Författartid...

De närmsta veckorna kommer inga nya inlägg komma upp, då jag måste lägga all ledig tid jag kommer åt, på att skriva på min kommande bok  

"Kampen - I det moderna samhället"!

Ses snart!!!
<3

Frustrationknoppar...

Ja visst gör det ont Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla. Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. Karin Boye Det gör något fruktansvärt ont i mig! Det tär, kvider och svider! Något vi mskor verkligen behöver e en samhörighet, en skyldighet, och en tillhörighet! Vad kan då omfamna detta?  Jo en familj! En familj som bryr sig om en, känner till en, och ser en.  Jag har ingen familj! Jag e dömd att vandra ensam! Detta gör mig ont, något fruktansvärt ont! Dem finns, men dem syns inte! Jag står där ensam, förtvivlad, och vet inte vart jag skall ta vägen! Någonstans så måste man nog se sanningen i vitögat, som det heter! Men det e fan inte lätt! Vad är man utan en familj? Hur, mår, känner man, gör man, utan en familj? Det e svåra frågor! Frågor svåra att svara på, och kanske även att leva upp till!  Att bara få känna en samhörighet, att man e behövd och älskad, vore guld värt! Men jag har lärt mig att egoismen tagit över, och står du då ensam kvar, med dessa krav, så får du skylla dig själv! Allt handlar numer om att vinna eller försvinna!  Men vart fan tog kärleken och gemenskapen vägen?  Ingen som vet, tydligen! Jag drömmer om en familj! En familj som är mig kär, och vet vart jag är. En familj som vet hur jag är och vart jag vill. En familj som finns till!  Man kan ju alltid (eller ja, inte alltid, men om man har tur!) bilda en egen.  Men finns då risken att man gör det pga egosim? Kanske är det även där svaret finns!? Vem vet? Men varför lägga det på mig? Jag vill bara ha en tillhörighet till mina rötter!  Skall det vara så mkt begärt?! Något annat förutom samhörighet, och tillhörighet, jag lider utav..  är att inte riktigt vara med! Att inte riktigt vara med och driva, förändra, och bygga! Jag både vill och kan så mkt! Och trots att jag e svensk, så säger jag så! Men jag får inte rum, inte chansen! Man hoppas på bästa balansen, men jag tillhör fan inte alliansen!!! Frustrationen e total, central, och styrs av kapital! Snälla, låt mig få göra mina val! Och låt min själ få gå på bal! Cassandra Solback

Sök: Web karinboye.se

Hundägare...

En liten tanke till er som inte förstår, utan tar det hela personligt mot er ögonsten!
    Jag är hundrädd, och då menar jag livrädd!
Det spelar ingen roll hur mkt jag får höra;"Men han/hon är så snäll!", "Han hon vill bara hälsa/leka!", "Han/hon bits inte!" - Jag är lika rädd ändå, för det är inte personligheten jag är rädd för, utan det är själva djurarten - HUND!
Är han eller hon snäll - jättebra! Men i mina ögon så är det bara en hund, med fyra ben, svans och vassa tänder!
    Liten eller stor spelar ingen roll, utan återigen det är djurarten, HUND!

Jag är uppvuxen med hund, men har också blivit attackerad, därav troligtvis min rädsla som jag haft så länge jag kan minnas! Och tro mig, jag har försökt!
   Blev av med rädslan första gången då jag var elva, med en hund jag kom riktigt nära! Även denna hund bet mig vid första mötet!
I vuxen ålder blev jag attackerad igen och sedan dess är det värre än någonsin!

För bara något år sedan kunde jag inte ens sitta kvar på en buss om en hund klev på, utan fick gå av och vänta på nästa!
Att vara hundrädd, är precis som vilken annan rädsla som helst! Är du rädd för mörker, har du det inte helt släckt, eller går ute ensam där det är kolsvart!
    Är du rädd för ormar klappar du dem troligtvis inte! Är du höjdrädd jobbar du med all säkerhet inte på tak! Detta förstår och respekterar folk, men att man är rädd för en annans ögonsten, det är det många som inte accepterar!

Här på söder vimlar det av hundar, i alla storlekar, alla raser!
    Så fort jag går utanför dörren är det en risk för att bli riktigt rädd.
Jag accepterar att vi måste dela på denna stadsdel, men jag tycker att det är respektlöst att ha hunden okopplad och låta den springa runt och nosa på allt och alla på gatan!
    "Han/hon nosar ju bara!", det spelar ingen roll - jag får en hjärtinfarkt iaf!
Något som blivit väldigt populärt, här på söder, är att ägarna tar med sig sina ögonstenar in i affärerna. Detta ställer till det något enormt för den som är rädd!
    Vet inte hur många gånger jag inte lyckats gå ut ifrån en affär då det legat flera hundar på golvet framför utgången!

Jag ber alltid ägarna vänligt, men det är väldigt sällan man blir vänligt bemött tillbaka!
    För bara 10min sen köpte jag snus i tobaksaffären. En kvinna med en hund, stor som en häst, kom in och ställde sig framför ytterdörren. Jag blev stel som en pinne, sa till kvinnan att jag e livrädd för hundar, varpå hon sa;"Jag håller i honom!", och jag fick springa förbi hunden med 5cm avstånd!

Jag har slutat att gå till ZOO-affären, där jag brukade köpa leksaker och godis till min katt. Detta då jag e trött på att hamna i bråk med hundägare som binder fast sina hundar innanför utgången.
    Får alltid höra;"Men vad gör du här om du e rädd för hundar?!" och får försvara mig med;"Jag har katt!".
    Om man skall resonera på det sättet så säljer de inga hundar i ZOO-affären, de säljer fåglar, marsvin, hamstrar, och fiskar! Hade jag varit rädd för något utav dessa, hade jag inte gått dit!
    Ta med er hundarna in då istället, och ha dem bredvid er!

Har lärt mig att klara av hundar som känner igen mig, som mina vänner äger, men det e samma sak där, de måste hålla i dem tills jag känner mig redo, och hunden lugnat ned sig!
    Så ta det inte personligt mot er ögonsten!
Det är inte det som är själva problemet! Och det finns en anledning till att jag väljer de t-banevagnar med en överstruken hund på dörren, och aldrig sätter mig längst bak i bussen - vänligen respektera detta!!!

Gammal rockstar!=P

Man skulle kunna säga att jag är född på scenen!

Enda sedan jag var riktigt liten har jag stått på scen, på många olika sätt!
    Först var det baletten, sedan kom sången, och efter det även teatern.
När jag var 12 år hade jag sjungit i kör i fyra år, var med i en liten sånggrupp, tog sololektioner, och hade kontinuerligt någon form utav konsert.

Utöver detta så hade jag spelat teater i tre år och hade även en hel del teaterföreställningar.

    Detta var mitt liv!
När jag var 7 år och min farmor och farfar frågade vad jag skulle bli så svarade jag; "Popstjärna!", och det första svåra ordet jag lärde mig att stava till var konsert.

Jag skrev min första egna låt när jag var 8 år. Så här höll det på under hela min uppväxt, och i gymnasiet gick jag musik med inriktning sång.
I gymnasiet fick jag kontakt med facket för första gången, och mitt första fackförbund blev Musikerförbundet!

Jag flyttade hemifrån när jag var 16år, vilket innebar att jag var tvungen att behöva jobba efter skolan och på helgerna. Hade jag inte flyttat hemifrån tidigt så hade jag kanske kommit längre med musiken, kanske inte.
Musik är ett sådant intresse som är svårt att leva på. Men jag önskar verkligen att jag hade haft chansen att kunna spela piano ordentligt, då hade jag kanske kunnat arbeta som musiklärare.
Idag har jag bara teorin kvar, och endast delar av mitt sångregister.
    Att ha kroppen som sitt instrument kräver att man ständigt övar, annars tappar man sitt register.
Jag är van att kunna ta vilka höga toner jag velat, så är det inte idag! Jag kommer inte ens upp i mina favoritlåtar längre=s. Men, visst det är bara att börja öva igen, men då kommer nästa problem, tiden.
    Man kan varken stå och gala tidigt på morgonen, eller sent på kvällen, därför blir det sällan av!

Jag har börjat att sjunga lite då och då igen, även om det inte blir så länge, och inte räcker för att återfå sitt register eller tonsäkerheten. Men det e alltid en början iaf!
Jag skulle verkligen tycka det vore jätteroligt att börja stå på scenen igen! Även fast rädslan ökat att stå där, med alla års paus! 

Sedan musiken blev mindre i mitt liv, så har jag heller inte varit speciellt mkt för konserter. När jag är på konsert så njuter jag inte längre som förr. Utan jag blir avundsjuk och vill själv stå där.

Men i fredags var jag på Black Sabbath, för andra gången, och jag kunde verkligen känna glädjen i hela kroppen!!!
    Fast jag var ändå lite avundsjuk!=P
Något annat som var väldigt intressant, var att jag satt ned. Jag har alltid haft ståplats på alla konserter jag varit på! Men jag har börjat känna att jag inte riktigt orkar detta längre.
Jag tycker det e jobbigt att stå och trängas, och svettas, och bli kliven på tårna hela tiden!
    Sedan så har jag oftast väldigt svårt att se något då jag e så kort.
Är detta ett tecken på att man börjar bli tråkig, eller att man börjar bli gammal?!=P

Black Sabbath

Black Sabbath

Det var ganska så skönt att sitta ned under konserten, och se hela scenen!
    Fast det var väldigt ovant att kunna gå på toa mitt i, dricka öl, och kunna sitta och prata med sin kompis!;)
Men man kunde ju inte se bandmedlemmarna i detalj, och bilderna blev klart sämre!
Dessa två bilder är ifrån Black Sabbath i fredags, dem bästa jag fick!=P
    Jämför det med dessa bilder på Kiss från i våras, och Twisted sister från 2012!

Kiss

Kiss

Twisted sister

Twisted sister

Är riktigt kul att Ozzy fortfarande orkar och gör bra konserter!;)
\m/

Bröllopsgäster!

Det är nu bara sex månader kvar till vår stora dag och vårt bröllop!=)<3
    Vi längtar, samtidigt som vi är ganska stressade, då det fortfarande e väldigt mycket kvar att både planera och fixa!

Vi har nu äntligen kunnat sätta ut vår förlovningsannons i tidningen, efter mer än ett års tid! För oss är detta riktigt skönt att nu kunna göra, mer än nog de flesta kan förstå! Och vi slipper nu lämna annonssidan i vår fina bok tom!

Vi har som sagt var en hel del kvar att planera, och väldigt mycket pengar att spara! Men vi har också kommit en bra bit i planeringen!
Jag har designat tärnornas klänningar, och dem har varit här och blivit mätta. Kyrkan är bokad och vi har fått igenom vår vilja med att kyrkohedern viger oss!=D
    Vi har gjort upplägget för själva vigseln. Fyllt i nästan alla papper. Vi har planerat middagen och gjort bordsplaceringen. Vi har beställt middags -respektive festbiljetterna.
Vi vet vad vi skall ha för kläder. Hederstärnan och bestmanen vet vad de skall göra. Vi har fixat eskorten ifrån kyrkan. Vi har bokat bröllopssvit för bröllopsnatten. Vi har bokat bröllopsresan. Vi har skickat ut önskelistan. Tärnorna vet vilka vänner jag vill ha med på min eventuella möhippa. Vi har planerat blommorna och gjort en kostnadskalkyl.
    Vi håller på för fullt med den traditionella planeringen gällande sittplatserna i kyrkan och dylikt. Vi skall på möte på K imorrn, och på möte med hon som skall göra våra ringar på torsdag! Vi håller på för fullt helt enkelt!

Då vi vill ha det väldigt traditionellt, men ändå ganska så modernt på vissa plan, så krävs det lite extra planering och en hel del info måste nås ut till våra gäster! Och hur gör man detta på bästa sätt?
E ju lite jobbigt att skicka traditionella brev till höger och vänster, och det blir ganska så dyrt i längden också!
    Mail e folk sisådär bra på att läsa, så vad e då bättre? Jo, Facebook såklart! 
Därför har vi bjudit in alla våra gäster som har facebook, via facebook.
    Detta funkade till en början relativt bra! Folk pushar och följer med i bröllopsplaneringen - riktigt modernt och bekvämt! MEN, det har visat sig att många inte tar detta på allvar...

Vi bjöd in folk till bröllopet redan för ett år sedan, och då sa många att det var så långt fram i tiden att det kändes konstigt att tacka ja till det redan då, fast många gjorde det.
    Nu är det bara sex månader kvar och nu har en del börjat upptäcka att vi viger oss en onsdag och att de måste ta två semesterdagar för detta.
Detta även fast vi gång på gång påmint om det här! Och vad e egentligen två semesterdagar?!
Vi har gjort flera stora listor på gästerna som har tackat ja. Vi har slagit ihop de som tackat ja via facebook, med dem som tackat ja via mail, på de inbjudningskort vi skickat ut, till dem utan facebook. Sedan har vi gjort listor på vilka som kommer på middagen och vilka som kommer på festen. Och utifrån dessa alla listor har vi sedan kunnat göra bordsplaceringen, tittat på kyrkoplaceringen, och kommit fram till bra lekar för festgästerna. Men så har en del av de som tackat ja, i eventet på facebook, gått ur till höger och vänster, detta utan att meddela oss.
För det första så tycker jag att detta e riktigt fräckt! Vem skulle först tacka ja på en "vanlig" bröllopsinbjudan, och sedan inte dyka upp utan att meddela?!
    Så gör man inte, och jag tror heller inte att så många skulle göra så! Men via facebook anses det tydligen vara ok att göra på detta sätt!
Varje gång vi ser att siffran har sjunkit så måste vi sitta och gå igenom samtliga listor för att kunna lista ut vem/vilka denna/dessa person/personer är! Och sedan ändra om i planeringen!
Detta är inte bara frustrerande och tar lång tid, utan det är även ganska sårande!
    Kommer man fram till att man kommer att få förhinder, sex månader i förväg, så säger man väl det till brudparet?! Det e ingen förfest vi bjudit in till, utan ett bröllop!

Och sedan så har vi även dem som inte svarat alls!
    Reglerna säger att man 14 dagar efter en bröllopsinbjudan skall lämna besked, våra gäster har haft över ett år på sig!
Vi satte deadlinen på den 15/11, men alla svarade ändå inte, så vi har nu plockat bort dem som ännu inte gjort detta! Men så idag, när vi äntligen hade stenkoll på vilka som kommer, och alla siffror och listor var klara, så går det plötsligt ur tre personer IGEN utan ett minsta knyst!
Det var bara att börja om sökningen efter dessa personer!
    Två av dem hade fått förhinder pga jobbet - fine, det e sånt som händer, men hur skall vi veta?! Och den tredje har inte svarat på mailet vi skickade ut! En person som pratat om vårt bröllop i ett års tid, och som nu inte verkar bry sig det minsta om det!
    Jag fattar verkligen inte själva grejen! Är det meningen att vi dagligen skall sitta och spana på om folk går ur eller ej, samt behöva påminna några miljoner gånger till om att verkligen ta semester?! För om vi inte gör det så kommer vi stå där själva när dagen väl kommer, eller vadå??!! Jag blir både förbannad och ledsen! 

När jag blir bjuden på bröllop så blir jag glad att just jag blivit bjuden, och att brudparet vill ha mig med på deras stora dag! Här verkar man tro att man kan komma och gå hur man vill! Det är respektlöst, och ger oss ännu mer magont och nerver än vad vi redan har!
    Är detta pga att det är via facebook??
I sånna fall så fattar jag verkligen INGENTING! "Man är inte tillsammans på riktigt förrän man är det på facebook", men ett bröllopsevent på facebook tas inte på allvar?

Jag hoppas att de som nu tackat ja står fast vid detta och verkligen, både vill komma och kommer att göra det på vår stora, fina, viktiga dag!!!
    Vi har bjudit in de vänner, nära och kära som vi vill ha där!
Vi har bjudit in det antal vi vill ha på bröllopet! Och vi planerar vår budget efter antalet gäster! Mer komplicerat än så är det inte!

Min älskade mormor!!!

Förra lördagen så var vi på fest hos min mormors lillasysters ena dotter, som fyllde jämt.
    Mormor satt still ganska mycket, men hon är ju också gammal så man tänkte väl inte mer på det! 
På måndagen så får jag höra av min moster och mamma att mormor inte mår riktigt bra.
    Jag dör alltid inombords när jag hör detta och blir totalt livrädd då mormor är mitt ALLT!!!

Man tycker ändå att det inte är något allvarligt, utan vill vänta och se hur det hela yttrar sig.
    Jag är jätteorolig hela dagen och pratar med henne i telefon flera gånger på dagen, och 2-3 gånger på kvällen. Jag frågar även om hon vill komma och sova hos mig, så att jag kan hålla koll på henne. Hon lät glad över det, och oväntat nog väldigt intresserad, men sa att det var krångligt med färdtjänst, och tyvärr så kunde inte jag hämta henne då jag inte har körkort!
    Vi bor 2mil ifrån varandra. 

På natten kan jag inte alls sova, utan är fruktansvärt orolig för henne!
    Jag ville ringa flera gånger, men vet att det inte är någon idé, då hon inte hör telefonen på natten, då hon tagit av sig sina hörapparater, och detta skulle då ge mig ännu mer panik att hon inte skulle svara, så därför ringde jag inte.
Kl.8 på morgonen, dagen efter, började jag att ringa henne, utan svar!
    Jag blev livrädd, ringde till mamma som inte visste något. Ringde till moster som då sa att hon också försökte få tag på henne.
Jag började må riktigt jävla dåligt och visste inte vart jag skulle ta vägen!
    Moster ringde sedan tillbaka och sa att mormor inte hade sovit på hela natten då hon hade haft riktigt ont i vänster sida utav huvudet, svårt att andas, och varit yr!

Det hela slutade med att mormor åkte in, och jag mötte henne vid akuten!
    När mormor självmant vill åka in så vet man att det e allvarligt! Hon vägrar annars! Och jag märkte väldigt snabbt att detta var allvarligt, då läkare efter läkare undersökte henne, hon röntgades och blev inlagd på nolltid! 
Nu har hon legat på sjukhus i sex dagar och jag har varit där varje dag, utom en då man inte fick åka dit!!!
Hon har för högt socker, lunginflammation, hjärtsvikt, bakterier i blodet, för höga infektionsvärden pga någon infektion någonstans i kroppen.
    Man gick in med kamera, i förrgår, för att kontrollera hjärtväggen, samt röntgade huvudet. Man skulle ha gjort detta redan i torsdags, men hon var för dålig för detta då!=S
Imorrn får vi svar på röntgen!

Hon ser mycket piggare ut nu, men samtidigt e värdena inte ok.
    Jag är jätteorolig för henne, och skulle inte klara mig en enda dag utan henne!!!
Jag ber till GUD att han låter henne stanna hos mig ett bra tag till!!!<3<3<3

I onsdags, efter aftonskolan, så höll jag på att få en panikångestattack på tricken hem, vilket var flera år sedan sist!
    När jag mötte min pojke så hyperventilerade jag, kunde inte prata, utan bet mig i tungan för att inte bryta ihop.
Så fort vi kom innanför dörren så började tårarna bara att spruta!
Hon är mitt allt och betyder så sjukt jävla mycket för mig, och jag älskar henne mer än vad som går att beskriva!!!
Idag sa hon att hon INTE tänker ge upp!!!
    Det kändes riktigt skönt att höra!!!=D<3<3<3

Min älskade mormor!!!<3<3<3

I fredags skulle jag och min pojkvän åka på rockkryssning, men jag klarade inte av att göra det!
    Jag kände att jag ville att man skulle kunna nå mig ifall något hände, och att jag snabbt och enkelt skulle kunna ta mig till sjukhuset.
Inget hände med mormor, tack och lov!!! Men, med en utav mina bästa vänner som vi skulle ha delat hytt med!
    Hon fick så fruktansvärt ont i magen på kvällen, och spenderade kryssningen sittandes på knä i hytten! Läkaren ombord besökte henne och gav henne smärtstillande.
När de sedan kom i land åkte hon ambulans till akuten.

Vår gemensamma kompis, som delade hytt med henne, ringde mig, så efter att vi besökt mormor så gick vi ned till akuten och höll henne sällskap.
    Nu ligger hon också på sjukhus, samma sjukhus som min mormor, så nu besöker vi dem bägge dagligen!
Detta får en att tänka på att livet är så oerhört skört, och att man verkligen måste värna om sina nära och kära!!!
Jag hoppas att dem bägge snart är friska och kommer att må riktigt bra!!!<3<3<3

ADHD-medicinering

För snart fem veckor sedan började jag med ADHD-medicin!
    Jag har enda sedan jag fått diagnosen totalvägrat medicinering, då jag inte e mycket för tabletter, och speciellt inte då man klarar sig utan dem!
Men nu, då jag försöker lära mig så mycket som möjligt, och pluggar en hel del så gick det helt enkelt inte längre!

Något jag har riktigt svårt för, förutom att sitta still länge, är att läsa.
    Jag har läst ca. 5 st böcker i hela mitt liv, varav den ena utav dem läste jag flera gånger i lågstadiet! Enda tills min fröken kom på att jag läste samma bok gång efter gång!;)
Men att läsa, är för mig, ett utav det svåraste som finns!
    Jag vet inte vad jag läser, då tankarna i mitt huvud och ljudet runt omkring tar över min koncentration och jag måste läsa om samma mening om och om igen.
Till slut orkar man inte längre, blir på dåligt humör, och när det börjar krypa i hela kroppen så ger man till slut upp!
Nu måste jag läsa en hel del för att lära mig allt. Därför bestämde jag mig för att testa att medicinera.

De två första dagarna var hemska!
    Det var så tyst i huvudet så jag fick panik! Jag kände mig hjärndöd då jag inte hörde miljoner med tankar och funderingar till höger och vänster! Det kändes som att jag blivit korkad och som jag inte var jag längre, vilket var en väldigt obehaglig känsla!
Jag hade ett ständigt tryck över huvudet, det kändes nästan som om jag hade en cykelhjälm på mig, och mitt högeröga värkte konstant.
Det kändes även konstigt när jag skrev. Jag var liksom tvungen att koncentrera mig och det kändes som om jag skrev för allra första gången.
Jag pratade om detta med vänner som åt ADHD-medicin, och de sa att jag skulle ge det hela några dar.
    Riktigt roligt att en person med ADHD ger en annan person med ADHD rådet att ta det lugnt och ge det tid!=P
Jag frågade även min pojkvän om han tyckte att jag var annorlunda, men det gjorde han inte. Fast första kvällen så böjde han sig framåt i soffan, stirrade på mig och sa:"Men shit! Du e ju coollugn ju! Fan vad skönt!".
Det kändes skönt att göra honom glad, men samtidigt så var jag livrädd över att inte vara samma person längre.

Precis då jag bestämt mig för att lägga av med medicinen, så blev allt helt annorlunda!
    Trycket runt huvudet försvann och jag kom på mig själv med att läsa ETT HELT PROTOKOLL, utan att läsa om en enda mening, en enda gång!!!
    Det var en riktig WOW-känsla!
Värken i högerögat blev bättre och jag kom på att det kunde ha att göra med att jag nu använde hjärnan lite annorlunda än annars.
    Jag saknar nämligen en muskel i mitt vänstra öga, vilket gör att jag måste använda mitt högra öga på ett visst sätt för att kunna se så bra som möjligt, och ta in helheten i det jag ser. Detta är något jag måste koncentrera mig på varje sekund då jag e vaken!

Nu märker jag riktigt stor skillnad!
    Jag känner mig mer som mig själv igen, fast med ett stort plustecken!;)
Jag kan läsa, är mer strukturerad, svarar inte lika ofta på fel saker i stora diskussioner i grupp, utan har lättare att hänga med i vad folk säger och diskuterar om.
Och just i detta nu upptäckte jag även att jag just nu sitter och bloggar med normal volym på TV´n utan att bry mig ett enda skvatt!=D
Det e ashäftigt!!!

Nu kan jag äntligen läsa alla dessa böcker som jag suktat på så länge!!!;)

Bokföreläsning på Runö

Jag var på Runö Kursgård den 31/10 för att prata om min självbiografi "Innanför mina rosa små väggar" i deras café!;)

Det var väldigt roligt, även fast det kändes lite ovant att prata om något så personligt.
    Annars när jag pratar inför folk så är det när jag antingen håller kurs, håller skolinfo, pratar politik, eller redovisar något. Men denna gång så skulle jag prata om min bok, som jag skrivit.
Jag började med att berätta varför jag skrivit den, och hur jag kommit fram till titeln.
    Jag berättade även om kommentaren; "Har du skrivit en självbiografi? Men du e ju ung!" som jag ofta får, när jag berättar att jag skrivit denna bok.
Denna kommentar stör mig enormt, då det inte är åldern som avgör vilka erfarenheter eller upplevelser du har, utan vad du har för miljö runt omkring dig, vilka sorters människor, och helt enkelt hur du är som individ.
Jag berättade att det är tufft att vara ung, men ännu tuffare att både vara ung och kvinna, och inte minst när man kommer till den politiska delen.
    Därför har jag mitt bakvända ålderskomplex och nämner ALDRIG min ålder!

Sedan läste jag upp olika stycken ur min bok. Jag hade valt ut en del oskyldigt ur barndomen, men också en hel del mobbing ur skoltiden, när jag kom fram till att jag är bisexuell, och sedan en hel del om sexuella övergrepp, våldtäkter, kvinnomisshandel, och det svenska rättssystemet.
    Jag tryckte även väldigt mycket på hur viktigt det e med en trygg barndom i form av en trygg hemmiljö, förståelse och chans och stöd till att utvecklas i sin egen takt, samt att få prova på olika saker.

Jag pratade en hel del om psykisk misshandel, som allt för ofta glöms bort, och som inga lagar står bakom!
    Att bli psykiskt misshandlad kan många gånger vara tusen gånger värre än fysiskt, då personen ifråga, som misshandlar, inte ens behöver vara i närheten vid själva övergreppet - utan kan trycka ned en långt under markytan ändå!
    Speciellt idag med all teknik som finns där både facebook, sms, mms, msn, twitter och Instagram kan vara "hjälpmedel" för detta.

Sedan pratade jag en hel del om att skära sig och att statistiken visar att två tjejer i varje skolklass nyttjar denna livsfarliga och dödsberoende drog!
    Efter min föreläsning så var det frågestund med de som närvarade.
Det var en riktigt skön stämning. Folk satt med sitt vinglas i en fåtölj i det mysiga cafét fyllt av värmeljus.
Jag fick mycket frågor om varför man skär sig och hur man gör för att sluta, och en hel del om sexuella övergrepp.
Man frågade mig vad jag personligen tyckte att man skulle göra för att minska mobbing och om mindre skolklasser skulle vara ett hjälpmedel mot detta.
    Och om jag tycker att man bör skriva om lagar/paragrafer samt lägga till något när det gäller sexuellt ofredande och våldtäkter.
    Vad mina åsikter är på dessa punkter, kan ni läsa om, till den djupaste molekylen, i min nästa bok "Kampen - i det moderna samhället"!;) 

Det var riktigt jobbigt att läsa de styckena som handlade om sexuella övergrepp och våldtäkter. Jobbigare än jag trott faktiskt!
På slutet kände jag mig tom svimfärdig.
    Jag märkte att killarna i publiken även blev väldigt berörda. De tittade ned i golvet med stirrande blick och såg riktigt obekväma ut efter ett tag.
Det var nästan så jag kände att jag kanske inte skulle gå längre, men jag fortsatte iaf!

Efteråt så skyndade sig killarna ut i receptionen och köpte min bok, och jag fick stora, varma kramar efter att jag signerat dem!;)
    Då kände jag att jag lyckats beröra dem på rätt sätt!
Jag har själv erfarenhet av att killar kan skämmas för sitt eget kön, när man pratar om dessa saker. Efter min första våldtäkt försvann t.ex. min bästa killkompis. Han hörde inte av sig och svarade inte i telefon på väldigt länge. Sedan visade det sig att han hade skämts så mycket över att vara man, att han inte klarade av att träffa mig just då.
    Även fast det var då jag behövde honom som mest. Och det är inte så det skall vara, och inte så killar skall känna!
Jag vet att inte alla killar är svin och förnedrar kvinnor! Och det vet väldigt många andra kvinnor också! Så det kändes riktigt skönt att få dessa killar att ta till sig det hela på rätt sätt!

Efter bokförsäljningen och signeringen, så kom även några tjejer fram till mig och berättade att de har en del liknande erfarenheter som jag, och att de också skurit sig.
    Det kändes väldigt fint att man ville dela med sig detta till mig! Det är precis det jag vill komma åt, eller vad man skall säga.
Jag vill att de som varit med om liknande saker, eller är i liknande situationer nu, skall läsa min bok, känna igen sig, och känna att de inte är ensamma! För det är det värsta i dessa situationer!
Det räcker inte att säga att det är vidrigt att ha upplevt en våldtäkt, ordet är inte tillräckligt brutalt för det!
    Men det värsta är inte själva övergreppet, utan det är förnedringen, smutsen man känner över sig själv, och att man känner sig så sjukt jävla ensam!
Jag hade verkligen velat ha någon att prata med under många utav mina erfarenheter!
    Nu var det inte så, men förhoppningsvis kan jag hjälpa någon/några via min bok, samt få folk runt omkring att tänka till!

Ja, jag kan bara säga att detta var riktigt häftigt och jag längtar tills nästa gång!;)
    Var även en i publiken som frågade mig om jag ville komma till hennes fackförbund och hålla ett liknande föredrag, så det hoppas jag på!

Det är riktigt kul att Runö velat göra detta! Och jag är jätteglad över att de har min bok till försäljning! Och det är riktigt coolt att jag fick bli den första författaren de bjöd in, samt att jag nu skall få mitt första författararvode!;)