Jobbkrisen är ett faktum!

Blir så arg när jag får läsa artiklar som "Jobbkrisen är en bluff", i en tidning som varit arbetarnas, och utav en person som jag beundrat och sett upp till i så många år!
   Jobbkrisen handlar inte om att det är brist på jobb, utan att det är brist på trygga jobb som får individen att kunna försörja sig, behålla hälsan i skick, och komma framåt i livet!

Visst finns det jobb, men om man då tittar på vad som har hänt, inom stora delar utav arbetaryrkena, så är det som ett virus som spridit sig.
    Viruset heter otryggt anställd!
Hela vårt samhälle är uppbyggt som ett spindelnät. Har du fast jobb, en tillsvidare anställning, och arbetar heltid så kan du få ett förstahandskontrakt på en bostad - efter att du slagits med ca.100 andra om samma lägenhet.
    Har du en tillsvidareanställning och arbetar heltid, och har lyckats spara ihop en säck med pengar, så kan du få ett banklån och köpa dig en bostad.
    Har alla unga en egen bostad - har de lyckats flytta hemifrån?
NEJ! Varför? - jo för att det inte ser ut på detta sätt i dagens samhälle!

Visst, det är väldigt många unga som har ett jobb, eller någon gång har haft ett jobb, det är inte det som är problemet,utan problemet är att man idag anställer folk på visstid, nolltimmarskontrakt, via mail/sms-poler, bemanningsföretag etc etc.
    Daglönaren har återuppstått i detta land och det är rent ut sagt FÖRJÄVLIGT!
100-tusentals människor i detta land, vet inte om de har ett jobb att gå till imorgon, om de har råd att betala månadens räkningar, om de kommer att klara sig kommande månad!
Runt om i hela landet sitter, främst ungdomar, tidigt på morgonen med en klump i magen, ont i bröstet, duschad och påklädd, med mobilen i handen och hoppas på att få ett sms om ett jobb för dagen!
    Kommer inte detta sms så är man helt utanför samhällets spindelnät denna dag! Du har då varken semester, är tjänstledig, eller är sjukskriven - du sitter där och har tvingad, obetald ledighet!
Detta kan i sin tur jämföras med det system vi hade för ca. 100 år sedan då man satt i stora salar med en nummerlapp i handen och hoppades på att bli uppropad och få ett arbete för dagen för att kunna försörja sig själv och sin familj!
    Var man inte där, kunde man gå miste om jobb, var man där kunde man gå miste om att kunna hitta ett till/ett annat jobb någon annanstans!

Jag har också arbetat sedan skoltiden, och alltid haft jobb på ett eller annat sätt, men jag har aldrig varit heltidsanställd, ändå har jag väldigt ofta, väldigt många gånger jobbat lika mycket som en heltidsanställd, men då fått lägre lön och lägre semesterersättning än dessa, för att jag inte haft detta på mitt kontrakt!
    Detta är i sin tur inget ovanligt, och fallet i sig är inte unikt, eftersom att jag är kvinna och man kämpat med detta enda sedan vi kvinnor började arbeta med lön!
Men i dagens Sverige sitter, i princip överallt, folk och kämpar för att få ekonomin att gå ihop, och det är inte ovanligt att ha 2-4 olika jobb eller anställningar samtidigt!
    Ändå går ekonomin inte ihop, varför?
- Jo, för det finns ingen säkerhet, ingen trygghet för att du skall få arbeta på något utav alla dessa jobb tillräckligt många dagar och timmar för att i slutet utav månaden få summan att bli så pass hög så att du faktiskt klarar dig och överlever på den!
    Och på detta sätt är det inte bara för de allra yngsta ungdomarna, utan i dagens samhälle är man ung tills man är ca.35 år!
Det finns idag 35:åringar som inte lyckas flytta hemifrån för att de inte lyckas få en trygg anställning och kan gå vidare med sitt liv!
    Är det då konstigt att man är bitter?!

Vad händer med hälsan när man tvingas leva på detta sätt?
    I slutet utav 90-talet gick många in i väggen - idag är det hjärtproblem, magsår, ångest och depressioner som gäller, och som jag personligen tror, kommer att bli dem nya folksjukdomarna om vi inte sätter stop för detta vidriga regellösa system!
    LO har väldigt nyligen gjort en väldigt bra rapport om hur dagens otrygga arbetsmarknad ser ut och vad som händer med hälsan i den; "Den otrygga flexibiliteten".

Om vi sedan då också skall diskutera om hur vidare mycket man skall sälja sig eller ej för olika jobb...
    Varför skall man jobba på ställen med lägre lön än kollektivavtalet, utan OB, och utan att kunna försvara sig om något händer?
Varför skall man tvingas jobba där man får det sämre som ung och låta arbetsgivaren tjäna på att anställa dig bara för att du är just ung?
    Varför skall man inte få ha åsikter och principer år 2014?!
Då kanske vi skall öppna upp armarna för lönedumpning och strejkbrytare också, och gå ännu längre tillbaka i tiden!?
    Vad kommer att hända med vår arbetsmarknad då?!

Och visst, ja det ligger på individens ansvar att skaffa sig ett jobb, men det ligger inte på individens ansvar att se till att det skapas fler jobb i landet - det ligger på hela samhällets ansvar!
    Och jo, det behövs fler jobb!
Både Sveriges och storstädernas befolkning ökar ständigt, medans småstädernas minskar pga arbetsbrist!
Vi kan inte låta småstäderna dö ut, och jag tycker att det är en mänsklig rättighet att ha någonstans att bo! Så bara genom att börja bygga fler bostäder så skulle vi skapa en väldans massa fler jobb och landets levnadsstandard skulle bli både bättre och friskare!
Sedan så har du ett liv på denna jord, skall du då inte i medelåldern kunna få omskola dig, eller byta yrke, eller skall du tvingas stanna kvar där du en gång valt att vara, bara för att vi vägrar att utveckla samhället?

Hela vårt land tjänar på trygga jobb och fler jobb och vi måste höja statusen på landets alla arbetare!
    Att vara arbetare idag verkar nästintill lika tufft som för 100 år sedan, och det är väl därför det är sjuksköterskebrist och ofantligt många ungdomar pluggar till ekonomer och jurister! Men vad vore Sverige utan butiksanställda, sjukvård, städare, tunnelbaneförare, leverantörer, servitriser osv osv - dem som skulle klaga mest utan dessa vore nog överklassen!
DET RÄCKER NU, OCH DET ÄR DAGS FÖR EN FÖRÄNDRING!
SVERIGE KAN BÄTTRE!!!

Tid, ålder, livet...

Tiden är något som alltid har fascinerat mig!
    Den går att styra över i viss mån, men inte helt och hållet - för den tickar HELA tiden.
Varje sekund försvinner en till, liten del utav din tid och även vår allas gemensamma tid på olika sätt. Tiden är oändlig på ett sätt, medans för t.ex. individen är den långt ifrån oändlig - den tar till sist slut, iaf här på jorden.

Det mest skrämmande med tiden tycker jag är att den går så rysligt fort, samtidigt som den ibland verkar oerhört kompakt och kort på något sätt.
    Visste du att en person som är 30 år gammal, har vandrat 11 000 dagar på denna jord, och en person som är 86 år gammal, har vandrat 31 000 dagar på denna jord.
11 000 dagar låter som INGENTING, och 31 000 dagar känns inte som att vara allt för fler dagar än 11 000 dagar. Ändå skiljer det 56 år mellan dessa två personer. Det tycker jag är både häftigt och läskigt på samma gång!

Ett år är 365 dagar, vilket både känns länge men samtidigt som ganska få dagar, men om man då tänker på hur många gånger man får uppleva dessa 365 dagar i sitt liv, så är det inte alltför många.
    Samtidigt så går ett år sjukt snabbt, och det känns på något konstigt sätt som att det går snabbare ju äldre man blir.
När jag var sju tyckte jag att ett år kändes som ett halvt liv, nu tycker jag att ett år känns som en månad - en månad som en vecka - och en vecka som två dygn!
    En dag finns ju knappt ens...
Sedan har jag märkt att det även går sjukt snabbt för kroppen att åldras, och då är jag ändå inte så gammal, men att hoppa ned från en stol, som varit en baggis tidigare, gör att det ilar i hela fötterna och strålar upp i smalbenen!
    Ben är även sjukt mycket lättare att bryta nu än då man var barn, och har man tur så läker dem, men det är inte säkert.

Om vi då återgår till 30-åringen och 86-åringen, så är den ena född på 80-talet, alltså 1980-talet.
    För denne persons kommande barn kommer det att låta skumt att deras mamma/pappa är född på 1900-talet, medans för 86-åringen som är född på 20-talet, alltså 1920-talet så var hennes/hans föräldrar antingen födda de första åren utav 1900-talet, eller till och med på 1800-talet, som då lät skumt för de som var födda på 1900-talet.
Snart är det även 20-talet igen, fast då 2020-talet.
    Då blir 86-åringen 100 år gammal, medans 30-åringen blir 40 år.
Då får 86-åringen uppleva 20-talet på nytt - i annat århundrade, och i ett annat milllenium än vad han/hon kom ifrån. Medans 30-åringen får uppleva sitt allra första 20-tal, väldigt nära sitt eget århundrade, medans 86-åringen inte är född långt ifrån 1800-talet, är född på 1900-talet, och har fått uppleva 2000-talet.
    Och kom ihåg, ändå är det endast 56 år mellan dessa två personer -  detta är sjukt läskigt tycker jag!

Tiden går inte att stoppa, och det går inte att gå bakåt, bara framåt.
    Det enda man kan ta med sig ifrån den tid som redan passerat är minnen och erfarenheter.
Krigstid med sin kärlek ute i den farliga världen, uppbyggandet av ett modernt samhälle för alla, flower power, kvinnan som reste sig upp, skillsmässotiden, det internationella, statsministermord, ekonomikriser, hiphop, rädlan för att jorden skulle gå under vid tolvslaget vid millennieskiftet etc etc.
    Allt detta är bara minnen - antingen via sitt eget huvud eller genom andras berättelser.
Så olika världar - så långt ifrån, men ändå så nära och på så kort tid, men ändå under nästan hundra år!

Jag önskar ofta att få åka tillbaka - få vara med och få uppleva, men det går inte. Och det mest skrämmande med denna ogreppbara tid, är att folk försvinner.
    Tiden tar slut på ett eller annat sätt, saker och ting raderas - precis som med en gammal dator, som ändå är modern och har inte funnits så länge.
Man måste respektera tiden, ta vara på den, ta hand om den och bevara den - för till skillnad från kärleken så går den inte att hålla lagom hårt - den flyger bort iaf!

Modern otrygghet

Jag har under en längre tid haft en extrem ångest och en stor oro i kroppen.
    Har inte riktigt förstått vad det hela har handlat om, och har därför haft svårt att göra något åt det hela.

Jag har bland annat blivit extremt rädd för att förlora min lägenhet, i en eldsvåda eller dylikt.
    Ibland har denna rädsla gått över styr och jag har näst intill maniskt kontrollerat gas och eluttag. Jag vet att det inte är alltför vanligt med lägenhetsbränder nu för tiden, ändå är jag så rädd.
Efter mycket grubblande vet jag äntligen vad det handlar om, men det gör det inte lättare att göra något åt det hela...

Bostadsmarknaden i Stockholm blir bara tuffare och tuffare.
    Jag har aldrig haft ett förstahandskontrakt, ändå har jag stått i ett flertal olika köer i flera år. Till slut blev det både för dyrt och jag orkade inte längre med att flytta runt och magasinera mina saker.
Jag hade inte hamnat i denna sits om jag och min dåvarande inte hade separerat, men skall man behöva leva i ett destruktivt förhållande och vara beroende utav en man för att få ha denna trygghet, vad händer med jämställdheten då?

Jag lyckades till sist få ett banklån, som var tillräckligt stort för att kunna köpa en lägenhet - en lägenhet där jag ville bo.
    Den var bara 18 kvadratmeter stor och jag fick inte plats med allt jag ägde, men det gjorde inget för den var min, bara min. Eller ja, den var ju förstås bankens, men vad äger man egentligen själv idag?
Sedan har jag kämpat för att komma upp till den lägenhetsstorlek jag har idag, där man får plats lite bättre och slipper sova bredvid kylskåpet!;)

Det har varit tufft många gånger och jag har fått jobba en hel del extra i perioder, ett tag hade jag till och med två jobb för att få det att gå ihop, och för att få banken att godkänna mig som kund.
    Jag har nämligen aldrig haft ett heltidsjobb, även om jag kommit upp i de timmar en heltid motsvarar. Att inte vara heltidsanställd är heller inte något ovanligt, då jag är kvinna och därmed har betydligt svårare att få en heltidstjänst i och med det.
    Jag kan ju skaffa barn - även fast jag inte har några barn, vilket många arbetsgivare annars har som "orsak" till att inte ge heltid.
Men jag har varit självständig och klarat mig själv, och detta har varit det viktigaste för mig!
Sedan så finns det ju alltid dem som har det värre och sämre och man kanske inte borde klaga egentligen, men jag tycker det är farligt att tänka så!
    Det finns alltid dem som har det värre än en själv, på ett eller annat sätt, men det skall ju inte betyda att man skall va glad och bara acceptera att det blir sämre.

I hela mitt liv har jag kämpat som en galning, på ett eller annat sätt, för att ta mig framåt. Jag har alltid tänkt, när det varit extremt tufft, att det finns en mening med att det är som det är, och att det som händer sker.
    Att livet här på jorden är olika för oss alla, och är som det är, samt tar dem vändningar dem tar för att man skall bli stark och lära sig dem saker just en själv behöver kunna för att klara av det man skall göra efter detta liv.
Jag tror fortfarande att det är så, men vissa saker är bara tufft helt i onödan, och där är alltid pengar inblandat på ett eller annat sätt!
    Jag har aldrig varit speciellt förtjust i pengar, ändå är jag nu oerhört beroende utav dem.

Jag har så mycket vilja, så mycket energi, så mycket tankar och idéer, och så mycket jag vill göra, men kommer jag någonsin att komma dit?
    Ingen månad är lik den andre, och man har inte en aning om hur nästa skall bli - ändå tycker jag inte att jag gör annat än att kämpa och jag är extremt trött och spänd då det inte finns någon som helst tid för att slappna av för då kanske det blir sämre!
    Även om du kan en massa saker, så är det flera hundra som du skall tävla emot, samtidigt som du skall ha extremt mycket erfarenhet och det verkar aldrig räcka.
Och sedan skall du kunna överleva på det du gör och inte bara få göra detta då och då, och den delen är näst intill fridlyst nu för tiden!
Hade jag inte haft min man så vet jag inte hur länge allt skulle hålla innan det brast!
    Jag är jävligt glad över att jag vill leva med honom och att jag inte gör det för att överleva, men vad har hänt med jämställdheten i samhället och självständigheten?

Det är inte bränder och elden jag är rädd för, det är framtiden, både den närmsta framtiden och den kommande!
    Idag är det så oerhört lätt att förlora allt du kämpat för att vinna och komma till, även om det var flera år sedan och även om du kämpat i flera år.
    På nolltid kan du åka tillbaka en massa år i tiden och hamna där du en gång var och verkligen inte ville vara.
Det är en skrämmande, ojämställd, omodern, och vidrig utveckling vi har fått!

"Dem där andra"!

"Dem där andra" - vilka är dem egentligen?
    Det är kvinnor, män och barn.
Det är människor - människor som utav olika anledningar hamnat utanför och fastnat i utanförskapet. Men det är även folk som flytt, antingen utav egen vilja eller som tvingats fly för att försöka hjälpa nära och kära, eller för att någon annan tvingat dem att sitta där i gatuhörnet och tigga.
    Men framförallt, glöm inte bort att dem är en av oss och kan lika gärna vara du eller jag!

Att tigga är inget man gör om man verkligen inte måste!
    Har du själv någon gång vågat be personen bakom dig i kassakön på ICA om en enkrona, som fattats för att ditt köp skall gå igenom?
    Hur ofta vågar du överlag be om någonting utav någon främling du aldrig träffat förut?
Tänk dig då hur det måste kännas att dagligen behöva be om både mat och pengar för att lyckas överleva, kunna gå på en riktig toalett och kunna sova i en riktig säng!
Men vad gör vi?

Vi kliver över dem på gatorna, vi tittar åt ett annat håll när dem ropar efter vår hjälp, sittandes på kartong och tidningar med en pappmugg i ena handen, och den andra handen utsträckt efter sympati och medmänsklighet!
    Och vi tittar ned i våra smartphones när de i tunnelbanan stannar upp vagn efter vagn och försöker att klara av att berätta så mycket som möjligt utav sin historia, på kort tid, för att få oss att faktiskt tro på dem!
    Den måste verka verklig, men får inte vara för lång - det har vi inte tid med i vår stressade vardag!

Hur kan vi behandla dessa människor som spöken och ursäkta vårt beteende genom att säga; "Men det blir bara värre om jag ger dem pengar, dem lägger det bara på öl och droger!".
    Om jag var helt osynlig och utanför i samhället så hade jag nog också velat ha en öl då och då, för att inte bryta ihop totalt! Men framförallt - vad vet vi egentligen om det? Har vi följt dem ett dygn och fått se och känna på hur det känns att vandra i deras skor?
    Man brukar säga att man inte skall döma en människa förrän man vandrat i dennes skor - varför gäller inte detta dem hemlösa?!

Jag är ung, jag är kvinna - och jag kan en jävla massa!!!

Jag har nu skrivit två stycken böcker och kan titulera mig som författare!;)
    Min första bok; "Innanför mina rosa små väggar" är en självbiografi ifrån fem års ålder fram till år 2011.
Där försöker jag prägla hur viktigt det är hur man behandlar andra människor - vilka konsekvenser det kan ge.
Hur det kan vara att växa upp i en förort, hur de kan vara och påverka en utan någon psykisk trygghet, hur det kan vara att vara tjej i modern tid med dess orättvisor dagens samhälle har med sig osv osv.
    En fortsättning på denna bok kommer år 2021.

Min andra bok "Kampen- I det moderna samhället", där tar jag upp vilket fruktansvärt omodernt samhälle vi egentligen har - med all dess utanförskap, klasskillnad, diskriminering, rasism och ojämställdhet!
    Jag tar upp vikten vid att ta sitt ansvar och rösta i de olika val vi har - en röst som så många utav våra förfäder har fått kämpa sig blodiga, svultit och dött för att få till för oss alla!
    Samt vikten utav facket, och hur hela arbetarrörelsen är uppbyggd och hänger ihop!

Som alltid när man skriver en bok så känner man sig något utstirrad, men också väldigt, väldigt dålig!
    För det första så är det ganska utlämnande att skriva en bok. För det andra så är det alltid folk som tycker en massa, och det är ju inte så konstigt, men man kan ha åsikter på många olika sätt!

Min första bok är som sagt en självbiografi med start ifrån fem års ålder - där jag har mina första, sammanhängande minnen ifrån, och slutar hösten 2011.
    Den vanligaste kommentaren här är; "Är inte du lite väl ung för att kunna skriva en självbiografi, eller hur gammal är du egentligen?".
Min största livserfarenhet säger att är det något som definitivt inte kan påverka dina erfarenheter så är det just din ålder!
    Det handlar om platsen du bor på och vilka människor du delar den med, vilka olika typer av personer du har omkring dig och hur du själv, både låter, men också inte tillåter dig att påverkas utav detta och dessa!

Mycket kan vi styra över, men det finns också väldigt, väldigt mycket vi inte kan styra över, om vi inte har rätt förutsättningar, och där är en av dem åldern, ja.
    Det kan t.ex. vara både svårt och orimligt att flytta hemifrån när du är väldigt ung, och därav tvingas du fortsätta att leva i det och dem som påverkar dig.

Att vi ständigt påverkas utav det, och dem vi har runt omkring oss, och att en del utav detta lever kvar väldigt länge, oavsett om vi vill detta eller ej, det är något jag försökt att bevisa i min självbiografi. Och för att kunna skildra detta på bästa sätt, har jag varit tvungen att vara brutalt ärlig och utlämna mig själv en hel del.
Något jag också har velat dela med mig av är att, även fast det kan vara så sjukt jävla tufft, så kommer det vändningar som går mot något ljusare, som kanske blir mörkt sedan, men man kan inte gena genom livet, utan det gäller att inte ge upp och vara bestämd åt vilken håll man vill!

Är det något folk gillar så är det skaller, snusk, och att få veta lite för mycket om allt och andra. Jag tror att det var därför denna bok gick så bra enda ifrån starten. Men sedan kom kommentarer som; "Men Cassandra, vill du verkligen att folk skall veta allt om dig? Tänk om du får problem i framtiden pga detta!".
    Oki, förutom att det är världens bästa terapi att skriva en självbiografi, speciellt när man skriver om det allra mörkaste, så har jag faktiskt hjälpt folk.
En del har börjat rannsaka sig själva, börjat prata om sådant som de försökt begrava inom sig själva och undrat när det skall försvinna, insett att det inte är dem själva det är fel på, men framförallt - de har upptäckt att dem inte är ensamma!

Och så har vi då min senaste bok som är en fackpolitisk bok, där jag tar upp vikten av att föra vår historia vidare, för en trygg framtid!

    Även i denna bok, har jag försökt att vara så personlig som möjligt.
Kapitlen i denna bok heter:
Facket
Bostadsmarknaden
Styrelser
Cajsa och den stora matkassen
Cajsa och den tunga ryggsäcken
Facket - nu och förr
Politiken är viktig
Ung och tjej i det moderna samhället
Dyrt att vara ung
Diskriminering
Vad jag vill med politiken
Därför är jag socialdemokrat

I dessa kapitel förklarar jag arbetarrörelsens historia, hur samhället blivit som det har blivit med både dess extrema utveckling under 1900-talet, men också under 2000-talet.
Jag förklarar att olika typer utav styrelser är nödvändigt, och även om man själv inte är intresserad utav ett sådant uppdrag, så är det oerhört viktigt att se till att rätt person sitter på rätt plats, och detta gör man genom vår demokrati!
    Jag har, mitt i boken, skrivit en saga om hur det i dagens moderna samhälle kan gå till på arbetsmarknaden - vad man kan bli utsatt för och hur vårt system idag vittrats sönder för att skydda detta, då vi är färre som vågar, kämpar, och organiserar oss, mot förr!
Jag förklarar vad facket är, gör, och varför denna organisation är så oerhört viktig i vårt samhälle.
    Detta var något i princip alla visste förr, men idag vet många inte ens vad facket är!

Jag tar upp att politik är oerhört viktigt och förklarar att ALLT är politik, och hoppas därmed på att de politiskt ointresserade även skall öppna sina ögon för detta!
    Även om man inte vill engagera sig, så är det minsta man kan göra, och allas skyldighet att faktiskt gå och rösta!
Våra förfäder dog för denna rättighet, vi bara slänger bort!

Jag berättar om hur jag upplever det att vara ung och kvinna i detta samhälle.
    Visst har saker och ting blivit bättre på ett sätt, men på ett sätt inte. Bara det att en kvinna i dagens samhälle är ung tills att hon blivit 60, och först då börjar få sin totala respekt, det är långt ifrån modernt i mina ögon!
    Jag tar även upp det omoderna rättssamhället, speciellt när det gäller kvinnovåld, samt den diskriminering som råder i detta land när du är "annorlunda" på något sätt. Ibland kan det handla om att du saknar snabel, ibland för att du fötts med en diagnos!
    Sedan avslutar jag boken med att berätta vilken land och samhälle jag drömmer om, samt varför jag har den politiska åsikt jag har och vad den innebär.

Denna bok skrev jag då jag är trött på att vi slutat prata med varandra och föra historia och visdom vidare.
    Då jag är trött på att så mycket av det vackra, blivit ren byråkrati. Och då jag är trött på att höra att jag är ung och kvinna och därav varken har insikt, kunskap eller förståelse!
Ungdomen är vår framtid, men om vi inte ens ser varandra, hur skall vi då kunna se framtiden vi just nu står och trampar på?!

Det som är fascinerande gällande denna bok, är att en del verkar göra allt dem kan för att undvika vad en ung kvinna kan tyckas tänka om dessa frågor!;)
    En del har nu blivit mer intresserade utav min första bok och fokuserar helt på den, medans andra kör med samma attityd som mot självbiografin; "Men hur kan du tycka och tänka något om detta? Du som är så ung och knappt var med då!" och det är just denna attityd jag tror skadar och saboterar vår framtid!
Våra förfäder kämpade och dog inte för att vi idag skall skita i det, och inte dela med oss utav våra kunskaper och insikter, generation efter generation. De gjorde det för nuet och för en bättre framtid!

Har även fått höra; "Men det är så många, stora, manliga politiker, som skrivit liknande böcker som din, och dem har jag läst, så jag förstår och vet!".
    Mitt omslag till min självbiografi är tecknad, det är inte en avbild av mig, men på min fackpolitiska bok står jag, arg iklädd kavaj på omslaget - och detta för att visa att jag är ung, jag är kvinna, jag är arg, och jag både tycker och kan jag också!

Det här är jag!
Jag har en story, jag har livserfarenheter, både väldigt mörka och väldigt ljusa!
Jag påverkas utav omgivningen precis lika mycket som du, men det innebär inte att jag kommer att hålla käften för det!;)
År 2021 kommer fortsättningen på min självbiografi!
Så här ser jag ut!
Jag är ung och jag är kvinna, men jag lovar er att jag tycker och tänker en jävla massa ändå!
Jag brinner för det fackliga och politiska, oerhört mycket! Och det är det jag vill syssla med - även fast jag är ung, kvinna och tatuerad!
Jag trivs i kavaj, jag trivs i svart och jag trivs i färg, men jag tänker inte ha någon slags "kvinnlig kostym" för att hedra mannen och ge dem första priset, eller som ett bevis på att vi alla är stöpta i samma form, för det är vi inte!