Jag är deprimerad, varför är det inte ok?

Jag är deprimerad – faktum är att jag har varit det ett tag, men har tryckt bort det! Nu går det inte längre och bara för några dagar sedan mådde jag extremt dåligt och valde då att ta tag i det hela.
    Anledningen till att jag mår dåligt är många – detta inlägg kommer att följas av ett par dystra men viktiga inlägg!;) Att vara deprimerad när man är nybliven småbarnsförälder är inte ok – det är en av anledningarna till att jag blundat. Det finns någon oskriven regel om att man som småbarnsförälder skall vara överlycklig, lyrisk, glad, harmonisk och sväva på moln 24-7. Gör man inte detta så läggs huvudet på sned. Detta trotts att det finns ofantligt mycket fakta och forskning kring hur vanligt det är att man mår dåligt som nybliven småbarnsförälder och hur viktigt det är att faktiskt prata om detta! Men ändå så lever det gamla, uråldriga tänket "Bit ihop och håll käft" kvar, följt av något nytt påklistrat filter där alla småbarnsföräldrar skall sitta i fina färgglada löv, på iskall backe, dricka varm choklad med fluffig grädd-topping och le ett harmoniskt mamma-leende, med stylat hår och matchande kläder!

Att jag mår dåligt är inget som bara har poppat upp på sista tiden, utan jag har mått dåligt enda sedan Jiro föddes. Men eftersom man absolut inte får säga så och tvingas gå i försvarsställning för att förklara att man faktiskt älskar sitt barn och är en bra förälder, så valde jag till slut att blunda för mina känslor!
    Jag märker att jag har svårt att skriva i detta nu, vilket är extremt ovanligt för min del! Jag brukar ALDRIG ha svårt för att uttrycka mig i text, men läget är inte riktigt som det skall just nu, helt enkelt. Att bli förälder var otroligt tufft för mig, av flera skäl. Till en början så mådde jag väldigt dåligt under min graviditet – psykiskt alltså. MVC varnade mig för detta, då jag inte har de med humana familjeförhållandena, har haft en tuff uppväxt, samt har varit utsatt för sexuella övergrepp, sexuella trakasserier och våldtäkter. Dessa faktorer är tydligen vanligt att de återkommer under en graviditet, som mörka och extremt jobba minnen eller känslor. Det gjorde dem verkligen kan jag säga – shit vilka, jävla mardrömmar jag kunde ha under min graviditet! Jag tänkte också väldigt mycket på min egen uppväxt och var livrädd över hur jag skulle bli som förälder och vilken uppväxt min son skulle komma att få!
    När jag sedan födde Jiro så tog det otroligt lång tid innan jag verkligen kunde förstå och ta till mig att han var mitt barn, som jag och Thobbe hade skapat och som jag hade fött. Det tog flera månader för mig att kunna förstå detta. Jag gick faktiskt, några rundor, hos en kurator på BVC för att prata om detta. Till en början så var allt fokus på min kärlek till Jiro, vilket gjorde mig så otroligt trött och ledsen. Jag har alltid älskat Jiro, det har aldrig handlat om det! Men jag valde att ge samtalen en ärlig chans, så jag gick i några veckor, en dag i veckan efter jobbet. Vi pratade sedan även om hur jag kände och varför – om allt ständigt bråk och tjafs med mina föräldrar, som plötsligt kom och hälsade på för första gången på fyra år – trotts att de missat hela min graviditet. Detta fick mig inte att må bättre direkt!
    Enda sedan jag blev mamma så har jag känt mig så överflödig – det har liksom känts som om jag gjort mitt. Anledningen till detta tror jag beror på normer...Jag och Thobbe är föräldrar som tillsammans bestämmer hur vi skall uppfostra vårt barn och hur vi vill presentera världen och livet för honom. Thobbe är den som varit hemma på heltid, medans jag varit hemma i några veckor och lite strödagar här och där, men helgerna har vi alltid tillsammans – varannan helg, hela familjen och varannan helg bara jag och Jiro, då Thobbe jobbar. Detta har det funnits utomstående åsikter om, kan jag lova!;) Det är ingenting jag längre bryr mig om, men de åsikterna har tidigare fått mig att känna mig överflödig. Sedan så har vi det här, återigen med familjen. Det har alltid varit Thobbes familj som vi har varit nära, men under graviditeten och sedan jag blev förälder så har smärtan av att inte själv ha en familj som frågar saker och visar känslor, varit betydligt mer påtaglig. Det har varit min farmor och farfar som stått nära och farmor hon var så stolt över mig och Thobbe och vår lilla Jiro!;) Och så hände då nästa grej – farmor dog plötsligt, efter en kort tids cancer, i våras! Allt kom så plötsligt! Jag, Thobbe och Jiro var hos henne på sjukhuset hennes sista dagar i livet, men den dagen hon gick bort så var hon ensam, då jag var tvungen att vara på jobbet. Farmor var deprimerad på slutet, då detta inte alls var det hon hade tänkt sig – hon som var så extremt pigg och frisk och plötsligt fick cancer som tog hennes liv på bara någon månad! Att min farmor lämnade jordelivet och allt kaos som kom därefter, inom familjen gjorde att jag mådde ännu sämre. Men jag hade min farfar att tänka på, som jag sedan dess försöker ringa till varenda dag. Jag hinner inte varje dag – ibland tar det till och med fyra dagar innan jag hinner ringa, vilket jag skäms för och får sådan extrem ångest över, men jag får inte tiden att räcka till!
Sedan så har vi det här med de vänner som försvann – de som tycker att det är en självklarhet att få bestämma att man inte vill ha barn, men inte att bestämma att man vill ha barn..
   
Min farfar och min egna lilla familj har fått allt fokus, så mitt sorgearbete har jag begravt! Min tanke var att hinna känna, tänka, sörja och även andas ut under semestern, men jag och Thobbe hade en extremt tuff semester som sedan resulterade i en väldigt bråkig sommar. Vår semester började med att vi åkte till Tokyo tillsammans med svärmor, vilket var en kaosresa oss vuxna emellan. Sedan dess har allt rullat på som vanligt, plus att det varit en valrörelse mitt i allt. Fokuset har legat på att få en glad och trevlig vardag igen, samtidigt som allt annat måste fungera och rulla på. Till slut så var jag rädd för att bli känslokall! Jag kände mig helt avstängd, trotts att jag bara kunde börja gråta helt utan anledning och utan att kunna sluta!
    Jag och Thobbe är ett team igen och trotts att jag de senaste veckorna känt mig långt under markytan, så kan jag vara glad och känna glädje!!!=) Men jag behöver hjälp i form av samtal – jag tänker inte längre blunda för det! Det kommer både att hjälpa mig och min familj! Vi är tre människor och en katt här hemma, och mår någon av oss dåligt så ställer vi andra upp och stöttar och hjälper – det vill vi skall vara något naturligt för vårt barn! Jag tror att det är jätteviktigt att våga må dåligt – att våga må och känna – våga prata om det och våga ta hjälp! Och jag tycker att det är så otroligt sorgligt att fokuset på den kvinnliga föräldern, i detta läge, alltid skall vara så skevt! Detta trotts att det finns massor av forskning som visar att det är jättevanligt och helt naturligt att må dåligt – både under en graviditet och efter en förlossning.Och att samhällets lösning i övrigt alltid skall vara "Ta det lugnt! Sålla bort saker och ting!" – då tvingas man till att använda sina teatermasker, för att inte vara aktiverad och ha saker och ting att göra, skulle vara min död – det är nämligen en viktig del av min bokstavskombination.