This is how I feel

Jag mår inte bra, men jag behöver inte fler problem eller pekpinnar!
    Det var väl sent i våras som detta började – alltså min extrem-yrsel, och dagen då jag skulle gå på semester var verkligen brutal! Det är alltid jättestressigt inför det är dags att gå på semester och jag tycker att sista arbetsdagen innan semestern är jobbig – det har jag alltid tyckt – på alla jobb jag har haft! Jag mår bra av att jobba och har så svårt att vara ledig, så inför semestern jobbar jag som om det inte fanns någon morgondag!
    Det tog sedan ca 2-3 veckor innan yrseln och ångesten släppte och jag kunde slappna av någorlunda! Yrseln försvann sedan helt och hållet och kom inte tillbaka förrän i slutet av augusti – i september, tror jag det var, sökte jag hjälp. De senaste dagarna har den varit så extrem att jag ibland inte kunnat sitta upp!

Jag skall försöka göra detta inlägg så tydligt och strukturerat som möjligt, men jag känner redan nu att huvudet far iväg, omgivningen snurrar och att jag blir sjukt stressad – det är nämligen så mycket jag vill ha sagt med detta inlägg, så många känslor och förklaringar, så jag vet inte riktigt vart eller hur jag skall börja! Så fort jag säger något om detta så kommer meningar som "Du måste lugna ned dig!", "Man behöver inte göra allt!", "Du måste ta hand om dig själv!", "Du måste sluta stressa!" etc och en massa pekpinnar! Alltså jag blir stressad bara av att skriva dessa meningar! Jag funkar inte som normen och det är så sjukt frustrerande att hela tiden behöva förklara det! Det är en sak att bry sig, visa medkänsla och förståelse men att försöka dirigera in mig i något jag inte funkar i eftersom jag inte är så, är bara ännu mer stressande och frustrerande för mig! Kanske är det så att jag varit dålig på att förklara – därför skall jag nu försöka göra det på ett tydligare sätt!

I skrivande stund så sitter jag i soffan hemma i vårt vardagsrum, Thobbe är ute och handlar och Jiro sover middag. Att sitta här och skriva detta gör mig just nu sjukt stressad, yr, förvirrad och ger mig hjärtklappning – men jag mår sämre av att inte göra detta inlägg så därför kommer jag att kämpa på tills jag är klar, även om det kommer innebära att jag sedan måste lägga mig ned och vila i någon timme. Det är så det ser ut för mig nu – blir jag för ansträngd så måste jag vila – detta gör mig tokig, ledsen och ger mig panik! Jag kan nämligen inte bara vila och chilla – jag har aldrig vetat hur man gör det! Detta även fast jag väldigt ofta har det som mål – att komma just till det stadiet då jag är klar med allt och bara kan vara, chilla och njuta. Det är oerhört sällan jag kommer till ett sådant stadie, eftersom att min hjärna ständigt ger mig nya uppgifter, tankar och idéer. Men jag har kommit dit, fast då har jag bara kunnat njuta i några minuter, sedan har jag blivit rastlös och det är väl just den här kombon eller den här matematiken som är – eller snarare kan bli en del av ett problem. Ett problem jag befinner mig i just nu – där jag inte riktigt kan vara jag och leva så som jag vill och behöver.
    När yrseln kom tillbaka i höstas och min ADHD-medicin hade slutat att fungera så bestämde jag mig för att söka hjälp. Jag kan inte vänta på saker och ting, då lägger jag ned ganska fort, så för mig var det superviktigt att snabbt hitta en läkare som snabbt kunde ge mig tid, som lyssnade på mig och som snabbt gjorde de undersökningar jag ville göra. Jag tyckte ändå att det tog tid, men om man jämför med vad VC hade kunnat erbjuda så hade jag knappt fått träffa en läkare ännu. Jag gick till en privatläkare som jag fick träffa redan samma dag tror jag (mitt minne sviker nu för tiden vilket är det värsta, efter yrseln!) och under september till november så har jag tagit en väldans massa prover, undersökt mitt blodtryck i ett dygn, träffat en ögonläkare, undersökt kristaller och gjort hjärnröntgen. Min nya läkare ville först inte göra hjärnröntgen utan ville fokusera mer på mitt höga blodtryck. Men det visade sig, efter dygnsmätningen, att jag endast har högt blodtryck tidigt på morgonen och när jag har lunch, så han gick efter den slutsatsen med på att remittera mig till hjärnröntgen. Jag var nämligen helt övertygad om att jag antingen hade en hjärntumör eller att jag hade fått någon form av hjärnskada och skulle bli galen. Alla mina prover såg som vanligt bra ut – likaså hjärnröntgen och jag hade inga problem med kristaller. Slutsatsen blev panikångest och stress. Det sistnämnda ville han mer ha min bekräftelse på eftersom att jag hela tiden sagt att jag inte är ett dugg stressad! Men när han gav mig domen så förstod jag att så är fallet. Det är nämligen inte första gången jag är här, nära stupet! Jag var här år 2000, 2005, 2013, en kort period 2016 och nu år 2019.
    Jag glömmer bort att jag inte har någon spärr och när jag tror att jag funkar som min omgivningen så försöker jag göra som dem, fast samtidigt i min hastighet och med mina metoder. Första gången jag förstod det här var när jag hade en bra kontakt på ADHD-center, när det fortfarande fanns en sådan verksamhet på Södermalm. De sista åren där (innan de lade ned, slog ihop med Söderort och nu knappt har någon fungerande verksamhet alls) så gick jag hos en amerikansk, riktigt välutbildad psykolog och specialist. Hon fick mig att förstå hur jag egentligen fungerar och fick mig att lära känna mina styrkor – superkrafter brukar jag kalla dem för!;) Ingen hade tidigare förklarat vad mitt häfte med provresultat, efter min ADHD-utredning, betydde. Hon förklarade för mig, bit för bit, vad allt betydde och innebar – tillsammans diskuterade vi om vad jag skulle kunna använda mina starkaste sidor till i min vardag och i mitt liv. Efter en sådan här utredning (jag utreddes för samtliga diagnoser, vilket innebär att jag gjorde den största utredningen, som pågår under en längre tid) så får man som ett facit på hur ens hjärna fungerar och vilka styrkor och svagheter man har. Styrkorna och svagheterna jämförs med ett svenskt genomsnitt – en norm, som man då antingen hamnar under eller över. Mitt EQ och mitt minne var väl de två som utmärkte sig allra mest – där låg jag långt över snittet. Detta förklarar verkligen allt!
    Att ha ett starkt EQ är jättebra men det är också jättejobbigt många gånger, då jag kan känna och läsa av betydligt mer än vad som är nyttigt för mig och må jättedåligt utav detta! Mitt minne räddade mig i skolan i de ämnen jag var totalt ointresserad av. Då lärde jag mig allt utantill och skrev ned allt ordagrant ifrån böckerna, på proven. Man trodde att jag fuskat så jag fick ofta göra omprov.
    Mitt extrema minne gör att jag minns exakt vad folk sa och vad de hade på sig när jag gick i förskolan. Jag har starka minnen sedan treårsåldern och uppåt. Sedan så finns det ett svart rum under en del av perioden då jag var 5-6 år – därför är jag också övertygad om att det ligger någon brutal händelse nedgrävd där, men det är en helt annan historia. Som vuxen har jag använt mitt minne, men också mitt EQ, till att lära mig saker, memorera saker jag sett och lärt mig, till att utveckla saker och ting och till att organisera folk – inom mitt jobb och i arbetslivet. Att använda dessa delar i min arbetsvardag gör att jag alltid kan vara kreativ, vilket jag älskar och mår bäst av! Problemet är bara att det finns en del i detta jag ofta glömmer bort och kommer ihåg först när jag är nära att krascha – och det är här som det är extra viktigt att både jag och min omgivning förstår att jag inte ingår i normen – annars så kommer jag att krascha!

När jag år 2013 höll på att krascha så fattade jag det inte då heller! Jag sov ca 1-3 timmar per natt, hade gått upp rejält mycket i vikt och fått hjärtsäcksinflammation. Jag jobbade i princip dygnet runt, då jag är extremt målinriktad och här var mitt mål att som facklig försöka göra allt som stod i min makt för att hjälpa mina fackliga kollegor. Det var ett brutalt år och jag var väldigt trött, men eftersom jag inte bara kan koppla bort och koppla av så försökte jag istället att skingra mitt fokus och mina tankar med att tillsätta målet att köpa ny lägenhet och flytta! Min psykolog på ADHD-center sa då att detta inte skulle vara hälsosamt för mig, men jag lyssnade inte. Straxt efter flytten så förändrades hela mitt liv – jag blev deprimerad och tänkte ta semester. Min psykolog varnade mig då för detta och sa att jag med all säkerhet skulle gå in i väggen om jag bromsade helt och tog det lugnt. När hon sa så, så gick det upp ett ljus för mig! Jag menar kan det bli tydligare? Förstår ni nu varför jag kan bli så irriterad och less när jag så ofta får rådet att bara ta det lugnt och chilla?
    MEN, jag glömmer bort att detta inte betyder att jag inte behöver ta det lugnt och andas – att varva ned. Jag gör det bara på ett annat sätt än vad normen säger. Och det är precis det jag har glömt/tryckt bort alldeles för länge nu och konstigt nog så trodde jag att det med hela fem veckors semester i somras skulle göra skillnad! Haha, har jag själv glömt bort hur jag själv funkar?=P
    När det blir för mycket för mig och min hjärna så blir det precis som det blir när jag skall räkna matte eller när jag på ett traditionellt sätt skall lyssna på en traditionell föreläsare – mitt närminne sviker! Jag hade svårast med matten i skolan – inte för att jag inte förstod (eller ja, det där med Axel som hade åtta äpplen och Eva som hade två bananer, som skulle växla dessa mellan varandra men var tvungna att akta sig så att det inte blev bäpplen – det är bara riktigt jävla förvirrande och fullständigt ologiskt, enligt min mening!) utan för att jag inte kunde redovisa hur jag kommit fram till svaret! Även här trodde många lärare att jag fuskat och ville sitta bredvid medans jag räknade, vilket gjorde mig sjukt stressad! När jag läser ett mattetal så försvinner jag in i mina tankar och försöker fokusera på att lösa det som står – om jag sedan hittar svaret så vet jag inte hur jag kommit fram till det – vilket tydligen är det viktigaste inom matematiken, att berätta hur man kommit fram till svaret, jag fattar inte! Det var ingen lärare som försökte förstå hur jag tänkte eller som var inne på att jag kanske tänkte annorlunda än normen – inte förrän på gymnasiet! Jag behövde matte B, då det var obligatoriskt (om jag minns rätt) men läraren sa "Alltså du kommer ju fram till rätt svar, men jag kan inte godkänna dig eftersom du inte kan redovisa hur du tänkt och det måste man". Men han visste att jag verkligen ville klara kursen och såg att jag var målinriktad så han gav mig privatlektioner efter- och innan skoltid. Han tänkte utanför "Norm-boxen" – det var bara han och jag och jag skulle tänka högt under varje mattetal och tack vare honom så klarade jag kursen!!!=)
    2005 var ett av åren då jag höll på att krascha...det var just då, när jag gick i trean på gymnasiet och tog studenten. I skolan så läste jag en massa extra kurser, i sådant som jag var intresserad av. Men det visade sig sedan att jag var tvungen att stryka betygen i flera utav dem, eftersom det tydligen fanns en gräns för hur många kurser man fick läsa och bli betygsatt i! Jag var sambo och bodde på Östermalm, vilket innebar att jag också hade ett extra jobb, så jag jobbade efter skolan och nästan varenda helg, för att få en inkomst som gick ihop med utgifterna. Utöver det så sjöng jag i kör, tog privatlektioner i sång och stannade ofta kvar i skolan under kvällarna för att göra musik. Jag fann ingenting konstigt i någonting, men en tid så kunde jag inte gå upp ur sängen för kroppen var helt slut och bena bar mig inte!


Att ha ADHD innebär för mig att min hjärna ständigt går på högvarv! Jag ser ofta min omgivning som otroligt seg, ologisk och fyrkantig. Men "regelverket" har inte utvecklats på länge så det är denna norm jag måste följa och det är därför jag äter ADHD-medicin. Det går inte att medicinera bort ADHD och det skulle jag heller inte vilja! Medicinen hjälper mig att kunna koncentrera mig i normens fyrkantiga värld med gamla strukturer och former. Men när jag glömmer bort att jag fortfarande är jag, i denna fyrkantiga vardag, så kan det ibland eller efter för lång tid bli galet!
    Även fast jag följer den vardagliga strukturen så fyller jag den inte på samma sätt som normens massa gör. Även om jag har samma tider så har jag inte lika mycket raster och ett helt annat tempo! Och nej detta är inge kritik emot någon – det är bara så som skillnaden (generellt sett) ser ut mellan en som inte har ADHD och en som har ADHD! Det är ytterst sällan jag tar fikapauser på jobbet – inte för att jag är emot dem på något sätt, utan för att jag har svårt att bara sitta och va, bara för att. Jag försöker att ta en timmes lunch, men ibland blir det bara en kvart. Det händer också att den blir längre än en timme, när jag känner att jag behöver det, men då jobbar jag alltid igen detta – även fast jag inte har fikat. Ibland äter jag snabbt och gör sedan något annat jobb, under resten av min rast – kanske något politiskt eller privat. Om vi sedan kollar på hur jag jobbar så måste vi först och främst komma ihåg min värsta fiende – klockan. Jag har nämligen noll tidsuppfattning och är extremt beroende av att ha klockor överallt i min närhet. Detta är främst för att jag inte skall öka tempot alltför mycket, för då kan jag börja att må dåligt – mitt hjärta funkar ju trots allt som på vem som helst!;) Det händer tom att jag googlar på hur lång tid det är "normalt" att vissa saker skall ta. Detta för att ha ett hum om vilken takt jag bör jobba i.
    Sedan har vi energin – min bästa vän och fiende! Jag är ständigt i behov av att få ut enormt mycket energi! Som nu – min hjärna bara exploderar – samtidigt som kropp och själ säger åt mig att lägga mig ned och vila – extremt jobbig kombo!
    Sedan min farmor fick veta att hon var sjuk i januari år 2018 så har min vardag varit brutal! Jag var då nybliven småbarnsförälder som jobbade heltid, hade extremt ont efter förlossningen, just hade startat ett familjeföretag, precis hade skrivit klart och givit ut en ny bok, försökte ta hand om både min farmor och farfar, satt i åtta stycken styrelser och gick Bommersviksakademin. Straxt efter jag gått klart Bommersviksakademin så dog min farmor så jag lade jättemycket tid på min farfar – vilket jag såklart också ville. Allt kaos det innebar med farmors bortgång (finns flera blogginlägg om detta) gjorde att jag inte hade tid eller möjlighet till att sörja ordentligt och plötsligt hade det gått ett år! Jag blev deprimerad och har efter Jiros födelse år 2017 haft två depressioner. Sedan har allt bara rullat på, utan att jag haft någon som helst tid till att tänka och känna efter!
    Det som hände i våras var att min tillvaro blev osäker och jag hade inte full koll på den. Då satte mitt EQ igång, vilket gjorde mig extremt stressad, vilket sedan ledde till panik och panikångest. Förvirringen har sedan tagit över vilket nu har gjort att mitt närminne (mitt "matte-minne") fått en ledarroll! Detta ger mig panik och gör mig jättestressad!

Nu vet jag att det är såhär, som det är nu, och jag förstår att det är illa och allvar – även fast jag inte riktigt vet hur jag skall lösa detta! Men tro mig – lösningen för mig är inte att vara sjukskriven, att bara va, att sluta vara kreativ och att sluta med saker jag brinner för! För kom ihåg, jag har en extrem energi som dagligen måste ut – även om min kropp inte förstår det!
    Det jag behöver göra är att dra ned på takten – tillåta saker och ting att ta längre tid än vad jag annars tillåter! För jag och min omgivningen är van vid att jag är snabb och effektiv (fast vissa förstår det inte alls – det är väl därför en del i min närhet kan tro att en del saker jag gör går väldigt snabbt att göra) men jag känner inget extra på det och nu gör heller inte min kropp det!
    Min psykolog jag hade en gång, började att asgarva (vi hade en sådan relation efter årens lopp!;) ) när jag sa att jag var stresstålig! "Cassandra – du tål inte stress!". Jag fattade ingenting när hon sa så, men jag hade ju tänkt på stress utifrån normen – att göra många saker samtidigt och att ha mycket att göra. Men det är inte stress för mig! Stress för mig är när jag inte har koll eller när jag blir känslomässigt trängd och min tillvaro blir oviss – då mår jag skit och blir jättestressad! Och det är där jag är nu, fast nu har det gått så långt att jag fått yrsel, problem med närminnet och en ny panikångest!
   
Jag tror att jag skall försöka tänka mer på hur mormor var. Mormor var mitt allt, men hon kunde också göra mig tokig! Där snackar vi kontrollbehov, en takt i 280 och en envishet som hette duga! Shit alltså! Hon kunde göra mig sjukt stressad, eftersom hon inte lyssnade på mig när hon kom igång! Men jag lyssnar ju inte heller när jag blir så och jag har märkt att jag blir bara mer och mer lik min mormor!=O
    Min mormor började jobba som tonåring (precis som jag), bodde på Söder (precis som jag, fast i en helt annan tid och tillvaro), men också på helt andra ställen, t.ex. Gällivare. Hon var politiskt aktiv in i döden (hon sjöng Internationalen på Intensiven =D), hade stora skådespelardrömmar och höll på jättemycket med teater och statistjobb. Hon fick tre barn och var under flera år ensamstående då min morfar var alkoholist. Så hon tog hand om tre barn, samtidigt som hon jobbade heltid inom vården, var aktiv inom sossarna, var fackligt aktiv inom Kommunal och spelade teater på fritiden. Hon blev 87 år och satt aldrig still – månaden innan sin död var hon med och demonstrerade på första maj. Hon har alltid varit min största idol!!!<3<3<3
    Samtidigt så fick hon ett flertal hjärtinfarkter och sedan pacemaker...När hon gjorde mig galen, så sa hon under de sista åren "Men det är min ADHD!" och så började vi att skratta och blev sams igen!;) Mormor utreddes aldrig under sitt liv, men under min utredning så konstaterade man att det var väldigt troligt att min mormor också hade ADHD.
    Jag tror att jag måste lära mig att verkligen se till att få lite space ibland! Innan Jiro så hade jag egentid när Thobbe jobbade helg – nu minns jag inte senast det var. Och detsamma gäller på jobbet – jag kan inte alltid säga Ja till allting, utan jag måste också se till att få lite tankespace med tid till reflektion.
Och där någonstans så tyckte jag att detta tagit alldeles för lång tid!;) Och eftersom jag aldrig själv läser det jag skriver (förutom jobbrelaterade saker – alltså jobb där jag har en arbetsgivare) eftersom jag inte har tålamod för det, så vet jag inte hur tydligt allt detta blev men jag hoppas att det iaf gav någonting!;)
   

Att vi skäms är ett jävla problem! Att vuxna inte stöttar är en synd!

Det här är Cassandra 14 år – en sjukt sorgsen tjej som bar på en alldeles för stor och hemsk hemlighet!
    Kollar man noga på bilden så ser man att jag lika gärna skulle kunna börja gråta vilken jävla sekund som helst, för det var så det var – i flera år! Ni ser en bild tagen på mig, av mina föräldrar, hemma i vår hall sommaren 1999. Sommaren innan förändrade mitt liv – min livsglädje och frihet försvann totalt!
    Jag gick i sexan och blev kontaktat av en sexgalning som började att trakassera mig och vägrade att lämna mig ifred! (Skriver mer utförligt om detta i min självbiografi INNANFÖR MINA ROSA SMÅ VÄGGAR). Det här med sms, eller textmeddelanden som man sa då, var helt nytt 1998-1999 så att en galning skulle börja ringa och messa mig var inget jag alls var beredd på. Mitt liv blev snabbt ett helvete som successivt tog över mig! Jag mådde bara sämre och sämre och hatade mig själv bara mer och mer! Trakasserierna pågick under hela sexans sommarlov och i början av sjuan så berättade jag för en lärare jag litade på. Han gav mig chansen att själv få berätta för mina föräldrar, innan han skulle ringa hem till oss, ett visst klockslag. Jag tog hjälp av min dåvarande bästis som följde med mig hem. Efter att min lärare hade ringt hem så ringde mina föräldrar till Polisen för att göra en polisanmälan. Jag började att gråta – jag ville verkligen inte – jag skämdes så! Men min pappa jobbade för Polisen och min mamma sa att det var nödvändigt att anmäla! Men vi pratade aldrig ut om allt som hänt och om allt skit, som blev en miljard gånger värre efter anmälan, eller om varför jag mådde så jävla dåligt! Ja, jag och min mamma gick i samtal på BUP men det var mest hon som pratade och jag ville inte vara där. Efter två års kontakt med BUP så fick jag antidepressiva istället. Min pappa har aldrig kommenterat, eller vad man nu skall säga, denna händelse i mitt liv. Jag har alltid undrat om det varit för att han skämts eller om han tyckte att det var en "tjejgrej"...

Det som är det absolut största problemen med denna tid, som varade genom hela högstadiet – sedan lämnade jag orten jag bodde i, nu när jag ser tillbaka på den – det är kvinnosynen! Min bästa väns pappa tyckte att jag fick skylla mig själv – att det var mitt eget fel att jag fått en sexgalning efter mig, eftersom jag gick i så korta kjolar! Jag mådde så illa och blev så ledsen över att få höra att han tyckte så! Var det så han såg på de kvinnor som var med i de porrfilmer han hade hemma i videohyllan eller hade de ett annat värde? Var vi tjejer bara objekt? Var det männen som bestämde över oss och våra gränser? Var det dem som hade makten över våra kroppar?
    Det var så sjukt många tankar och känslor som ständigt cirkulerade inom mig och jag hade ingen att ventilera om detta med, för jag vågade inte – vad skulle jag säga? Det fanns till och med stunder då jag trodde att jag kanske skulle vara glad över att detta hänt mig, för jag visste inte vad jag var värd och vem som bestämde det! När rättssamhället sedan, före – under och efter rättegången, gav sexgalningen mer makt än mig och alla de andra tjejer och kvinnor som hade råkat ut för honom så blev jag ännu mer förvirrad! Samtidigt så började en extrem ilska och sorg att växa inom mig.
    Tiden efter detta grävde jag ner mig djupare och djupare i mörkret för att till slut ha förlorat allt! Mina vänner, min skolgång, mitt liv. Jag tog inte hand om mig själv, jag blev äcklad av mig själv – samtidigt som jag så innerligt önskade att folk skulle förstå att jag var fin! Till slut kunde jag inte gå upp ur sängen...Det var under dessa år jag började att skära i min egen kropp, vilket jag sedan slutade med först i vuxen ålder. Att lyckas ändra på denna syn om värdet på sig själv tar nämligen tid – det är inte det lättaste! Jag skär inte längre i min kropp eller skadar den på annat sätt, men jag kämpar dagligen med att stå upp för värdet på mig själv – även fast jag idag, äntligen, är helt hundra på vad jag tycker att jag själv är värd! För den här kvinnosynen, som har regerat och som faktiskt fortfarande tillåts att regera i vårt land och runt omkring i världen, där hela tiden någon annan än just kvinnan själv bestämmer hennes värde, åsikter och har makten över både hennes inre och yttre – den är så sjukt jävla skadlig – den är ond!
    Jag har skadat mig själv sexuellt, genom andra, i så många år – som både tonåring och vuxen! Jag mådde skit då men det som startade för mig i sjätte klass i grundskolan var början på en extremt mörk, destruktiv och känslokall period i mitt liv! En period som fortfarande är en väldigt stor del av mitt liv, eftersom jag inte hunnit bli så gammal ännu. Men idag drömmer jag mardrömmar av det jag har varit med om och det jag tillåtit mig själv utsättas för då omgivningen tyckte att det var så det skulle va. Idag mår jag skit och bearbetar det helvete jag levde i när jag var 13-25 år.

Jiro har fyllt 2 bast!!!

Den 23 oktober fyllde vår älskade lilla Jiro hela två år!!! Detta firades med kalas, följt av middag med de närmsta efteråt! Eller ja, vi skulle ha varit tio pers men blev sedan bara fem. Bland annat pga magsjuka. Det var även en del som fick lämna återbud till Jiros kalas pga magsjuka, så vi var lite oroliga ett tag för hur många som egentligen skulle falla bort!;) Min svägerska stannade kvar enda till halv två på natten. Efter att Jiro hade gått och lagt sig och alla åkt hem så satt jag, Thobbe och Sofhia inne i mitt och Thobbes sovrum – åt chips, drack öl och pratade om livet – riktigt mysigt och välbehövligt faktiskt!;)

 Det är så sjukt att Jiro redan är två år! Han utvecklas otroligt snabbt just nu och man hinner inte riktigt med!;) Vi var helt slut dagen efter Jiros firande, men det var det så värt! Vi blev ett 40-tal personer på själva kalaset – Jiros var till en början lite blyg (något vi inte är vana vid att se honom som) men sedan lekte han loss med allt och alla!;) Efter att vi fikat och sjungit så fick barnen leka loss i små bollhav, leka med rockringar, bollar, dockvagnar, leksaksbilar och den stora hiten var såpbubbelmaskinen!;)

 De dansade till barn-musikvideor och sprang runt och stojjade! Vi hade bjudit de närmaste av nära och kära – förutom min farfar som blivit kraftigt dement på sista tiden. Vi bjöd hela Jiros avdelning på Föris, då vi tycker att man skall bjuda alla! Tyvärr så var det ju helgen innan höstlovet så många var bortresta. Vi bjöd även grannarna som är i Jiros ålder då vi tycker lite samam sak där att man bjuder inte en utan alla – i denna ålder så är det ju vi vuxna som måste styra upp möten barnen emellan. Barnen lär sig ju sedan att göra så som vi vuxna gör och de ser och förstår betydligt mycket mer än vad vi kanske tror! Vi bjöd också några avlägsna släktingar med kids, då jag tycker att det vore kul att ha kontakt med lite släkt på min sida, men den är ju som sagt var ganska så speciell på sina håll!;)

 En sån här dag så blir man extra påmind om ens skadade relation (eller vad man skall kalla den för) till ens egna päron. För att nämna kortfattat hur läget är så har vi ju haft problem med vår relation under majoriteten av min uppväxt. Relationen har sedan upphört flera gånger – men jag har alltid hoppast på att det skall funka och inte vara destruktivt. Men efter många år av terapi så var det till slut en psykolog som gav mig rådet att bryta med mina päron – för min skull! Droppen hade då runnit över en miljard gånger och större än någonsin så jag jobbade jättelänge med att följa det rådet fullt ut! Jag behövde må bra och jag behövde behandla mig själv med respekt!
    När Thobbe och jag sedan blev gravida så berättade jag detta för min mamma och vi var faktiskt hemma hos dem på middag i samma veva, men de kunde inte ens tänka sig att säga grattis eller fråga hur jag och vi mådde! Jag vet inte vad jag inbillade mig men att intresset aldrig kom under de nio månaderna gjorde så ont! Det var först dagen innan kejsarsnittet som messen kom ifrån päron och bror – då bröt jag ihop! Sedan kom mina föräldrar förbi hemma hos oss när Jiro var nyfödd. De hade då inte varit hemma hos oss på över fyra år, så de gick först fel. Min bror har fortfarande varken hälsat på eller rört vid Jiro – han har endast sett honom på håll på sjukhuset när vår farmor låg inför döden och sedan på hennes begravning.
    Sedan blev det tydligt att respekten och kärleken till mig och mig och Thobbe fortfarande inte fanns, utan fokuset var Jiro fast på något konstigt sätt utan hans föräldrar. Han är lite för liten för det så vi satte ned foten igen. Då började det komma konstiga brev till mig och Thobbe men också till Jiro om hans föräldrar...Det går inte att beskriva den smärta allt detta vidriga kaos givit och fortfarande ger mig och min familj! Vi pratar inte om det med Jiro – det blir bara förvirrande, men vi har sparat allt och vi kommer att prata med honom när han blir äldre. Men jag inbillade mig ändå att de menade allvar med att bry sig om sitt barnbarn – sitt första barnbarn dessutom. Han fick en julklapp sin första jul, som skickades till oss och han fick en present när  han fyllde ett år, som lämnades hemma hos min farfar. Men julklappen uteblev julen 2018 och likaså hans tvåårspresent, så intresset dog väldigt snabbt! Också något vi kommer att få diskutera med honom om när han blir äldre. Inte ens ett mess kom på hans födelsedag – men det jobbiga är ju att vilket som är lika jobbigt! Hör de av sig vid födelsedagar och storhelger så är det skitjobbigt och hör de inte av sig så är det skitjobbigt! De bägge fyller år nu inom tre veckor – undra om jag skall skicka ett mess då? Jag vet inte!
    Här hemma i Stockholm så har Jiro min farfar ifrån min sida och två av mammas kusiner. Men min farfar är riktigt dålig nu och minns inte. Min mammas närmsta "försvann" när min älskade mormor dog! Min mormors lillebror har vi lite kontakt med. Min pappas släkt finns i Dalarna och i Finland. De i Finland har jag kontakt med, men är svårt att få till träffar med dem så är endast min syssling och hennes familj som har träffat Jiro. Men sedan så har en av mina bästa vänner Sara blivit Jiros moster och så har han en till av mina närmsta vänner som sin Gudmor. Sara är också Gudmor till Jiro.

Åter till kalaset!;) Det var jättekul att så många vilel komma för att fira och leka med vår Jiro!;) Så fina föräldrar och gulliga barn!!! Är även kul att vi fått kontakt med ett par "gamla Kellys-polare" som nu också har barn i Jiros ålder!;)
    Vi bakade alla tårtor själva i år, bjöd på vegansk glass, sockerfri saft till barnen, kaffe och te för de vuxna. Runt i vår föreningslokal där vi hade kalaset hade jag satt upp citat och bilder från HerrFröken från Instagram. Gå in och kolla så förstår ni vad det handlar om!;)

 Kalaset avslutades med fiskdamm med "Godispåsar" som innehöll gnuggisar, klistermärken, en liten dinosaurie och fruktgodis.
    Jiro fick jättefina presenter!!! Vi är alltid jätterädda för att han skall få leksaksvapen, en massa superhjältar och jag är även superrädd för att han skall få leksaksormar och spindlar!=O
Av mig och Thobbe fick han en trehjuling och en riktig gitarr – dick har den fastnat nånstans så på själva födelsedagen fick han en pilot-Barbie. Vi hoppas att gitarren iaf kommer till jul!;)

the Mothership – mitt och Thobbes företag!

Mitt och Thobbes företag the Mothership har ny hemsida fylld av en hel del nya artiklar, som tex en fairtrade-tygkasse med barnens framtid och världsmotiv. Feministiska glasunderlägg i kork. Toadörr-skyltar för alla kön, babybody med kärlekstryck till alla föräldrar – oavsett om barnet har en mamma och en pappa, två pappor, två mammor eller andra päron. Och ännu fler coola affischer, under ämnena Feminism, Super Mario, Japan och Tokyo.
    Sedan tidigare har vi även min feministiska bok, min barnbok och min kokbok. klistermärkesark. Inom kort kommer även en barnspels-app och fler affischer.
Vi har nylaseringsrea på 20 procent på hela sortimentet!;)

★ Vi på the Mothership står upp för allas lika värde och rätt, jämställdhet och jämlikhet.
Vi står på barnens sida.

☆ Vi tycker att föräldraskapet och dess kärlek till barnet är viktigare än vad föräldrarna har för kön. Vi tror på en värld där barn får vara barn och utvecklas till individer – inte formas efter sorgliga, konservativa, gamla normer och förtryck.

★ Vi står upp för kvinnans rätt till att både äga och bestämma över sin egen kropp.
Vi står på de gravidas sida.

☆ Vi är för utveckling och modernisering i form av tekniska hjälpmedel.
Vi ser teknik och formgivning som något kreativt, utvecklande, pedagogiskt och lärorikt – inte som något negativt som bör få mindre plats.

★ Vi på the Mothership arbetar med trycksaker och design - allt ifrån klistermärken, affischer, böcker, spel, appar och kläder!

the Mothership

Ålderskris men kroppsbekväm!

På altanen på Landet Paradiset, sommaren 2019

Jag har under en tid varit i någon slags ålderskris eller livskris! Det är väl egentligen lite både och faktiskt. Dels så har det gått upp för mig att jag blir äldre – jag som alltid velat vara äldre, men nu så känner jag att tiden verkligen går fort! Jag blir 34 år i februari – hur fan gick det till egentligen? Sedan blir jag 35 och då är det bara fem år kvar till 40 helt plötsligt! Shit säger jag bara! Det tog hundra år att bli 30 år, men nu jävlar går det verkligen undan!=O Det som egentligen ger mig panik här är när jag funderar på om jag borde ha kommit längre med mitt liv? Hur vet man egentligen det och hur fort kommer de kommande 30 åren att gå? Detta är riktigt jobbiga tankar!
    Något annat jag kämpat med (sedan Jiro föddes för nu två år sedan) är min vikt! Innan vi blev gravida så pendlade jag mellan 58-62kg – min graviditet slutade på 93kg och var som mest uppe i 94kg. Sedan dess har jag mått dåligt av att ha ökat i vikt och försökt att gå ned, men det har varit svårare än någonsin tidigare!
Jag har varit ätstörd i hela mitt liv! Jag hade precis börjat trean på lågstadiet första gången jag började banta! Jag har under tonåren och i 20-årsåldern straffat mig själv på olika sätt när jag "slarvat med maten". Åt jag t.ex. på McDonalds så tillät jag inte mig själv att äta på två dagar efter det. Under en period i mitt vuxna liv så försvann min mens. År 2013 mådde jag riktigt dåligt och gick då upp i vikt och vägde till sist 73kg - det gav mig panik! Jag började att tok-banta och träna, men har svårt att gå ned i vikt. Målet var "att bli smal" igen till mitt och Thobbes bröllop våren 2014. Då vägde jag 64kg och var inte i mål. Mellan 2015 till slutet av 2016 vägde jag 57kg – där har alltid mitt mål som vuxen varit. Som tonåring vägde jag 53kg när jag var nöjd och 64kg som onöjd. När jag i mars 2017 fick veta att vi var gravida så vägde jag 65kg och hade panik. I nästan två år har jag försökt att komma ned till 57kg igen – fast denna gång utan samma kraft och energi. Ibland verkar jag inte ens ha brytt mig, även fast jag gör det! I somras tog vågens batterier slut och det mår jag bättre av - samtidigt som det ger mig panik eftersom jag nu har noll koll! Innan vågen blev svart stod den på 74kg. Jag har noll koll på om jag har gått upp eller ned sedan dess, men jag har bestämt mig för att inte bry mig - även fast det är sjukt tufft! Men jag orkar inte längre leva med att dagligen gå hungrig och ha matångest - det är inte hälsosamt! Jag kämpar varje dag med dumma tankar om min kropp, men jag måste vinna över dem – för min skull, men också för Jiros – jag vill inte att han skall växa upp i samma Baywatch-idealsamhälle som jag gjorde!
Jag har bestämt mig – nu får det vara nog!

Hemma på Söder, hösten 2019

Sedan så har vi ju det här med alla krav-hjärnspöken man har – det är nog dem som kan ge en vardagligt komplex och förvirring! Jag har en underbar man och tillsammans så har vi ett underbart barn, vi bor på världsbästa Södermalm i Stockholm, vi har ett jättefint landställe och jag har ett jobb jag älskar!!! Jag vill såklart utvecklas i mitt jobb och som individ, bo större, ha högre lön och ett barn till men allt måste väl inte ske just nu? Men det är väl det att tiden plötsligt går snabbare och ålder ger ju vissa begränsningar ändå – om man t.ex. skall skaffa fler barn så borde vi ju göra detta innan jag blir 40 (shit – det kändes konstigt att säga!) så att vi är mer säkra på att hinna få fler barn.
    Mina hjärnspöken pendlar som sagt en hel del – vissa dagar/stunder är jag överlycklig – andra så har jag panik och prestationsångest, haha!

Familjen ute på Landet Paradiset, Midsommar 2019

Sedan så har vi ju det här, återigen, med det yttre – fan vad unga vi var nyss!
    I januari har jag och Thobbe varit tillsammans i åtta år och i maj varit gifta sex år!!!=) Jag är såklart jätteglad över det och vill fira detta, det är inte det som är grejen – grejen är att, hur har det redan kunnat gå åtta respektive sex år?! Det är helt galet och när vi kollar på bilder från vårt bröllop så tycker vi att vi ser ut som två snorungar haha! Men även när vi tittar på bilder från 2015 och 2016, som ändå känns som nästan nyss – fast så inte är fallet utan det var fyra respektive tre år sedan. Oki, det var väl ändå inte så jättelänge sedan men vår lilla Jiro fyllde hela två år i förra veckan och när Thobbe säger att det nu bara är 16 år kvar tills han är myndig så får jag riktig panik!;)

Grand Hotell, mars 2016

Två små snorungar i soffan med ett varsitt glas vitt, i en svit på Grand Hotell för att fira att jag fyllt 30!;) Alltså snart fyra år sedan och sjukt mycket yngre till utseendet – bara Thobbes hår är knappt längre än till öronen, idag går det ned till rumpan!;)

Hemma på Söder, oktober 2019

Så nyss så låg Jiro i min mage och nu sitter han med oss i soffan och spelar på sin dator, medans hans mamma och pappa sitter och jobbar!;) Bar han inte blir vuxen och vi gamla alltför snabbt!!!=)

 

Im back!=)

Jag är tillbaka och inom kort kommer det att dyka upp blogginlägg här igen!;)
Jag har även beslutat mig för att öppna upp min youtubekanal på nytt och håller just nu på med att filma för den!;)

Ni har väl inte missat att mitt och Thobbes företag the Mothership har 20% rea?
http://themothership.se/

Vi ses snart igen och fram tills dess hänger vi på Insta!;)
https://www.instagram.com/cazzidy_solback/

Jag kan inte va här just nu!

Jag har inte bloggat sedan midsommarhelgen, vilket är nästan tre månader sedan! Att skriva är för mig ett sätrt att rensa tankar och själ, men de senaste månaderna har jag bara fått ångest av att tänka på att blogga – ångest och tomhet! Jag älskar att skriva men jag har inte varit sugen på att skriva alls, vilket är jätteovanligt för att vara jag! Jag har endast skrivit i jobbet, för som vanligt när saker och ting är lite tufft så är det att jobba som får mig att fungera och gå runt!
Det som är och har varit tufft är egentligen att hela år 2018 var ett rejält tufft år! Det var första helåret som småbarnsföräldrar, med allt vad det innebär som lite sömn, extrem trötthet, oro och väldigt lite pengar. Jag blev ju också deprimerad efter att jag fött barn – något som tog flera månader för mig att inse, ta in och försöka göra något åt. Sedan i början av detta år går jag och pratar genom kyrkans familjerådgivning.
Jag och Thobbe hade det tufft vårt första år som småbarnsföräldrar och jag sörjde verkligen att mina föräldrar inte kunde visa stöd och glädje för mig och vårt föräldraskap. Min farmor blev dessutom sjuk och dog efter bara tre månader, vilket skapade kaos för min farfars liv, som höll på att bli dement! Nu under sommaren och semestern (har haft hela fem veckor, vilket aldrig hänt tidigare) så har jag försökt att vila lite ifrån allt, då jag höll på att krascha totalt sista veckan på jobbet innan semestern. All psykisk frustration, all smärta inombords, sorg och förvirring privat, plus att jag varit själv på jobbet sedan i februari (har varit den enda anställde som jobbat, större delen under hela tre år, vilket är den tid jag jobbat där jag jobbar) gjorde att mitt huvud bara sa pang och jag fick kraftig yrsel och problem med närminnet! Så jag var tvungen att försöka isolera mig tillsammans med min familj ute på landet – detta resulterade i att min farfar inte längre minns mig, vilket gör sjukt ont och nu kan man inte längre ringa till honom då det krävs en resurs för att han skall kunna hantera sin mobil! Detta är så sjukt sorgligt och något han faktiskt hade kunnat ha, om bara saker och ting var som dem borde och som det var tänkt.
Sedan slutet av juli är jag tillbaka på jobbet och det har varit fullt ös medvetslös, vilket jag älskar – men jag mår så dåligt inombords och nu är det inte jättebra på jobbet heller, utan totalt kaos och förvirring – sådant jag mår sjukt dåligt av, så kanske måste jag testa mina vingar, jag vet ej men egentligen så är det inget jag varken vill, orkar eller helst behöver just nu!
Det jag egentligen vill säga med detta inlägg är att jag finns, jag är, jag agerar, jag kämpar och jag försöker stå upp för mig själv mer än vad jag brukar i vanliga fall! Men att blogga är inget som funkar just nu – däremot så är jag dagligen aktiv på min Instagram, så följ mig jättegärna där under tiden (och sedan och annars också såklart!;) ), gilla mina pics och titta på mina stories!;)
Glöm heller inte bort min hemsida;
http://www.cassandra-solback.com/
 Inom väldigt kort kommer även jag och Thobbe att öppna upp vårt företag the Motherships helt nya sida och webshop full av nyheter och rea!;)

Vi ses snart!!!<3<3<3

Såhär ligger det till – Mina hjärnspöken och frustrationer!

Jag har mått väldigt dåligt ett tag – Vääldigt dåligt, ganska så länge – sedan jag blev förälder. Jag har berättat om detta tidigare, men det har under de senaste månaderna blivit tydligt för mig att det handlar om betydligt mer än så. Jag har nämligen gått i terapi i några månader, ungefär varannan vecka, i Svenska Kyrkans familjeterapi. Än en gång har kyrkan hjälpt mig när jag haft det svårt och tufft, det är jag så otroligt tacksam för!!!<3<3<3
    Jag höll på att hamna riktigt långt under ytan (hade egentligen legat där vid vattenkanten och småflytit ett bra tag men hade ingen tid till att ta tag i det hela) jag och Thobbe hade flera gånger pratat om att jag var tvungen att söka hjälp – hjälp som gick att få snabbt. Till slut så tog vi kontakt, tillsammans, med Svenska Kyrkans familjeterapi som först inte hade några tider men som sedan fick ett plötsligt återbud och jag fick en tid. För pengar jag egentligen inte har råd att spendera, har jag lagt på några månaders terapi med en underbar människa som både sett och hört mig – utan att varken döma eller förminska! För det är nämligen det som har varit mitt absolut största problem – och är fortfarande. Alla förutfattade meningar, alla förväntningar, alla orimliga krav och all denna förminskning följt av härskartekniker. Jag spyr på det, blir så frustrerad, arg och ledsen – det har fått mig att bara vilja fly och lämna precis allt – allt jag älskar. Det skrämmer mig som fan – jag är nämligen ingen som flyr, jag är den som står kvar och krigar till det absolut sista! Detta är väl ett väldigt tydligt tecken på hur jävla slutkörd jag faktiskt är och här kommer vi då till det första "offentliga problemet", som är ett riktigt jävla samhällsproblem enligt min åsikt! När man säger att man är slut/trött/slutkörd/utmattad så förutsätter hela ens omgivning att man skall fungera och vara så som samhällsnormen är och säger och sedan leva därefter. Det vill säga vila/ta det lugnt/chilla/vara ledig/sluta att göra saker och ting/inte göra ett skit/bara vara och sitta och stirra rakt upp och ned! Jag tycker att det är sjukt tragiskt att vi än idag tar förgivet och faktiskt även kräver att vi skall vara, fungera, följa och leva efter normer – det är sjukt sorgligt och jag vet inte hur många gånger jag skall behöva säga detta men Jag är inte som Du! Jag fungerar inte som Du – jag är det Du kallar för "bokstavsbarn", alltså någon som inte följer din fyrkantiga norm. Jag kan inte bara sitta och glo rakt upp och ned, då blir jag helt jävla galen och mår Ännu sämre! Jag kan inte bara ligga i en hängmatta och läsa en bok – jag har knappt läst några böcker i hela mitt liv! Jag älskar böcker men jag använder dem inte på samma sätt som Du. Jag tvingas dagligen att följa Dina regler och Din vardags fyrkantiga regler och rutiner – leva med dina normer och för att jag skall kunna göra det i samma utsträckning som du så knaprar jag piller. Piller som Du skulle bli tokig av men Du är inte som Jag och Jag är inte som Du! Svårare än så är det egentligen inte. MEN, vi har nog en sak gemensamt och det är att när vi bägge blir utmattade så är vi extra känsliga för stress och press, tjat och gnat. Och då återigen så så kräver Du – Du som är en del av den stora rådande normen i detta samhälle, att jag skall bli stressad och pressad av exakt samma saker som Du, men tro mig – Jag funkar inte som Du när jag är utbränd heller! Varför tycker Du att detta är så konstigt? Varför är det så svårt att förstå?
    I Din värld så skall man inte ärligt fråga hur någon mår och man skall inte ärligt svara på frågan. Därför gör jag inte det sistnämnda, Du tycker ju bara att jag är jobbig då! Men när Jag ventilerar om Min vardag i mina digitala flöden, som är stor och viktig i Min värld, så är du genast på mig och pekar med pekpinnen! "Chilla!"/"Nu måste du lugna ned dig!"/"Nu måste du minska ned på saker att göra!"/"Nu behöver du vila och inte göra ett skit, förstår du inte det?!". Men det är Du som inte förstår – Du förstår inte Mig! Och Nej, jag är inte ett dugg otrevlig nu och jag trampar inte på något sätt på din snällhet eller omtanke för andra människor, utan det är Du som tar förgivet och faktiskt också kräver (oavsett vad jag säger!) att jag skall funka som du! Vet du hur jävla stressande det är? Vet du hur jobbigt det är att hela jävla tiden behöva gå i försvarsställning och försöka förklara att Jag inte funkar som Du, medans allt Jag säger åker in i Ditt ena öra och ut ur Ditt andra öra sekunden efter?! Och vet du hur mycket detta kan hindra mig från att försöka eller ens ha en möjlighet till att må bättre? För det är nämligen alltid så att så fort man säger att man är stressad, trött eller håller på att bli utbränd så skall Ni genast, alltid, komma där med pekpinnen och trolla bort en massa saker för en och det är fan det sämsta som kan hända för Mig i Mitt läge! Detta kan Du bara förstå om Du faktiskt lyssnar och försöker! Att gå omkring med stressen och pressen över att om jag skulle säga, helt ärligt, hur jag egentligen mår så skulle Du ta ifrån Mig det som får Mig att hålla Mig uppe hindrar mig i mitt läkande! Medans Du behöver chilla, stressa ned och minska på saker och ting att göra, utföra och hantera – kanske till och med behöva bli sjukskriven eller ta semester så behöver Jag få fortsätta med Mitt och Själv avgöra vad Jag behöver, kan och vill! Om det är på tok för krångligt så tänk på när Pippi skulle rita i skolan...medans de andra barnen ritade på sina papper så ritade Pippi sin häst Lilla Gubben på väggen, eftersom den inte fick plats på ett litet A4...Jag får inte plats i din lilla fyrkant – den är alldeles för liten och fyrkantig för mig!
    Din värld har inte alltid varit så enkelt för Mig, men Min värld är inte heller alltid så lätt, men till skillnad från Dig så tvingas Jag konstant att leva i dem bägge men alltid att anpassa mig till Din värld. Jag tycker att det är fel och bara detta är en daglig kamp i sig som Jag ständigt fajtas med! Bland annat pga detta så har jag gått i terapi i halva mitt liv, på en miljard olika ställen och enheter – denna gång blev det Svenska Kyrkan och där har min kontakt förstått och stöttat mig till 100 procent!!!
    För mig var skolan ett rent helvete, medans att jobba alltid har varit en jätteviktig grundpelare och trygghet för mig. Jag behöver mitt jobb – ett fungerande och tryggt jobb, för att kunna funka i vardagen och i livet. Det var därför jag bara var föräldraledig i tre veckor efter att jag fött mitt och Thobbes barn! Men hur många gånger har Jag inte fått förklara för Dig att jag inte skiter i Mitt barn bara för att Jag inte varit föräldraledig på samma sätt som Du?! Vet Du hur hårt och mycket dessa attacker tar? Och Nej därför är jag heller inte för att föräldraledigheten skall vara låst och spärrad efter ett generellt regelverk, för Vi alla ÄR faktiskt olika – mer olika än vad Du kanske tror och förstår! Och Nej det handlar inte om att Jag inte är för jämställdhet, då har Du noll koll på vilken stor feminist Du har gett dig på! Jag tror och är istället övertygade om att lösningen ligger i LAS:en, för så länge Vi har kvinno- och mansdominerade branscher och ett generellt tänk som säger att det endast är kvinnor som blir föräldrar så kommer ingen jämställdhet att råda på arbetsmarknaden när det kommer till trygga anställningar, rätten till heltid och könsneutrala minimilöner!
    Ja, jag vet att denna text börjar att bli riktigt lång nu men Jag har också skrivit fem böcker (snart sex eller kanske till och med sju) och gillar inte det här med "lagom långa texter"!;)

Det som håller på att få mig att krascha totalt är att Jag enligt Dig och Ditt samhälle med Dina normer aldrig får vara tillräcklig! På arbetsmarknaden är jag alltid antingen för snabb, för noggran, för snäll och blir utnyttjad/överkörd, för ung, är kvinna, är förälder, är tatuerad och piercad, är för finklädd, är för kort, för smal, för tjock, är överkvalificerad, har väldigt mycket kunskap men för få högskolepoäng – eller så ser Du inte, hör inte och förstår inte vad Jag säger, gör och kan utan gör detta först långt efter att jag gjort det eller först när någon annan förklarar!
    I mina föräldrars ögon har jag aldrig varit tillräcklig och har även alltid fått höra att jag aldrig heller skall tro att jag är det. Visst, detta är inget som Du kan rå för, men när Jag säger att Jag inte har någon kontakt med Mina föräldrar så dömer Du Mig!
    Jag har många politiska uppdrag och det har jag haft enda sedan jag blev politiskt aktiv, men Du ifrågasätter ständigt hur och om Jag verkligen kan och hinner med att sköta alla Mina uppdrag (hur mycket tid har du egentligen att lägga på andras ickebekymmer?) och uppmanar Mig ständigt till att minska på dem. Jag vet inte vad Du vill, men Jag vill förändra världen och det tror inte Jag att man gör genom att inte aktivera och engagera Sig själv och Andra! Och vet Du vad? Jag har ett siffer- och bildminne som sträcker sig långt över normen som råder i Ditt samhälle så Jag kan nog hålla reda på Mina saker och ting! Och Ja, jag har faktiskt papper på det – skrivna av folk med "tillräckligt många högskolepoäng"!
    Jag är förälder och i Mitt fall Mamma tillsammans med Min man som är Pappa och Vi försöker att bestämma och styra hur Vi vill att Vår familj skall leva, agera och fungera. Vad Jag och Vi tror på och tycker Är viktigt behöver inte vara samma saker som Du tycker är viktigt. För Mig är det väldigt viktigt med genustänk och Allas lika värde och rätt för Jag är nämligen övertygad om att världen inte behöver se ut och fungera så som Du tycker! Ja, nu generaliserar jag grovt men vadå, det gör ju Du alltid när det kommer till Mig och "sånna" som Jag!
    En annan sak som är och har varit jättejobbig för mig som nybliven förälder är alla diskussioner om ditten och datten som blir med familjen man är ingift i (är tydligen ett sjukt vanligt fenomen och som bidrar till att väldigt många par börjar att gå i parterapi!). Bara för att Jag "inte har någon familj" så betyder inte det att jag inte har traditioner, åsikter och dylikt som jag vill dela med mig av och föra vidare i min egen familjs vardag och vårt barns uppväxt! Allt tjaffs och all förklaring detta har krävt har tagit så sjukt mycket på mig och även på mitt och Thobbes äktenskap och vår vardag!
    Sedan så kommer vi till sorgen – Jag har sorg på flera olika sätt. Det tog över ett år innan jag kunde leva och känna normalt igen efter att min mormor dog år 2015. Hon var nämligen mitt allt – min närmst släkting, min idol och min bästa vän! Min farmors sjukdom blev känd när Jiro bara var knappt fyra månader. Hon dog förra våren och jag har inte hunnit sörja henne ännu! Min tillvaro år 2018 var nybliven, deprimerad småbarnsförälder som jobbade heltid, var politiskt aktiv, hade sjukligt ont i kroppen, led av sömnbrist, kämpade för min farmor och farfar, bråkade som en galning med mina föräldrar och led extremt mycket av gamla barndomsminnen som plötsligt poppade upp extremt starkt. Avsaknaden av egna föräldrar som grattar en till ens föräldraskap, finns där och stöttar och bryr sig om, gjorde ju heller inte saken lättare precis. Så när Du säger "Ja, jag det är sorgligt men hon var ju ändå gammal!" så tänker Du inte på att Min Mormor och Farmor var de i min släkt som stod mig allra närmast och nu är Jag väldigt ensam i Min släkt!
    Sedan så har vi det här med hetsen kring det fysiska! Jag har varit ätstörd enda sedan jag var tio år! Jag var tio år första gången jag började att banta, vilket Jag tycker är HELT SJUKT!!! Sedan dess har min vikt ständigt pendlat upp och ned – jag har ökat massor i vikt och jag har minskat massor i vikt! Vid flera tillfällen har jag slutat att menstruera när jag varit som smalast. Konstigt nog är det just då som jag följt BMI-radarn till hundra! Jag gick upp 30 kg när jag var gravid – något Du haft många frågor och mycket åsikter om! Jag har fortfarande inte gått ned allt utan har tio kilo kvar, innan jag når den vikt jag hade när jag blev gravid. Skall jag räkna på den vikten jag hade lyckats banta ned mig till innan dess så har jag ytterligare sju kilo att gå ned. Ständigt påminner Du mig om detta Jag som var så smal och fin "Hur går det egentligen med gravidkilona?". Ena dagen så skiter Jag i min vikt och andra dagen så tänker Jag att Jag måste börja styrketräna och råbanta rejält! Samtidigt som Jag har denna dubbelmoral så är Jag livrädd för att Mitt barn skall bli lika fixerad vid vikt!
    Och så har vi det här med att vara så perfekt som möjligt – i Alla lägen och i Alla väder, för det har Du bestämt är viktigast av Allt! Jag skall vara superglad och supertrevlig jämt, super tacksam och skitsnygg, fräsch och rolig. Pigg och kry men inte vara för stark, påläst eller dominant. Jag skall vara en drömfru i modern tid, världens bästa, snällaste och roligaste mamma som lagar all mat ifrån grunden till hela min familj och leker glatt i timmar både i sandlåda som i klosshög hemma i vardagsrummet! Jag skall leva i en idyll där allt är lagom, vi är hälsosamma och där vår tillvaro glittrar!
Nu har jag semester och denna semester tänker Jag och Min familj spendera precis så som Vi vill, utan Andras påverkan eller inflytande! Jag skall även se till att gråta ut ordentlig för det behöver verkligen jag! Och så skall Jag se till så att Jag inte träffar den där kända väggen, som Jag varit så nära så många gånger – men Jag kommer inte att kämpa med detta på samma sätt som Du så om Du verkligen bryr Dig om Mig, var vänlig att respektera och acceptera detta!!!<3<3<3

Är det inte dags att sätta stämpelklockan på museem och välkomna det nya arbetslivet och dess marknad?

Utvecklingen går ständigt framåt och det måste den få göra! Mycket har hänt sedan vi började att arbeta på det sättet vi gjort de senaste hundra åren. Bara en sån sak att tjänstemän och akademiker idag inte är överklass och endast rikt folk, som det var i början av 1900-talet. Våra mormödrar och farfäder gjorde nämligen en jämlik skola till norm och en vidareutbildning möjlig för varenda unge – oavsett föräldrars klasstillhörighet och inkomst! Idag är vi inte arbetare, tjänstemän och akademiker – idag är vi löntagare! Såhär har det sett ut ganska så länge nu, men tyvärr så finns det en stor grupp som vägrat hänga med i arbetsutvecklingen och vill inte leva i nutid! För denna grupp verkar inte vinsten att alla, oavsett vilka föräldrar man råkar födas till, har samma rätt att kunna utbilda sig till det man vill. Istället vill man av någon, för mig helt ologisk och orimlig, anledning leva kvar i dåtiden med arbetare och välutbildad överklass.  

Jag trodde att vi var överens om att klassamhället skulle malas sönder och sluta att existera för gott?
    Om man inte ens vill acceptera att arbetsmarknaden idag består av löntagare eller egenföretagare då blir det väldigt svårt att acceptera och ta in nutidens arbetsbehov, teknikens utveckling och alla nya yrken som både är bra för individens arbetsmiljö och utvecklingen i stort! Den svenska arbetsmarknaden består inte längre av endast arbetare, arbetsgivare och välutbildat folk. Antingen så säljer du arbetskraft (alltså är löntagare  – oavsett längd på- och utbildningsmodell), köper arbetskraft (alltså är arbetsgivare – många arbetsgivare är idag även själva anställda som arbetsgivare av någon högre chef) eller så är du egenföretagare (oavsett vad du sysslar med som du försöker driva in pengar för).
    Arbetarrörelsen har sedan sin uppkomst kämpat för att "vanliga dödliga" skall få samma rättigheter och möjligheter som överklassen – det fick vi och det gjorde oss till medelklass – inget illa om det men sedan släppte vi på den kollektiva solidariteten och gick med på utförsäljningar av mångt och mycket av det som faktiskt gjort oss till medelklass. Kanske är det därför det finns en stor grupp vars fokus ligger på att sträva bakåt, till kärnan, istället för att ta tag där vi slutade och fortsätta att kämpa framåt! Jag tror inte att lösningen är att vi skall sluta att utbilda oss även om vi vill, sluta lyxa och leva, sluta äga, sluta sukta och drömma. Det är inte det, det handlar om! Det handlar om människosyn!
    Att det än idag dör folk inom LO-yrkena ska inte få vara acceptabelt! 2019 måste ändå vara den moderna tiden då vi, med all forskning och kunskap det senaste hundra åren givit oss, slutar upp med att tillåta vissa yrkesgrupper slita ut sig fysiskt så pass mycket att man aldrig hinner bli gammal och får njuta av den pension man kämpat fram. Eller till och med dö på eller av sina jobb! Här måste tekniken få komma in och det skall den inte göra på bekostnad av bemanning – det behöver den inte göra! Med en arbetsutveckling så tillkommer det nämligen väldigt ofta även helt nya arbetsuppgifter! Här gäller det för Fackföreningsrörelsen att hänga med och här gäller det för nutidens löntagare att förstå vikten av facklig organisering i modern tid, så att inte arbetsgivarna själva sitter på hela makten av vilka arbetsuppgifter som skall utvecklas och nybemannas! Jag skulle säga att den fackliga anslutningen är viktigare idag än någonsin tidigare! Detta då vi nu står inför en stor arbetsmarknadsförändring – en välbehövlig och efterlängtad sådan, vi måste bara hänga med!
    Samma sak gäller för oss tjänstemän och akademiker! Alla vi som kommer ifrån LO-yrken och har blivit tjänstemän, oavsett om det är av facklig, politisk eller vidareutbildningsgrund så måste vi sluta att skämmas! Vi ville ha samma rättigheter och möjligheter som de rika – då kan vi heller inte skämmas – löntagare är vi allihopa, glöm inte det! I dessa yrken har det först nu uppmärksammats hur arbetsmiljön ofta ser ut. Det kan vara alltifrån dålig belysning och luft till förslitningsskador i armar och handleder. Nackproblem, sämre syn, enorm stress och magsår. Vi får aldrig jämföra eller göra skillnad på arbetsskada och arbetsskada inom olika yrkesgrupper, precis som vi aldrig får göra skillnad på människor och människor – det är farligt!
    Nästa steg, där vi egentligen redan borde ha varit för länge sedan, är att acceptera nya yrkesgrupper! Utvecklingen går som sagt var framåt och det är inte endast yrkesgrupper där du främst arbetar fysiskt eller främst arbetar med hjärnan, som existerar idag. Vi har hela den digitala världen, som egentligen är alla yrkeskategorier på en och samma gång! Yrken som en del idag, sorgligt nog, kallar för låtsas jobb! Alltså samma attityd som de som en gång i tiden, men för ändå inte alltför länge sedan, trodde att Internet bara var en fluga! Det modernaste på arbetsmarknaden idag är inte, som det var på 80-talet, att arbeta med datorer – det är att, på en miljard olika sätt, arbeta i den digitala världen! Det finns idag appar för väldigt mycket man kan tänka sig och en växande skara människor, världen över, arbetar med att inspirera, engagera, informera och uppdatera folk dygnet runt om allt och inget! Att sprida något över hela världen idag går blixtsnabbt – varför skulle dessa yrken inte vara några riktiga jobb?
Är inte fokuset att vi alla skall ha rätten och möjligheten till att kunna utbilda oss till det vi vill bli, få vara dem vi är, få se våra barn växa upp, ha råd att leva på våra löner och hinna bli gamla med en pension som går att avsluta livet på ett värdigt sätt på?
    LO, TCO och Saco borde därför samarbeta betydligt bättre och bredare – alla löntagare borde verkligen intressera sig för att ansluta sig fackligt och fortsätta kampen våra mormödrar och farfäder en gång började. Utvecklingen måste få gå framåt, yrkena måste bli fler men annorlunda. Maskinerna måste få hjälpa till och även ta över en del. Arbetsmiljötänket måste bli bredare – heltiden måste bli en norm, som löntagare är man tillsvidareanställd och samtliga löntagares löner måste upp. Stämpelklockan måste gå i graven en gång för alla – är det inte rent av pinsamt att den ännu används på så många ställen? Oftast då (självklart) inom LO-yrkena! Tekniken måste våga ses som ett hjälpmedel, vilket den också kommer att vara – så länge inte ger hela den makten åt arbetsgivarna. Den digitala yrkesgruppen måste få komma med i gänget och föraktet mot småföretagare måste upphöra!
Tillsammans är vi löntagare och småföretagare i kampen för en humanare och rättvisare tillvaro och värld!
Mer champagne åt folket!;)

Jag tror på yrket Influencer – men ni har ett ansvar!

Jag tillhör inte dem som tror eller tycker att yrket Influencer inte är något riktigt yrke och att de som "kallar sig" för detta endast glider runt och lever lyxliv! Självklart är detta ett riktigt jobb, som vilket annat riktigt jobb som helst! Varför skulle det inte vara det? Kanske är det för att yrket i sig är så pass nytt (iaf i den digitala världen – för om du tänker efter har ju faktiskt detta yrke alltid funnits eller hur?;) ) och att det är det som gör att folk inte förstår. Precis som att på tok för många äldre (unga äldre som gamla människor) än idag år 2019 kan säga att folk jobbar med data – det är ju som om en hantverkare, istället för att kalla sig för hantverkare, skulle säga Jag jobbar med material!
    Influencer är ett framtids yrke – ett väldigt viktigt sådant, tror och hävdar jag! Vi lever i en tid där, det inte bara är extremt viktigt att kolla källor till allt vi läser och hör – särskilt genom sociala medier men även i TV och tidningar. En tid där vi ser upp till "digitala företrädare" något enormt och där deras ord kan vara ens egen lag! Alla yrkesgrupper har sina ansvar och skyldigheter – likaså mörka sidor. Medans det i servicebranschen kan vara extremt irriterande att kunden alltid skall ha rätt, hur jävla fel eller otrevlig den än kan vara så menar jag att Influencer har en skyldighet att kolla vad de promotar för och vilka samarbeten de egentligen tackar Ja till. Många av våra stora Influencers förespråkar alltför ofta företag vars arbetsmiljö, anställningsvillkor och löner är så urusla att de borde ha stannat kvar i början av förra århundradet – om branschen hade varit tillräckligt stark för att vinna denna match eller kunder satt ned foten och bojkottat skiten! Men istället ser man dagligen hur det promotas att man skall beställa mat från leverantörer som tjänar långt under hundralappen i timmen! Självklart sägs det inget om detta – faktum är att jag tror inte ens att man känner till detta – man har helt enkelt inte brytt sig om att kolla upp de företag man faktiskt uppmanar andra att använda sig utav/handla genom! Detta är så sjukt sorgligt! Influencers har så pass bra löner att man bör kunna säga Nej till att använda sig utav dessa typer av vidriga företag och istället uppmana folk att använda sig utav schyssta företag med mänskliga arbetsförhållanden och löner – något de flesta som shoppar loss faktiskt ändå har råd med, och särskilt Influencers!

Jag sörjer mina föräldrar...

Jag har under mitt liv fått erfara att blod inte alls alltid är tjockare än vatten – det kan faktiskt vara precis tvärtom! Däremot så tror jag att det är jätteviktigt med att ha kännedom om sitt ursprung och att faktiskt känna att man hör hemma någonstans!
    Relationen till mina föräldrar har varit minst sagt tjorvig enda sedan jag var liten – i tonåren blev den extremt problematisk, när jag blev vuxen fanns den knappt och idag har vi ingen kontakt alls! Jag mår bäst av att inte ha någon kontakt med dem, så den delen är egentligen inget problem för mig, mer än att det gör ont att inte ha rollerna Mamma och Pappa representerade för mig, Svärmor och Svärfar representerade för min make och Mormor och Morfar representerade för vårt barn. Men jag och min familj mår absolut bäst av att det är på detta sätt och jag tror även att mina föräldrar också gör det! Nu behöver jag aldrig vara stressad över att försöka säga något intressant som de vill lyssna på, behöver aldrig bli besviken över att inte få det beröm eller den uppmärksamhet jag önskar. Dem behöver inte längre ställa upp eller få dåligt samvete...
    Däremot så kommer jag alltid undra om de någonsin älskat mig och mitt självförtroende och min självkänsla kommer nog för alltid att vara skadat!
Jag har alltid haft min mormor och min farmor – nu är de bägge döda och när de två inte längre finns kvar i mitt liv så är det så extremt tomt! Min älskade mormor fick tyvärr aldrig uppleva att jag och Thobbe blev gravida och fick aldrig träffavår älskade lilla Jiro. Men i livet fanns mina föräldrar och min farmor och farfar, men det var endast min farmor och farfar som upplevde och stöttade min graviditet, som jag förövrigt mådde riktigt psykiskt dåligt under. Min farmor var jätteledsen över att hon aldrig hann se Jiro börja krypa!
    Såklart så ville mina föräldrar ha barnbarn, men det blir liksom lite svårt att va mormor och morfar utan att ha en dotter samt vara mamma och pappa. Näst intill dagligen (och så har det varit nästan så länge jag minns) så önskar jag att ett intresse för mitt liv, mina åsikter, prestationer och mål skulle finnas. Bara det här att få visa upp min vardag och mitt liv – det här är jag, detta gör jag om dagarna, på dessa ställen hänger jag, här promenerar jag och min familj, detta äter vi och såhär fungerar och lever vi! Det är inte så och det var länge sedan min kraft för att än en gång bli besviken igen, försvann!
    Att skriva detta är hårt, jag vet det – det är hårt för mig med och fast jag vet att just denna text kan riskera kontakt i form av elaka ord, så måste jag få ventilera detta – jag måste nämligen det för att överhuvudtaget kunna gå vidare! Det sitter nämligen en gigantisk sorgesten inuti mitt bröst och i min mage, som suger upp allt runtomkring mig istället för att låta mig njuta av den tillvaro jag har lyckats åstadkomma och den jättefina familj jag och min Thobbe skapat tillsammans! För även fast jag mår bäst av att ha det på detta sätt så sörjer jag såklart mina föräldrar och det kommer jag kanske alltid att göra, men det är extra påtagligt nu sedan jag blev förälder och sedan även min farmor lämnade jordelivet. Det blev väldigt tyst och ensamt och jag är många gånger den enda representanten av familj och släkt för Thobbes familj och min och hans egna familj.