2018 – ett kämpigt, händelserikt, sorgligt men ändå bra år!

Så kom då årets sista dag med knappt 12 timmar kvar på detta år! Här sitter jag i soffan med Jiro ett år och två månader och bloggar för första gången på läänge, medans jag försöker få Jiro att se på Tingeling. Thobbe jobbar och katten Gregge är i himlen!!!
    År 2018 inleddes med Sara och Johan, liksom de senaste åren. Min farmor lämnade besked om en tumör i magen. Årets näst sista dag dog vår älskade lille Gregge, hemma på sovrumsgolvet!
Detta år har varit oerhört jobbigt, händelserikt, stressigt, hjärteskärande, sorgligt, intressant, ilsket, men också bra – jag har min älskade familj som jag är överlycklig för!!! Tack käre, gode Gud för det!!!<3<3<3
    I början av året firade jag och Thobbe hela sex år som par! Jag minns pinsamt nog inte exakt vad vi gjorde den dagen (jag skall ta reda på det då jag tycker att sådant är otroligt viktigt!) men jag tror iaf att det var då vi började med att äta middag på Malmen!;) Jag minns inte heller vad vi gav varandra, men jag minns att vi var fattiga småbarnsföräldrar och så har i princip hela året sett ut då en utav oss varit föräldraledig. Mitt minen har blivit betydligt sämre detta år! Eller sämre, det har snarare blivit dåligt – jag har alltid haft sjukt bra minne, men nu minns jag knappt vad jag gjorde i förrgår, men det är tydligen vanligt för småbarnsföräldrar. Detta år är ju mitt och Thobbes första helår som föräldrar och vilken resa det har varit, på gott och ont – Jiro har vuxit och utvecklats enormt! Jag och Thobbe har haft väldigt lite tid för varandra och har under årets andra halva bråkat en hel del – vi som aldrig bråkar annars!
Jiro gjorde sitt första jobb, tillsammans med mig – det var ett fotojobb för LO´s Facket Försäkrar årsbok, där jag och Jiro var ansiktet utåt för föräldraförsäkringen.
    Jag fyllde 32 år och det visade sig att min födelsedag skulle vara sista gången både farmor och farfar var hemma hos oss! Farmor opererades i mars och dog i cancer den 8 maj!!! Jag, Thobbe och Jiro var med henne på sjukhuset under den vecka hon var där. 

Innan farmor tragiskt och chockerande lämnade jordelivet, så gav jag ut min femte bok FEMINISM I EN PERFEKT VÄRLD. En bok om hur jag ser på feminism och vad det egentligen är – hur ojämställt vårt jämställda land faktiskt är och varför så många gubbar ifrågasätter rätten för kvinnan att äga sin egen kropp och bestämma över sitt eget liv! Jag och Thobbe startade även ett eget företag i början av året the Mothership med en webbutik som säljer coola, politiska och nostalgiska affischer, mina böcker, barn- och vuxenkläder med coola och ställningstagande tryck på, stickerkartor med sköna och viktiga budskap, samt appar och spel!;) Vi har inte hunnit upp med allt ännu – faktum är att vi har hunnit arbeta betydligt mindre med vårt företag detta år, än vad vår förhoppning var! Vi skall satsa mer under år 2019!;)
Jag gick klart världens bästa utbildning – Bommersviksakademien som är en fackpolitisk ledarutbildning. Denna utbildning startade hösten 2017, samma helg som jag förberedde mig för BB och kejsarsnittet. Ett flertal helger har spenderats, tillsammans med min familj och 85 stycken deltagare, ute på Bommersvik.
    Jag var en av de betalande, inbjudna författarna på årets BOKEN PÅ ARBETSPLATSEN ute på Runö. Jiro gick sitt livs första, första majtåg (utanför magen;) ) – sedan även sitt livs första prideparad. Jag och Thobbe firade vår fjärde bröllopsdag, alltså Fruktbröllop – minns inte heller hur vi firade detta =O men jag fick ett jättefint feminist-halsband av min älskade make!;)<3 Vad jag gav honom minns jag inte!=O
    Min fina farmor begravdes och allt vad det innebar, förutom den otroliga chocken och sorgen! Hon som var så pigg – gick flera mil om dagen, rökte inte, drack knappt, åt hälsosamt och var frisk som en nötkärna!!! Jag, Thobbe och Jiro spenderade mycket tid, under hela våren, hemma hos farmor och farfar för att hjälpa dem och även hjälpa farfar (förtvivlad och tidigt dement) när farmor åkte in och ut på sjukhus! Efter begravningen och extremt mycket bråk med päron så stack jag med mina två prinsar och Thobbes mamma till Tokyo och Japan för en efterlängtad och välbehövlig semester!;) Tanken var att svärmor skulle hjälpa oss ute om dagarna, med Jiro, och ibland även vakta honom på kvällarna så att jag och Thobbe fick lite egentid i Tokyos nattliv och spelvärld!;) Tokyo är en underbar plats med underbara människor – för den som inte är så bekant med staden, landet  – dess kultur och teknik så kan den vara något främmande och annorlunda. Svärmor hatade Japan och var heller inte blyg med att högt och tydligt berätta detta. Medans hon räknade dagarna hem till Sverige och ville ha svensk mat, så försökte jag och Thobbe njuta utav denna väldigt dyra resa som vi längtat efter i fyra år – sedan vi var där på smekmånad! Vi tre började att bråka en hel del, vilket även fortsatte sedan på hemmaplan. Jag och svärmor, som annars sms:ar flera gånger i veckan, hade ingen kontakt på nästan två månader. Jag och Thobbe bråkade oss semestern och början av hösten igenom! Sommaren, i värmeböljan, spenderades mycket ute på vårt kära landställe där vi hade en hel del jobb att göra, som vanligt med tomt och hus!;) Fasadskrubb, altanfix, bryggfix, tomtfix etc etc.
    År 2018 var det återigen val – denna gång endast i Sverige då EP-valet är år 2019. För första gången, och förhoppningsvis inte sista, stod jag med på riksdagslistan vilket innebär att det gick att kryssa mig i valet, för alla stockholmare som bor i staden (länet har en egen lista). Jag fick 39 stycken personkryss, vilket jag är jätteglad och tacksam för!!!<3<3<3 Sommaren och hösten spenderades alltså en hel del i valstugan på Medis och på olika torg runt omkring i staden, men också länet!;) Jiro var med mig en hel del och det krävs verkligen extra kraft och energi att ha med sig en då en 9-11 månaders i en valrörelse och extremvärme!!!
    Jag fick inte fixa med mina bolån, för banken, som jag hade önskat så vi lade istället pengar på att köpa en ny och större bil – detta blir nu vår tredje på tre år.
    2018 var året då vår lille Jiro blev ett år!!! Detta firades med ett stort kalas nere i vår föreningslokal helgen innan. På självaste dagen firade vi tillsammans hemma, hela familjen. Straxt därefter var det dags för lille Jiro att börja förskolan och då dags för mig att vara föräldraledig för att vara med under inskolningen, som blev kaos! Den tog tre veckor då den saknade struktur, rutiner, trygghet och information. Efter massor av klagomål och ett flertal möten så är vardagen nu, Äntligen, fungerande, trygg och säker – men vi är inte 100 procent nöjda ändå utan står återigen i den gedigna kön.
     Jag firade tre år på jobbet, Thobbe fyllde 31, Jiro hade sin allra första dopdag – som skall firas Gudföräldrarna, det gick väl sådär!;)

Det har hänt extremt mycket detta år och det har gått sjukt fort! Jag lämnade mitt uppdrag i SSU´s Fackliga klubbstyrelse och i min lokala partiförening. Jag hoppade även av som fanbärare. Jag har även detta år varit ordförande för Handels-Sossen och har även uppdrag i Kvinnodistriktet, Södra Kvinnoklubben, Södermalms stadsdelsnämnd, Seko-Sossen, Fackliga Utskottet, Arbetarekommuns representantskap och min bostadsrättsförening.
    Jag har jobbat väldigt mycket även detta år, fastän mindre än året innan, men som kvinna kan man ju aldrig jobba tillräckligt!;) Jag har detta år, mer än kanske någonsin, fått uppleva och erfara hur pass integrerat gubbväldet faktiskt är! Jag har haft en hel del problem med kränkta män jag trampat på tårna pga kunskap de trodde jag inte hade eller ville förneka. Härskartekniker har varit en stor del av min vardag – privat, i arbetslivet och i politikens värld!
    Att vara småbarnsförälder är tufft – fysiskt, psykiskt och det är en prövning för äktenskapet! Men tillsammans med världens bästa make och pappa till mitt barn så kämpar vi på och är ett team!!! Vi har även fått erfara att det här med att uppfostra alla kön likadant och likvärdigt är långt ifrån något alla tycker är en självklarhet, skrämmande nog!
2018 var även året då jag blev deprimerad...Jag hade extremt svårt för omställningen att bli förälder – att vi blev fler människor i familjen och att jag hade blivit mamma – att jag hade ett barn! Att känna så i en värld där alla bara förväntar sig att allt skall vara fluffigt drömiskt och att jag som amma skall gå omkring och vara så sjukt jävla överlycklig hela tiden, är inte det lättaste! Det tog lång tid för mig att ta in detta! Jag hade heller inte tid att söka hjälp för detta och då blev jag tydligen ett ego som inte såg till mitt barns bästa, hur går det ihop egentligen?! Utöver det så hade sjukt ont efter mitt kejsarsnitt enda tills typ nyss och trots att jag har gått ned 17kg så har jag 18kg kvar att gå ned till min idealvikt, 13kg för att landa där jag var då jag blev gravid. Men vågen har aldrig stått så still som nu, men egentligen så bryr jag mig faktiskt inte! Jag mår bra fysiskt! Problemet är bara att inga kläder längre passar och att det är sjukt svårt att hitta kläder som passar en kropp som har fött barn – jag är dessutom kort, så att hitta byxor med rätt midjestorlek som inte har en meter breda ben och inte är en halv mil för långa är näst intill omöjligt! Jag som älskar kläder.
Att sedan farmor dog tog mig väldigt hårt! Var liksom hon och farfar jag hade kvar då mormor är död och halva min släkt försvann i samband med det – min familj är det ju kaos med och har varit även detta år, är så sjukt trött på allt bråk! Efter farmors bortgång är kontakten lika med noll och jag har också noll insyn och påverkan vad gäller allt kring det! Farfar har tagit allt väldigt hårt och jag har lagt så mycket tid jag bara kunnat på honom men med heltidsjobb, småbarn, politik, eget företag och ett äktenskap är det inte mycket tid som blir över – till sist var jag tvungen att prioritera mitt äktenskap ett tag! Och sedan har vi alla dessa gubbar och allt skit de dagligen sysslar med! Även fast det gör mig sjukt arg och ökar min energi till att försöka förändra samhället och världen, så tar det också jävligt hårt på en! Det är väl det gubbarna vet! Och som kvinna så räcker man ju aldrig till – antingen så vet man inte tillräckligt,vet för mycket och måste dumförklaras, är inte tillräckligt fysiskt stark, är inte tillräckligt psykiskt stark, borde fokusera på att vara förälder, borde fokusera mindre på att vara förälder, borde jobba mer fast inte få mer betalt, får för mycket betalt, är för ung och omogen. Det tar liksom Aldrig stopp! Jag har även förlorat en hel del vänner – av någon sjuk anledning så tycker inte alla att man kan vara vän med någon som har småbarn – att det skall vara ett fritt val att inte skaffa barn men inte ett fritt val att skaffa barn. Detta gör ont men är samtidigt så dumt att man skrattar åt det!;) Det är heller inte alla som klarar av att jag är politiskt aktiv och har tagit en tydlig politiskt ställning – det är väl helt enkelt det priset man får ta, precis som det priset att det finns dem som går bakom ryggen på en, snackar skit i hopp om egen vinning på det hela. Ibland undrar jag hur många vi är som har samma mål och som faktiskt tror på jämställdhet, jämlikhet, kärlek och rättvisa?

Då året inte hade alltför många dagar kvar så var det kongressombudsval för partikongressen i mars år 2019. Söder hade fem platser och jag var en av de nominerade. Tusen tack alla 49 stycken Söderbor och Sossar som röstat på mig!!!<3<3<3 Det räckte till plats 14, men era röster är värda betydligt mer än så för mig!!!
    Sorgen kom till mig än en gång och jag är nu full av den, vilket börjar skrämma mig! Jag fick veta ett en gammal tjejkompis blivit mördad, vilket är, förutom sjukt sorgligt, så otroligt svårt att kunna ta in!!! Må du vila i frid älskade vän!!!<3<3<3

Julen firades hemma hos oss, precis som vanligt, fast alla orkade inte komma hit i år så det blev endast jag, Thobbe, Jiro, Gregge, min farfar och Thobbes mamma. Mend et var mysigt fastän det blev en del körande för mig. Årets näst sista dag slutade även den i brutal sorg – min älskade lilla bebis, Jiros storebror, katten Gregge somnade in på sovrumsgolvet efter att ha varit riktigt dålig i ett dygn. Han var blind, döv och dement – åt tre olika mediciner och var alla vårs lilla älskling!!! Han tog sitt sista andetag framför mina fötter – saknaden är enorm!!! Gregge blev hela 22 år gammal, nio av dessa år spenderade han tillsammans med mig, sju år med Thobbe och Jiros livs första år!!!<3<3<3
    Nyårsafton skall, traditionsenligt, firas hemma hos oss tillsammans med Sara och Johan!;)
GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!!!

Jiro fyller 1 år samt börjar förskolan!=O

Foto: Jenny Stål

I tisdags fyllde vår älskade lilla son Jiro ett helt år – det är sjukt vad tiden går!;)
I söndags så hade han barnkalas med 27 stycken gäster – släkt, vänner och grannar. Vi bjöd på tårta, kladdkaka, kakor, saft, kaffe och alkoholfri drink med chips. I föreningslokalen spelades ett bildspel, jag satt uppe och gjorde till kl.03 natten till söndagen, upp med bilder från Jiros första år på jorden!;) I andra rummet var det musikvideor med Babblarna samt lek med gunghäst och hopp-åsna!;)
    Efter fika och sång, blev det lek och fiskdamm – sedan somnade Jiro som hade vägrat att sova middag denna dag, haha! Medans han sov minglade de vuxna och barnen lekte medans jag och Thobbe öppnade Jiros alla fina presenter!

Det var en fin dag som jag tror att Jiro uppskattade!;)
    I tisdags när han fyllde år på riktigt så lagade jag bananpannkakor med hemmagjord glass-sylt när jag kom hem efter jobbet. Jag och Thobbe sjöng för Jiro och sedan fick han fortsätta att äta gosaker ur sin påse från fiskdammen (fruktgodis och kex). Vi var också ute och gungade i stora Blecktornsparken. Det var kallt och disigt så det var endast vi och ett barn till i hela lekparken haha, men Jiro älskar verkligen att gunga!;)

Det är så sjukt att han redan är ett helt år! Visst ett år går ju verkligen sjukt fort – det har jag tycket enda sedan lågstadiet, men att ens barn växer så fort är lite läskigt! Han är liksom ingen bebis längre och i denna fart så är man väl farmor snart!;)

Något annat stort som händer den närmsta tiden, redan nu på tisdag – en vecka efter Jiros ettårsdag, är att han börjar i förskolan!=O
    Jag är sedan idag hemma på heltid, för att skola in Jiro på förskolan från och med tisdag! Detta är verkligen superläskigt! Jag är jätterädd för saker som att han skall råka sätta något i halsen som inte personalen märker (måste ju vara skitsvårt att håll koll på så många barn på så få vuxna!)! Jag tycker det är jätteläskigt att han helt plötsligt skall få ett eget liv som inte jag och Thobbe har insyn i på samma sätt som nu, då han lever med oss på ett eller annat sätt dygnet runt! Och så är jag jätteorolig och nojjig över det här med genus och kamratskap – jag vill verkligen inte att han skall tvingas in i några normer och stöpas i några konservativa former! Här hemma så lekar han med alla möjliga slags leksaker, har alla möjliga olika färger på sina kläder och vi har kontinuerligt hållit honom borta ifrån könsnormer och all uppmaning till det! En del barnprogram har vi valt bort och när vi införskaffat traditionella "kill-" och "tjej-leksaker" så har vi inte skaffat dessa i de traditionella "könsfärgerna"! Detta blir ju supersvårt att kontrollera då vi inte längre kommer att ha 100 procent insyn i vår sons vardag!=( Men jag skall verkligen iakta omgivningen under inskolningen, samt samtala med personalen och ställa frågor!
    En annan grej är att Jiro alltid ätit, ungefär, 50 procent vegetariskt och 50 procent kött. Detta dels pga miljön och klimatet, men även då vi vill att han själv skall kunna välja. Idag är ju inte detta något konstigt alls och definitivt inte här på söder där till och med alla grillkiosker minst har fem vegetariska måltider, medans grillkiosker i city har noll! Så Jiro kommer att äta vegetariskt på förskolan (man fick ej välja 50/50) och sedan fisk och kött till middag hemma!;)
    Jag verkligen önskar och hoppas att Jiro skall få vara Jiro utan att bli styrd utifrån det kön han råkade födas med!
Jiro Colin Bernth Emanuel!!!<3<3<3

Det här med familj...

Alla har vi en familj, på ett eller annat sätt – i livet eller ej, närvarande eller borta. Kända eller obekanta. Men oavsett vad så har vi alla minst två personer som varit med och skapat oss – på ett eller annat sätt. Sedan så är det kanske inte dessa som är ens familj, utan kanske andra individer som innehar dessa roller. Men oavsett vad så har vi alla fötts, via någon eller några. Denna grund påverkar oss på ett eller annat sätt, mer eller mindre.
    För min egen del så har relationen till min familj, och då framförallt mina föräldrar, varit oerhört turbulent, nästan så länge jag kan minnas faktiskt men framförallt sedan tonåren. Det var då kontakten bröts för första gången. Sedan dess har den brutits fram och tillbaka – på olika nivåer, i olika perioder, med olika regler. Emellertid har vi haft någon slags "mellanrelation" – en relation där vi haft kontakt men inte velat känna varandra och då haft noll koll på varandras liv. Varför det har blivit såhär vet jag inte, men för min del så handlar det i grunden om respekt!
    Jag har även en lillebror, som jag i början av mitt vuxna liv hade ganska så bra kontakt med – vi umgicks till och med emellanåt. Men sedan cirka fem år tillbaka så har vi ingen relation, utan det är han och våra föräldrar. Han kom inte på mitt bröllop för fyra år sedan, inte heller på Jiros dop. De gånger vi har setts under dessa år har varit i samband med mormors och farmors bortgång, samt under två släktmiddagar. Jag vet inte ens vart han bor. Det var inte heller säkert att mina föräldrar skulle komma på mitt bröllop, den där majdagen år 2014. Vi bråkade per sms fram till kvällen före och det var först när jag såg dem i kyrkan som jag visste att de skulle närvara under denna stora och viktiga dag.
    Jag vet inte särskilt mycket om mina föräldrars liv idag heller. Jag vet ju vart de bor, vad de jobbar med och så vidare. Men jag vet inte vad de gör om kvällarna eller på helgerna. Vi har sedan några år tillbaka ingen relation på Facebook och nu är även de bråkiga helg-sms:en borta. Faktum är att det nog aldrig har varit såhär tyst! Men jag mår bättre av det – jag orkar inte med kontinuerligt bråk om allt och inget! Men smärtan jag ständigt har i mitt bröst, kommer nog att vara kvar där.

Vi träffades inte en enda gång under min graviditet – jag visste inte ens om min bror visste om att jag var gravid – jag fick veta först dagen innan kejsarsnittet, då han messade mig. I det läget så började jag att må dåligt och grät jättemycket. Jag kände mig nämligen extremt ensam under min graviditet.
    Efter Jiros födelse så kom sedan mina föräldrar och hälsade på – för att träffa sitt barnbarn. Det var första gången på fyra år de kom till oss, så de kom inte riktigt ihåg vart vi bodde utan gick till huset bredvid. Min bror har inte hört av sig sedan dagen innan jag blev förälder – förutom när han i december förra året. per mess, tackade nej till Jiros dop. Jiro såg sin morbror först på sjukhuset nu i våras, när vår farmor lämnade jordelivet, fast vi hälsade knappt ens på varandra – inte de två heller.
    Det är inte mycket mina föräldrar vet om mig – de vet vart jag bor, nu iaf. Jag tror inte att de vet vad jag jobbar med, eller i vilken utsträckning jag är politiskt aktiv. Det var jag och min älskade mormor och även min farmor och farfar, som rådde om varandra, höll koll- och brydde sig om varandras liv! Och det är väl också den delen jag verkligen kan sakna så extremt mycket – att ha någon närstående, någon släkting som stöttar en och bryr sig om vad man gör och vad man försöker att åstadkomma! Ibland är det väl helt enkelt så att individerna och rollerna inte klaffar och jag vill för allt i världen inte att historien skall upprepa sig! Jag och min mormor var bästavänner, medans hon och min mamma bara bråkade – precis som hon och jag också gör. Denna konstellation har jag mått dåligt över under hela min uppväxt!
    Ett barn behöver glada och välmående föräldrar och vettiga vuxna förebilder runtomkring sig. Vilka blodsbanden egentligen är och hur de hänger ihop är egentligen oväsentligt! Men alla barn har alltid rätt att få känna till dessa – om man vet vilka dem är vill säga. Detsamma gäller för min son.

Jag får nog leva med denna smärta i bröstet och denna känsla av ensamhet – men jag vet att jag och mina närmsta mår bättre av det, än av alternativet.

Jag är deprimerad, varför är det inte ok?

Jag är deprimerad – faktum är att jag har varit det ett tag, men har tryckt bort det! Nu går det inte längre och bara för några dagar sedan mådde jag extremt dåligt och valde då att ta tag i det hela.
    Anledningen till att jag mår dåligt är många – detta inlägg kommer att följas av ett par dystra men viktiga inlägg!;) Att vara deprimerad när man är nybliven småbarnsförälder är inte ok – det är en av anledningarna till att jag blundat. Det finns någon oskriven regel om att man som småbarnsförälder skall vara överlycklig, lyrisk, glad, harmonisk och sväva på moln 24-7. Gör man inte detta så läggs huvudet på sned. Detta trotts att det finns ofantligt mycket fakta och forskning kring hur vanligt det är att man mår dåligt som nybliven småbarnsförälder och hur viktigt det är att faktiskt prata om detta! Men ändå så lever det gamla, uråldriga tänket "Bit ihop och håll käft" kvar, följt av något nytt påklistrat filter där alla småbarnsföräldrar skall sitta i fina färgglada löv, på iskall backe, dricka varm choklad med fluffig grädd-topping och le ett harmoniskt mamma-leende, med stylat hår och matchande kläder!

Att jag mår dåligt är inget som bara har poppat upp på sista tiden, utan jag har mått dåligt enda sedan Jiro föddes. Men eftersom man absolut inte får säga så och tvingas gå i försvarsställning för att förklara att man faktiskt älskar sitt barn och är en bra förälder, så valde jag till slut att blunda för mina känslor!
    Jag märker att jag har svårt att skriva i detta nu, vilket är extremt ovanligt för min del! Jag brukar ALDRIG ha svårt för att uttrycka mig i text, men läget är inte riktigt som det skall just nu, helt enkelt. Att bli förälder var otroligt tufft för mig, av flera skäl. Till en början så mådde jag väldigt dåligt under min graviditet – psykiskt alltså. MVC varnade mig för detta, då jag inte har de med humana familjeförhållandena, har haft en tuff uppväxt, samt har varit utsatt för sexuella övergrepp, sexuella trakasserier och våldtäkter. Dessa faktorer är tydligen vanligt att de återkommer under en graviditet, som mörka och extremt jobba minnen eller känslor. Det gjorde dem verkligen kan jag säga – shit vilka, jävla mardrömmar jag kunde ha under min graviditet! Jag tänkte också väldigt mycket på min egen uppväxt och var livrädd över hur jag skulle bli som förälder och vilken uppväxt min son skulle komma att få!
    När jag sedan födde Jiro så tog det otroligt lång tid innan jag verkligen kunde förstå och ta till mig att han var mitt barn, som jag och Thobbe hade skapat och som jag hade fött. Det tog flera månader för mig att kunna förstå detta. Jag gick faktiskt, några rundor, hos en kurator på BVC för att prata om detta. Till en början så var allt fokus på min kärlek till Jiro, vilket gjorde mig så otroligt trött och ledsen. Jag har alltid älskat Jiro, det har aldrig handlat om det! Men jag valde att ge samtalen en ärlig chans, så jag gick i några veckor, en dag i veckan efter jobbet. Vi pratade sedan även om hur jag kände och varför – om allt ständigt bråk och tjafs med mina föräldrar, som plötsligt kom och hälsade på för första gången på fyra år – trotts att de missat hela min graviditet. Detta fick mig inte att må bättre direkt!
    Enda sedan jag blev mamma så har jag känt mig så överflödig – det har liksom känts som om jag gjort mitt. Anledningen till detta tror jag beror på normer...Jag och Thobbe är föräldrar som tillsammans bestämmer hur vi skall uppfostra vårt barn och hur vi vill presentera världen och livet för honom. Thobbe är den som varit hemma på heltid, medans jag varit hemma i några veckor och lite strödagar här och där, men helgerna har vi alltid tillsammans – varannan helg, hela familjen och varannan helg bara jag och Jiro, då Thobbe jobbar. Detta har det funnits utomstående åsikter om, kan jag lova!;) Det är ingenting jag längre bryr mig om, men de åsikterna har tidigare fått mig att känna mig överflödig. Sedan så har vi det här, återigen med familjen. Det har alltid varit Thobbes familj som vi har varit nära, men under graviditeten och sedan jag blev förälder så har smärtan av att inte själv ha en familj som frågar saker och visar känslor, varit betydligt mer påtaglig. Det har varit min farmor och farfar som stått nära och farmor hon var så stolt över mig och Thobbe och vår lilla Jiro!;) Och så hände då nästa grej – farmor dog plötsligt, efter en kort tids cancer, i våras! Allt kom så plötsligt! Jag, Thobbe och Jiro var hos henne på sjukhuset hennes sista dagar i livet, men den dagen hon gick bort så var hon ensam, då jag var tvungen att vara på jobbet. Farmor var deprimerad på slutet, då detta inte alls var det hon hade tänkt sig – hon som var så extremt pigg och frisk och plötsligt fick cancer som tog hennes liv på bara någon månad! Att min farmor lämnade jordelivet och allt kaos som kom därefter, inom familjen gjorde att jag mådde ännu sämre. Men jag hade min farfar att tänka på, som jag sedan dess försöker ringa till varenda dag. Jag hinner inte varje dag – ibland tar det till och med fyra dagar innan jag hinner ringa, vilket jag skäms för och får sådan extrem ångest över, men jag får inte tiden att räcka till!
Sedan så har vi det här med de vänner som försvann – de som tycker att det är en självklarhet att få bestämma att man inte vill ha barn, men inte att bestämma att man vill ha barn..
   
Min farfar och min egna lilla familj har fått allt fokus, så mitt sorgearbete har jag begravt! Min tanke var att hinna känna, tänka, sörja och även andas ut under semestern, men jag och Thobbe hade en extremt tuff semester som sedan resulterade i en väldigt bråkig sommar. Vår semester började med att vi åkte till Tokyo tillsammans med svärmor, vilket var en kaosresa oss vuxna emellan. Sedan dess har allt rullat på som vanligt, plus att det varit en valrörelse mitt i allt. Fokuset har legat på att få en glad och trevlig vardag igen, samtidigt som allt annat måste fungera och rulla på. Till slut så var jag rädd för att bli känslokall! Jag kände mig helt avstängd, trotts att jag bara kunde börja gråta helt utan anledning och utan att kunna sluta!
    Jag och Thobbe är ett team igen och trotts att jag de senaste veckorna känt mig långt under markytan, så kan jag vara glad och känna glädje!!!=) Men jag behöver hjälp i form av samtal – jag tänker inte längre blunda för det! Det kommer både att hjälpa mig och min familj! Vi är tre människor och en katt här hemma, och mår någon av oss dåligt så ställer vi andra upp och stöttar och hjälper – det vill vi skall vara något naturligt för vårt barn! Jag tror att det är jätteviktigt att våga må dåligt – att våga må och känna – våga prata om det och våga ta hjälp! Och jag tycker att det är så otroligt sorgligt att fokuset på den kvinnliga föräldern, i detta läge, alltid skall vara så skevt! Detta trotts att det finns massor av forskning som visar att det är jättevanligt och helt naturligt att må dåligt – både under en graviditet och efter en förlossning.Och att samhällets lösning i övrigt alltid skall vara "Ta det lugnt! Sålla bort saker och ting!" – då tvingas man till att använda sina teatermasker, för att inte vara aktiverad och ha saker och ting att göra, skulle vara min död – det är nämligen en viktig del av min bokstavskombination.

Därför är jag Sosse!

Det är snart bara ett dygn kvar tills vallokalerna stänger och det viktigaste valet i modern tid avgörs!
    Detta är ett extremt viktigt val av den anledning att det handlar om, denna gång på en extremt omfattande nivå, vilket samhälle vi vill ha och för vilka – Sveriges framtid!
Det handlar inte om vart och hur du bor – om du bor i hyresrätt eller bostadsrätt, i innerstad eller i förort. Om du är löntagare eller egenföretagare – höginkomsttagare eller låginkomsttagare. Om du är ung eller gammal.
Det handlar om vilken människosyn du har – vilket samhälle du vill ha och för vilka! Om du är för ett jämställt och jämlikt samhälle där alla människor – oavsett kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, inkomst, ålder och diagnos är lika mycket värda och har samma rättigheter till ett värdigt liv!
    Hur du själv har det är egentligen oväsentligt i denna fråga, då frågan egentligen handlar om vilken syn vi har på varandra, på människovärdet och vilket land vi vill att Sverige skall vara år 2018 och framåt!
    Annie Lööf har rätt när hon säger "Det är allvar nu!" för det är det! Vi står inför ett val där verkligen ALLT står på spel! Människosyn, feminism, allas lika värde, yttrandefriheten, föreningsrätten, den svenska modellen och allas vår gemensamma framtid!

För mig är det en självklarhet att alla människor är lika mycket värda – oavsett kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, inkomst, ålder och diagnos! Alla människor har rätt till en trygghet i vardagen med ett fast boende, en fast inkomst man kan leva på och en trygg anställnig. Alla människor har rätt att få älska och att visa sin kärlek öppet! Alla barn har rätt till en trygg uppväxt där de skall få hitta sig själva och slippa tvingas till att formas efter gamla, ingrodda normer. Alla har rätt till en jämlik skola – oavsett behov och oavsett vart man bor! Alla kvinnor äger sina egna kroppar och bestämmer själva över dem – oavsett ålder PUNKT! Alla människor har rätt till sjukvård, i rimlig tid, och skall få vård efter behov – inte efter plånbok! Ingen människa skall tvingas till att leva sitt liv med någon på grund utav ekonomiska skäl – alla människor är värd en pension som ger både trygghet och frihet på ålderns höst! Alla, i ett land som Sverige, måste fortsatt kunna organisera sig och verka fackligt – den svenska modellen och den fackpolitiska samverkan är avgörande för Sveriges framtid – i ett land för ALLA!
    Vi alla som bor och verkar i Sverige bär ansvaret för landets framtid – varandras tillvaro och värde och våra barns fortsatta liv!
Därför är jag Socialdemokrat!

Press, stress och ångest!

Just nu är det väldigt mycket press, stress och ångest ifrån alla håll och kanter – på alla nivåer och inom alla kategorier! Jag hatar verkligen att behöva dela in mig och mitt liv i kategorier överhuvudtaget, men det är verkligen så det fungerar i dagens, moderna samhälle och så man måste göra för att överhuvudtaget få den minsta förståelse eller för att bli tagen på allvar!
    Sedan så blir det ibland så att det svämmar över – det blir för mycket skit helt enkelt utav allt negativt och man blir bara förbannad över att synsättet inte har kommit längre i modern tid!

Jag jobbar 39 timmar i veckan, vilket oftast blir betydligt fler i verkligheten – så kan det bli när man inte har något uråldrigt som stämpelklocka!;) Privat är jag gift, småbarnsförälder och lokalpolitiker – fackligt, inom S-kvinnor och lokalt på Södermalm. Jag verkligen älskar denna kombination i mitt liv! Den ger mig så otroligt mycket energi och lärdom – en mening med allt!;)
    Jag hinner med mycket, gör jävligt mycket och håller ständigt igång! Det är sådan jag är! Men så ibland så känner man bara att man har allt och alla emot sig och att man inte räcker till – trots att man verkligen ger ALLT, men ändå så förväntas det mer utav en!
    Jag är en person som älskar att ha mycket att göra samtidigt och älskar att ha deadlines och tvingas till att prestera – samtidigt så har jag alltid varit en person som lider utav ångest, så fort jag skall göra något! Ibland får jag till och med panikångest. Eller ibland var väl att ta i, jag fick det för cirka en vecka sedan, men innan dess var det väl än två år sedan sist! Men ibland är livet inte riktigt till för mig! Som ung och aktiv kvinna skall du inte ha småbarn och du skall inte kräva det du tycker du är värd – sorgligt nog! Näe, du skall vara överallt hela tiden och till tusen procent – en del tycker inte ens att Du skall existera och oavsett hur mycket du gör, hur mycket du engagerar dig, anstränger dig och hur mycket du än ger, så finns det alltid dem som tycker att du gör för lite och inte är tillräcklig! Detta ger extrem ångest och gör att du till och med kan få ångest när du gör något som simpelt som att gå på toa!
Varför är detta alltid ett "kvinno-problem"? Varför är det alltid männen som har tid att fundera, sitta och fika, göra långa toabesök, ta sovmorgon och gå hem tidigare eller läsa igenom mail i en hel vecka?
Detta kan göra mig så sjukt förbannad – samtidigt som just detta gör att så många kvinnor har mindervärdeskomplex, "bjuder" på halva sitt arbete och inte tar sitt eget engagemang och sin egen kunskap på allvar!

Inte en dans på rosor...

Innan vi blev föräldrar så var folk väldigt duktiga på att, titt och tätt – jämt och ständigt berätta för oss om hur allting skulle vara, bli och förändras! Fokuset låg dock alltid på att vi inte skulle ha en chans att kunna leva som tidigare och att inget skulle bli så som vi hade tänkt oss.
    Faktum är att detta var i så pass utsträckning att en, då nära, vän till mig försökte övertala mig till att "förstår" att jag skulle vara föräldraledig, eller "mamma-ledig" som hon uttryckte det – bara för att hon själv skulle kunna vikariera för mig på jobbet. Istället för att stötta mig under min graviditet och vara glad för min och vår skull så skrev hon, fortlöpande, på Facebook med en hånande inställning att lilla jag minsann skulle få lära mig att ingenting skulle bli som lilla jag hade tänkt mig. Detta vare sig med det ena eller andra – och jag skulle minsann tvingas att sluta med näst intill allt jag sysslade med. Det där lyssnade såklart inte jag eller vi heller på för den delen. Hon tog sedan bort mig som vän på Facebook och jag har nu inte träffat henne på över ett år.
    Men något verkligen ingen pratade om var den fysiska och psykiska omställningen.

Det är nu nästan ett år sedan jag och Thobbe blev föräldrar och det har varit ett oerhört tufft och prövande år!
    Tiden som nyblivna föräldrar började med att vi bägge var hemma med lille Jiro de tre första veckorna. Att sova lite och ha ett litet barn att ta hand om och trösta, näst intill, dygnet runt var både nytt och energikrävande för mig, Thobbe och vår 21 åriga katt. Min kropp efter kejsarsnittet med all värk, var en miljard gånger värre och betydligt mer intensiv än vad någon ens hade nämnt. Är fört nu, tio månader senare, jag börjar kunna röra mig ordentligt utan att få brutal värk efteråt. Värk gör en ofta på dåligt humör och att inte ha orkat eller kunnat engagera sig fysiskt har ju inte heller direkt bidragit positivt till viktminskningen. Jag gick upp 32 kg när vi väntade Jiro och har hittills kunnat gå ned 16 kg. Att inte vara sig själv fysiskt och att inte komma i ens hälften av sina kläder tär verkligen på en. Nu bryr jag mig inte längre lika mycket om att jag är betydligt större än innan, men när man sedan har svårt att lyckas köpa kläder så blir man både ledsen och förbannad! Det finns verkligen inga som helst kläder för en kropp efter en graviditet då man har som en korv runt magen och större bröst än armar! Lyckas man hitta ett par någorlunda snygga braller, som passar runt midjan, så är istället byxbenen en halvmeter breda. Och hittar man en snygg topp som brösten får plats i så har man utgått ifrån att armarna är lika stora som ens lår. Det är linnen och tunikor som gäller med andra ord och utsvängda linnebyxor – jag bävar inför vintern!
    Sedan kommer vi då till det relationsmässiga och psykiska. Har tidigare skrivit om det jobbiga i att vara ovan med att det finns någon till som ens kärlek kallar för älskling – det tog ganska hårt på oss bägge, men är tydligen skämmigt att prata om. Thobbe har varit hemma på heltid och jag har jobbat heltid, vilket har funkat utomordentligt bra för oss! Vi har även fortsatt med våra "grejor" – jag med politiken och skrivandet och Thobbe med sitt digitala skapande. Jag har, sedan Jiro fötts, givit ut en bok till som nu är min femte och kandiderar nu till Riksdagen för Socialdemokraterna – inte på valbar plats, men ändå. Thobbe har skapat flera spel och loggor och tillsammans har vi även startat upp ett eget företag, familjeföretaget the Mothership. Men det som varit tufft och som man ibland varit orolig för skall knäcka en är all den mängd rutiner som numer krävs och behövs, samt den oerhörda bristen på tid tillsammans som bara par. Det är inte konstigt att så många småbarnsföräldrar går ned i arbetstid (förutom alla de som ojämställt tvingas såklart) och att så många går skilda vägar efter 1-2 år. Jag tycker att det har varit oerhört tufft och det krävs verkligen att man är ett starkt teamwork om man skall överleva! Jag tror att det är oerhört viktigt att man både ser till att man får egentid som egen individ, men också som par – även fast detta av någon obegriplig anledning är totalt tabu att tala om, men hallå – vi lever inte på stenåldern! I början av detta år tog vi in på hotell en natt för att fira min födelsedag. Det var vår allra första natt utan vår lilla Jiro, vilket då såklart var både nervöst och jobbigt, men jag tror att det kan vara bra att göra sådant med jämna mellanrum. problemet är ju bara att man blir extremt fattig i familjen när ena parten är föräldraledig och därmed får reducerad inkomst. I slutet av juni nu i somras så åkte vi på vår lilla familjs absolut första semester ihop, tillsammans med svärmor till Tokyo och Japan – som vi älskar så mycket! Den resan har oerhört efterlängtad, men blev väl allt annat än lugn och fredlig. Jag skulle till och med säga att den resan var en prövning för vårt äktenskap.

Nu känns allt så mycket bättre och det är verkligen A och O att samarbeta och att hålla ihop och stötta varandra – i vått och torrt! Men jag tror också att det är superviktigt att man som omgivning fokuserar på att stötta och tänka bredare än att endast fokusera på utseende och gamla ingrodda normer – och att faktiskt tillåta varje familj att låta dem vara och göra så sem de själva är och på det sätt som passar för just dem! För det är inte en dans på rosor, men det behöver heller inte vara så tufft;) <3

Familjeföretaget

I början av året startade jag och Thobbe familjeföretaget the Mothership som är ett designföretag med fokus på tryck, loggor, posters och snart även appar och spel!;)
    Våra teman är jämställdhet, allas lika värde, föräldraskap, att vara barn, i vuxenvärlden och nostalgi – men även en hel del japaninspirerat och annat snyggt vi tycker är grymt!;)
Då både jag och Thobbe har heltidsjobb så bygger vi upp detta familjeföretag lite allt eftersom!
    Våra artiklar köps i vår webshop på themothership.se och de artiklar som ännu ej finns uppe kan man klicka i att bevaka, så får man ett mail när varorna finns tillgängliga i shoppen!;)

Här är några av våra posters från Feminism-serien med bilder ifrån min bok Feminism i en perfekt värld.

 Här har vi coola posters med konstnärliga effekter på motiv från Japan.
Inom kort kommer även Tokyo-serien!;)

Här har vi vår Rörmokarserie med posters som Timlön och Vinternatt.

 Självklart har vi även stickers och inte vilka som helst heller!;)
Förutom stickern Fiffi-Lotta, som är den kvinnliga motsvarigheten till Petter-Niklas och därmed en viktig symbol i jämställdhetsfajten att klistra på mobilen och datorn, så har vi även sticker-kartor med viktiga budskap!

Vi har kartan med fokus på samtycke och barnkonvention.

 Och så har vi den blandade kartan med flera olika, viktiga budskap!;)
Inom kort kommer ännu en sticker-karta att finnas tillgänglig!;)

Vi har böcker – en barnbok, en bok om feminism och en kokbok för upptagna själar!;)

Inom kort kommer det även att komma upp en hel del coola kläder – för barn, kvinnor och gravida!;):

Toppar med kampnäve och text som GRL PWR och MAMA PWR

Babybodies med kärleksförklaring till sina föräldrar – oavsett vilka kön de har!

Babybodies med graffiti och härliga uttryck som BABY PWR och BABYIST

BabyT-shirtar med graffiti och uttryck som GOGGO och POOPIE

Snart kommer det även att finnas appar – med fokus på att förenkla vardagen och att göra den roligare!;)
Besök vår hemsida:
https://www.themothership.se/store

Följ oss på Instagram:
https://www.instagram.com/mothershiphb/

Och Gilla oss på Facebook:
https://www.facebook.com/theMothershipHB/

Det är en klassfråga att vara kvinna!

När det kommer till kvinnans kropp och hälsa – till kvinnans rätt till egna åsikter, en egen ekonomi och till att kunna stå upp för sig själv så är det många gånger en klassfråga, på ett eller flera sätt!
    Detta är inget nytt utan något våra förmödrar och systrar kämpat för väldigt länge och som vi idag också kämpar för. Men det finns en bit det inte pratas allt för mycket om och det är när det kommer till den fysiska biten. Det har, de senaste åren, pratats en hel del om förlossningsskador och den otroligt stora brist till hjälp och tillräcklig kunskap som råder inom detta område! Men det tar inte stop där – den fysiska biten är betydligt större och innehåller fler delar än så.
Precis som ofta när det kommer till rätten att få den medicinska eller kirurgiska hjälp du behöver och önskar efter en förlossning är det även pengar från egen ficka som spelar roll när det kommer till att förebygga skador. Sverige har idag väletablerade influencers som har som fokus att just prata och diskutera om graviditet, förlossningar och småbarnslivet. Denna öppenhet tror jag är oerhört viktig för samhällsutvecklingen inom detta område, då den bidrar till att oerhört många kvinnor får komma till tals och ta plats samt dela med sig av sina egna tankar och funderingar i alla trådar dessa olika slags inlägg bidrar till. Man tilldelas oerhört många tips och trix, men det blir många gånger också väldigt tydligt att det fortfarande, på tok för många gånger, är en klassfråga att vara kvinna.

I Stockholm är det väldigt vanligt att som kvinna bli förstagångsförälder vid 35 års ålder. Man kämpar för ett fast, heltidsjobb inom ett område man brinner för och försöker även etablera sig på den otroligt ojämlika bostadsmarknaden.
    Att vara gravid tär oerhört mycket på kroppen! Så är det. Ju äldre man är desto kämpigare kan det också bli. Det behöver inte alls vara så, men att ha en eller flera som lever, äter och växer inuti ens egna kropp i nio månader är påfrestande – ingen kan ens försöka att påstå något annat!
    När man är gravid så fokuseras det väldigt mycket på barnet som gräddas därinne i magen. Man mäter magen och försöker förstå hur barnet växer och det fokuseras en hel del på vilken näring mamman ifråga intar, samt järnvärdets balans. Det är inget konstigt med detta – absolut inte, men när kommer mamman egentligen in i bilden? Idag är alltid tankesättet för gravida;
* Gå ned i tid om du inte orkar med/klarar av dina arbetsuppgifter – var inte ett besvär för din chef och dina kollegor!
* Ät det som är bäst för barnet och gör det som är bäst för barnet – enligt den senaste västerländska forskningen/de senaste trenderna (allt detta ändras ju hela tiden och man kan ju vara glad att man som 80-talist ens är född och lever överhuvudtaget!).
    Allt det här med att kissa en jävla massa – kanske även spy, ha svårt att gå pga "bowlingklotskänsla" mot Fiffibenet, foglossning, behov av powernaps, mellanmålsintag samt vila och träna – vem ska egentligen ha rätt till det?

Inte nog med att man som mamma till små barn inte skall ha rätt att jobba heltid och tjäna sina egna pengar och få ihop till en värdig pension, utan att behöva vara beroende av någon karl, så har inte alla blivande mammor rätt att vara gravida!
    Ingen arbetsgivare, i modern tid i Sverige, skulle någonsin säga detta rakt ut och inte heller sparka någon gravid kvinna – men det behövs inte heller – han (som det ändå oftast är) lyckas få bort de gravida från arbetet (om han vill) i alla fall!
Om vi till exempel kollar på LO-yrkena så är det långt ifrån alla branscher och yrkesgrupper som har chans till extra toapauser, möjlighet till intag av mellanmål, chans till att få nyttja det berömda vilorummet som Arbetsmiljölagen säger att man skall ha eller arbetstider som gör att man hinner och orkar med allt det som man önskar och skulle må bättre utav. Faktum är att det än idag, inom byggbranschen, finns ställen som ännu ej har arbetskläder för kvinnor och då absolut inte heller för gravida kvinnor. Även fast alla löntagare som förstår den fackliga innebörden och dess vikt och därmed har gått med i sitt fackförbund inom LO, TCO eller SACO så är det allt som oftast stor skillnad på rättighetsfronten och jämställdhetstänket när det gäller ett yrke där man arbetar med händerna och ett yrke där man arbetar med hjärnan. Det finns massor med rapporter som visar på övertydligheten på ojämställdheten mellan kvinnor och män när det gäller tjänstemän, akademiker och handarbete. Men det finns också massor med rapporter som visar på samma skillnader mellan kvinnor och kvinnor ifrån dessa tre löntagarkollektiv.

Så det här med att kunna ta hand om sig själv och sin egen kropp när man är gravid och kanske skaffa en PT, eller gå med i någon Yoga-grupp för gravida, är för ännu alldeles för många kvinnor en dröm man inte ens vågar drömma, då det för alla inte ens är självklart att få besöka MVC vid behov och önskan! Därför måste ALLA löntagarkvinnor hålla ihop! Oavsett facktillhörighet och fackligt-kollektiv – löntagare som löntagare – kvinna som kvinna!
    Flera kvinnodominerade branscher har fått in enormt viktiga stycken i kollektivavtalen som är av stor vikt för jämställdhetsfajten i Sverige – men så länge kvinnor i mansdominerade yrken och branscher, inte vill stanna kvar pga den rådande ojämställdheten, så kommer vi aldrig att bli av med renodlade mans- och kvinnodominerade branscher och det är fan inte nyttigt för någon! Dessa frågor måste därför vara något som är på dagordningen för alla fackliga, i alla branscher – oavsett om man är man, kvinna eller annat! Annars kommer vi aldrig komma till bukte med det här med kvinno- och manslöner, kvinno- och manspensioner och det kommer fortsatt att vara tufft för kvinnor att vara löntagare! Ja, det är jättebra att man ÄNTLIGEN slutat att säga "Damfotboll", men det räcker fan inte!

Alla kvinnliga löntagare måste hålla ihop och samarbeta! Alla kvinnliga egenföretagare måste gå i bräschen (liksom rika kvinnor och kvinnor som tjänade egna pengar, gjorde förr när det gällde kvinnlig rösträtt) och använda sina verktyg för att lyfta fram kvinnliga löntagare och majoritetens vardag i nutidens Sverige!
    Det får inte finnas några VI och DEM – Det får inte vara en klassfråga att vara kvinna!

#JÄMSTÄLLDHETSFAJTEN #MINKROPPJAGBESTÄMMER #FIFFILOTTA

Det är vi vuxna som förstör för våra barn!

Jag har alltid sagt att det är skolan som förstör barnens otroligt fina förmåga att sätta lika värde på alla i sin omgivning!!!<3<3<3 När jag säger så, då menar jag inte att det är själva skolan som förstör denna förmåga och egenskap hos barnen – utan skolbarnens föräldrar!
    När barnen börjar i skolan så börjar en tid på minst nio år, där ens barn dagligen skall umgås med andra barn och utvecklas tillsammans med dem. Denna barnskara kommer till en början att vara precis så som barn alltid är – nämligen att inte göra skillnad på barn och barn, utan att sätta lika värde på alla. Detta enda tills den dagen då någon vuxens åsikt eller kommentar, som medvetet eller omedvetet ploppat ut ur munnen där hemma, satt prägeln på barnet och dess värderingar. Relativt snabbt kommer barnskaran att förändras från en välmående grupp med en stark gemenskap, till en grupp olika individer där en del råkar hamna utanför pga – ja det kan vara precis vad som helst!

Vi vuxna försöker till en början att lära våra barn att de är bra precis som de är, men sedan är det vi själva som får våra egna barn att se olikheter hos andra barn och att göra det på ett negativt sätt! Till exempel så har jag aldrig hört ett barn säga: "Men det där kan ni ju inte döpa ert barn till, han/hon kommer ju att bli mobbad!". Redan där har den vuxne satt regelverket och beslutat att en del barn skall bli mobbade och det är den vuxnes otroligt dåliga humor och livslösa fantasi som avgöra vem, varför och hur! Jag hävdar att mobbing uppstår pga att vi lärt barnen att göra skillnad på varandra – själva mobbingutfallet kan vara/"bero på" precis vad som helst – ett namn, en strumpa, ens föräldrar, ögonfärg, när man fyller år. Utfallet är oväsentligt, men orsaken ligger övertygat hos de vuxna!

Jag och Thobbe, liksom många andra småbarnsföräldrar, försöker lära vårt barn hur man beter sig mot andra, vett och etikett, allas lika värde, jämställdhet och solidaritet. Vår son äter både kött och vegetariskt – men framförallt så försöker vi inte att stöpa in honom i några norm-former! Det sistnämnda är ibland ett tufft arbete, sorgligt nog!
    Vi vill inte klä Jiro i en massa blått och bara ge honom "kill-leksakerna" – ibland är detta lätt och ibland är det skitsvårt – allt beroende på kedja man vänder sig till!
    Vi vuxna påstår att vi inte vill göra skillnad på flickor och pojkar, men ändå så är det rosa, gullgull och tull som regerar på "tjej-avdelingarna" – blått, svart, bilar och monster som regerar på "kill-avdelingarna. Det värsta var nog häromdagen då vi besökte en leksaksaffär där det var strykbrädor för flickorna – verktygslåda och borrmaskin för pojkarna! Dammsugarna var tydligen för bägge – det är ju trots allt en maskin! Så ändå fast vi vuxna påstår oss inte vilja göra skillnad på flickor och pojkar så vill vi ändå göra det när det gäller kläder och leksaker, vilket ändå är en relativt stor del att göra skillnad på! Jiro skiter ju fullständigt i om han har en grön eller lila tröja på sig och om den har trycket av en traktor eller en enhörning! Men varje gång han har lila, rosa eller gult på sig så tror folk (vuxna) att han är en flicka. Han har också ett ovanligt namn, liksom väldigt många andra barn nu för tiden. Mitt eget namn var också väldigt ovanligt när jag var liten och jag var alltid själv om att heta det. Men de otroligt dåliga namn-rimmen föds av oss vuxna! När vuxna inte kunde komma ihåg mitt ovanliga namn som barn så kallade man mig för "Kassaskåp". När en väldigt högt uppsatt politiker kallade Jiro för "Post-Giro" så blev jag övertygad om att min teori om att det är vi vuxna som förstör för våra barn, är sann! Jag är glad över att Jiro inte förstod, men sådant här skrämmer mig inför hans skolgång och förskolestart – alltså andra vuxnas dumhet och vad det skall ha för påverkan på Jiro och hans omgivning!

Vi vill att vårt barn skall leva i en värld och tillvaro där han inte har några fördelar bara för att han råkar ha snabel – där han får leka med dem han vill och leka med de leksaker han vill. En tillvaro där han får vara Jiro, precis så som Jiro är och detta hör till vardagen! Idag är det ju precis på detta sätt – även med andra barn, då inga normer hittills har fått smyga sig på, etsa sig fast och förstöra!
    Tidigare så tyckte jag att det här med att mitt barn skall börja i förskolan, var jättejobbigt för att det innebär att han kommer att lära känna en massa människor som jag inte känner till – och jag kommer inte att veta vad han gör hela dagarna. Detta är ju en del i utvecklingsprocessen av att vara förälder och något alla måste gå igenom – att successivt låta sitt barn få skapa sig ett eget liv och utvecklas som individ – jag är fullt medveten om det!;) MEN, nu för tiden så oroar jag mig istället mer och mer för de normer, vuxnas åsikter och kommentarer som på olika sätt kommer att försöka styra vårt barn, hans vardag, tillvaro och liv!

Det är inte bara föräldrar eller skolans vuxna som bär ansvaret för barnens uppväxt och tillvaro – det är alla vuxna i barnens omgivning – hela samhället!
    Vi föräldrar är våra barns absolut närmsta förebilder, men om och när vi gör fel så måste andra vuxna vägleda barnen åt rätt håll! Ju fler vuxna förebilder, desto bättre. Det är förövrigt därför vi valt fyra, otroligt vettiga vuxna, med helt olika liv och erfarenheter, som Gudföräldrar till lilla Jiro!;)
Vi vuxna måste inse vår oerhört viktiga roll för den yngsta och yngre generationen och sluta upp att förstöra våra barns otroligt fina förmåga att inte göra skillnad på varandra!
Vi måste tänka på vad vi säger, vad vi gör och hur vi agerar – men också på vad vi inte säger, vad vi inte gör och vad vi inte försöker att förändra för det säger minst lika mycket det!

"Han ska inte till Mars!"

Jag har alltid funderat på framtid, historia, utveckling, miljö och klimat – tog i tonåren ställning genom att kalla mig för feminist, tog ställning kring miljö- och klimatfrågor, samt blev vegetarian. Under åren så har jag gång på gång blivit förvånad över hur pass många det är i omgivningen som inte verkar bry sig om dessa viktiga frågor överhuvudtaget! Folk som menar på att det är något fysiskt, innan vi föds, som avgör hur vi skall vara, bete oss, bli behandlade och vilka förutsättningar vi kommer att ha under livets gång. Folk som frossar sönder i kött, flyger runt till höger och vänster – flera gånger om året. Skiter i att återvinna, återanvända, köpa närproducerat, tänka på el- och vattenförbrukningen. Folk som lever som om det inte fanns någon morgondag! Det är inte allas morgondag – inte våra äldre släktingars, kanske inte heller din och min morgondag – om vi har tur. MEN, det är våra barns morgondag – deras liv och framtid!

Nonchalansen till framtiden har flera gånger fått mig att tvivla på att skaffa barn. Det har liksom känts egoistiskt – för hur stora är egentligen chanserna att dagens barn kan leva ett helt liv på vår jord? Kommer de ens själva att kunna bli föräldrar? Kommer de att hinna, kunna bli gamla?
    Istället för att låta löpet och morgonsändningarna visa klimatets brutala vardag, runtom i världen med torka, svält, äldre och yngre som dör av värmeslag, översvämningar och extrem värmebölja så fokuseras det endast på det sistnämnda – värmebölja – fast med helt fel fokus! Fokuset ligger på hur skönt det är med tropisk värme i ett land som egentligen skall vara relativt kallt och grått! Ja värme är skönt, men skall det verkligen vara på bekostnad av våra barn? Och tror ni verkligen att det stannar där – kring det behagliga? Är det inte ett problem att det i Afrika är över 50 grader, mer och mer kontinuerligt?!
    När lilla Jiro kom till världen så började jag att tänka ännu mer på detta! Hur skall det gå för honom och hans liv? Thobbe har enda sedan vår son föddes skämtat om att han skall till mars 0 något som gjort Jiros Farmor orolig och repliken "Han ska inte till mars!" har fötts och kommit ur både hennes och min mun! Att vi ens diskuterat detta, även fast det inte varit på fullaste allvar, tycker jag är otroligt sorgligt för även fast diskussionen inte haft en seriös ton så ligger det ändå en hel del allvar bakom!

Hur skall vi förklara för våra barn att vi tyckte att det var viktigare med en stor blodig köttbit var och varannan dag i veckan och inte bara till fredagsmyset och därför sket fullständigt i den extrema köttkonsumtionens största klimatpåverkan? Att vi i modern tid låter media-bruset styra oss mer än någonsin och godtroget, rakt av, köper att det inte är bra och rent av kan vara skadligt för både gravida och barn att äta frukt och grönt istället för endast blodiga köttbitar! Den förra generationens föräldrar och generationen innan dess gjorde väl inget annat än att försöka få sina barn att äta broccoli och spenat!? Var det för att skada sina barn? Knappast! Sedan så har vi bruset som säger; "Ah, men om vi inte äter en massa kött så kommer våra bönder att gå i konkurs och vi måste ju gynna våra svenska bönder!". Vänta nu, det är endast de senaste 20-30 åren som vi i västvärlden överkonsumerat kött – tidigare så var kött en lyxvara som allt som oftast späddes ut med andra livsmedel. Har folk inte sett Emil i Lönneberga?! Hur överlevde egentligen bönderna då? Kan det inte vara så att det kanske finns mer att odla och som faktiskt är beroende av att vi har en frisk och välmående moder jord? För att odla kött är ju faktiskt det vi gör nu för tiden, då massproduktionen gjort djuren till stora stycken som varken skall vara för smala eller få för mycket muskler utan vara precis så som människan vill ha dem när vi sätter tänderna i dem! Och djurens kvinnor skall kontinuerligt insemineras och vara på smällen, för att generera oss ny föda tills hon inte orkar längre!
    Jag har så många gånger undrat och jag gör det fortfarande – vad skall alla de egoistiska människor som blir rika på vårt oförstånd och okunskap till att tänka själva, med alla pengar till när allt är på tok försent?! För är det något som är helt och hållet, totalt värdelöst då så är det dessa papperslappar!

Han ska inte till Mars – eller det hoppas jag iaf inte! Och om så vore fallet så måste det få vara hans eget val! Men att han, och i sådana fall, många andra skulle tvingas dit pga tidigare generationers egoism, blindhet och total försummelse är inte bara brutalt sorgligt, det är FEL! Att människan ens börjat titta på möjligheterna till att bo på en annan planet säger ju en hel del och borde faktiskt vara något som fick upp ögonen hos de som bara sitter och grillar och njuter av värmen!
    Då vore det i sådana fall bättre om nutidens vuxna och överkonsumerare flyttade till mars redan nu, på vinst och förlust!
Vi vet att inget barn kan välja sina föräldrar – men det kan heller inte välja sin egen framtid – iaf inte på det orimliga sätt vi nu tvingar dem till, i en ålder då de inte ens hunnit lära sig att gå än!

 Ingen kan göra allt, men alla måste göra något och alla ska ta sitt ansvar!

Nu är det väl ändå dags att ta frågan om kvinnans rätt till sin egen kropp, på allvar?!

Är det inte verkligen på tiden att vi nu, en gång för alla, tar frågan om kvinnans rätt till sin egen kropp på allvar och tar itu med den på riktigt?! Att det ens skall finnas en diskussion om detta – behöva debatteras och att det ens är en fråga är helt sjukt och fullständigt vidrigt!
    I en tid, i ett så pass rikt och ändå väletablerat land som Sverige är det skamligt att det fortfarande är en fråga om när om och hur kvinnan har rätt till att äga och bestämma över sin egen kropp! Att vi nästan 20 år in på 2000-talet fortfarande tycker att det är fullt rimligt att det diskuteras och debatteras om när kvinnan skall få bestämma och inte! Att vi ännu gör skillnad på kvinna och kvinna och tycker att det är fullständigt logiskt och normalt att göra på detta sätt!
    Det finns ännu en stor fysisk skillnad på män och kvinnor och det är att vi kvinnor har möjlighet till att bli gravida och föda barn! Alla har inte den möjligheten, men kvinnokroppen är alltsom oftast utformad med instrument för att ett barn skall kunna bo och växa inuti en. Ändå så finns det såå många män som anser sig ha rätt till att styra och bestämma över denna fysiska bit!
Vi har i århundraden fått acceptera och tvingats att leva med att man som kvinna inte får den vård man förtjänar och behöver under en graviditet, under en förlossning och efter en förlossning. Kvinnor har dött i såkallad "barnsäng" och kvinnor dör än idag! Det är tydligen något vi bara skall acceptera, precis som att det är att dra en nitlott att råka födas som kvinna och att råka kunna bli gravid! Det är först idag, i denna tid, som våra förmödrar vågat ta steget och söka hjälp för de förlossningskomplikationer de haft sedan 1900-talets mitt och blivit intalade och övertalade att detta är fullt normalt! Som kvinna skall du lida – på ett eller annat sätt livet ut! Denna mentalitet måste DÖ och det måste den göra NU!
    MEN, jag tror att det är livsfarligt att fastna i diskussionen om förlossningskomplikationer. Det är vidrigt hur en vaginal förlossning kan få gå till i modern tid och att det knappt finns någon hjälp alls att få, varken under förlossningen eller efteråt – man skall bara gilla läget! Och det är fruktansvärt sorgligt att det ännu är tabu att som kvinna drabbas av depression i samband med eller efter en graviditet och förlossning! Skammen regerar fortfarande och som kvinna så skall du vara tacksam! Uttrycket Kåt, Glad och Tacksam börjar äntligen bli förlegat men det nya uttrycket Stark, Nöjd och Tacksam är fan inte bättre det! Diskussionen får inte ha sitt fokus på förlossningskomplikationer – att inte få komplikationer under en förlossning är näst intill omöjligt – fokuset skall istället ligga på rätten till att få den psykiska och fysiska vård du behöver och önskar! Behöver Fiffi repareras så skall du ha all jävla rätt i världen att få kirurgisk hjälp med detta och det skall fan ingå i den vanliga sjukvården – vara en del av välfärden!!! MEN det grundläggande fokuset måste ligga på kvinnans rätt till att äga och bestämma över sin egen kropp – oavsett vad!!! Det är så sjukt att det idag, i modern tid, råder en debatt om när och hur kvinnor skall få bestämma över sin egen kropp eller inte! Vi har äntligen fått till en samtyckeslag i Sverige, vilken jag innerligt hoppas också kommer att fungera som den är tänkt – men när blir det i Sverige kvinnans egna rätt att få bestämma när, hur och vart hon vill föda sitt egna barn ur sin egen kropp?!
    Idag tvingas vi kvinnor att ställas mot varandra. De kvinnor som råkar ha ett planerat BF under högsäsong är det synd om och där ligger fokuset på att alla dessa kvinnor skall få en säng någonstans i landet, på något sjukhus, i ett eget rum eller i en korridor i hopp om att någon anställd kommer att ha tid att titta till henne – hjälpa henne och kanske hinna ge henne smärtlindring samt se om det uppstår fara för hennes eller barnets liv. Det är helt fel fokus! Detta är en fullständigt vidrig kvinnosyn! Varje kvinna, oavsett vart och oavsett ekonomiska tillgångar eller kontakter måste själv få bestämma över sin egen kropp, sin egen graviditet och sin egen förlossning! Hon måste få bestämma på vilket sätt hon vill föda – vaginalt eller snitt. Hon måste få bestämma vart i landet, där hon känner sig trygg och önskar föda sitt barn. Och ingen kvinna skall någonsin mer behöva bli ifrågasatt och tvingas att förklara sitt val och sin önskan!!! Detta är det fokuset vi måste ha! Att diskutera plats och barnmorskor skall bara fungera och det hade det fan gjort om det var männen som hade den fysiska möjligheten till att bli gravida och föda barn! Så låt dem för fan inte ta denna fråga och göra den till någon kall, fyrkantig, praktisk sak som ingen politiker riktigt vill ta i! Rätten till att äga och bestämma över sin egen kropp skall vara en rättighet i en demokrati – det skall vara mänskligt!
    Och sluta ställ oss kvinnor mot varandra – vaginal förlossning mot kejsarsnitt – det skall fan inte ens vara en diskussion, det skall vara kvinnan själv som bestämmer, PUNKT! Och till alla er som ännu köper/sprider rykten om att det skulle vara så mycket sämre för både kvinnan och barnet att föda med kejsarsnitt och därför vara ett egoistiskt val, läs på för fan – det är farligt att föda barn, så är det men med rätt och värdig vård och i en stor livshändelse där kvinnan känner sig trygg och respekterad ökar chanserna oerhört för att allt skall gå så bra som det bara går! Att överhuvudtaget låta detta vara en fråga är att pissa på jämställdhetsutvecklingen och att ha samma tankesätt som de konservativa idioter som hävdar att ett foster i v.18 inte är ett foster utan ett utvecklat barn och därmed kämpar för att få bort den fria aborten!

Jag kämpade i sju månader, tillsammans med min make för rätten att få bestämma över min egen kropp och min förlossning. Jag blev beviljad ett kejsarsnitt då den avgörande personen i fråga lyssnade på mig och min önskan. Att den enskilda individen skall vara den som bestämmer över någon annans kropp, förlossning och liv är både sjukt och vidrigt! Alla får inte träffa en vettig person på dessa samtal – precis som inte alla kvinnor fick på 70-talet när vi tvingades till att försöka övertala utomstående med makt om att få göra abort! Det är sjukt att både abortfrågan och förlossningsfrågan ständigt skall hamna under temat Kvinnans rätt till att själv få bestämma eller inte själv få bestämma över sin egen kropp! Och det är sjukt att graviditet och barnafödsel än idag skall vara en diskussion!
    Efter min förlossning och efter att lille Jiro kommit till världen så gick jag med i den slutna Facebookgruppen Rätten att välja Kejsarsnitt med närmre 2000 kvinnor runtom i landet som har fött barn med snitt eller som kämpar för att få bestämma över sina egna kroppar och föda med snitt! Där är vi närmre 2000 kvinnor som dagligen stöttar och pushar varandra i denna kamp! Vi delar med oss om känsliga och fullständigt vidriga historier – alla tagna från nutidens verklighet och från våra egna liv! Många gråter – både av glädje och panik. En del tvingas ta sig till andra länder för att få föda som de själva vill och önskar – det var plan B för min egen del! Så precis som kvinnan, i modern tid, tvingats till Danmark för att få skaffa barn utan en karl vid sin sida, tvingas hon även utomlands för att få föda barn på ett värdigt sätt – på det sätt hon själv vill och bestämt sig för!
    Jag gråter ofta när jag läser inlägg i den slutna Facebookgruppen om hur vidrigt många kvinnor blir bemötta av vården inför sina förlossningar. Jag tycker att det är så hemskt och sorgligt att vi inte har kommit längre! Men för att kunna göra det så måste alla kvinnor tillåtas att hålla ihop – fajten måste handla om kvinnans rätt att själv få bestämma över sin egen kropp, sin eventuella förlossning och sitt förlossningssätt – och den kampen kan vi bara ta tillsammans!!!

#jämställdhetsfajten #minkroppjagbestämmer #fiffilotta #feminist #mänskligarättigheter