Rädsla e jobbigt, men rädsla för sanningen kan vara ännu jobbigare...
E nyss hemkommen ifrån kyrkan. Idag e det palmsöndagen...
På Jesus tid så stod folket, denna dag, och hyllade honom med palmblad, fem dagar senare så blev han förrådd.
Folket som tidigare hade prisat och hyllat Jesus blev rädda, då de som var rädda för honom bestämde sig för att avrätta honom, och backade.
Sedan dess har man med sorg gått igenom dessa dagar som är vår påsk, även fast det inte hade behövt att vara så.
Jag tycker att det e fascinerande hur folk reagerar beroende på hur andra beter sig.
Att kämpa för rättvisan och andras välmående är tydligen mkt, mkt farligare än att göra tvärtom. Jag förstår inte riktigt det, då de flesta borde vilja må bra och kunna vara glada tillsammans.
Men det e nog så att vägen till lycka och välmående e längre och trubbigare, och kräver därmed mer kraft, styrka och mod för att komma dit.
När man väl har börjat att kämpa för att komma dit, oavsett vad ens mål är, så blir rädslan för att drabbas av motsatsen så mkt starkare och oron för att bli straffad av de som tycker tvärtom, blir enorm.
Likaså var det för Jesus. Han kämpade för rättvisan och för sina medmänniskor.
Till en början så var det enormt uppskattat, men han blev "läskig" iom att han fick med sig en sådan stor folkmassa, och blev därmed ett hot.
Det enda hotet jag personligen kan komma på att han var, var att han var ett hot mot de som gillar att ha makt, och att ha makt över andra msk.
De som ville ha makten, i detta fall Judas, såg det hela som att Jesus hade makten, men faktum e att Jesus hade varken makt, eller makt över mskna, utan han hade styrkan i att kunna se och höra andra msk och att våga kämpa åt deras vägnar.
För har du makten över folk, så innebär det att du själv har tagit den och att du vill ha den över andra, och iom det så vill du heller inte se och höra eller lyssna till de andra, utan bara gå din egen väg och kräver att de andra skall vara under dig och följa dig till punkt och pricka.
Då det gäller historien om Jesus, så är handlingen om makt och kämpandet för rättvisa en väldigt stark och stor historia, men faktum e att vi dagligen stöter på dessa två delar, fast inte alltid lika stort.
Om du bara tittar på då du skall handla, så stöter du på dessa två delar. Det e ett ständigt krig mellan olika mataffärskedjor om vilka som skall få flest kunder under sin kedja, vilken kedja som har störst makt över vilka etc etc.
Men något som också spelar in hos den enskilde mskan e Hur e personalen mot kunden?, Ger dem mig den tid jag behöver för att känna att jag som kund e något värd?, E det jag säger värt något i deras ögon och öron, eller vill de bara tjäna pengar på mig?
Har man detta med sig i tanken så kan jag lova att man kommer mkt, mkt längre, för det e den enskilda mskan som räknas och det e det som man kommer ihåg och uppskattar.
Redan som barn så får vi lära oss att det är viktigt att skilja på rätt och fel, ont och gott, och att behandla andra som vi själva vill bli behandlade.
Vi alla har den vetskapen och lärdomen inom oss, och det e enormt viktigt att vi tar med oss den in i vuxenlivet och inte nonchalerar eller glömmer bort den.
För vad e vi utan varandra?
Många har som barn sett "Bröderna Lejonhjärta", visst den e kanske lite för uppdelad i ont och gott, dels iom att Tengils riddare bär svart och de som vill få bort honom e klädda i ljusa kläder, men vi får inte glömma bort att det e en barnfilm.
Men även fast det e en barnfilm och en sagolik sådan så tycker jag att den e väldigt verklighetsbaserad.
Vi kanske inte dagligen stöter på riddare som hotar med att kasta ett spjut i våra bröst och som har en ledare som äger en drake, men vi stöter allt för ofta på maktgalna msk som har en "tjänare" och som hotar med att straffa de som inte följer honom.
Hur ofta har man inte hört; "Gör du så här så är du inte längre min vän", "Gör du si eller så, så e det slut!", "Här e det faktiskt jag som bestämmer så det e bara att lyssna eller att gå någon annanstans!".
Listan kan faktiskt göras lång, och när man har fått nog så börjar man sakta men säkert att ta itu med det hela för att nå rättvisa och frid.
I "Bröderna Lejonhjärta" så styrs riket, vi kan säga två orter av Tengil.
Orterna e Törnrosdalen och Körsbärsdalen, själv bor han i Körsbärsdalen. Men för att ha så mkt makt och kontroll som möjligt, även över de i Törnrosdalen, så har han satt ditt en del av sina tjänare som skall bestraffa dalens(ortens) invånare, om de på något sätt visar att de inte tycker som Tengil.
Orvar e en invånare ifrån Törnrosdalen som gick emot Tengil och fick invånarnas stöd.
Då han blev upptäckt så kidnappade man honom och satte honom i Katlagrottan i väntan på sin död. Men Jossi, som även han e en av invånarna i Törnrosdalen, han e rädd och springer med skvaller till Tengil om vad invånarna i bägge dalarna både tycker, tänker och känner angående Tengils ledarskap. Och iom det så skall han bli belönad med att bli ledare för en av dalarna då tiden e inne, fast under Tengil då förstås.
Men så har vi Jonathan Lejonhjärta.
En ung, modig man som tagit till sig invånarnas åsikter, sorg och strävan efter rättvisa och lycka.
Han har rannsakat sig själv och kommit fram till att han har tillräckligt mkt mod för att kämpa för de bägge dalarnas strävan mot rättvisa, lycka och frihet.
Han e en, Tengil har en hel armé, men ändå så ser man ifrån den onda sidan ett enormt hot ifrån Jonathans sida och en enorm rädsla över hans existens.
Detta stärker min teori som är; Är du maktgalen så beror det på att du själv, varken har en ståndpunkt, självkänsla, medkänsla eller något som helst mod, då det enda du klarar av e att trampa på andra - för då blir du i dig själv något större än vad du i grunden e.
Därför går man ut med en belöning till den som tillfångatar Jonathan. Men Jonathan har hela befolkningen med sig, men de väntar på rätt läge för att träda fram och förgöra den makt som inte har någon funktion förutom att tillfredsställa ett maktbegär.
I Tengils och hans tjänares ögon e Jonathan livsfarlig.
Han har inga vapen, han slåss inte, hans syns inte, men e ändå livsfarlig i deras ögon, då de vet att han har ett enormt mod och troligtvis en plan på att segra med rättvisan.
Där någonstans, så e det in mina ögon klart synligt att man någonstans som Tengil inser att man gör fel. För har man inte folket på sin sida så skall man inte vara ledare.
Likaså gäller mig, och nu kan man ju tycka att det låter som att jag jämför mig själv med Jesus och sagohjältar, men så e inte fallet!
Att jämföra mig med Jesus skulle jag aldrig i hela mitt liv göra. Och jag skall heller inte, ridandes på häst, fajtas med ondskan och hans drake. Men däremot så har jag i hela mitt liv velat fajtats för rättvisan och msks åsikter och rättighet till rättvisa och frihet.
Jag har sedan barnsben fått fajtas för mig själv och tampats med motgång efter motgång.
Detta har gjort mig stark och enormt målinriktad.
Jag e troende och tror på sammanhållning, rättvisa, frihet, gemenskap och godhet.
Folk kommer till mig då de har problem och ber mig om hjälp. Detta e jag stolt över, jag e stolt över att de ser problemen istället för att trycka ner sig själva och acceptera att bli överkörda, och glad över att de ger mig sitt fulla förtroende och stöd till att kunna hjälpa dem med deras problem.
Att hjälpa e en stor del av mig, jag ger hellre än tar och jag ger inte upp i första taget.
Jag vill att msk skall må bra, vara glada och lyckliga - och mår dåligt om jag inte får hjälpa dem att komma dit.
Jag e vald av en grupp msk, jag e deras ansikte utåt och det e jag får att stå upp och kämpa för deras åsikter och rättigheter, inte för min egen.
Skulle jag någon gång hamna där och få storhetsvansinne och maktbegär så skulle jag omedelbart lämna min post och överlämna den till någon mer lämplig. För hamnar jag där så har jag gått åt helt fel håll!
Då har jag lämnat Jonathans sätt att vandra och gått över till Tengils. Om jag nu får göra den jämförelsen.
Men precis som i Bibeln så baserar man på liknelser, liknelser som man skall kunna utgå ifrån då man själv gör sina egna val i livet.
Men precis som vilken "fajtare" som helst, som fajtar för rättvisan åt sina medmänniskors vägnar så får man fiender. Även om man bara ensam syns så ses man som livsfarlig.
Vetskapen ifrån den motsatta sidan, om att det finns fler existerar ju självklart, men frågan e vad som skulle hända då? Skulle det då bli krig eller vad skulle hända?
Vad skulle ha hänt om befolkningen stod upp för Jesus?`Och vad skulle ha hänt om hela befolkningen skulle ha följt med Jonathan till Katlagrottan då han befriade Orvar? Skulle då fler ha fått lida lika mkt?
Någonstans så tror jag ändå på att inte visa sitt "fulla vapen" direkt ifrån början, för då har man sedan inget mer att visa. Och samtidigt så blir jag chockerad av den dumhet som visas då man tror att någon som kämpar för dessa saker, ensam står och kämpar och e ute efter makt.
För det e ju bevisat, både i Bibeln, i sagorna och i verkligheten att de som bara kämpar och strider för att själva få makt, e maktgalna msk med storhetsvansinne som inte bryr sig om varken målet eller sina medmänniskor.
Så iom det så e det ganska tydligt vad jag själv står för.
Jag står inte här själv, jag står upp för mina kamrater och medmänniskor för jag har modet, kunskapen, viljekraften och förtroendet att göra det.
Utan det och utan dem så hade jag inte gjort det. Men vidgar man inte sina vyer så e det endast mig man ser och då måste jag ju säga att det e fruktansvärt roligt att jag som e under 1,60, e ung, kvinna och inte höginkomsttagare(Försöker inte trycka ner mig själv eller andra likasinnade, men det e dessa faktorer "man" brukar utgå ifrån) e så fruktansvärt farlig att man knappt vågar ta en diskussion med mig, skaka hand med mig, eller vågar ha mig i närheten.
Jag måste ju bara säga att jag tycker att de e fruktansvärt roligt!=P
Och sedan så vill jag bara tillägga, jag kommer att krypa igenom tunneln tills tunnelns slut då jag kan befria de som befrias skall!
Sedan så kommer jag att kämpa för de som har bett mig att kämpa för dem, om det så måste sluta med att jag måste återuppstå!=P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar