Vi skall alltid bry oss så mycket i vårt land - men faktum är att vi ibland bryr oss mest om vad vi absolut inte borde bry oss om!
Nämligen om - vad skall andra tycka och tänka?
Jag bär på en historia som aldrig någonsin kommer att lämna mig!
På ett sätt så vill jag heller inte att den gör det, då jag, med tiden, lärt mig att se den och hantera den som en erfarenhet - en stor sådan. Men det gör ont när så många människor tycker att denna historia som är min, men som jag delar med så många andra människor runtom i världen, skall vara en sådan man inte skall prata så mycket om - inte "skylta med" utan mer vara tyst om!
Jag tänker inte vara tyst - jag har gjort detta mörker till en erfarenhet, och vill hjälpa och stötta andra, och försöka förändra samhället och dess bristfälliga åtgärder, samt människosyn efter detta!!!
Jag pratar om sexuella övergrepp...
Jag minns att det finns en ganska så tidig story - jag minns inte vad eller hur -jag minns inte så mycket mer än att den finns och det kommer nog alltid att tära inom mig.
Men när jag var 13 år så blev jag kontaktad utav en man straxt under 30 år...
Denna man skulle förstöra så sjukt mycket för mig - mitt liv och mitt umgänge.
Folk pratade - det gör dem ju alltid, utan att riktigt tänka på hur eller varför de pratar.
Efter föräldramötena fick jag höra att mina klasskamraters föräldrar sagt att jag betett mig konstigt, och mina föräldrar gav till svar att de inte ville prata om det.
Allt var mitt fel - på så många sätt och vis!
Denna man lyckades aldrig våldta mig, men han våldtog en barndomsväns syster, som aldrig blev sig själv igen - inte såvitt jag vet i alla fall.
Men han trakasserade mig dagligen, på alla sätt och vis han kunde komma på!
Han stod även utanför mitt sovrumsfönster, ibland om nätterna, och när han fick veta att jag polisanmält honom så blev jag dagligen mordhotad när jag stod och väntade på bussen till skolan.
Det här var en hemlighet jag levde med i ett halvår, innan jag vågade berätta för någon annan än min bästa vän - jag valde min magister.
För mig var det som att bestiga Mount Everest att våga berätta detta för någon vuxen, utan att skämmas ihjäl. Men för honom och de andra vuxna runtomkring mig, så trodde man att det handlade om att jag iom honom förstått att det, den unge mannen gjort mot mig var olagligt, iom det han föreläst om i skolan - jag kände mig som en idiot!
Trodde de att jag var dum i huvudet? Klart att jag visste att det som skett och skedde var fel - jag skämdes bara så förbannat!
Jag hade ju för fan en politiskt aktiv mormor och en pappa som arbetade för polisen - de bägge hade i hela mitt liv berättat för mig vad man fick och inte fick göra, så nog fan hade jag koll alltid!
När jag var 14 år fick jag, tillsammans med en massa andra tjejer och kvinnor (som jag aldrig fick träffa rent fysiskt) sitta i rättegång mot denna unga man - min bästavän vittnade, vi var aldrig bästavänner igen efter det - tillslut inte vänner alls.
Där fick jag svara på frågor om hur jag var klädd, om jag hade druckit eller ej, vad jag skulle kunna tänkas ha sagt eller gjort för att eventuellt ha "uppmanat" denna man till det han hade gjort...
När jag var 13 år fick jag knappt gå på bio med mina vänner, men vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll om jag hade varit naken eller dyngrak - hade någon då haft rätten att ta på mig och behandla mig som denne hade velat, mot min vilja? - NEJ!
Jag hatade rättsväsendet!
Jag tänker än idag på den unge mannen, som idag inte är så ung längre.
Jag såg honom senare i mina tonår, ett flertal gånger - jag flyttade väl inte alltför långt. Likaså i början utav mitt vuxna liv, och jag har förlåtit honom för länge sedan, men inte allt det runt omkring! All tystnad, allt mörkande, all skam, all förnedring, all oförståelse!
När jag sedan blev vuxen, blev jag våldtagen..på en festival. Då kom kommentarer som "Det är därför tjejer inte skall vara på festivaler", "Hur full var du egentligen?", "Åker man på sådant får man skylla sig själv!" - varför är det oftast kvinnor som säger de här sakerna?! Är det för att trycka ned och klara utav det de själv varit med om!?
När man sedan berättar hela sanningen, så blir det oftast ännu värre!
Denna väldtäkt, jag nyss nämnt, bestod utav ett flertal yngre män, med en kvinnlig publik. Utöver våldtäkten så misshandlades jag och hela min kropp klottrades ned med könsord och könsmålningar - jag hade inte en chans mot alla dessa människor! Det spelar ingen roll hur jävla bra jag än är på att slåss, eller hur klipsk jag än är - de var för många mot mig!
Men två veckor innan denna våldtäkt så skedde den första våldtäkten i mitt liv!
Kommentarerna här har ofta varit "Hur fan lyckas man bli våldtagen två gånger på två veckor? Man kan ju nästan tro att du vill det!", "Men som tjej kan man inte leva som en kille - det måste du förstå, annars får du skylla dig själv!".Första gången satt jag i en bar och väntade på en tjejkompis. Under tiden pratade jag med en främmande kille - jag har för det mesta varit ganska så social utav mig.
Min vän var sen och han skulle hålla koll på min öl medans jag gick på toa...jag gjorde fel i att lita på honom, men han gjorde det största felet!
Om jag hade velat det hela, så hade det inte varit våldtäkt! - det är en världsgigantisk skillnad!!!
Människor och myndigheters elaka ord har gjort att jag miljontals gånger tänkt att jag kanske inbillat mig alltihopa! - Jag kanske ville bli drogad, slagen, misshandlad, ha sex med en massa samtidigt!? - Men nej det är inte jag! Varför har jag gjort fel???!!!
Jag polisanmälde aldrig våldtäkterna, trots sjukhuspersonalens tjat!
This is past, men ändå inte - det är en del utav mig!
Övergreppen och folks kommentarer - de försvinner aldrig!
Jag vet inte om de elaka kommentarernas munnar och myndigheterna förstår att dessa händelser varar med mig dag som natt! Jag glömer nog aldrig!
Jag har gjort dessa händelser till erfarenheter - jag hade nog inte överlevt annars!
Men det har tagit enormt mycket tid, kraft och styrka! - I mitt vardagsliv har jag med mig dessa erfarenheter - har ni förstått vad detta betyder, och många gånger begränsar för mig?!
Jag har delat denna historia med er - den är tyvärr inte unik!
Dela din med - det måste ske en förändring och det är NU!!!
Det handlar inte om att tycka synd om någon - gör inte det!
Försök istället att förändra till en jämlik och en jämställd värld - det här är fan inte ok, oavsett vad!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar