Detta är inget nytt – ändå e det så tyst!

Jag vet att något hände när jag var 5-6 år gammal.
Jag vet inte vad det var, det har jag nämligen förträngt och jag har aldrig vågat fråga någon om detta – ingen har heller försökt att berätta för mig!
    Jag minns bara små bitar av det hela och jag har i vuxen ålder försökt att få reda på sanningen genom att försöka få tag på min journal från den tiden. Men jag vet inte vart jag var, exakt när och varför, vilket gör det hela svårt att spåra ifrån en tid innan datorerna tagit över systemet.

När jag var 14 år så satt jag i rättegång mot en man som försökt förstöra mitt liv – en man som förändrade och försämrade mitt liv – en man som kom med hot om mitt liv!
    När jag var 20 år blev jag inskriven på Södersjukhusets AVK (Akutmottagning för Våldtagna Kvinnor) – jag kommer aldrig någonsin att glömma den gynundersökningen! Ett flertal anställda kvinnor försökte övertala mig till att anmäla, men min erfarenhet av att sitta i en rättegång som handlade om mig, min kropp och mitt liv var inget jag varken ville uppleva igen, eller ha fler erfarenheter utav. Jag sa nej – att jag inget visste.

Jag har delat mina erfarenheter, upplevelser och sår med många – nära, bekanta och främlingar. En del har tyckt synd om en, andra har känt igen sig – upplevt liknande saker. Men det finns också dem som tyckt att man skall hålla detta för sig själv – vara tyst och låta tiden läka ens sår utan att "störa" världen för de runtomkring en. Medans män skämts för dess egna kön, har kvinnor bett en knipa käft!
    Jag har varit tyst – i perioder – i alla fall muntligt. Under dessa tider har jag pratat på andra sätt än genom munnen. Genom rakblad, alkohol, ståltråd, sex och alla möjliga destruktiva beteenden.

När jag nu blev gravid så "varnade" min barnmorska mig för att gamla, jobbiga och brutala minnen kunde komma tillbaka – kanske även ganska så extremt. Jag tyckte att det hela lät något överdrivet, men de mardrömmar som stört min nattsömn under en period, har inte varit att leka med..

Det är nu sex år sedan jag lät mina armar och ben vara ifred – det är en stor seger för mig, men inte för samhället – där har vi en väldigt lång väg kvar!