njuta av din morotskaka, linssoppa, squashpaj och morotslådan på julafton kommer aldrig mer att vara gjort av dig!
Jag är stum, avstängd och chockad – tack för allt älskade farmor, älskar dig!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar