Fy fan vad jag har saknat att skriva!
Under tiden har jag skaffat en egen bloggkanal "Cassandra Demo", där jag pratar om lite allt möjligt, men det går sådär, varför förklarar jag i ett annat inlägg!;)
Jag har också äntligen förstått vad fan Twitter är och börjat att twittra.
Där heter jag Cassandra Solbac.
Och nu så skall jag äntligen börja att blogga igen!!!;) Men vad var det egentligen som hände?
Jag tyckte att det stod att mitt senaste inlägg var ifrån januari, vilket är hela SJU månader sedan!
Innan dess så var bloggen privat, i några månader, och jag var tvungen att godkänna de som skulle få läsa den, vilket inte alls har varit roligt och tillslut kunde jag inte längre blunda för den obehagliga känslan av att inte själv få bestämma om jag skall blogga eller ej!
Därför la jag till slut ned helt och hållet.
Själva syftet med denna blogg, förutom att skriva av sig lite ifrån sitt inre, är att få nå ut med mina åsikter och syner på saker och ting. Samt att försöka få folk att tänka till.
Jag vill självklart att så många som möjligt skall läsa min blogg.
Antingen för att man tycker att den är intressant, att den får en att må bra, eller att den bidrar till något positivt.
Precis innan jag spärrade min blogg, för offentligheten, så hade jag högre läsarsiffror än någonsin, vilket jag tyckte var extremt roligt!
MEN, det visade sig att det inte var mina "vanliga läsare" som bidrog till dessa siffror, utan folk som endast var ute efter att skada mig och smutskasta min blogg!
Till en början så visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera.
Tanken på att man suttit och googlat på mig och sedan haft högläsning/genomgångar av mina ord i hopp om att kunna beskylla mig för något, var helt chockerande.
Efter chocken kom ironin...återigen var jag, en ung arbetarkvinna på 1.59cm lång så skadlig/obekväm att man börjat att forska om mig, helt sjukt!
Jag kunde inte för mitt liv förstå det hela, och återigen fick jag smaka på mskans förmåga att förvränga ord och meningar.
Efter ironin kom förnedringen och utsattheten, jag kände mig psykiskt våldtagen.
Jag har alltid varit en väldigt öppen person, som gärna delar med mig mkt av mig själv såsom erfarenheter, upplevelser, tankar och historier. Men i detta fall så kändes det som om någon hade rotat i mitt inre och sedan skadat det!
Detta fick mig att inte längre kunna skriva!
Det gick bara inte! Jag riktigt såg ögonen, anteckningarna, skrivarna - eller vad det nu kan vara, framför mig och det fick mig att känna mig förnedrad!
Men jag älskar att skriva och ville hemskt gärna fortsätta!
Därför spärrade jag min blogg för offentligheten och lät endast ett fåtal ha tillgång till den. Men till slut så gav det mig ingenting.
Jag kände mig ännu mindre fri än vad jag redan hade gjort!
Jag var instängd, och återigen hade någon tagit sig rätt att ha makten över mig.
Makten över mitt privatliv, och makten över mitt inre, mina tankar och värderingar.
Jag stod inte ut!
Räckte det inte redan med allt hackande och skitsnack? Eller att jag och min kärlek var tvungna att spela vänner för att överhuvudtaget få ett privatliv?
Det räckte tydligen inte, och i början av 2013 fick jag kraftiga magbesvär som gjorde att jag spydde flera gånger om dagen och man började att göra en magsårsutredning.
Trycket blev bara hårdare och hårdare, och jag blev bara mer och mer utsatt.
Mitt privatliv försvann helt och hållet, likaså mina fritidsintressen såsom politik och balett, och jag hade inte makten att själv få bestämma om jag ville sysselsätta mig med detta eller ej.
Min mail kapades på nytt och min psykolog sa att jag var ett hårstrå ifrån att gå in i väggen och bli långtidssjukskriven!
Nu är allting över och det är återigen jag som bestämmer över mitt eget liv!
Jag kan nu ägna mig åt mig själv och vad jag vill få ut av livet!
Jag kan ägna mig åt min kärlek och planera vårt bröllop som kommer att äga rum om åtta månader!=)
Och jag tänker fortsätta att kämpa för mänskliga rättigheter och lika värde, och håller nu på med min nästa bok "Kampen".
Hösten bjuder på en hel del fackliga och politiska utbildningar, samt balett, vilket jag ser fram emot. Men jag står fortfarande på bergets topp, och nu ännu närmre stupet, och har inte själv valt att stå där!
Jag har ett stort jobb framför mig efter detta enorma vulkanutbrott, och jag har många sår att läka ihop. Men en sak är jag riktigt glad och stolt över, och det är att jag inte lät mig köpas och trampa på andra mskor!
Jag kämpade in i det sista för det jag tror på, och för de som behövde mig.
Därför kan jag fortfarande se mig själv i spegeln och stå för de val jag gjort i mitt liv!
Nu har jag framtiden framför mig, och jag kommer att göra allt jag kan för att göra något bra utav den, för att sedan en dag kunna säga;
"Det här gjorde jag utav mitt liv, och jag ångrar mig inte för en sekund!".
Jag hälsar er hjärtlig välkomna tillbaka till min blogg!
Och till er andra, som garanterat kommer att läsa detta, säger jag...jag hoppas att ni en dag kommer till insikt, och att ni slipper detta hat inom ert bröst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar