Att vara eller att inte vara Arbetare

Frågan har alltid handlat om lika rättigheter! Lika rättigheter oavsett bakgrund – hur kommer det sig att denna viktiga fråga helt plötsligt blivit så konservativ?
 
Under hela 1900-talet har har man kämpat för lika lön – en lön som går att överleva och leva på – en lön som inte ställer folk mot folk, utan istället kompetens mot kompetens, erfarenhet och attityd. Rätten för både män och kvinnor att arbeta, rätten till heltid, rösträtt, socialförsäkringar, föräldraledighet för både män och kvinnor, betald semester. Rätten till daghem, rätten till skolgång, rätten till vidareutbildning, litterär kunskap, rätten till studieledighet.
    Vi har startat folkskolor, olika typer av kooperativ för livsmedel och barnverksamhet. Startat en egen begravningsbyrå, bildad bibliotek, Folkets Hus, och skapat hyresgästföreningar.
Allt har alltid handlat om att inte låta klassamhället styra – att inte göra skillnad på folk och folk, beroende på ekonomisk bakgrund, studiekunskap, kön, etnicitet eller sexuell läggning. Kampen har varit stor, den har varit tuff, och den är långt ifrån över – eller?

Utan våra kläder, dyra som billiga, så är vi alla nakna – vi är helt vanliga människor! Och det är precis det, det ALLTID har handlat om – rätten att få bli den man själv vill bli och önskar, oavsett vad! Hur kommer det sig då att vi helt plötslig, straxt innan 2000-talets 20-tal börjat klassificera folk och folk igen?
    Om utvecklingen skall gå framåt så måste också samtliga pusselbitar hänga med – det går inte att endast ta de delar man känner för, då blir det bara pannkaka av alltihopa! Varför skall man inte kunna tjäna mer än en viss summa? Varför skall man inte kunna utvecklas i sitt arbete, eller genom studier, även på 2000-talet? Det är klart att du kan göra detta, men är du då fortfarande arbetare?
    Borde inte en arbetare, även på 2000-talet, vara en person som arbetar – någon som är anställd? Antingen är du arbetsgivare eller arbetstagare – anställd eller egenföretagare. Varför ser man då ned på arbetare som skaffar sig en akademisk utbildning, blir tjänstemän, får löneförhöjning, eller startar eget?
Skulle vi inte alla ha lika rättigheter att bli dem vi själva vill bli – förverkliga våra drömmar? Skulle vi inte alla kunna mer än att överleva på våra löner?
    Var inte målet att få en mindre slitsam arbetsmiljö – minska förslitningsskador, ta bort farlig och onödigt arbete, slippa dö på våra jobb?

Sådana här typer av mål, kräver inte bara ett hårt och slitsamt arbete – det kräver att vi håller ihop, går ihop, och att vi aldrig slutar att kämpa för förändring! Det fungerar likt ett löpband – slutar vi att ta nästa steg framåt, så snubblar vi och faller – målet hamnar längre bort och det är bara att börja om ifrån början igen.
    Målen vi satte är långt ifrån uppnådda och det hela tog betydligt längre tid än vad man hade kunnat ana – men för att överhuvudtaget ha en chans så krävs det också att man hänger med i tiden – annars blir det inget annat än en konservativ bakåtsträvan, som till sist inte bara kommer att intressera en del utav majoriteten – den kommer att tillhöra en minoritet.

Förändring bygger på visioner, starka åsikter och engagemang. Utveckling sker genom modernisering, nytänk och ett starkt samarbete.

   

Är allt vi ser på TV inte på riktigt?

Är det verkligen sant att allt som vi ser på TV inte är sant?! 
TV - Television - ett system för att sända kommersiella bilder sedan 1930-talet. Ett underhållningssystem!
    Ju mer sjukt, galet, frigivet, skumt, udda, obehagligt som sänds desto högre tittarsiffror kan de olika TV-kanalerna få!

På sistone har det, i sociala medier, varit mycket diskussion om vad som är sant och inte på TV.
    "Va?, har inte alla det så sjukt iordninggjort i Arga Snickaren?!", "Va? Åt inte alla så onyttig mat i Du blir vad du äter?
"Deltagare i nutidens reality-underhållningsprogram har börjat att träda fram i sociala medier med ord som;
"De bad oss att fylla kylskåpet med skräpmat", "De bad oss att "stöka till" rejält i vårt byggprojekt".
    Vi bor i det lilla, nordiska landet Sverige som består utav över 9 miljoner människor - där Lyxfällan sänder sin 21:a säsong, där människor varje vecka besöks utav en aggressiv snickare i hem som är rena byggarbetsplatserna. Där framtida idoler krönts år efter år, tävlande mot hela världens människorepresentanter som samtidigt komiskt nog bara råkar underhålla landets befolkning. Där restaurang efter restaurang är invaderade utav råttskit, gigantiskt mycket matos, och alldeles för få gäster - utan att varken Hälsovårdsnämnd eller Kronofogden knackat på dörren. Där unga vuxna super och har sex i TV, bara för att de tycker att det är kul. Vi bor i ett land där till och med präster tycker att bästa sättet att finna kärleken är via Underhållnings-TV. Är detta en slump? KNAPPAST!
    Det räcker med att vara publik till ett TV-program, där anställda säger åt en när man skall skratta och hur mycket man skall applådera!
Vi lever i ett land med klassklyftor och skillnader på folk och folk - människor har olika förutsättningar JA. Men att samtliga deltagare i "Du bli vad du äter" skulle ha kylskåpen fulla med grädde, hushållsost, korv och skafferien fulla utav lösviktsgodis, chips och läsk är knappast troligt. Att samtliga deltagare i "Arga snickaren" står och vänder på varenda krona för att lyckas få till en fjärde vägg så att huset inte faller samman är knappast sant. Att varje deltager i "Lyxfällan" införskaffar allt på kredit, aldrig öppnar sina räkningar men ändå lyckats äga en jävla massa skit fram till att Magnus och Patrick ringer på dörren är knappast en tillfällighet.
Är det inte tillräckligt "brutalt", stört, vågat och intressant så tittar vi inte - och då genererar vi inga pengar! 
Det är knappast någon tillfällighet att så många gråter i realityserier, att Idol har två juryer som visar de "bästa", de "sämsta" de "mest underhållande" och något "mellanting". Det är knappast en tillfällighet att prinsessan Sofia fick kritik för att vara "för pryd" i Paradise Hotell, att Sveriges alla kylskåp och skafferier verkar bestå utav skräpmat och snacks, att Sveriges alla restauranger verkar bestå utav råttbajs, gigantiskt med matos och sönderbränd mat - samtidigt som branschen är underetablerad pga att arbetsgivaravdraget för unga försvann och ingen längre tvingas arbeta för omänskliga arbetsvillkor.
Det är ingen slump att program efter program rullar säsong efter säsong, som visar olyckliga, "konstiga", "problematiska" människor - det är underhållning i landet Sverige!
Medans andra människor flyr krig och kämpar med sin vardag, så sitter vi i vårt trygga, avlånga land och gläds utav andra människors olycka/problem i påhittad TV!
    Till och med Bingo Lotto blev i slutet utav 90-talet uthängt då "tabben" att råka visa alla lottdragningar, innan dem skett, låg på TextTv!
    Men det finns ju också något positivt i det hela - det gör det ju tack och lov i det mesta! Gunilla kanske inte är så elak som hon verkar mot sin dotter och alla andra Hollywoodfruar - det kanske är därför amerikanska soc. inte gjort något åt saken efter sex, hela säsonger!;)

JAG ÄR KVINNA - JAG SKALL GÖRA ALLT!

Som kvinna skall du göra allt!
    Du skall vara en fantastisk mor, en fantastisk "hemmafru", och en jävel på ditt arbete - eller?!

Den sista tiden har det bloggats, skickats in debattartiklar och allt vet vad, om vad vi kvinnor skall och inte skall göra - skrivna utav kvinnor!
    Allt efter vilka normaliseringar vi har på våra ryggar, men vem styr egentligen det hela?!
   
Det skrivs om all stress kring att vi skall satsa på vår karriär samtidigt som vi skall baka sju sorters kakor och skippa köpebrödet! Vi skall sminka oss, vara smala tidigt efter en eventuell graviditet, se över hemmet, vara en perfekt fru/sambo/flickvän, väninna. Ha en aktiv fritid fylld utav träning, receptsläsning, egen barnmatslagning, bloggskapande, Instagrammande, Facebookande, familjemiddagar och vem vet vad!
TJEJER - Vad fan - har jag missat något?!
Är det inte just detta vi försökt att bekämpa i århundraden???!!!
    Varför i helvete försöker vi då, helt plötsligt, gå bakåt i tiden?! Vad fan hände, och händer egentligen?!
Sluta att beklaga över dessa jävla normer och BRYT dem istället - och gör detta NU!!!
    Jag säger som Pippi Långstrump och Mimmi - ifrån 70- respetive 80-talet:
"Jag brukar göra som jag gör, och det brukar bli så bra så!" och "Egengjord Pepparkaksdeg - förspilld kvinnokraft!"

Är allt vi ser på TV inte på riktigt?

Är det verkligen sant att allt som vi ser på TV inte är sant?!TV - Television - ett system för att sända kommersiella bilder sedan 1930-talet. Ett underhållningssystem!
    Ju mer sjukt, galet, frigivet, skumt, udda, obehagligt som sänds desto högre tittarsiffror kan de olika TV-kanalerna få!

På sistone har det, i sociala medier, varit mycket diskussion om vad som är sant och inte på TV.
    "Va?, har inte alla det så sjukt iordninggjort i Arga Snickaren?!", "Va? Åt inte alla så onyttig mat i Du blir vad du äter?"Deltagare i nutidens reality-underhållningsprogram har börjat att träda fram i sociala medier med ord som;
"De bad oss att fylla kylskåpet med skräpmat", "De bad oss att "stöka till" rejält i vårt byggprojekt".
    Vi bor i det lilla, nordiska landet Sverige som består utav över 9 miljoner människor - där Lyxfällan sänder sin 21:a säsong, där människor varje vecka besöks utav en aggressiv snickare i hem som är rena byggarbetsplatserna. Där framtida idoler krönts år efter år, tävlande mot hela världens människorepresentanter som samtidigt komiskt nog bara råkar underhålla landets befolkning. Där restaurang efter restaurang är invaderade utav råttskit, gigantiskt mycket matos, och alldeles för få gäster - utan att varken Hälsovårdsnämnd eller Kronofogden knackat på dörren. Där unga vuxna super och har sex i TV, bara för att de tycker att det är kul. Vi bor i ett land där till och med präster tycker att bästa sättet att finna kärleken är via Underhållnings-TV. Är detta en slump? KNAPPAST!
    Det räcker med att vara publik till ett TV-program, där anställda säger åt en när man skall skratta och hur mycket man skall applådera!
Vi lever i ett land med klassklyftor och skillnader på folk och folk - människor har olika förutsättningar JA. Men att samtliga deltagare i "Du bli vad du äter" skulle ha kylskåpen fulla med grädde, hushållsost, korv och skafferien fulla utav lösviktsgodis, chips och läsk är knappast troligt. Att samtliga deltagare i "Arga snickaren" står och vänder på varenda krona för att lyckas få till en fjärde vägg så att huset inte faller samman är knappast sant. Att varje deltager i "Lyxfällan" införskaffar allt på kredit, aldrig öppnar sina räkningar men ändå lyckats äga en jävla massa skit fram till att Magnus och Patrick ringer på dörren är knappast en tillfällighet.
Är det inte tillräckligt "brutalt", stört, vågat och intressant så tittar vi inte - och då genererar vi inga pengar!Det är knappast någon tillfällighet att så många gråter i realityserier, att Idol har två juryer som visar de "bästa", de "sämsta" de "mest underhållande" och något "mellanting". Det är knappast en tillfällighet att prinsessan Sofia fick kritik för att vara "för pryd" i Paradise Hotell, att Sveriges alla kylskåp och skafferier verkar bestå utav skräpmat och snacks, att Sveriges alla restauranger verkar bestå utav råttbajs, gigantiskt med matos och sönderbränd mat - samtidigt som branschen är underetablerad pga att arbetsgivaravdraget för unga försvann och ingen längre tvingas arbeta för omänskliga arbetsvillkor.
Det är ingen slump att program efter program rullar säsong efter säsong, som visar olyckliga, "konstiga", "problematiska" människor - det är underhållning i landet Sverige!
Medans andra människor flyr krig och kämpar med sin vardag, så sitter vi i vårt trygga, avlånga land och gläds utav andra människors olycka/problem i påhittad TV!
    Till och med Bingo Lotto blev i slutet utav 90-talet uthängt då "tabben" att råka visa alla lottdragningar, innan dem skett, låg på TextTv!
    Men det finns ju också något positivt i det hela - det gör det ju tack och lov i det mesta! Gunilla kanske inte är så elak som hon verkar mot sin dotter och alla andra Hollywoodfruar - det kanske är därför amerikanska soc. inte gjort något åt saken efter sex, hela säsonger!;)

Mr Elit är ingen hit

Jag blir så besviken ibland! Jag skäms för det, men samtidigt är det hela så sjukt frustrerande!
    Likt den som ljuger/snackar skit om andra/ fjäskar/slickar röv, för att ta sig fram på andras bekostnad - helt hejdlöst, utan den minsta skam eller synlig ångest så har vi dessa räkmacksglidare med ett stort kontaktnät inom skaldjursvärlden, som bara genom det kommer in i det finaste och mest viktiga korallreven. Varför?

Poängen skall vara att kämpa, fightas, närvara, agera, inkludera och influera, men för somliga spelar detta ingen roll och övriga instansers insatser räknas inte. Hur kan det vara så?
    Varför bygga upp en fasad föreställande något som inte stämmer överens med verkligheten? Varför är det så ofta så?
Själv är jag så sjukt hård mot mig själv - om jag inte uppfyller mina och andras förväntningar, men vad är det egentligen värt?
Livet är orättvist - jag vet, men skall det vara ett försvar som är större än målet?
    För mig har det alltid varit, och kommer alltid att vara A och O att stå för det man säger och gör - vad är annars någonting något värt?
Men hur ser korallrevets verklighet egentligen ut? Bryr den sig om alla hårt kämpade simtag? Bryr den sig om havets diskussioner, påverkansgrad och inkludering - eller handlar den endast om en fin tropisk fasad?
    Skall havet inte företrädas och omfattas utav oceanens alla fiskar - inte endast av de som simmar bara för att, som råkar vara kemis med hajen, eller de som havets kung gillar?
Vad vill vi egentligen med vårt stim - vad är det egentligen värt, och vad skall grunden vara för att få företräda havets djup?

Vi måste närma oss varandra - inte öka avståndet

Tiderna förändras och utvecklingen går framåt - eller åtminstone så borde det vara målet!
   Då kan vi inte leva kvar i gamla vanor, och uråldrigt tänk.För en tid sedan var det väldigt stor skillnad på folk och folk - så är det givetvis idag också, tyvärr, men skillnaden är inte densamma som för hundra år sedan - den har förflyttat sig och skapat nya skillnader, och det är dessa vi måste fokusera på - inte et förgångna och förfallna!
    Idag har vi anställda och företagare. Sedan har vi ännu en mängd olika yrken - en del har försvunnit, andra utvecklats, men som anställd så är du anställd.
Det är inte längre bönder och arbetare och sedan akademiker och direktörer - i alla fall inte på samma sätt nu som då!
Den svenska modellen har rått i 78år och ca. 2 786 000, av Sveriges 9 920 881 invånare, är med i ett svenskt fackförbund.
    Akademikerna och tjänstemännen är i nutid väldigt nära "arbetarna" - eller så är det "arbetarna" som är närmre akademikerna och tjänstemännen, det beror på hur man väljer att se på det! Sverige har idag tre stycken fackliga paraplyorganisationer; LO, TCO och SACO - idag är det arbetarna "mot" arbetsgivarna, inte arbetare mot tjänstemän och kapitalister. Ändå gör vi alltför ofta, än idag, skillnad på arbetare och arbetare - folk och folk!
    Man hör saker som #Det där är inget riktigt fackförbund", och tanken på att de tre centralorganisationerna skulle samarbete och ta ett ordentligt stöd ifrån varandra, verkar för många vara helt otänkbart! Hur skall vi då kunna ta nästa steg?

En annan sak som verkar ha stannat upp i tiden är det ekonomiska tänket, och synen på inkomsten. Människan har i århundraden varit beroende utav pengar - pengar för att kunna försörja sig - för att kunna överleva. Den största delen utav den fackliga kampen har alltid handlat om pengar, och gör det än idag.
    Generellt sett så tjänar de flesta branscher betydligt bättre idag än för hundra år sedan, men många ligger ännu efter om man jämför med nutidens priser och utgifter. Arbetsvillkoren liknar, riktigt sorgligt nog, mer och mer dåtidens vardag, pga anslutningsgrad och politiska beslut. Men har inte målet alltid varit Allas lika värde, lika rättigheter, jämställdhet, och att gapet inte skall vara så stort?
Hur kommer det sig då att det helt plötsligt är fult att äga, lyxa till sig själv och vardagen lite? Skall inte vikten ligga på åsikterna och värderingarna?
    Vi lever i en tid där det knappt finns några hyresrätter, ändå är det kapitalistiskt att köpa sitt boende - borde inte vikten ligga på att alla skall ha råd och möjlighet att skaffa sig ett boende, oavsett om det är en hyresrätt eller en bostadsrätt?
Har inte en målare samma rätt till möjlighet att få köpa en Pradaklänning som en "Pappa-betalar" tonåring? Är det endast höginkomsttagare och ministrar som får ha ett landställe med gott samvete, medans kolonilotter och arv är det som ännu är ok för övriga?
    Ägs champagnen av borgare och har det endast funnits en rik person, som haft rätt att vara socialist?

Ett fackförbund är ett fackförbund. En anställd är en anställd, oavsett om du är elektriker, polis, servitris, lärare, eller skådespelare. En socialist är en socialist, oavsett om du är höginkomsttagare eller arbetslös. Och socialisters mål borde alltid vara Alla människors lika värde, lika rättigheter, jämställdhet och att minska klyftorna mellan folk och folk!

Du är bra.

Vi är, generellt, ganska så dåliga på att ge varandra beröm i detta land - men vi är också, ännu sämre på att berömma oss själva!    Ett litet "Åh, vad bra du gjorde detta!", eller "Bra jobbat!"/"Du är bra!" kan ge så sjukt mycket mer energi och peppa en framåt! Bara ett Tack, eller Du är duktig - kan ge en människa så sjukt mycket.
Man skall heller aldrig skryta om sig själv, och det håller jag med om - men att våga "skylta" om sina bästa sidor, eller bara säga till sig själv Du är bra tror jag är både nuttigt och jätteviktigt!
Det är miljontals med grejor jag saknar med min mormor, men är det något som verkligen dog med henne så är det beröm och att känna sig bra!
    Att berömma folk, och att berömma sig själv är jätteviktigt - ger ny energi och sätter perspektiv på tillvaron!

Min mormor kunde ge mig beröm för att jag jobbade så mycket, och för att jag betalade räkningarna!;) Något man tar för givet att alla människor skall göra, utan minsta invändning - det berömde hon mig för! Inte för att jag var jag, utan för att ge beröm och för att poängtera vikten av att berömma det som är bra.
    Något annat hon ofta pratade om var tiden - att tiden är knapp, att man skall ta tillvara på den och inte bry sig om en massa tjaffs - och att man skall ta en dag i sänder.
Dessa vinklar, dessa tankesätt, är nog sjukt viktiga för alla människor - att stanna upp, tänka till och ge beröm - till sig själv och andra!
    Faktum är att jag är faktiskt riktigt nöj och stolt över att jag betalar mina räkningar! Jag är både glad och tacksam över att jag har ett jobb, ett jobb som jag dessutom älskar, som gör att jag har råd att betala mina räkningar. Men jag är också stolt över att jag Klarar av att betala dem. Att betala sina räkningar är ju något vi alla tar för givet att vi alla skall göra och klara av - men det har alltid varit något jag har haft svårt med. Inte för att jag inte har velat, utan för att det är något med själva grejen - jag kan inte förklara vad det är, det är bara svårt...
    Det är tydligen vanligt för oss med sådant som ni kallar för funktionsnedsättningar, men sådant skall man inte prata om, inte skylta med - för då tror ni bara att man inte klarar av NÅGONTING! Det är inte så att jag någonsin har skitit i mina räkningar, eller att jag har/har haft en massa anmärkningar - tvärtom så har jag inte en enda! För mig är det oerhört viktigt att vara så perfekt som möjligt!
    Däremot så har jag väldigt sällan betalat in exakt i tid - jag har nästan alltid varit någon/några dagar sen. Och nej, autogiro är ingen hjälp då man ännu inte för välja vilket datum allt skall dras, utan måste vänta i flera dagar innan man ser hur mycket/lite pengar man har kvar att röra sig med! Däremot så har jag alltid haft fackavgiften och bolånen på autogiro, för att aldrig riskera att bli sen med dessa.
    Men de senaste 6-12 månaderna, så har jag betalat in ALLA räkningar i rätt tid, VARJE månad - och det är jag oerhört stolt över! Detta är nog väldigt svårt för många att förstå, men för mig är det en seger - men skyltar man om det så hamnar man genast i ett specifikt fack!

Något annat jag har svårt för är tiden. Jag har märkt att den är knapp - fast jag lyssnar inte på det. Jag har märkt att den långt ifrån alltid räcker till - fast jag bryr mig inte om det.
    Här är jag precis som min mormor - jag kör bara på! Fullt ös medvetslös, utan den minsta spärr! Men för mig är det oerhört viktigt att alltid ha saker att göra - att försöka komma framåt! Har jag inget att göra så mår jag inte bra - och att vänta är långt ifrån min grej! Men jag känner inte min spärr - jag har nämligen ingen, men jag blir ledsen när andra säger åt mig att vänta, att jag inte får och måste vila - är det något som är stressande för mig så är det just att inget få göra!
    Där hjälpte både jag och min mormor varandra - hon var nämligen exakt likadan, och vi kunde så hjälpa varandra med detta. Ibland sa hon även åt mig att ge min man mer tid och uppmärksamhet - nu när hon inte längre vandrar vid min sida, så vet jag aldrig när jag gör/inte gör detta tillräckligt, vilket är oerhört frustrerande!

Nu förtiden så kör jag nog bara på, precis som alla andra, fast kanske tusen gånger mer - utan spärr och utan beröm - varken ifrån mig själv eller henne!
    Men jag vet att min mormor skulle vara stolt över mig, idag också!
Hon sa ofta att helgerna var värst, då det fanns tid för reflektion - jag förstår henne. Men igår, när jag gav mig själv tio minuter utav reflektion, ensam sittandes på sängen så tänkte jag Tänk att det här är mitt hem - här bor jag med min man, som jag varit gift med i snart tre år, hur gick det till? Och med vår snart 20-åriga lilla kisse. Jag har ett jobb som jag älskar och jag överlever på min inkomst. Vi har ett jättefint landställe. Jag har nu haft körkort i över ett år. Jag har gett ut två till böcker. Jag får hålla på med politik, vilket är min dröm - jag har nog gjort nånting bra ändå!
    Mormor säger inte längre "Vad du är duktig", men det är dags för mig själv att då och då våga börja säga Du är bra.
    Gör det till dig själv, du också!

Södermalm - inte för ALLA!

Jag bor på "Söder" Södermalm i Stockholm och har gjort det totalt i 11 år - nu tio år i streck. Efter att jag flyttat härifrån, för tolv år sedan, har jag bott på flera olika ställen i Stockholm - både i innerstan och i förorterna. Det är på Söder jag trivs allra bäst!
    Södermalm är för mig speciellt - på många olika sätt! Stadsdelen har en enormt berikande historia - det här var arbetarklassens stadsdel, det var också här fattigdomen rådde. Stadsdelen fick moderniteter som badrum, toalett och riktigt kök senare än i en del andra områden, i andra stadsdelar.
Många kulturella kändisar är uppvuxna på Söder och har lekt på Söders klassiska innergårdar. Min mormor är även uppvuxen här - längs den gröna tunnelbanelinjen, som också jag bor i. Min mormor har alltid haft, och kommer alltid att ha, en speciell plats i mitt hjärta - hon har många gånger berättat om uppväxten på söder, med bollkickande med Nacka Skoglund och arbete i speceriaffärer.
    Söder är idag betydligt mer modernt och populärt, än vad det var för inte alltför länge sedan. Men här har man bevarat en hel del utav stadsdelens historia och kultur. I många andra stadsdelar rev man och byggde nytt, men på Söder lät man gamla träkåkar leva vidare, här och där i Söders alla kvarter. Kanske hade Södermalm betydligt fler utav dessa träkåkar, än andra stadsdelar, då Söder var den fattigare stadsdelen - oavsett, så bidrar dessa träkåkar till en alldeles unik känsla och atmosfär i stadsdelen!
Kvarteren är mixade med träkåkar, 1800-tals hus med enormt vackra fasader, fönster och burspråk. Folkhemsbyggnader, 60-tals hus. På ön finns många stora och fina parker, stora kolonilottsområden som förr var Södermalmsbornas - arbetarnas sätt att få landskänsla på somrarna, men också möjlighet till att odla egen mat som lättade försörjningsläget.
   Södermalm är idag en oerhört charmig ö och stadsdel - en plats med många olika människor, med många olika bakgrunder, religioner, erfarenheter, yrkesval och drömmar. Åldrarna är väldigt blandade och kan skilja enormt bara mellan olika kvarter. Att odla egen mat är fortfarande populärt på Söder - Södermalmsborna odlar på balkong, innergård och i specifika odlingsparker - en del står även halva sina liv i kö till en kolonilott. Här äts mycket vegetariskt och veganskt - även Raw Food är populärt. Kvarteren kryllar utav restauranger fulla utav köttfria maträtter - varje grillkiosk har minst sex vegetariska rätter.

Det som får mig att älska denna stadsdel är öns mix utav musik, mat, kultur, religioner och människor - här är alla välkomna och ingen är bättre än någon annan - Södermalm är en stadsdel för alla!
    Bara i den delen utav ön, jag bor på, finns svenska kyrkan, fri kyrka, moské och katolsk kyrka. Utanför dörren möts jag utav mat ifrån olika delar utav världen, 20-talister som tar en promenad, 2000-talister springandes till och från skolan, harar lekandes på kyrkogården, turister ifrån olika delar utav världen, Hollywood-skådisar, skomakaren ifrån Grekland, nudelätande studenter, glada gubbar i parken, arbetssökande, nunnor i ICA-kön, hemlösa medmänniskor - både ifrån Stockholm och ifrån andra länder. Nu säger jag inte att arbetslöshet, fattigdom, flykt, missbruk och hemlöshet är bra - tvärtom så är det något ingen människa skall behöva leva i!!!
    Det jag menar är att här försöker vi inte "försköna" tillvaron - här utesluter vi inte människor - här får alla vara! I alla fall så är det så det har varit...
Idag finns endast ett fåtal hyresrätter kvar på Södermalm - de flesta har sålts ut och blivit bostadsrätter. Detta gör att det är oerhört svårt att få en hyresrätt i denna stadsdel - precis som i de andra stadsdelarna. De som idag lyckas få en hyresrätt på Söder, har ofta stått i kö sedan innan jag ens var född - eller så har de haft en större hyresrätt i någon utav stadens förorter och då lyckats byta till en mindre lägenhet här på Söder. På Söder har många, ofta bott trångt - speciellt när bostadsrätterna etablerades. Men något har hänt - det tog ett tag, innan jag märkte det, och nu är jag mest förtvivlad och besviken!
    Bostadspriserna har skjutit i höjden (detta är inget nytt - har själv gjort stora vinster då jag sålt lägenhet efter lägenhet för att ta mig ifrån 18kvm2 till slutligen 45kvm2) men det har inte stannat där..Lägenhetsannonserna har bara östs fram - folk har flyttat till höger och vänster - från mindre till större, från större till mindre, från Söder till förort - till och med landsbygd. Idag är det svårt att veta om det är grannar eller besökare man möter i trapphusen - jag har börjat googla.
    När jag flyttade till Södermalm hade jag grannar som studerade på universitet och högskola, pensionärer, småbarnsfamiljer, arbetslösa, TV-profiler, IT-tekniker och byggarbetare. Idag är det VD:ar, TV-producenter, ambassadörer, Hollywood-skådisar, låtskrivare och kända författare. Tobakshandlarn och butiksbiträdet bor i en annan del utav staden.
Idag bebos ön i stor skala utav individer med hög inkomst! Överklassen är ännu inte här, men de "vanligt anställda" försvinner mer och mer. Det är inget fel i att många med hög inkomst bor på Söder, men det skall inte bara vara dem som har möjlighet att bo här! Jag tror på integration - utan den skapar vi utanförskap och klasskillnader!!!
    Vi får aldrig glömma att integration inte skapar sig självt - det är vi som måste få den att etablera sig! Därför skall vi inte "släppa" Söder - och vi skall inte döma dem som bor här - varken de med mer eller mindre kapital!

Idag får jag ofta höra att jag har pengar/rika föräldrar, och jag får frågan hur jag kan vara sosse när jag bor på Södermalm! Detta är hemskt - detta är att ge upp!
    Jag är varken rik eller har rika föräldrar - men jag är sosse enda in i själen, precis som många andra Söder-sossar! Faktum är att på Södermalm röstar majoriteten vänster! Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ, och Vänsterpartiet är stadsdelens största partier!
För mig handlar Socialdemokrati om integrering, jämställdhet, allas lika värde och solidaritet - inte om segregation, utanförskap och att göra skillnad på folk och folk!
    Södermalm har blivit en stadsdel svår att ta sin in på, om du inte har kapital eller redan är etablerad Söderbo. Idag håller jag stenhårt i mina 45kvm2 - jag kommer ingenstans, men jag vägrar att lämna ön! Jag hoppas, vill och önskar att Söder, återigen, blir en stadsdel för alla - där alla känner tillhörighet! Och det är endast vi som kan se till att det blir så, och det gör vi inte genom att döma, ge upp och göra skillnad! Vi måste göra detta tillsammans! Stadsdelarna ägs inte utav en grupp - inte förorterna heller!

Du är inte som alla andra - du måste va dig själv!

Blir så trött på detta försvar - vill inte att det skall vara ett försvar - hellre en förklaring, men helst inget alls!

    "Det här är Cassandra - hon är speciell/annorlunda/udda!" - detta fick jag höra under HELA min uppväxt!
Jag förstod aldrig vad de menade - mer än att det troligtvis var så, men varför?

    Den lilla, lugna, goa tjejen - som ibland kunde bli lite för arg/irriterad, men som framförallt var annorlunda - med stora tänder och stora glajjor - det var jag det! Den lilla, blyga, rara flickan som inte alltid förstod vad som sas, hände, eller vad man skulle göra.

    Till en början var det bara glasögonen som var "min tyngd" - att vara glasögonorm var inget positivt i början- och i mitten utav 90-talet! När sedan mjölktänderna byttes ut till "riktiga tänder" så blev mina framtänder riktigt stora - breda och nästintill fyrkantiga. Det såg ut som två sockerbitar i mitt lilla ansikte - jag blev "kaninen" - glasögonormen och kaninen.

I ettan hade jag inga problem i skolan - visst kunde jag bli irriterad när min skrivna text inte riktigt blev som jag tyckte att den skulle se ut, men i övrigt hängde jag med bra och fick beröm!

    För mig har det alltid varit viktigt att saker och ting är och ser ut på ett visst sätt - jag vet inte varför, det bara är så, och har alltid varit så.

När jag var runt året så var min favoritsyssla att sortera pappas strumpor, i nedersta byrålådan i hallen - jag kunde sitta där i timmar och ordna, sortera och styra upp - prydligt och fint.
    När jag började i förskolan/lekis så skulle vi lära oss att skriva våra namn - mitt namn var mellan 6-4 bokstäver längre än alla andra tjejers (man delade alltid på tjejer och killar) och jag hade dessutom två likadana bokstäver efter varandra - två stycken S, som aldrig blev likadana - jag kunde bli tokig på detta!

Skolgången rullade på - svenskan, matten, bilden, musiken, gympan och skrivstilen gick bra - sedan blev det för mycket - för rörigt, för normbaserat - jag förstod inte det andra såg som självklart!

    Ett till språk kom in - engelskan, matten blev rörigare, klassen större (i ettan var vi uppdelade - klassen mitt itu), dagarna längre, "viktigare" att göra skillnad på killar och tjejer i klassrummet - som tjej fick man inte höras, eller gunga på stolen, och platserna byttes - jag såg inte tavlan till 100%. Mina föräldrar påtalade att jag behövde sitta långt fram i klassrummet för att se, pga min synskada - men konsekvenserna kring att jag inte ser rörelser med mitt vänstra öga, var inget man kopplade ihop med händelserna kring svarta tavlan.

    Jag blev ett såkallat "dampbarn" - fast mer skämmigt, då jag var tjej..

Efter trean skulle klassen splittras och delas upp i tre olika klasser - man delade på mig och de stökiga killarna. Resten utav mellanstadiet blev "värre" för mig. Jag sökte empati hos min fröken och fick den - fast bara när jag var söt och lugn - inte när jag frågade för mycket, hade svårt att sitta still, skolkade eller hamnade i slagsmål. Det var väl egentligen inte så konstigt, men allt jag egentligen ville var att vara duktig i skolan, och att inte ses som annorlunda! Det blev inte bättre av att jag kom in tidigt i puberteten..

    Jag började att "skriva av" för att hänga med i matten, jag klarade inte av att läsa alla de 7 sidorna i historieböckerna med mycket, ihopflytande text - för mig var det som tusen sidor utav massa! De med dyslexi fick hjälp - den biten hade man förstått då jag gick i skolan - resten fanns inte! Även vänsterhänta hade extra hjälpmedel. Ibland somnade jag på skolbänken..

När jag gick i femman hade man gett upp på mig, inom en del områden - jag var t.ex. den enda i klassen som inte behövde lära mig "liggande stolen" - jag förstod inte, och ingen kunde förklara på ett annat sätt så man sa "Du behöver inte lära dig detta!". 

    Högstadiet var för mig sjukligt tufft! Mycket, i och för sig, pga en massa privat (jag missade stora delar utav högstadiet) men farten ökade, klassen blev ännu större - det blev ännu pinsammare att ställa frågor - att synas och höras - puberteten regerade! Ett ytterligare språk tillkom och jag fick ofta höra att jag inte ansträngde mig ordentligt, inte verkade bry mig och tänkte på annat.

    Jag hamnade i såkallade "särgrupper" som bestod utav mindre grupper elever, med en miljon olika svårigheter samlade - jag skämdes och lärde mig inte mer där heller!

Jag klarade högstadiet, och gick ut med poäng som tog mig in på gymnasiet - för det fick jag kämpa som en galning!!! Jag fick till och med skolans pris för att ha "ryckt upp mig" så och skaffat betyg, behöriga för gymnasiet - de frågade om jag inte var glad - jag svarade inte på det - jag skämdes - de förstod inte mig!

    På gymnasiet blev allt annorlunda - vi alla sågs som individer, klassen var 60% mindre än i grundskolan, och vi hade fler lärare. Jag hade det fortfarande tufft i en del ämnen, bl.a matten (jag låg efter ifrån grundskolan), men där fick jag den hjälp och tid jag behövde- enskilt! Jag hade även svårt med all text som skulle läsas - i ämnen jag var mindre intresserad av. Jag fick göra en hel del omprov då jag, istället för att svara på enskilda frågor, skrev ned det som stod i böckerna/stencilerna - ordagrant - utan personlig förklaring. Jag upptäckte att jag har fotografiskt minne och att detta kunde hjälpa mig i dessa ämnen - men lärarna trodde att jag fuskade. 

    Jag fick fina betyg, i de flesta ämnena i gymnasiet - det var sjukt mycket slit för det, och det var mycket tack vare mitt slit, en del lärares övertid och min dåvarande svärmors hjälp på fritiden. Efter halva gymnasiet besökte jag min grundskola för att berätta om mina fina betyg, i bland annat svenska - jag har alltid älskat att skriva. Jag hade förväntat mig glädje - för min skull, men fick endast höra "Oj, vi är chockade! Kanske missade vi något!" - jag blev "oduglig" igen..

Jag är stolt över att jag klarade skolan! Inte för att den inte var något för mig, inte för att jag inte ansträngde mig - utan för att jag lyckades lära mig på det sättet du och normen lär sig utav/ifrån! Även i mitt vuxna liv, tvingas jag att följa ditt/normens sätt att reagera, agera, lära mig på och uttrycka mig efter - vet du/ni/de hur jävla tröttande och extremt frustrerande detta är?! Ni tycker att jag tar för mycket plats - hörs och syns för mycket - men i min och "vår värld" är det bara NI, NI, NI som finns!

    Separerandet, skillnaden och fördelningen fortlöper - än idag år 2016!

Ni skämtar om dampbarn - kallar er själva för dampbarn/bokstavsbarn, men har ingen aning om hur det är att tvingas leva efter era onödigt krångliga och ostrukturerade normer! Ni förstår inte alltid vad jag säger - och jag tycker ofta att ni går på repeat! 

    Kom inte och säg att ni förstår, och sluta kalla oss för "personer med funktionsnedsättningar"! Många utav "oss" har intelligens högre än normen - men vad skall det spela för roll?!
Det som spelar roll är att det än idag görs skillnad på "oss" och "er"! Ni som påstår er förstå - blir ni ofta dumförklarade, bara genom att vara? Behöver ni lämna leverprov för att få köra upp? Behöver ni vara er egen lärare i skolan? Behöver ni förklara att ni har samma rättigheter som oss med såkallade "funktionsnedsättningar"?

Det enda ni tror er veta - är att ni är normen - och att vi andra skall följa er!

Lönen måste höjas, inte sänkas - den som tror något annat låter sig luras!

Lönen måste höjas, inte sänkas - den som tror något annat låter sig luras!

I Sverige har vi ett system som kallas för den Svenska Modellen.
    Detta innebär, bland annat att lönen styrs via kollektivavtalen i Sverige, och inte i Svensk lag! Detta är ett unikt system, vi haft i snart 100 år, och som är känt runt om i hela världen!
Den Svenska Modellen bygger på att arbetsmarknadens parter bestämmer spelreglerna på svensk arbetsmarknad - där ingår minimilönerna.
    Arbetsmarknadens parter består utav respektive fackförbund och respektive arbetsgivarorganisation.
Arbetsgivarna är anslutna i sina respektive arbetsgivarorganisationer, och de anställda är anslutna i sina respektive fackförbund - ju fler anslutna i de bägge organisationerna, ju starkare blir respektive organisation och part! Parterna tycker olika om många olika saker, bland annat om lönen...
    En företagare vill ju tjäna så mycket som möjligt på sin verksamhet och ha så lite utgifter som möjligt. En anställd vill ju tjäna så mycket som möjligt, för att klara av sina vardagliga utgifter och månadsavgifter - leva lite utöver detta är ju också något man vill. Så bara i denna fråga kan det krocka ganska så rejält, beroende på hur stark respektive förhandlingspart är vid förhandlingsbordet - det är anslutningsgraden i respektive organisation som avgör dess styrka. Ju fler desto större hot för motparten - desto starkare!
Men även fast man tycker olika om mångt och mycket, så tjänar hela landet på detta system!
Den Svenska Modellen bidrar, bland annat, till bättre arbetsmiljö, bättre anställningsvillkor, en jämlikare vardag och till vettigare löner!
    Om lönen istället skulle vara instiftad i lagen, så skulle lönen vara betydligt lägre - detta är ett faktum!

Om vi har lagstadgad lön, så förlorar arbetsmarknadens parter och du ägandet över löneutvecklingen! Det skulle bli betydligt svårare att få till en ökad löneutveckling, då det med en lagstadgad lön innebär att makten över dess utveckling styrs utav Sveriges riksdagsledamöter - hur de vill förbättra, försämra och ändra den - när och om! Är du missnöjd får du i sådana fall gruppera dig tillsammans med tusentals och försöka ändra åsikt hos politikerna - alternativt byta ut dem vart fjärde år, istället för när parterna själva anser!
    Sedan har vi inte bara en yrkesgrupp i Sverige, utan tusentals! Därför har vi också en hel del fackförbund, som tillsammans bildat en gemensam facklig organisation som för organisationers förbunds talan - dessa är LO, TCO och Saco. I dessa tre organisationer ingår miljontals utav anslutna människor, i respektive fackförbund anslutet till sin yrkesgrupp och arbetsplats. Att inte låta dessa medlemmars förbund och respektive organisationer föra sina egna medlemmars talan, utan istället ge makten till lagen att göra en generalisering, är inget någon utav dessa miljontals människor skulle tjäna på - tvärtom!
    De som skulle tjäna på detta är egoistiska företagare, och människor som vill tjäna pengar på andra människors bekostnad!
Så länge priserna stiger, så måste också vårt levebröd göra detta! Räcker inte lönen till, och vi inte är med och förhandlar dess utveckling och utformad, så blir det som ett flertal stater i USA, där människor tvingas ha 2-4 arbeten för att ens gå runt - utan semester och sociala försäkringar!

Tänk en gång till!!!

Ny hemsida!

Jag har nu en ny hemsida för mina fyra böcker!
Där kan du läsa om mina böcker, se vart du kan köpa dem, läsa om det senaste för mig personligen på bokfronten, titta i mitt bildgalleri, skriva i min gästbok och mycket mycket mer!

Innanför mina rosa små väggar - en självbiografi
Kampen - I det moderna samhället - en fackpolitisk bok
Snabbt, Lätt, Enkelt & Gott - en modern kokbok
Aka & Ao i Framtiden - en speciell barnbok

Hemsidan finner du här:
http://www.cassandra-solback.com/b%C3%B6cker-29754181

Internationella kvinnodagen

Den Internationella Kvinnodagen var i veckan!
    Dagen då vi uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation, runt om i hela världen.
Internationella Kvinnodagen har funnits i 106 år, och bildades ifrån början utav en socialistisk organisation och en kommunistisk kvinna. Det man i grunden skulle fira denna dag var Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism.
    Efter förhandlingar, i olika länder, bland olika stiftelser finns denna dag med bland FN´s högtidsdagar.
Sedan ett 40-tal år sedan har dagen, på flera ställen i världen, mist sin politiska fajt, och den uppmärksammas idag - på många ställen, utav män som visar sin kärlek till kvinnan, på ett liknande sätt som Mors dag.Sedan 1999 finns även den Internationella Mansdagen, vars fokus ligger på att uppmärksamma mäns positiva bidrag till samhället...

Vi är långt ifrån jämställda i Sverige, även om vi ligger före många andra länder, men det är livsfarligt att låta jämförelsen ta över målet!
    Männen har, fortfarande, betydligt mer fördelar - livet ut, än vad vi kvinnor har!
Om man bara tittar på arbetsmarknaden och arbetslivet så ser vi brutalt, stora skillnader mellan män och kvinnor - där männen arbetar heltid i betydligt större utsträckning än kvinnor - kvinnor får oftast inte ens frågan, efter en viss ålder (en väldigt tidig sådan dessutom), då hon anser vara i "riskzonen" för att bli förälder!
    Bara här utgör vi en stor skillnad mellan manliga och kvinnliga föräldrar! Hur ser det då ut för ensamstående föräldrar, och föräldrar utav samma kön?
Heltidsskillnaden oss kvinnor och män emellan, är en utav de faktorer som sedan bidrar till en ojämställd föräldraledighet, rent ekonomiskt - en löneskillnad kollektivavtalen bland annat försöker justera till. En annan faktor är att de mansdominerade yrkena oftast har betydligt högre lön än de kvinnodominerade yrkena. Hela denna ojämställda fördelning, leder inte bara till en ojämställd syn könen emellan, utan även till en daglig ojämställd ekonomi, men också en ojämställd pension!
    Man behöver heller inte vara ett megasnille för att se ojämlikheten mellan män och kvinnor i högre uppsatta positioner - oavsett yrken, där oftast männen är av majoritet och kan vara betydligt yngre än vad kvinnor är, den dagen vi ens får en chans!

Att vi år 2016 behöver särskilda regler som t.ex. "Varannan Damernas", och då är det inte dans jag pratar om, för att "lyckas få in" kvinnor i samhället och vardagen, är inte bara skrämmande utan rent av pinsamt! Att sedan männen, mitt i denna cirkus, fått en alldeles egen dag, när de styrt och fortfarande styr och leder land och värld helt utan minsta fajt - är inget annat än ett slag i ansiktet på alla oss kvinnor!
    Det vore betydligt mer logiskt, seriöst och jämställt att ge det tredje könet en egen dag, förtryckta nationaliteter eller religioner - även fast jag är helt emot de flesta utav grupperingar, men att ge detta slag och denna kamp till männen är ett nedslag mot hela jämställdhetens utveckling!

 

Vi besegrar varandra och skyller på männen

Min man brukar säga att det verkar vara så sjukt tufft att vara kvinna - på så många sätt.
    Det är tufft att vara kvinna - det är både jättecoolt, och många gånger extremt frustrerande.
Egentligen handlar det inte om själva könet - saknaden utav snoppen - fast på ett sätt så gör det ändå det...Utan snopp skall du t.ex gilla att föda vaginalt - allvarligt, finns det någon som verkligen gör det??
    Alla andra fysiska måsten och krav, handlar egentligen inte om könet i sig, utan om rädslan för att jämställdheten skall segra - och om pengar förstås - det mesta handlar alltid om pengar..tänk vad storföretagen skulle förlora i kapital om vi inte lydde order...
Jag kan inte säga att jag saknar en snopp, i den mening att jag skulle vilja ha en - men jag har många gånger däremot velat ha en snopp - konstigt mycket verkar vara så mycket lättare med en - fast är njutningen lika bra med en, som utan?
    Det är inte sex jag pratar om - det är sällan sex man pratar om när det handlar om dessa skillnader - det sexuella och sexistiska står oftast marknaden för - marknaden som på så många sätt håller kvinnan på mattan, och gör att jämställdheten inte segrar. Vi är så sjukt lurade - men vi lurar också oss själva, i en extremt hård och stor utsträckning - vi kvinnor alltså.
Lika lite som jag vill hindras till framgång och lyhördhet pga att jag är kvinna - lika lite vill jag uppnå det, bara för att jag är kvinna - jag vill göra det för att jag är jag.
    Jag har många, många gånger blivit nedtryckt utav män - på många olika sätt. Män vars osäkerhet givit behov till att hävda sig - påstå sig vara så mycket bättre än mig, bara för att jag är kvinna - en kvinna som tar för sig - på deras revir, vi kvinnor låtit dem ha. Men det vanligaste här, för mig personligen, är män som försökt att trycka ned en - genom sexistiska skämt, och föråldrad kvinnosyn - detta har aldrig bitit på mig.
    Det sexuella ser jag snarare som ett förtryck mot människan i sig, och individen.

Jag vet att jag inte skall behöva klara av, att hantera det ojämställda mellan män och kvinnor - det är ett problem att det är så. Men det sjukaste i det hela är ju ändå kvinnoföraktet - oss kvinnor emellan. Ett förakt som göder ojämställdheten och gör jämställdheten till en omöjlig vinnare.
    Kanske är det marknadens undermedvetna mäktighet och vår egen rädsla, som tillsammans gör segern obefintlig?
Oftast har jag betydligt humanare, trevligare och ärligare relationer till männen än till kvinnorna - jag vägrar spelet, grupperingarna och utspelandet - då spelas jag själv ut - både bokstavligen, men även psykiskt.
    Tänk om vi istället kunde använda dessa styrkor och energier till en seger - en seger mot ojämställdheten och den förtryckta marknaden. Jag tror att det övriga gnabbet och det föråldrade skitsnacket då skulle försvinna automatiskt.
    Men så här kan man ju inte säga...

Det gör så ont...

Tiden går - det gör den hela tiden. Det har nu gått åtta månader och fem dagar.
    Jag kan nu le, men det gör fortfarande lika ont - både psykiskt och fysiskt. Ibland blir jag rädd för smärtan - rädd för att den skall vara fysiskt farlig. Jag har ofta ont i bröstet, ibland så mycket så att jag blir rädd - rädd för att sluta på samma sätt.
Jag saknar dig så sjukt mycket - mer och mer för varje dag, ändå känns du närmre nu än då du just hade försvunnit. Det är svårt att förklara, svårt att förstå - svårt att sätta ord på.
    Det är svårt att tänka sig att vara utan dig i 50-70 år - jag vet ju inte om det blir så - det kan man ju aldrig veta, men jag skulle gärna vilja bli gammal - fast inte om man blir behandlad som du blev. Du var värd så sjukt mycket mer.
Jag tänker på dig VARJE dag - ibland vet jag att du är där - här hos mig. Jag ser dig inte, men jag känner din kärlek.
Jag använder dina ord mer och mer, iaf så tror jag det - minnet utav dig blir bara tydligare och tydligare - samtidigt så går och går tiden och det blir bara längre och längre sedan vi sågs och pratade med varandra. Jag hör din röst, dagligen i mitt huvud - ditt skratt, ditt hetsiga humör, dina kontrollfrågor, din irritation - jag förstår, nu mer än någonsin, att jag är sjukt lik dig;)
    Tiden gör att din del av framtiden suddas ut - den tid du benämnde, längtade till, pratade om, hade planer för. Jag vet att du var med då jag firade min 30 års dag. Det var så tomt utan dig - jag vet att du hade hållit tal om du hade varit där fysiskt. Jag vet även vad jag hade fått i present - din Gunnar Sträng skulptur utav Lisa Larsson. Du har alltid, i hela mitt liv, avslöjat dina presenter - du har aldrig gillat att vänta - jag är precis likadan;) Sådana framtids-saker suddas nu ut - du kan inte berätta några fler - det är skrämmande och sjukt tomt.
Jag vet att du alltid kommer att vara med mig, även fast jag inte ser dig - men oj vad jag saknar dig...
    Du har visat dig i mina drömmar - det är jag både sjukt tacksam och glad för, men det finns så mycket jag vill berätta för dig, så mycket som hänt - det gör jag iaf, men jag skulle vilja höra dina härliga kommentarer, ditt uppiggande skratt, dina åsikter. Vi som alltid har berätta allt för varandra, och vetat allt om varandra, vet helt plötsligt bara mindre och mindre om varandra. Ändå så tror jag att du nånstans fortfarande vet allt - ibland till och med mer än tidigare, nu när du kan pendla mellan de olika dimensionerna, men vad vet jag om din värld - vad du tänker och tycker nu? Jag vet inte ens vad du tänkte och tyckte i det allra sista du gjorde - överlag så vet jag, det gick tyvärr inte att undgå - men efteråt? Visserligen har du sagt en hel del till mig i mina drömmar - saker som gör mig sjukt ledsen, men ändå lugn och trygg - starkare i mig själv - tryggare och bekvämare i det jag gjort och gör.
Jag tittar dagligen på din bild, även nu - klappar dig på kinden. Det blir heller inga fler bilder, på dig och mig tillsammans - vi tog alltid sådana, men ändå på tok för få. Nu blir det bara bilder tagna i en skogsdunge, bland en massa ljus och blommor - jag är egentligen alldeles för sällan där, men du känns närmre här - hos mig. Ibland, ganska ofta, vill jag åka ut till dig, sitta där och prata med dig, men det är alltid folk där - det var oftast bara du och jag.
    Jag gör mitt bästa - mestadels tack vare dig - genom din enorma styrka - pga din kärlek - jag vill fortsätta göra dig stolt - föra vår kamp vidare. Kanske är det kämpandet och all aktivism som får mig att klara av - jag kanske inte hade orkat annars - jag kämpar för oss bägge nu - nu och för alltid - tidigare också, precis som du gjorde - men nu på ett annat sätt.
Jag saknar dig SÅ - jag saknar vår fras Puss och Kram, Gul och Blå - Dompan, och det vanliga - Ha det Toppen. Jag saknar vår relation - jag saknar dig och jag saknar OSS.
    Jag visste att det skulle hända - du hade försökt förvarna mig på ett sätt - egentligen flera, men du ville inte - du ville vara kvar, och jag ville ha dig kvar - det vill jag fortfarande. Vetskapen skrämmer mig - hur och när vet jag att den är sann nästa gång? - vill jag det? Jag orkar inte...
Ändå är jag inte längre rädd för döden - men jag är livrädd för att dö. Jag är inte rädd för spöken - inte heller längre för mörker i det sambandet - tvärtom. Jag är rädd för människor.
Mycket har förändrats, men ändå inte. Jag har upptäckt att jag inte längre kan vara glad - jag är glad, men inte helhjärtat. Jag vet inte hur länge det har varit så, eller om det alltid kommer att vara så - jag vet bara att jag inte känner genomgående glädje - enda in i hjärtat - hjärtat som bara värker.
    Men jag försöker - jag försöker att hitta sätt, men det blir aldrig som förr
ALDRIG UTAN DIG...

Jag pratar aldrig om min ålder, men nu är det dags!

Jag pratar aldrig om min ålder - har inte gjort det på många, många år och det finns flera skäl till det!
När jag växte upp så fick jag alltid höra att allt skulle bli så mycket lättare och bättre när jag blev äldre och vuxen. Jag längtade enormt mycket till att bli vuxen, men när jag sedan blev det så var det ingen större skillnad.
    Som vuxen kunde jag välja min omgivning på ett helt annat sätt än tidigare, men min ålder fick bara ett större och större fokus - jag tillhörde nu de "yngre vuxna", jag var "nyvuxen" och fick ofta höra att jag skulle veta mer och ha mer att kunna säga - vara berättigad till detta när jag blev lite äldre.
Varför detta extrema fokus på en siffra - på åldern?

Många gånger så är det tillräckligt svårt att bli hörd och tagen på allvar bara genom att vara kvinna - att inte ha snopp. Att sedan ovanpå det vara ung, gör det hela ännu svårare. Om du sedan dessutom har intressen inom områden där männen är många och regerande så kan det vara riktigt, pinsamt tufft!
    Det enda jag någonsin velat är att ha rätt till mina åsikter, och att mina åsikter och erfarenheter skall tas på lika stort allvar, oavsett hur gammal jag råkar vara eller ej!
En utav mina starkaste åsikter är att åldern bara är en siffra, och att man inte skall döma någon därefter! Åldern är bara ett bevis på hur många år just du har vandrat på denna jord - inte på hur mycket eller lite du har lärt dig, varit med om eller inte, eller vilka erfarenheter du har.
Du kan få mycket erfarenheter i tidig ålder, likom i sen ålder. Du kan ha ett händelserikt liv och ha varit med om mycket redan som ung, eller mest ha följt med och inte varit med om så mycket trots att du är i medelåldern - det är oerhört individuellt, och inte siffran i ditt födelsebevis som styr detta!

För åtta år sedan valde jag att radera min ålder - att göra mig själv ålderslös och bara vara Cassandra. Detta har i sig varit en extremt intressant erfarenhet!
    Som bara jag utan ålder, har folk haft oerhört svårt att kunna placera mig i ett fack vid det allra första mötet - något som kan uppröra folk, märkligt mycket!
Vid det allra första mötet med en ny människa, så ställs det oftast tre, enligt min åsikt, totalt ointressanta frågor - Vad heter du?,Hur gammal är du?, Vart bor du?/Arbetar du med?När jag på fråga två svarar "Jag pratar inte om ålder - hur gammal är du själv?" så blir det utav någon anledning oerhört obekvämt för frågeställaren. De har svårt att kunna acceptera att jag inte vill ge dem en siffra, och fastnar därmed och kan inte gå vidare i sitt frågemönster - detta leder, hälften utav gångerna, till en intressant diskussion istället för ointressanta svar på ointressanta frågor, och resterande hälft till en irritation så pass stor att frågeställaren helt plötsligt inte längre vill konversera utan placerar in en i "märkvärdighets-facket".
   Jag tycker att detta är jätteintressant!
Något annat väldigt spännande är chocken som kommer när man säger "Jag pratar inte om ålder - hur gammal är du själv?". Av någon anldning så är det inte ok att ställa en sådan fråga till någon som är äldre än en själv (är sällan en yngre person ställer denna fråga nämligen) - det klassas som ohövligt ifrån detta håll, på något konstigt sätt, medans som det normalaste i världen ifrån frågeställares håll.

Det jag har märkt som "ålderslös" är att det är en helt annan respekt som råder!
    Ganska så snabbt så märktes detta, och då var jag "bara" 22 år när jag började med detta. När du inte kan placeras in i ett åldersfack så blir du hörd, dina åsikter respekteras och tas på allvar, och du har samma rätt till att ha åsikter och erfarenheter som alla andra! Ja, inte riktigt lika mycket som männen då, om du fortfarande "saknar" snopp...
    Men frågan har aldrig släppts helt och hållet i alla fall...trots att folk gett upp, och att omgivningen vet att jag inte pratar om ålder, så är det vissa delar och funderingar som inte kan släppas. Den ena är barnfrågan...här kan det komma meningar som "Du pratar ju inte om din ålder, men börjar inte du bli lite gammal snart för att inte ha barn?".
    Det är tydligt att åldern för mig som kvinna är extra viktig! Jag är bäst som ung och fräsch, men tvärtemot mannen så blir jag gammal betydligt snabbare, samtidigt som jag aldrig blir tillräckligt gammal för att vara lika vis och kunna ha lika mycket erfarenheter som en man! Och min främsta uppgift här i livet är att föda barn...men jag får inte vara för gammal när jag gör det - det får bara männen vara!
T.ex. så kan mina systrar i 50 års åldern bli kallade för tanter och kärringar, då de utav någon anledning klassas som riktigt gamla, trots att medellivslängden har en siffra betydligt högre än 50, speciellt för kvinnor! Men en man i 50 års åldern, däremot, är i sina bästa år och kan inte bli mer man än vad han är i denna åldern. Detta trots att han blivit man redan vid 18 års åldern, medans du som kvinna är tjej betydligt längre, trots att tjejers fysiska utveckling startar betydligt tidigare än killars.
    Jag själv, t.ex., blir fortfarande ofta kallad för tjej och jag har passerat 18 års åldern för länge sedan...
Så trots att jag anses vara ung, så är jag ändå gammal på vissa plan, inom vissa områden - även fast jag är "ålderslös", och min självbiografi jag skrivit, har förvirrat det hela för många ännu mer...man kan ju inte vara alltför ung när man skriver en självbiografi - jo, eftersom ålderssiffran inte avgör vilka människor du har träffat eller ej, vilka upplevelser du haft eller ej, och vilka erfarenheter du fått eller ej så kan du vara ung, liksom gammal!

Nu har jag iaf beslutat mig för att bli en kvinna och en individ med ålder igen - men min ålder kommer fortfarande inte att vara jag, och jag kommer fortfarande inte att finna den så pass intressant att jag kommer att vara i behov utav att prata om den varje gång jag träffar en ny människa i mitt liv! Utan jag har beslutat mig för att är det någon som skall äga min ålder, så är det jag och i år så fyller jag jämnt, vilket JAG vill fira! (Sedan så är det också så, att om jag lyckas komma dit jag vill, så kommer min siffra att stå intill mitt namn lite här och där - oavsett vad min åsikt är kring detta!)
    Jag har redan blivit firad för just denna siffra två gånger tidigare! Det är inte jag som har bjudit in till ett firande utav just denna ålder, vid dessa två tillfällen, utan folk i omgivingen som haft behov utav "fackplacering" och då beslutat sig för att jag fyllt just denna siffra och sedan fackplacerat mig därefter.

Om sex veckor kommer jag att fira min 30 årsdag - för tredje gången, men denna gång kommer det att vara på riktigt, och något JAG styr över!
    Ja, jag blir 30 och i mina ögon så är detta fortfarande en ålder - en siffra, och jag är samma person nu som för fem minuter sedan, när jag inte pratade om det!
Så mycket mer än så kan jag faktiskt inte säga om denna siffra, mer än att det känns som om man varit i 20 års åldern väldigt länge, så vi få se hur länge man upplever att man är i 30 års åldern.
Däremot så hoppas jag att detta år - år 2016 bjuder på en hel del spännande saker, och att jag kommer att fortsätta att utvecklas som individ - med, som utan siffror!
GOD FORTSÄTTNING!!!