En uppenbarelse!=)

Jag har fått en uppenbarelse och det känns både extremt skönt och läskigt på samma gång!
    Att jag aldrig någonsin har tänkt på detta tidigare! Och att aldrig någon tidigare har sagt detta till mig!
    Men så e det väl, att saker och ting sker när tiden e inne, och man e mogen för det, och det har jag kanske inte riktigt varit förrän nu! 

Jag har en ny psykolog, sedan en tid tillbaka, och hon e riktigt grym!
Förutom att hon är väldigt mkt för lagar och rättvisa och tycker att man skall stämma folk som gör fel (hon e amerikanska;)) så ser hon mig!
    Jag behöver inte skämmas för henne och jag känner inte att hon ser ned på mig på något sätt, som jag tyckte att min förra psykolog gjorde.
Och nu, nu har hon fått mig att förstå hela mänskligheten!=P
    Det kan kanske låta väldigt konstigt, och det är det också, men shit vad mkt tydligare allt blev efter vårt senaste samtal! Och vad det har fått mig att tänka efter!

Min psykolog frågade mig i onsdags i förra veckan vem jag var.
    De svaren jag gav henne var svar på vad jag gör, hur jag e, vad jag tycker, och vad jag e. Hon fortsatte att ställa frågan Vem är du? och till slut så förstod jag!
Tanken kändes igen!
    Sedan sa hon: "Jag har tagit upp något med dig, ett flertal gånger, och jag tror t.om att jag gjorde det första gången vi sågs". 
Hon sa att jag har en enorm inre styrka och e extremt envis, och att jag lägger denna styrka och envishet på att lösa svåra saker och att hjälpa andra.
Hon berättade för mig att det jag gör är att endast jobba för andra. Jag kämpar för andra i svåra frågor och lägger all min energi på det.
    Därför antar jag mig alltid stora, svåra, och komplicerade fall så att jag skall ha så mkt som möjligt att göra!
Hon sa att jag har en extrem motor som tuggar och tuggar hela tiden, och när den inte får tugga så får jag panik!
Nu har jag förlorat allt och vet inte vart jag skall lägga min energi. Därför har jag nu svårare än någonsin att sova, det kliar konstant i hela kroppen, mina tvångstankar har blivit grövre och jag ligger i stor risk för att hamna i en riktigt djup depression! 

Sedan flera år tillbaka har jag varit livrädd för spisar och hatar eluttag och jag kontrollerar dem ständigt...
    Kontrollerar att spisen verkligen e av och drar ur proppen/stänger av huvudgasen. Kollar så att eluttagen e rena och så att inget brännbart ligger i närheten av dem, eller kan trilla ned på dem. Släcker lampor som är i riskzon för att något skall falla på dem.
    Detta gör jag dagligen, och jag kontrollerar extra innan jag går hemifrån, eller efter att vi lagat mat. Men på sistone har detta blivit värre!
Jag kollar flera gånger innan vi går och lägger oss, har svårt att lämna köket efter matlagning, och kan ibland avbryta en film för att gå och dubbelkolla.
    Min psykolog säger att detta beror på att jag inte längre e inne i ett svart moln där jag måste kämpa mig blå för att reda ut och lösa saker och ting, och att jag därför omedvetet ökat detta kontrollbehov bara för att bygga upp en falsk trygghet, och få en chans att fly ifrån mig själv. Oerhört intressant måste jag säga!;)

Hon sa att jag e så rädd för att komma i kontakt med mig själv och mitt inre och kommer att fortsätta att göra allt för att fly enda tills jag tar tag i det.
Hon påminde mig om att det hela nyss fått mig att vara ett hårstrå ifrån att gå in i väggen och att hon då var riktigt orolig för min hälsa, och att denna motor nu satt mig i riskzon för att hamna i en djup depression, eftersom jag just nu inte har en massa stora saker att fixa, eller folk att hjälpa! 
Hon förklarade för mig att jag e tvungen att skaffa en till motor, en motor som är endast för mig. 
    En motor som driver mig, mina drömmar, och den jag är framåt. Men först måste jag ta kontakt med mig själv, fråga mig själv Vem är jag? Hon sa att hon vet att det bor en glad och livfull tjej inom mig och frågade om hon fick komma med råd och läxor.
    Jag väntade med spänning på nästa mening, efter att jag sagt ja!
Hon bad mig att börja göra saker som jag gjorde och tyckte om som barn - att göra sådana där konstiga saker som man tycker om, och som bara en själv oftast vet om.
    Att skriva och rita, samt ta papper och penna med mig till vattnet, sätta mig där, helt ensam och skriva ned vem jag är. Men inget negativt, bara positiva saker!
Detta för att mskan i naturen alltid fokuserar på de negativa sakerna om sig själv!

Hon avslutade med att säga att vi alla mskor vill bli tillfredsställda på olika sätt, men att vi aldrig kommer att uppnå den tillfredsställelsen, eller riktig lycka, om vi inte vågar vara trygga i oss själva. Då kommer ångesten aldrig att försvinna!
Sedan sa hon att de flesta mskor gör fel som fokuserar på sina problem i livet, eller gör allt för att undvika dem.
    Hon sa att självklart skall man lösa problemen och kämpa för det man tror på, och sa att jag gjorde alldeles rätt där, men man skall inte fokusera på sina egna rädslor och att man just e rädd för något, eller fokusera på att undvika/stöta bort problem bara för att det e tryggare utan.

Ett klassisk exempel där, är ju som man brukar säga "Gör dig av med energitjuvar, du behöver inte dem!". Men att göra så e ju knappast att lösa något!
Hon förklarade att det man måste fokusera på i livet, det är att finna lycka och tillfredsställelse.   De två sakerna kommer ALDRIG automatiskt, däremot gör problemen ALLTID det!
Och är man lycklig, tillfredsställd och trygg så blir man ännu lyckligare och tryggare när man löser de problem som uppstår!
Alltså det här är ju bara för bra för att vara sant!!! 

Plötsligt så förstår jag allt! Plötsligt så ser jag sambandet!!!
    Hur många gånger har jag inte undrat När skall jag få ett lugnt liv?!
Och hur många gånger har jag inte fått höra; "Varför händer det alltid så mkt i ditt liv? Det låter ju som rena dockusåpan och vi tror inte på hälften! Du vill bara ha uppmärksamhet!", av andra och sedan blivit djupt sårad?! 
När jag var liten så visste jag vem jag var och jag var inte rädd för att göra det jag tyckte om! Jag hade inga som helst problem med att uppträda inför publik, att dansa eller att sjunga solo, att hålla i saker inför klassen etc etc.
    Så var det fram till mitt allra första sommarlov, efter första klass i skolan. Eller rättare sagt, så var det fram till att jag blev riktigt kär för allra första gången!
    Riktigt sådär ordentligt kär, då man inte kunde tänka på något annat och varje dröm och teckning handlade om att få vara med den där personen!
DÅ började jag att fundera på VEM är jag??? Är jag tillräcklig???
    Och det var det, det som började att förstöra mig!

Jag såg Grease på TV och såg hur förtjusande bra det gick för Sandy att få Danny efter att hon gjort om sig själv och bytt både stil och attityd, och gjorde samma sak själv!
    Det misstaget får jag lida av än idag!
Någonstans så har jag alltid vetat detta, och det står t.om om just detta i min självbiografi "Innanför mina rosa små väggar", men jag trodde att jag hade hittat tillbaka till mig själv för långe sen, men det var bara inbillning!

Då jag började andra klass så hade jag bytt ut flickkläderna mot svarta, tuffa kläder, och jag hade skaffat mig en "cool" attityd!
Jag hade övat hela sommaren på hur mitt nya JAG skulle vara, och när sedan killen jag var så förälskad i lät sin bästa vän berätta för mig att han inte längre kände igen mig, och därmed inte längre var kär i mig, så krossades inte bara mitt hjärta utan jag frågade mig själv Vem VAR jag? 
    Jag hade glömt vem jag själv hade varit, och visste inte längre vem jag var och ägnade hela resten utav lågstadiet, samt mellanstadiet och början utav högstadiet till att hitta tillbaka till denna person! Men jag gjorde fel!
Istället för att känna efter så gick jag endast på materiella ting! Såsom, vilka färger jag gillade, vilka typer av kläder jag hade då jag var liten, vad jag brukade göra och säga etc etc.
    Även om man vet vem man är så står inte tiden still, utan man utvecklas! Men jag, jag gick istället bakåt i tiden och kom ingenstans! 
    Jag blev som ett levande museum!
Jag klädde mig i de typer av kläder jag hade gillat som yngre/eller i de typer av kläder jag trodde att jag skulle ha gillat i denna ålder, om jag fortfarande var mig själv.
Jag fokuserade oerhört mkt på färgen rosa som jag älskade som barn, och kämpade oerhört hårt för att bli den lilla sjuåring jag en gång var! Men vad hände?
    Jo, jag blev deprimerad, jag tappade bara mer och mer av mig själv, jag började att svälta mig själv, jag klarade inte längre av att stå på scen utan att må riktigt dåligt utav att folk tittade på mig, för vem var det de tittade på? Jag visste ju inte!
    Och solonummer var ju rena döden!

Från att ha gått ifrån att älska att tävla inom sång och dans så blev jag tyst och tillbakadragen, och till slut började jag t.om att skära mig själv!
I slutet utav högstadiet hittade jag tillbaka till mig själv igen, och sedan dess har allt varit mkt, mkt bättre! Men jag har varje dag sedan dess fortfarande undrat varför jag har så sjukt svårt att stå inför publik!
    Att stå och prata inför en stor massa med mskor, eller att sjunga och rockaloss like hell! Dessa två saker som jag verkligen älskar!
    Nu vet jag äntligen varför!!!
Jag har bara lurat mig själv! 

Jag hatade färgen svart i många, många år efter det som hände.
    Sedan några år tillbaka vågar jag tycka om färgen och bär näst intill ingen annan färg!
Jag vågar återigen stå för det jag tycker och tänker, och jag vågar säga det rakt ut!
    Jag vet vad jag tycker om, vad jag vill, och hur jag vill ha det, samt vad jag vill med mitt liv! Men dessa grejor är så oerhört små, jämfört med det jag ännu ej har koll på!

Jag vill bli politiker, men jag klarar fortfarande inte av att prata inför grupp då jag hatar när folk tittar på mig!
    Jag älskar fortfarande att sjunga och skriva låtar, men jag klarar inte av att sjunga rent inför folk som stirrar på mig, utan blir stel som en pinne och har därför näst intill lagt ned sången helt och hållet, samt tappat mer än hälften av mitt register! Och varför???
    JO, för vem ÄR jag??? Vem är jag dem tittar på? Vem är jag som står på scenen?!

Det enda jag vet, det e vad jag: tycker, tänker, vill, gillar, älskar, och drömmer om, men VEM FAN ÄR JAG???
Jag vet att jag är: 
sosse, socialist, vegetarian, förlovad och kär, envis och bestämd, kristen etc etc
Jag vet att jag gillar:
rosa (fortfarande), nitar, lack, korsetter, hårdrock, festivaler, demokrati, jämställdhet, rättvisa, arbetsrätt, att sjunga, att rita, dansa, hålla tal, hålla på med fackliga och politiska saker etc etc
Jag vet att jag vill:
Sjunga på världens stora scener, bli statsminister, kunna hjälpa folk både i Sverige och i andra länder, vill skriva fler böcker och låtar, vill bli gift, vill bli mamma etc etc.

Jag vet också vad jag inte är:
moderat, fascist, egoist, rövslickare, feg, nazist, rasist, kapitalist, maktgalen, fähund, förbrytare, kriminell. falsk, oärlig etc etc.

Men på frågan; Vem är du?
Kan jag bara säga; Cassandra, och sedan vad jag tycker tänker, vill, gillar, tycker om och älskar, och står för!

Allt detta förklarar varför jag haft sånna problem som jag haft!
    Inte minst med killar!
Jag blir förvirrad på en gång då jag gillar en kille, och tappar bort mig själv igen!
    Jag vet inte vad jag tycker, vet inte vad jag vill, eller vem jag är, utan gör allt jag bara kan för att tillfredsställa denna individ, på alla tänkbara sätt!
    Inte konstigt att jag träffat sådana svin som jag gjort! Jag har ju tillåtit folk att få vara svin mot mig! Jag har inte fattat!
Tänk om jag hade fattat allt det här mkt tidigare, vad mkt smärta jag hade sluppit då! Men samtidigt så hade jag ju mist en hel del livserfarenheter, och dem e ju alltid bra att ha!;)

Detta har även fått mig att inse att väldigt många mskor faktiskt inte vet vilka de egentligen är!
    Om vi återgår till det här med lycka och tillfredsställelse, som man endast kan uppnå av äkta vara, då man har kontakt med sig själv, och så tänker vi på dem som gör hemskheter för att uppnå den tillfälliga lyckan och tillfredsställelsen...

Då jag var 14 år gammal satt jag i rättegång och fick en man fälld för sexuella trakasserier...
    Han förstörde mitt liv genom sina trakasserier och mordhot, och så våldtog han en gammal barndomsvän till mig!
Det kom fram att denna unga man själv hade blivit sexuellt utnyttjad som barn.
    Jag hatade honom mer än något annat under denna tid, men samtidigt så tyckte jag synd om honom!
NI FÅR ABSOLUT INTE TRO ATT JAG FÖRSVARAR NÅGRA SÅDANA HÄR HANDLINGAR NU! MEN jag tror att denna man, liksom många andra som gjort/gör som honom, har en otrolig vrede och ångest inom sig, samt ingen som helst kontakt med sig själva.
    De går så långt att de måste ha någon slags tillfredsställelse för att överleva.
Vissa väljer droger, andra alkohol, andra begår våld mot andra, eller blir kriminella på andra sätt och uppnår ett slags rus av adrenalinet.

Varje gång denna man hade permis, så var jag livrädd!
    Livrädd för att han skulle kontakta mig, lyckas våldta mig, eller ibland t.om döda mig! Men vad hände då han kom ut ur fängelset helt och hållet?
    Jo hans behov av att uppnå sin tillfälliga tillfredsställelse var extremare än någonsin, och han våldtog flera flickor!
Han hade alltså inte lärt sig någonting alls, och samhället hade hjälp till med att bygga upp hans sjuka behov ytterligare!
    Jag säger inte att fängelsestraff e fel, men det måste vara mer än att bara sitta innanför lås och bom! Iaf för de som begår sådana här typer utav brott!
Det tjänar ingenting till att dessa personer skall sitta inlåsta i flera år för att sedan komma ut och vara värre än de var innan de kom in!
Utan jag tycker att de skall gå i terapi, och utföra djupa undersökningar i varför denne person gör som han/hon gör, och hjälpa till med att få ett slut på det! Det hjälper personen och det hjälper samhället i stort!
    Att bara spärra in och sedan släppa ut, är bara en förnekelse av problemet!

Ja, denna uppenbarelse och klarsynthe,t min psykolog fick mig till, skulle jag kunna tala om i evigheter! men jag tror inte att ni orkar läsa så mkt längre nu!;)
    Det jag själv kommer att göra e att; ta mig till vattnet och skriva ned ord på vem jag är, åka ut till den ort jag vuxit upp i, och som sårat mig så oerhört hårt, i alla år, för att ta en fika på ett café!
Hatar att vara där, och det e så oerhört skönt att nu slippa behöva åka igenom skiten, men samtidigt så etsar det sig fortfarande fast i mig! Och jag har fortfarande släkt där ute som jag vill kunna hälsa på!
Sedan så skall jag åka till mormor och kolla på "Jungfru på Jungfrusund" som på den gamla goda tiden!;)
    Och jag skall försöka påbörja att förlåta de tonårsbarn som satte djupa spår i mig, då jag var tonåring, så jag kan slippa få ont i magen och bli osäker så fort jag ser en 15-åring!
Det e detta jag skall börja med!
    Återkommer om hur det går!;)
Men jag vill inte längre va fast i mitt förflutna!
    Och man får aldrig glömma att världen e så sjukt mkt mindre än vad man egentligen tror! Bara som den grejen att min pojkvän råkade köpa en lägenhet i exakt samma trapphus som den man jag satte i fängelse då jag var 14 år, och som fortfarande bor där!
    Hur många trapphus finns det inte i sthlm? Men det råkade bli just denna!
Därför har jag aldrig sovit hemma hos mig pojkvän, vilket jag aldrig tidigare varit med om! 

Jag har heller aldrig någonsin kunnat känna mig så avslappnad och kontrollerad av mig själv som med honom. Och med kontrollerad menar jag att jag inte tappat bort mig själv med honom, vilket aldrig heller tidigare har hänt! 
    Så sköter jag mina läxor väl, i nästa vecka, så kommer jag förhoppningsvis framåt, även på detta plan!;)