Det är kvinnor, män och barn.
Det är människor - människor som utav olika anledningar hamnat utanför och fastnat i utanförskapet. Men det är även folk som flytt, antingen utav egen vilja eller som tvingats fly för att försöka hjälpa nära och kära, eller för att någon annan tvingat dem att sitta där i gatuhörnet och tigga.
Men framförallt, glöm inte bort att dem är en av oss och kan lika gärna vara du eller jag!
Att tigga är inget man gör om man verkligen inte måste!
Har du själv någon gång vågat be personen bakom dig i kassakön på ICA om en enkrona, som fattats för att ditt köp skall gå igenom?
Hur ofta vågar du överlag be om någonting utav någon främling du aldrig träffat förut?
Tänk dig då hur det måste kännas att dagligen behöva be om både mat och pengar för att lyckas överleva, kunna gå på en riktig toalett och kunna sova i en riktig säng!
Men vad gör vi?
Vi kliver över dem på gatorna, vi tittar åt ett annat håll när dem ropar efter vår hjälp, sittandes på kartong och tidningar med en pappmugg i ena handen, och den andra handen utsträckt efter sympati och medmänsklighet!
Och vi tittar ned i våra smartphones när de i tunnelbanan stannar upp vagn efter vagn och försöker att klara av att berätta så mycket som möjligt utav sin historia, på kort tid, för att få oss att faktiskt tro på dem!
Den måste verka verklig, men får inte vara för lång - det har vi inte tid med i vår stressade vardag!
Hur kan vi behandla dessa människor som spöken och ursäkta vårt beteende genom att säga; "Men det blir bara värre om jag ger dem pengar, dem lägger det bara på öl och droger!".
Om jag var helt osynlig och utanför i samhället så hade jag nog också velat ha en öl då och då, för att inte bryta ihop totalt! Men framförallt - vad vet vi egentligen om det? Har vi följt dem ett dygn och fått se och känna på hur det känns att vandra i deras skor?
Man brukar säga att man inte skall döma en människa förrän man vandrat i dennes skor - varför gäller inte detta dem hemlösa?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar