Jag är mamma – vi är päron!

Den 23/10 kl.12:00 föddes vårt barn<3<3<3

Idag har jag varit mamma och förälder i en hel vecka! Denna vecka har gått oerhört snabbt – varit oerhört händelserik och spännande, men ändå lugn och harmonisk!
    När jag kunde släppa den där oron för att mitt barn – som bott inuti min kropp i nästan ett helt år, skulle ha åtta armar och sakna ben, eller vara sjuk på något sätt, så kom tårarna! Först, efter att jag trodde att jag skulle dö, så kunde jag helt plötsligt njuta av att kunna andas igen – mina lungor var fria och magen vägde inte bly!;) Sedan kom dem med honom till mig – min son – individen som jag och min livskamrat skapat tillsammans. Det är mäktigt, läskigt, osannolikt och stört! Men framförallt vackert!
    Vår son kommer att döpas till det japanska namnet Jiro – växa upp på söder med landställe i Norrtälje – i början av 2000-talet – en tid där framtiden, människans utveckling och jordens hållbarhet är allt annat än glasklar och ljus som solsken!

Innan vi blev föräldrar och jag mamma så var det oerhört, sorgligt många som ständigt skulle berätta för mig hur mitt och vårt liv skulle bli framöver – hur vi skulle leva – hur framtiden och resten av våra liv skulle se ut och utvecklas. Hade någon av oss två, min make och jag, som faktiskt lever våra liv velat leva på detta berättande sätt, så hade vi inte skaffat barn – i alla fall inte med varandra!
    Jiro har två föräldrar, vilket innebär att vi delar på ansvaret – på vårt sätt! Vi samarbetar och håller ihop som familj och det har hittills funkat bra. Visst det har varit lite småbrokigt, men vi är ju newbies och det har ju bara gått en vecka!;)
En vecka av våra liv som päron – en vecka av Jiros liv på jorden!;)
<3<3<3

De sista tolv timmarna...

Då är sista dygnet av dessa nästan exakt tio månader som gravid över!

    Den 26/1 blev vi gravida och den 1/3 fick vi vetskap om detta. Det var Thobbe som övertalade mig till att göra ett gravtest  – han hade "misstänkt" att det äntligen hade lyckats, men jag vågade inte riktigt ta reda på sanningen. Men så den 1/3, när Thobbe hade somnat på sängen så gjorde jag testet och kunde sedan väcka honom med detta besked!;)
    Vi skulle kunna ha haft ett barn på snart fem år tillsammans idag, men imorgon kommer dagen då vi blir föräldrar!;)
Det är mycket man tänker och känner när man skall bli förälder – det är också mycket man tänker och känner när man är gravid – om graviditeten i sig, om omgivningen och om samhället.

De absolut viktigaste frågor hos omgivningen synes vara "Hur mycket har du gått upp i vikt?", "Vad har du för cravings?" och "Vad blir det för något?".
    Vikten är tydligen asviktig när man är gravid! Man får inte gå upp för mycket, men samtidigt inte snåla med maten och inte äta för onyttigt. Att bli kallad för tjockis och fetknopp kan va vardag då en del tycker sig ha befogenhet att kalla en för detta! Det märks iaf att vi kommit en bra bit på den vegetariska fronten..Jag har inte fått en enda kommentar om att jag inte ätit kött under graviditeten – för några år sedan hade jag säkerligen fått det.
    Vad för slags sug man får – ju konstigare desto bättre, verkar vara oerhört intressant och underhållande! Allt som möjligen kan göra en lite störd verkar folk gilla. Jag själv har inte haft några särskilda cravings så på den fronten har jag inte varit underhållande nog!;) Och så har vi det här med könet som verkar vara så oerhört viktigt för folk då det är en fråga man fått minst fyra gånger per dag! Det sjuka är bara att samma personer kan ställa exakt denna fråga 5-10 gånger per månad så frågan är ju för vem är egentligen denna fråga viktig, och hur pass betydande är egentligen svaret?

Kroppen förändras – man går upp i vikt, ser till slut inte sina fötter, naveln beter sig konstigt, synen försämras, brösten blir gigantiska – torra, mörka och extremt känsliga för både beröring och kyla! Fötter och händer svullnar. Det blir svårt att krama om den man älskar då magen bidrar till ett ganska så rejält avstånd i ens närmsta area.
    Det råder en hysteri kring vad man får och inte får äta – vad man skall och inte skall äta – det blir ransonering på kaffe och alkoholen och snuset försvinner.
    Att sova på mage blir ett minne blott – att sova på rygg ger dig till slut andnöd – att sova på sidan går bra i några minuter i timmen, när barnet tillåter och när kissblåsan inte håller på att explodera!
    Humöret pendlar mellan att vara en sylvass retoriker, en aggressiv förhandlare, till en riktig mespropp som gråter av en katts blick!
Ovanpå detta går man omkring och får för sig att ens partner skall sticka, att barnet man väntar inte är ett barn utan egentligen en bläckfisk – är sjukt orolig över att barnet inte skall må bra på något sätt – antingen på grund utav något man själv gjort, eller på grund av något annat! Gamla extremt jobbiga minnen blossar upp och skada relationer gör sig påminda på olika sätt!

Jag har gått upp massor i vikt – jag har försvarat mig VARJE dag, på grund utav viktuppgång och de val jag och Thobbe gjort när det gäller vårt blivande föräldraskap och vårt liv!
    Jag har jobbat enda fram till fyra dagar innan kejsarsnittet och har gått på 97 procent av alla mina möten fram till v.37. Tyvärr så tror/anser på tok för många att bara för att man är igång och verkar 100 procent pigg och fortfarande jobbar, så bör man orka mer saker, tyngre saker och kan göra allt i samma tempo som tidigare. Jag är oerhört glad och tacksam över att jag orkat så pass mycket fysiskt som jag faktiskt har gjort – men det finns ingen gravid människa som orkar 100 procent lika mycket under en graviditet som annars!
    Vettet och etiketten för gravida är totalt död i detta samhälle, så jag är oerhört glad över lyxen att ha egen bil och att kunna tala för mig själv!
    Och slutligen så väller ett helt hav av åsikter, råd, normer och värderingar över en – från dag ett och sedan säkerligen livet ut! Hur man skall vara, se ut och göra som gravid. Hur man skall vara, fördela och vilka normer som råder när det gäller föräldraskapet och föräldraledigheten. Och hur vårt älskade barn skall förlösas – om det skall ske vaginalt eller genom magen. Och slutligen om, hur och varför man måste amma!

Jag och Thobbe blir föräldrar för första gången i våra liv imorgonbitti! Det är en stor och efterlängtad dag för oss! Vårt håriga barn kommer att bli storebror – och nej vi är inte sådana människor som tycker att pälsbarn antingen måste lämnas bort eller avlivas bara för att ett människobarn tillkommer i hushållet!
    Vårt barn kommer att förlösas genom ett planerat kejsarsnitt på Danderyds Sjukhus. Barnet kommer inte att ammas utan få modersmjölksersättning. Vi har fördelat vår föräldraledighet tillsammans med vårt barn på det sätt som passar oss bägge bäst och så som vi önskar och vill! Och vi kommer gemensamt att uppfostra vårt barn efter de värderingar vi tycker är vettiga – oavsett vilket kön vårt barn än hade fötts till! Vårt mål kommer att vara att vårt barn skall få en kärleksfull barndom och uppväxt, där vi kommer att prata och diskutera med varandra om allt och inget. Han kommer att få lära sig hur man beter sig mot varandra och i olika situationer och inte göra skillnad på folk och folk. Vi kommer att lära honom och visa honom hur vår värld egentligen ser ut. Han kommer att veta att vi kommer att stötta honom och stå bakom honom så att han har chans att bli det just han vill...Tillsammans kommer vi att vara en familj.

Detta är inget nytt – ändå e det så tyst!

Jag vet att något hände när jag var 5-6 år gammal.
Jag vet inte vad det var, det har jag nämligen förträngt och jag har aldrig vågat fråga någon om detta – ingen har heller försökt att berätta för mig!
    Jag minns bara små bitar av det hela och jag har i vuxen ålder försökt att få reda på sanningen genom att försöka få tag på min journal från den tiden. Men jag vet inte vart jag var, exakt när och varför, vilket gör det hela svårt att spåra ifrån en tid innan datorerna tagit över systemet.

När jag var 14 år så satt jag i rättegång mot en man som försökt förstöra mitt liv – en man som förändrade och försämrade mitt liv – en man som kom med hot om mitt liv!
    När jag var 20 år blev jag inskriven på Södersjukhusets AVK (Akutmottagning för Våldtagna Kvinnor) – jag kommer aldrig någonsin att glömma den gynundersökningen! Ett flertal anställda kvinnor försökte övertala mig till att anmäla, men min erfarenhet av att sitta i en rättegång som handlade om mig, min kropp och mitt liv var inget jag varken ville uppleva igen, eller ha fler erfarenheter utav. Jag sa nej – att jag inget visste.

Jag har delat mina erfarenheter, upplevelser och sår med många – nära, bekanta och främlingar. En del har tyckt synd om en, andra har känt igen sig – upplevt liknande saker. Men det finns också dem som tyckt att man skall hålla detta för sig själv – vara tyst och låta tiden läka ens sår utan att "störa" världen för de runtomkring en. Medans män skämts för dess egna kön, har kvinnor bett en knipa käft!
    Jag har varit tyst – i perioder – i alla fall muntligt. Under dessa tider har jag pratat på andra sätt än genom munnen. Genom rakblad, alkohol, ståltråd, sex och alla möjliga destruktiva beteenden.

När jag nu blev gravid så "varnade" min barnmorska mig för att gamla, jobbiga och brutala minnen kunde komma tillbaka – kanske även ganska så extremt. Jag tyckte att det hela lät något överdrivet, men de mardrömmar som stört min nattsömn under en period, har inte varit att leka med..

Det är nu sex år sedan jag lät mina armar och ben vara ifred – det är en stor seger för mig, men inte för samhället – där har vi en väldigt lång väg kvar!

Normerna regerar och sakerna styr!

Nu på måndag är det endast två veckor kvar till kejsarsnittet – dagen då jag och min man blir föräldrar för allra första gången!
Det har varit otroligt lärorikt att vara gravid år 2017. Jag kan inte säga hur det var att vara gravid på 80-talet, när mina föräldrar väntade mig, eller tidigare på 2000-talet – inte heller hur det kommer att vara i framtiden. Men en sak kan jag iaf säga och det är att vi har en otroligt lång väg kvar att vandra innan vi uppnår målet med ett jämställt samhälle!
    Hela denna tid har så tydligt visat, poängterat, påpekat och påmint om att jag och min man än idag anses ha olika roller, betydelser, uppgifter och värde – som föräldrar och i arbetslivet.
Denna insikt har varit otroligt lärorik, irriterande, chockerande – men framförallt smärtsam många gånger! Så mycket runt omkring oss är fejk – varför vet jag inte. Kanske för statistikens skull – eller kanske bara därför att vi helt enkelt inte menar allvar med det mål vi som samhälle och rike påstår oss gemensamt ha.
    Jag och min man väntar en pojke – en pojke som skall växa upp i detta könssegregerade samhälle. Visst är det många gånger tusen gånger bättre här än i andra länder, men är det den förklaring jag skall behöva ge min son den dag han själv får känna på hur hårt vårt uppdelade samhälle kan vara?

Många har frågat mig hur han skall uppfostras och om han skall leka med bilar eller dockor.
    För det första så är vi två närvarande och delaktiga föräldrar och vi kommer att uppfostra honom tillsammans – som en människa med ett mänskligt beteende. Han kommer även att ha gudföräldrar/faddrar och andra vuxna i sin närhet som kommer att spela en stor roll i hur han kommer att bli som vuxen – på ett eller annat sätt. Men en stor betydelse kommer även vårt land och rike att ha för hans utveckling och framtid! Hur landet ser på honom, vad landet tillåter honom att göra och att vara, är den absolut största och viktigaste delen i både hans och människans utveckling och där har vi alla ett lika stort ansvar!
    Jag är övertygad om att svaret och vikten för hans utveckling inte ligger i en liten flådig metallbil eller plastdocka med blinkande ögon. Avgörandet ligger i våra normer, hur vi ser på varandra, hur vi låter varandra vara, samt vilka riktiga och falska mål vi har! Detta är en oerhört stor och viktig makt vuxenvärlden har – över våra barn och dess framtid – människans utveckling.
En makt vi sorgligt nog ännu ej lärt oss att hantera på ett hälsosamt, värdigt och mänskligt sätt...